Den visa babyn

Är himla lättad över att beibi varit klok och vänt sig själv! Huvudet är nu neråt! Jippii!

Det var roligt på TYKS i dag faktiskt. Hade en äldre mycket trevlig barnmorska som ville prova själv först ifall hon kunde känna läget utan ultraljud. Och sedan den manliga läkaren som också ville testa sina färdigheter (man vet ju aldrig om det blir elavbrott och maskinerna ger upp och de gamla kunskaperna behövs skämtade han). Och de tyckte båda att det var en rumpa som var uppåt. Ultraljudet bekräftade att vi alla hade känt rätt. Barnmorskan sa att det alltid är bäst ifall de vänder sig själv, och att de nog ganska ofta är ”visa” nog att göra det, även om det dröjer ibland. Den här har tydligen haft mycket plats att ligga fel. Men nu känner jag själv att det är trängre. Rörelserna ändrar karaktär.

Har själv nog anat att det varit en rumpa uppåt, men inte riktigt vågat hoppas för mycket. Men det finns andra saker än sparkar och rörelser som sagt mig att huvudet är ner. Har fått mycket ömmare bäcken, det sliter och drar mer. Bäckenet känns bredare och lösare. Det sticker till neråt ibland som små blixtar i nerverna. Och det är nog typiskt för att det hårda huvudet sjunkit ner där. Huvudet har börjat bana väg för födseln.

Så nu vågar jag äntligen hoppas på en normal förlossning som med de två äldre. Man vet ju aldrig hur det går, men riskerna för komplikationer har i varje fall sjunkit drastiskt nu. Och hoppas också på att få åka hem så snabbt som möjligt efteråt. TYKS barnsängsavdelning är inte så himla trevlig nämligen (ofta fullpackat och stressade nattskötare och är det varmt ute är det svettigt där…).

Vi firar med en bebisakvarell ur mina gamla illustrationslager! Den här babyn ser också ganska vis ut…

Baby 2

Nu blir det lunch och TV och sen hämtar jag hem den stackars, trötta pollenallergikern från skolan.

Snurrat runt på stan

Har nya glasögon! Har hämtat gamla tygblöjor och babysitter! Har haft manusmöte med lektör!

Trött men mycket glad nu. Ja, man borde väl ta datorkameraselfie för att visa upp glasögonen:

nyaglasogon

Färgen är ljusrosabrun, syns inte så bra med datorkameran… Ville ha ljusare glasögon den här gången. Vad lurvig jag är på sidorna av kinderna förresten! Kanske jag får skägg när jag blir gammal!

Ungarna tumlar runt här bakom mig och skriker och brottas och skrattar. Svårt att fokusera på blogginlägget när det låter som om någon typ brutit benet hela tiden.

Manusmötet! Väldigt bra att få feedback på manuset i det här skedet av skrivandet. Bekräftade en del av de saker jag redan misstänkte att borde fixas, men det hjälper så oerhört mycket att höra av någon med färska ögon om vad som funkar och vad som måste bort. Ska grubbla på några få större saker före jag börjar redigera. Får se om jag hinner komma fram till att faktiskt bearbeta texten ordentligt före beibi kommer. Annars blir det till sommaren. Men tror att det tar lite tid att fatta de där besluten först. Tror att det tänkandet görs bäst för hand i ett anteckningsblock, för det gäller att samla tankarna och precisera vad det är jag vill med texten. Sådant kommer bättre fram med penna och papper, gärna ett tomt olinjerat papper med mycket plats att rita pilar hit och dit.

