Vk 37 förresten

Enligt gravidapp: 25 dagar kvar och drygt 90 % av väntan avklarad. Är inne i sista månaden nu alltså.

Har hoppats på att bebis ska svänga sig hela påskhelgen. Både på söndag och igår fanns det ögonblick när jag tänkte att nu händer det. Huvudet hade sjunkit ner på vänstra sidan, men sen när jag bytte ställning ploppade det upp igen. Igår kväll slet och drog det mycket och tänkte i morse att nu är det sparkar uppåt. Men sitter här framför datorn och känner det där huvudet på samma plats igen, uppe på vänster sida. Så imorgon blir det alltså besök på förlossningsavdelningen och så får man se vad som händer.

Det underliga med att se fram emot besöket imorgon är att jag tycks ha suddat ut framtiden för torsdag och fredag. Brukar annars tänka rätt mycket på vad jag ska göra varje dag under en vecka, ha någon sorts känsla av vilkens sorts vecka det blir. Även om det bara är ledig tid har jag oftast någon plan eller dröm om att hinna/orka göra något särskilt. Men i mitt huvud är det helt tomt. Har till och med svårt att föreställa mig vanliga skol- och dagisskjutsningen. I tankarna har nu alltså uppstått en ”framtiden är helt oviss”-känsla. Det kan hända vad som helst. Det är förstås det omvälvande med att klämma ur sig ett barn som hägrar. Det kommer sannolikt inte att ske ännu (förra veckan var utgången helt tilltäppt fortfarande, 3 cm sluten och fast och allt det där), men det KAN SKE. Man vet inte! Så har alltså släppt alla ambitioner om att hinna något. Om jag orkar så pysslar jag väl på med allt möjligt trevligt (läsa, spela, rita, skriva typ). Men det är ingen idé att planera.

Märklig känsla.

Har lite dåligt samvete över att jag inte tvingar mig själv att skriva eller rita något, men samtidigt så har jag inte det. Det är inte meningen att man ska stressa över sånt nu. Det är meningen att man ska bli inåtvänd och avslappnad. Vila mycket. Förbereda sig mentalt för stor ansträngning och stor förändring. Resten av världen kan vänta. Egentligen gillar jag att tvingas bli ännu latare än annars. Man har liksom en bra ursäkt att slappa. Fast egentligen har man alltid bra ursäkter att ta det lugnt. Tänker mig att den här inställningen till livet är vad som håller mig borta från eventuell burn out (vilket nog kunde vara en stor risk när man samtidigt vill så mycket, förra våren var det nog nära egentligen, men något gjorde ändå att jag kom över det utan att gå sönder… kanske var det hoppet om förändring, och förändring fick jag).

Nu ska jag äta lasagne och se på TV. Det är en massa kirskål på väg upp ute i trädgården, så där har man instant salad också (men någon annan måste göra grovjobbet och plocka upp det mesta för att inte våra blomodlingar ska dö; jag kan inte böja mig framåt nästan alls).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s