Nyfödingar

Måste titta på våra bebisbilder mer och mer. Fördelen med att redan ha barn från förut när man är gravid är att det finns massor av bebisbilder att gotta i sig. Så här såg min första ut vid ett dygns ålder (detta är alltså 8,5 år sedan!):

september2005

Så kan man fantisera om hur den nya nyfödingen kommer att se ut. Stora näsor tycks vara ett drag hos oss. Tycker förstås själv att vår W var en olidligt söt bebis. Blev väldigt kär i honom direkt.

Det talas ju en del om när man börjar älska barnet man väntar. På något instinktivt plan är man nog fäst vid dem mycket tidigt, när de är i magen. Kanske till och med den abstrakta tanken av ett barn innan man ens är gravid är en sorts kärlek. När de rör sig i magen blir de allt mer verkliga. Men det är annorlunda när de har separerats från kroppen. Man kanske inte fattar riktigt vad som hänt först. Det tar ett tag att lära känna barnet (på nytt). För mig har de där första dagarna nog varit väldigt enkla och självklara. Våldsamt stark kärlek direkt, som jag tagit med ett enormt lugn.

Med W var jag 4 dagar i bb, och hade nog faktiskt en släng av melankoli i dag 2-3, vilket tydligen är vanligt. Det är så mycket hormoner som skiftar i kroppen, mjölken ska stiga, man är fortfarande alldeles marinerad i adrenalin och endorfin och oxytocin och allt vad det heter. Natten mellan dag 2 och 3 började jag hata en av nattskötarna mycket innerligt. W grät och grät och jag ammade kontinuerligt  genom hela natten. Frågade nattskötaren om man inte kunde göra något, ge lite extra mjölk, för det hade de gjort föregående natt så att jag fick sova. Det kom helt enkelt inte tillräckligt med mjölk från mig ännu. Och skötaren svarade bara ”sätt bröstet i munnen” (”tissi suuhun” på finska). Jag blev helt knäckt, kunde inte sova, hade nässelfeber på benen (hormoner gör det åt mig), ont i brösten, väcktes av andras skrikande barn (delade rum med två andra). Så då kom tårarna, en fruktansvärt hopplös och ensam känsla. Skötaren borde ha gett W lite mjölk för på morgonen hade han fått lågt blodsocker och var alldeles skakig när läkaren undersökte honom. Den nattskötaren var min värsta demon då! Hu.

Men med den andra bebisen var det ju helt annorlunda. Vi var ju hemma direkt nästa natt. Det värsta då var nog stora treåringens blick när han kom för att sova bredvid oss i sängen, och där låg den där nya ungen och tog plats. Hon hade tagit hans mamma ifrån honom, det såg man hur han tänkte. Stor melankoli då. Vi gjorde så att vi flyttade in hela hans säng in i vårt sovrum och så sov vi alla där i en lång rad i några veckor. Jobbigaste rent fysiskt med tvåan var nog när amningen gav mig eftervärkar som gjorde så ont att man fick sitta med ett tyst skrik av smärta i natten, typ bita sig i knogarna för att inte störa bebins amning. Det blir väl så nu igen då, eftersom eftervärkar oftast är värre för dem som fött fler barn (med första var det bara som mild mensvärk).

Oj jösses. Har tydligen ett stort behov av att tänka på allt med graviditeter och födslar nu. Detta kommer nog att vara gravidbloggen några veckor ännu…

2 thoughts on “Nyfödingar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s