Tentade min mamma på telefon nyss, gällande sätesförlossningar. Hon har fött min äldre bror (här i Åbo faktiskt, i Heideken) i sätesbjudning, och det gick tydligen helt bra (brorsan blev ju ganska välartad). De visste att det var en sätesbjudning på väg, man hade kollat hennes bäckenmått osv. Precis som man gör i dag. Massor av läkarstudenter hade varit med för att lära sig hur det gick till också… Och lustgas hade hon klarat sig bra på. Lustgas är faktiskt det jag också använt i båda mina förlossningar. Det tar bort den vassaste udden av värkarna, men främst tror jag att det är den kontrollerade andningen man måste ha för att andas in lustgas som hjälper värkarbetet. Jag tyckte det var rätt skönt att ha den där plastmasken att vråla in i också. Det känns ju lite pinsamt att behöva yla och vråla där i slutet av öppningsskedet, som varit det mest smärtsamma för mig, och plastmasken dämpade ljudet lite. Heh. Så klart inget att skämmas för att man behöver använda rösten, tvärtom så tror jag att det är en mycket naturlig del av att föda. Men det sitter djupt i en att man inte ska ta plats och vara besvärlig och skrika bland folk, trots att det alltså troligen är något av det vanligaste under förlossningar. Barnmorskorna har i varje fall säkert sett och hört precis allt.

Det var en salig blandning funderingar i det här inlägget… saker som snurrar på i skallen vore en bättre rubrik…

Men imorgon bär det av till förlossningsavdelningen igen för att kolla bebisläget. Är väldigt nyfiken på att veta hur hen ligger nu…

Hoppfull!

Sedan natten mellan lördag och söndag har jag inte känt något sparkande neråt! Beibi är i varje fall inte i fotbjudning mer. Den stora knölen till höger kunde vara rumpan, men det är en väldigt hård knöl (samtidigt är den lite för stor för att vara huvudet, tycker jag, hoppas jag)… det sparkar det mer och hårdare uppåt till vänster och på mitten av magen, ibland upp på revbenen. Jag lever nu i hoppet om att beibi varit snäll och till och med lagt sig med huvudet ner. Sparkarna är i varje fall åt rätt håll! Det kan också vara så att det är sätesbjudning och beibi ligger som en fällkniv. Men det är den absolut bästa sätesställningen att föda (läste diverse skräckhistorier igår om hur sätesförlossning blivit fotbjudning mitt i allt, och ungen måste dras ut i spagat typ… låter… jobbigt…). Men på onsdag vet jag mer igen.

Men så länge det inte sparkar neråt så är jag supernöjd.

Barnen är hemma med mig idag. Sonen var så röd i ögonen i morse att det kändes fel att skicka iväg honom till skolan. Har nu köpt bättre ögondroppar åt honom, och hoppas det ska bli bättre till i morgon. Fick också massor av bra tips på FB om vad man kan göra hemma för att minska besvären. Tvätta händer och ansikte, duscha på kvällen, byta lakan/örngott ofta, inte vädra/torka hans kläder ute osv. Om det inte blir bättre nu i början av veckan får vi gå till doktorn och skaffa receptmediciner. Stackars stackars pollenallergiker säger jag. Hoppas björken blommar slut snabbt!

Men han är rätt pigg i varje fall, och hittills har vi lekt lite med Photoshop och färglagt hans nya spelfigurer, t.ex. isriddaren här:

isriddare

Riddaren håller i ett klot av sten och eld. Spelets hjälte är en liten fågel och spelet ska heta Bird’s Adventure. Sonen har redan planerat allt (med engelska namn och allt). Nu borde jag bara kolla ”lite” på Scratch eller Gamemaker och lära mig hur de funkar… kanske jag och son kan grunda ett eget spelbolag någon dag. Dottern som är mer musikaliskt lagd kan fixa vår soundtrack. Familjeföretag! Vi får ta och göra en programmerare av trean då, för vi saknar en sådan än så länge. Ekonom/marknadsföringsexpert/producent skulle också vara bra.

Bra att ha framtiden klar för sig så här.

Hehheh.

