Hemma! Och nu är vi fem i familjen

Det blev tyst på bloggen, födde barn. En rätt hemsk förlossning som växlade mellan panik och långtråkighet om vart annat. Satt fast i en massa sladdar och rör hela tiden. Sov knappt på natten mellan torsdag och fredag. Men på fredag kl 13.26 föddes till sist vår dotter, som vi kallar Astrid. Och alla mår bra, vilket är huvudsaken. Ska skriva en mer detaljerad förlossningsberättelse när jag har båda händerna lediga.

För nu har jag en liten människa på ena armen hela tiden. Ska öva på att knyta bärsjalen så man får händerna fria. Astrid vill nämligen vara med hela tiden.

Jag känner mig underligt lugn. Och väldigt lättad.

Oj nu snarkar hon lite, och sa precis ”mieeeu” i sömnen…

PS. Lägger upp lite bilder senare också, för wordpress tycks ha problem att ladda upp dem just nu…

 

Tidsmaskin

Fick lite bloggolust igår, hängde mer på facebook och fick massor av pepp och hejarop av vänner och bekanta. Barn har det alltså inte kommit än, men mår fortfarande alldeles bra och har accepterat vi är inne i en långsam latensfas här. Har haft mer eller mindre regelbundna förvärkar hela veckan. Och kroppen har varit så fiffig att den lägger av med värkarna på natten! Så jag har sovit superbra ända sedan måndag.

Kom på att skriva på fb att man är inne i den ultimata tidmaskinen: det vill säga, tiden går sjukt långsamt, vilket ju måste betyda att den här väntan kommer att göra mitt liv längre! Hur tiden känns är ju relativt. Vänta på något så du spricker och tiden saktar in till sirapsfart.

Överburen är jag egentligen inte förrän efter söndag, kanske till och med inte förrän om en vecka (om jag bortser från ultraljudsdatumet). Och inte ens då är det något att ojja sig över ifall alla mår bra. Men på måndag ska jag alltså på kontroll, och vill gärna få koll på att moderkakan fortfarande jobbar bra och så vidare. Men vill inte bli igångsatt.

Hursomhelst. Fick enorm lust att teckna på något. Helst något stort, detaljerat, komplicerat och lite automatiskt. Kanske en tidsmaskin…

Nu vill A att jag ska komma och läsa Till vildingarnas land åt henne, ”För att din mage är så söt” säger hon.

Några bra saker

Så här i vecka 41+2 behövs lite tvångspeppning av mig själv. Dagens positiva saker:

– Sov som en stock, vaknade bara en gång av domnad högerhand och toabehov

– Bebis var vild på kvällen = hen mår bra

– Det var rätt mysigt att sitta uppe sent igår och se på Man of Steel och ha svaga värkar med 15 minuters mellanrum, som dessutom avtog när jag gick och lade mig så att jag fick vila istället för att ha mer förvärkar. Skulle stålis klara en förlossning? Så som han krystade när han (skrev först ”jag” där innan jag märkte felet, intressant felskrivning) stoppade ”Världsmaskinen” så skulle han säkert klara det galant! Dessutom är Henry Cavill en njutning för ögonen.

– Det är svalt igen! Mår mycket bättre! Kan sova!

– Alla vaktar på mig som hökar, jag behöver inte skjutsa någon till dagis/skola/kvällsaktiviteter, får sova när som helst, behöver inte laga mat eller städa (men har nog kokat pasta och vikt kläder ändå), folk köper sötsaker åt mig (och just nu är min mamma och köper hallonbladste eftersom jag plötsligt kom ihåg att det kunde hjälpa för starkare sammandragningar, i det här skedet griper man efter ALLT). Försöker låta bli att känna mig som en belastning, ska istället se på det som att vi alla förbereder oss och väntar på våra egna sätt.

Rasslar och rosslar (och lite valtankar)

Trodde jag skulle få åka och föda på natten. Hade regelbundna värkar i flera timmar och kunde inte sova igenom dem. Men så avtog de helt efter 4.30. Så nu har jag försökt sova i etapper efter det. Gissar att jag nog kom in i den sk. latensfasen, men sen blev jag kanske för trött så kroppen tog en vilopaus. Frustrerande, men kroppen är väl smart egentligen. Den fattade att jag inte orkar föda klart efter c. 8 timmar av svaga värkar hela natten. Men man känner ju sig lite som en rosslig söndrig maskin som inte kommer igång.

Nu tänker jag äta glass och vänta på att ha ont igen. Det paradoxala är ju att man vill ha mer ont. Men i det här fallet: ju mer ont, desto närmare till mål.

Och valresultatet. Glad över att vänstern gick framåt, och faktiskt också att SFP fick behålla sitt ena mandat. Skakad över att drygt 80 000 personer röstat på Jussi Halla-aho (häxbrygd skriver bra om detta). Jag försökte uttrycka min förvirring över att den här typens människor får röster redan i jytky-valet, men har inte blivit klokare sedan dess. Man tänker att typer som J H-A behöver någon slags diagnos, fast samtidigt så vill jag inte stämpla personer med psykiska sjukdomar genom säga att bara för att någon har monstruösa åsikter är den sjuk i huvudet. Fast är det inte smått psykopatiskt att skriva på sin blogg att man tycker att folk ska dödas och våldtas? Och fast man har lust att säga att någon är psykopat eller en galenpanna, så löser det inte något problem att säga det heller. Det är obegripligt för mig det här. Man borde få snacka med någon som röstat åt det hållet. Se om det går att hitta någon slags förståelse alls.

