Dagens samlande av tankarna

Ska strax börja slipa på illustrationer igen, men måste samla mig lite först.

Skickade äntligen ett viktigt och svårt mail i morse, och när jag fick svar (underbart snabbt) så insåg jag att jag gått och spänt mig för det länge redan. Men svaret var fint och kände hur månader, eller till och med år av spänningar, press och ilska bara rann av. Kathartiskt och befriande alltså. Omtumlande. Och nu känner jag mig så ohämmat lycklig.

Fast det är lite svårt att se datorskärmen mellan tårarna.

Men ska man gråta så är ju lättnads- och tacksamhetsgråt den absolut bästa sorten.

Men nu vidare! Orkar inte tänka på mig själv mer, utan vill komma tillbaka till att tänka på vad jag vill göra. Skulle till exempel ha väldigt stor lust att gå på detta evenemang nästa vecka. Men vet inte om jag orkar ta mig dit, så vi får se hur det blir… ska bestämma mig snart… Men ååh, det ser så intressant ut!

För den som kan finska så vill jag tipsa om en bra kolumn. Handlar om att det är bra att veta när man ska ge upp. Och att man inte ska vara rädd för att prova på saker, och inte vara rädd för att sedan lämna dem ifall det inte funkar av någon anledning. Det talas ofta om att man måste vara envis och stå ut länge ifall man till exempel ska skriva en bok eller åstadkomma något viktigt. Men om man fördjupar sig lite i skrivande och vad skrivande människor säger om den sysselsättningen, så finns det faktiskt också punkter när det är vettigast att bara lämna ett projekt – och gå vidare.

Det här kändes lämpligt med tanke på det jag själv gått igenom under våren.

Jag är nämligen oftast rätt bra på att lämna saker som inte funkar. Är också ganska bra på att lämna ifrån mig texter och illustrationer i halvfärdigt skick för att få feedback osv. Om man satt och pantade på sådant i all evighet blir de inte heller det bästa de kan bli. Och ibland är det inte värt besväret att fortsätta slipa på något som är från grunden omöjligt att genomföra. Perfektionism hör inte heller till mina personlighetsdrag.

Men sen är det ju en personlighetssak också. Kirsi Piha skriver i kolumnen om alla sina försök att testa på olika hobbies, för att sedan lämna dem. Precis sån är jag också: vill prova på ALLT och stannar sällan kvar i en sak länge. På det sättet samlar man ju på sig massor av bra erfarenheter, det är stimulerande för kreativiteten, men man kan inte höja upp det beteendet till någon slags gyllene norm. För vissa passar det utmärkt att ha en och samma hobby/intresse år efter år. Det finns ju vissa saker jag inte har slutat med, t.ex. att teckna och skriva. Nu jobbar jag med det. Och står ut också med de jobbigare, tråkigare sidorna av det, för att det är värt ruset man får när det går bra. Och inget hindrar ju mig från att ta upp tidigare sysselsättningar på nytt. (Meh! Nu skrev jag ju om mig själv ändå!)

Okej, nu har jag skrivit av mig lite. Tillbaka till bilderna på tanten med brunkrämen. Ska slipa klart dem och skicka iväg de färdiga versionerna i dag. Oh joy!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s