Vk 38

Jaha så blev bebis fullgången. Egentligen är det 37+0, men tydligen räknas det att man kommer in i påbörjad vecka 38 som fullgången graviditet. Fast det finns ju ingen chans här att den tänker komma ut precis nu. Senast i onsdags fick jag ju veta att allt är fast och slutet där nere fortfarande.

Sov bra förra natten. Föregående natt hade jag en hemsk dröm att bebis plötsligt stack ut sin fot och jag försökte få folk att ringa efter ambulans. Det underliga i drömmen var att det inte alls gjorde ont. Foten bara kom ut. Sen googlade jag nervöst allt om kejsarsnitt igår för det kändes som om det var det enda alternativet.

Nu är jag inte så säker på läget igen. Något har hänt under natten och det känns (kanske) som om huvudet är långt nere till vänster och något annat nytt hårt har dykt upp under höger revben. Hoppas på att det är rumpan som kommit så högt upp. Men vet inte alls. Det kan lika gärna vara huvudet som rört sig till höger. Men om det är så så borde rumpan ha glidit in i sätesläge och fötterna i varje fall ha slutat vara längst nere. Får känna efter under dagen. Får lite hopp igen om att den kanske vänder sig rätt (eller mer rätt iaf) ännu. Även om all infosökning om kejsarsnitt har lugnat mig en hel del, och är ganska till freds med tanken att det kan bli så, så vill jag ändå i första hand fortfarande ha en normal förlossning.

Men allt detta funderande tränger ut annat ur huvudet. Försökte läsa lättsam romance igår och jösses så det tråkade ut mig. Blabla och så vill hjälten och hjältinnan inte erkänna att de vill ha varandra och så tvingas de ihop i olika pinsamma situationer, suck! Men så orkar jag inte läsa något mer utmanande heller (fast nyss plockade jag ut en lärobok i socialpsykologi ur hyllan?!).

Har inte lust att göra något alls annat än sitta i min fåtölj och fingra på Twitter, eller vanka omkring och fixa med bebissaker. Sängen är nu hopplockad och bäddad. Beställde en ny skötväska på nätet, hoppas den kommer så snabbt att jag skulle hinna ha den som bb-väska, den var fin! Ville ha något färggrannt så beställde den här. Vår gamla var bara en mörkblå, urtråkig plastgrej som knappt kvalificerar som väska.

Längtar efter att den här väntan ska vara över. Längtar efter att få se och hålla i liten. Känner ju armbågar och fötter och ett skrovligt huvud och en hickande rygg, och vet hur en nyfödd ser ut och känns, och vill ha ut den här ur kroppen nu. En av fördelarna med kejsarsnitt: då vet jag rätt säkert att den tas ut runt 39+0 och det är om exakt två veckor. Men det görs ju under vardagar så då är det måndag-onsdag om två veckor. Inte långt till det.

Eller så blir det 1-2 veckor efter det.

Hur det nu sen än blir så är det inte många dagar kvar. När man väntade första barnet kändes dessa sista dagar som evigheter. Men nu vet jag att den här tiden nog också går snabbt.

På tisdag ska jag få feedback på mitt manus. Kunde ju vara skoj om man hann redigera lite före bebis kommer. Men just nu vet jag inte om jag har sinnesnärvaron och motivationen för att göra det. Vi får se…

Ny grej på Society6

Lade upp en av mina bläckbilder på Society6 för tyckte att de passar särskilt bra som duschdraperier (en ny grej de säljer). Den finns också att få som matta! Själv ville jag ha mer av deras tygkassar som funkar väldigt bra, så har beställt en ny (kassarna går precis under tullpriset annars, dvs. om man beställer något som blir dyrare än runt 22 euro, måste man anmäla beställningen till tullen, vilket iofs inte är särskilt besvärligt att göra på webben).

Bläckdraperiet:

bläckdusch

Sen när jag har lite mer tid måste jag fixa nya bilder till shopen! Har en massa idéer på mönster som kunde passa just de olika tygprodukterna… och mera porträtt på intressanta tänkare vill jag också göra. Men i sinom tid…

Lata dagar

Brukar föra ungarna till skola/dagis till 9 och hämta sonen mellan 14 och 15 från eftis (eftermiddagsklubben). Det blir c. 5 timmar av total ensamhet och tid att vila för mig. Igår såg jag de tre sista avsnitten av Walking dead, första säsongen. Vet inte om jag tänker fortsätta se serien. Vet inte om jag är utled på zombiegrejen eller inte. Lite trött är jag på det nog… Men vilken serie ska jag se på istället? GoT kommer ju först på måndag… Vad ska man prova på? (Har ju HBO, så det finns en del att välja mellan). Försökte mig på Vikings för någon vecka sedan, men… blev inte riktigt engagerad, såg inte ens färdigt första avsnittet. Har någon bra tips?

Har fått lite läslust tillbaka, men har svårt att bestämma mig för vad jag ska läsa. Har ju HÖGAR av olästa och halvlästa och påbörjade böcker hemma. Vad ska man välja? Tyvärr är jag lite torr i ögonen och blir lätt trött när jag läser märkte jag. Höll på och somna mitt i Ancillary Justice igår. Har bara börjat på den. Nosat. Idén verkar spännande (levande rymdskepp), men samtidigt skulle jag vara mer sugen på att läsa på svenska nu. Och läsa så enkel och handlings- eller karaktärsdriven text som möjligt. AJ kräver lite koncentration, åtminstone i början, för att man ska fatta vad det handlar om.

Skissade på en illustration igår, så har en plan nu för hur jag ska gå vidare med den. Kommer att söka referensmaterial i dag tror jag och sätta igång på Photoshop. Men tar det extremt lugnt med den bilden. Lite åt gången. Tänker också då och då på en möjlig romanidé som jag redan haft ett bra tag faktiskt (det händer saker i komposthögen). Har vissa stunder lust att bara sätta mig och skriva vad som helst ur den möjliga berättelsen, men samtidigt känner jag att det finns för mycket som är oklart ännu. Eller är det bara en ursäkt? Vill inte pressa på mig själv för mycket nu heller. Det är mycket annat som jag måste bearbeta nu, behöver vila och bara vara.

Det är mycket med den kommande förlossningen som snurrar i huvudet. Googlade mer om planerade kejsarsnitt igår, och drömde sedan på natten att det skulle bli det. Är bebis i tvärläge med fötterna ner så finns det inte mycket annat att välja på. Och så ligger hen fortfarande. Faktiskt lite jobbigt när hen sparkar rakt ner… Det är ”nödutgången” som gäller då. Gillar i och för sig tanken på att jag då vet exakt hur allt kommer att gå till. Vet bara inte hur kroppen kommer att läka och hur man reagerar på bedövning och sådant. Men man är ju under mycket noggrann övervakning, och får mycket mer hjälp med återhämtningen på sjukhuset osv. Så jag känner mig ganska lugn nu. Blir det kejsarsnitt så blir det. Och det har också vissa fördelar (som att det blir lättare att planera när man är på sjukhus, barnvakter kan kallas in i förväg, man behöver inte gå lika länge med den enorma magen och vänta osv.).

Såå. Vad ska jag göra nu då? Äta lunch? Välja någon bok att läsa? En TV-serie? Det är lyxigt det här gravidlivet! Förutom att jag alltså hasar fram som en sjuk pingvin, har ont i ischiasnerven, har någon som sparkar på min urinblåsa hela tiden, får sammandragningar när jag står upp, orolig mage, har kliande exem på konstiga ställen, svullna händer, torra ögon, är helt utmattad redan kl 17 varje kväll… och så där. Men det är verkligen inte mycket kvar av det nu. 36+5 i dag. Går in i vecka 38 på söndag, vilket tydligen räknas som fullgången graviditet. Blir det planerat snitt så har jag en bebis i famnen om runt 2 veckor (fast det beror helt på vad de har för praxis på sjukhuset, vad de rekommenderar just i mitt fall, om det nu inte blir lyckad vändning nästa onsdag).

(Måste erkänna… jag beställde några pocketböcker på adlibris, lite svensk fantasy och en översatt bok, för jag klarar inte av att läsa den engelska inbunda versionen jag har, för tung och åbäkig, och en på engelska som jag är nyfiken på; men egentligen var jag ute efter den här, fast den verkar vara omöjlig att få tag på, buhuu, vill inte ha bara e-boken. Men yay böcker på väg! Fast fy skäms… bra böcker hemma på kö!).

Dagens spelrelaterade länktips (och tankar om spel och status)

Om ”Male privilege”. Läs.

Skribenten har en lista på vad som kan ses som manligt privilegium i spelvärlden. Det här tror jag är en blind punkt hos många:

12. I can openly say that my favorite games are casual, odd, non-violent, artistic, or cute without fear that my opinions will reinforce a stereotype that ”men are not real gamers.”

I samband med Lasso-programmet för ett par veckor sedan skrev redaktören Henriksson en artikel på YLE:s webb som fick en del kommentarer, de flesta ganska kritiska. Man kunde diskutera många av dem, men särskilt denna (bara ett utdrag, kommentaren i sin helhet är längre) är ett exempel på just punkt 12 i Polygon-artikeln:

Jag har själv spelat sedan mitten på 80-talet och har spelat igenom de flesta spelen som nämnts här. Det stör mig oresonligt mycket att min huvudsakliga hobby sätts på samma nivå som någons Candy Crush:ande. Det är lite som att använda termen sångare för en operasångare och körsångare. Båda sjunger förvisso och får glädje och utbyte av det, men det är ändå inte riktigt samma sak.

Så klart finns det stora skillnader mellan spel, men både t.ex. Dark Souls och Candy Crush definieras fortfarande som spel. Vissa spel kräver att man har timmar av tid att lägga på dem, att man har råd med rätt utrustning och teknik, att man inte blir avbruten, att man får vara ifred när man spelar. Kanske det är ett privilegium också att man har möjligheten att lägga tid och pengar på sådana spel. Jag har sällan det för tillfället. Det är därför som jag själv spelar mer ”casual” spel för tillfället, eller i varje fall sådana som man kan pausa när som helst, spela på jobbdatorn hemma (mac), och plocka fram snabbt när man har en stund över för spel. Och sådana spel kan faktiskt också ha sina poänger eller goda sidor: de kan ha en unik och innovativ spelmekanik, de kan vara roliga att spela, de kan vara snygga eller tillfredsställande på olika sätt osv. Jag förstår inte varför det ena måste ställas mot det andra, varför det ska störa någon (”oresonligt mycket”, det uttrycker iofs en aningen självkritisk inställning) att man i vissa fall klumpar ihop alla spelare eller spelutvecklare i en kategori. Sedan kan man ju nyansera bilden och ta upp vilka olika spel som olika grupper spelar eller tillverkar. Men att något sätt att spela skulle vara bättre än ett annat… HMMM. Det som funkar bra (är utmanande, utvecklande, underhållande) för en själv är väl alltid det bästa? Själv vill jag inte välja sida: olika sorters spel ger olika upplevelser som kan vara givande på olika sätt. Så klart finns dåliga spel, men dessa finns inte bara inom en kategori av spel utan inom alla. Jag vill inte heller ställa det kommersiella emot det konstnärliga, eller det enkla mot det komplexa.

Vet inte om jämförelsen med operasång och körsång är riktigt lyckad heller (finns ju mer eller mindre professionella utövare av både opera- och körsång, den största skillnaden är ju bara att man sjunger solo eller i grupp…). Men åsikten i kommentaren visar att det finns en rangordning: de spel som för tillfället spelas av fler kvinnor (om jag minns statistiken rätt) har lägre status. Också bland speltillverkare spökar den här rangordningen, dvs. det är högre status att göra stora, episka spel (som ofta ska tilltala målgruppen män 18-35 år), och lägst status att tillverka enkla mobilspel. Just nu diskuteras till exempel free-to-play-modellen ivrigt bland speltillverkare: alltså om den är etisk, eller om den sätter det kommersiella före det konstnärliga osv. Men samtidigt tycker jag att det finns en känsla av att alla är välkomna i spelbranschen i Finland just nu, och att alla sorters spel behövs.

Men som sagt, det manliga privilegiet är inte bakom oss än, det är bara osynligt för dem som har det. Det är bra att det diskuteras, men samtidigt så håller läget absolut på att förändras hela tiden: tack vare diskussionen, troligen mot det bättre (och mer jämställda).

 

Babyveckor i Åbo!

Mera på babytemat! Just nu pågår babyveckorna i Åbo med kultur för bebisar (och deras föräldrar). Här finns mer info. Hoppas jag och nya bebisen kan delta nästa år!

Men jag är redan med på ett hörn i år, med en liten slide show med bilder som visas i det Lugna rummet. Till exempel dyker den här ”kolofonten” upp där:

kolofonten

Och så här en vecka före vappen (Valborg) kan man drömma sig bort med lite ballonger på en blå himmel.

ballonger2

Eller vi hoppas förstås att bebisarna inte tappar sina ballonger nästa vecka… Men har du en bebis i Åbo nu, gå och upplev lite barnkultur!

Tvär bebis

Ja pust vilken dag! Har snurrat runt på stan minsann.

Först bilen till verkstaden. Sedan hämtade jag mina nya solglasögon. Sedan satt jag en halvtimme på kafé och åt en croissant och tänkte på poddteman. Sedan bar det av till Mia och träffa resten av Grupp Finland och vi bandade in ett avsnitt Fantastisk Podd.

Sedan hade jag den där inbokade tiden på TYKS för att svänga på bebis. Men bebis var inte med rumpan ner, den låg på tvären! Huvudet mitt på vänster sida, ryggen uppåt och rumpan nere på höger sida. Så det är väl egentligen en sorts fotbjudning. De frågade om vi ska prova vända och jag tyckte att det vore en bra idé, huvudet var ju nästan nästan på väg åt rätt håll redan. Ett litet dyk bara så. Så fick jag vänta en halvtimme innan de kunde prova, för de måste se till att det fanns förlossningsrum och skötare på plats ifall det skulle bli ”problem” (dvs någon slags störtförlossning?).

Själva knådandet på magen var inte så hemskt farligt. Obehagligt visst, men man står ut med lite sånt. Tyckte det kändes som om bebis flyttade på sig (eller så var det mina tarmar). Men när läkaren slutade knåda och kollade med ultraljud igen så hade den knappt rört sig en millimeter. Beslutet blev att vi väntar en vecka till och kollar på nytt. Bebis kan mycket väl svänga sig själv ännu, den ligger ju som en liten simmare som precis ska dyka i vattnet med huvudet före. Om den inte gjort sitt dyk om en vecka så försöker läkaren trycka antingen huvud ELLER stjärt på rätt plats. För dessa är ju de enda två alternativen. På tvären funkar ej. Men hela upplevelsen var helt ok. Alla var lugna och man frågade hela tiden hur jag ville göra. Så det är bara att vänta till nästa onsdag då och hålla tummarna för att bebis slutar trilskas och lägger sig rätt själv före det. Eller att den flyttar sig sen på nästa försök.

Pust.

tagged

Man skriver förresten in sig som om man vore på väg att föda när man ska på vändningsförsök. Fick det fina armbandet med namn och personnummer…

Så efter 30 minuter hjärtfrekvensövervakning vankade jag tillbaka till Mia och bandade in ett podcast avsnitt till. Jag kunde inte vara med på deras mellersta inbandning, så ett avsnitt missar jag (vi bandade tre på en gång).

Sen hämta bil och barn.

Sen hem och äta.

Nu är jag jag ganska slut i kroppen. Har ju dessutom promenerat ovanligt mycket i dag.

Så det blir vila nu. Det känns fortfarande lite underligt i magen, har mer sammandragningar än annars, och det sliter i bäckenfogar och ligament.

Nyfödingar

Måste titta på våra bebisbilder mer och mer. Fördelen med att redan ha barn från förut när man är gravid är att det finns massor av bebisbilder att gotta i sig. Så här såg min första ut vid ett dygns ålder (detta är alltså 8,5 år sedan!):

september2005

Så kan man fantisera om hur den nya nyfödingen kommer att se ut. Stora näsor tycks vara ett drag hos oss. Tycker förstås själv att vår W var en olidligt söt bebis. Blev väldigt kär i honom direkt.

Det talas ju en del om när man börjar älska barnet man väntar. På något instinktivt plan är man nog fäst vid dem mycket tidigt, när de är i magen. Kanske till och med den abstrakta tanken av ett barn innan man ens är gravid är en sorts kärlek. När de rör sig i magen blir de allt mer verkliga. Men det är annorlunda när de har separerats från kroppen. Man kanske inte fattar riktigt vad som hänt först. Det tar ett tag att lära känna barnet (på nytt). För mig har de där första dagarna nog varit väldigt enkla och självklara. Våldsamt stark kärlek direkt, som jag tagit med ett enormt lugn.

Med W var jag 4 dagar i bb, och hade nog faktiskt en släng av melankoli i dag 2-3, vilket tydligen är vanligt. Det är så mycket hormoner som skiftar i kroppen, mjölken ska stiga, man är fortfarande alldeles marinerad i adrenalin och endorfin och oxytocin och allt vad det heter. Natten mellan dag 2 och 3 började jag hata en av nattskötarna mycket innerligt. W grät och grät och jag ammade kontinuerligt  genom hela natten. Frågade nattskötaren om man inte kunde göra något, ge lite extra mjölk, för det hade de gjort föregående natt så att jag fick sova. Det kom helt enkelt inte tillräckligt med mjölk från mig ännu. Och skötaren svarade bara ”sätt bröstet i munnen” (”tissi suuhun” på finska). Jag blev helt knäckt, kunde inte sova, hade nässelfeber på benen (hormoner gör det åt mig), ont i brösten, väcktes av andras skrikande barn (delade rum med två andra). Så då kom tårarna, en fruktansvärt hopplös och ensam känsla. Skötaren borde ha gett W lite mjölk för på morgonen hade han fått lågt blodsocker och var alldeles skakig när läkaren undersökte honom. Den nattskötaren var min värsta demon då! Hu.

Men med den andra bebisen var det ju helt annorlunda. Vi var ju hemma direkt nästa natt. Det värsta då var nog stora treåringens blick när han kom för att sova bredvid oss i sängen, och där låg den där nya ungen och tog plats. Hon hade tagit hans mamma ifrån honom, det såg man hur han tänkte. Stor melankoli då. Vi gjorde så att vi flyttade in hela hans säng in i vårt sovrum och så sov vi alla där i en lång rad i några veckor. Jobbigaste rent fysiskt med tvåan var nog när amningen gav mig eftervärkar som gjorde så ont att man fick sitta med ett tyst skrik av smärta i natten, typ bita sig i knogarna för att inte störa bebins amning. Det blir väl så nu igen då, eftersom eftervärkar oftast är värre för dem som fött fler barn (med första var det bara som mild mensvärk).

Oj jösses. Har tydligen ett stort behov av att tänka på allt med graviditeter och födslar nu. Detta kommer nog att vara gravidbloggen några veckor ännu…