Var är du Trull?

Skulle jag vänta på W nu skulle han komma på tisdag morgon. A skulle komma på måndag morgon. Enligt tripptrapptrull-regeln (jo det måste ju finnas en sån), borde alltså trull ha kommit på söndag morgon, eller alltså i dag. Var är trull? Trull sparkar nöjt i magen. Eller hoppas hen är nöjd i varje fall.

Natten var hemsk igen för det är för hett i vårt sovrum. Hade en fläkt på ibland, men då finns ett bakgrundsljud som hindrar en från att somna, och det blev smått obehagligt med draget. Så har svettats och känt mig stel om vartannat. Och haft förvärkar i kombination med orolig mage och foglossning. Igen. Det här liknar allt mer första förlossningen. En flera dagars utdragen process att komma igång. Jag har kanske en zen-kropp. Den tar allt väldigt. Väldigt. Väldigt. Långsamt. Ska tänka på dessa dagar sen varje gång jag väntar på något annat i framtiden. Till exempel svar på arbetsansökningar, stipendieansökningar eller antagningsbesked av förlag. De sakerna är inget i jämförelse med det här.

Minns en kollega på ett av alla lager som jag jobbat på (det lagret som importerade hårspännen och borstar från Kina). Hon väntade sitt tredje barn. Hon var en riktigt liten, smal människa, och med magen såg hon ut som en enorm badboll på två glasspinnar. Hon sa ”Det här väntandet är inte min grej” (”Tämä odottaminen ei ole mun juttu”). Men annars klarade hon det bra alltså. Men att vänta, det psykiska. Jag fattar vad hon menar. Men själv är jag kanske lite bättre på att vänta. Eller vad kan man göra? Annat än bara vara? Men tålamodet har små sprickor. Särskilt på morgonen har jag märkt. Är extremt sur. Men nu beror det ju på dålig sömn också. Inte bara otålighet.

Men bra saker i dag: tack vädret för att det är mulet nu! Och gjorde en damtidningsillustration (nästsista uppdraget) också i rekordfart för deadlinen är andra juni, och ville få det överstökat som helgjobb och innan eventuella sjukhusvistelser. Och jösses så skönt det var att göra lite jobb emellan. Försjunka i det och glömma kroppen en stund. Känna sig lite, hm, nyttig och duktig eller något. Svårt att förklara. Men jag klarar inte av att göra så mycket annat, så man känner sig lite onödig och besvärlig emellanåt. Jag kan inte leverera en baby på beställning, men nog teckningar!

Vi ska se om vi hinner få ut Trull ännu i dag. Oroar mig lite för att A:s vardagskvällsaktiviteter blir störda om det blir på måndag eller tisdag. Först har hon simning, sedan vårkonsert på musikinstitutet. Jag skulle inte vilja komma i vägen för hennes hobbies (oj så självutplånande man låter). Sedan är det sista dagen på dagis på onsdag. Och på lördag skolavslutning. Om en vecka hamnar jag på överburenhetskontroll, och då är vi redan i juni! Då är i och för sig alla våravslutningsprogram avslutade… Jaja blabla.

 

Flås

Det här vädret vi haft i går och i dag funkar inte riktigt för mig. Det är plus 28 just nu, och igår kväll hade det hunnit bli hett inomhus också. Fick huvudvärk under dagen men kunde ändå inte sova. Har heller inga kläder som passar, förutom ett par fladdriga kortärmade tröjor som just och just räcker ner över magen. Men inga byxor eller kjolar som passar. Alla mammabyxor är för varma. (Så jag går alltså omkring utan byxor hemma)

Men det lär bli lite svalare i morgon och åska. Och på måndag ska vi vara nere i plus 22.

Ångestfylld natt. Vaknade ofta av värmen och foglossningen och toabehoven. Drömde obehagliga drömmar. Hade förvärkar, men nu var det bara irriterande och inte särskilt hoppingivande.

Grannarna satt ute sent på kvällen igår och pratade, och eftersom vi måste ha fönstret öppet så hör man allt. Alla galenskaper i hela trakten ekar mellan trädstammarna. Sommarvärme och fredag kväll och alkohol. En av grannarnas gäster var förbannad över något och höll låda i en halvtimme, tills han skrek ”vittu saatana” och körde iväg. Aggressionen i luften smittade mina drömmar. Drömde att jag satt i en fullsatt buss och en ung man hoppade in och gick bärsärk.

I dag håller jag mig inomhus, åtminstone tills det blir svalare ute än inne.

Den här veckan har känts som ett år. Och tiden verkar gå långsammare för varje minut. Snart stannar väl allt helt.

 

Man får ta det lugnt

Underlig natt. En stark förvärk. Ilande, molande, grävande i magen. När det händer och känns lite mer, tänker man att det kan hända när som helst. Igår kändes förlossning väldigt avlägset. Men som sagt, man får ta det lugnt bara och passa på att njuta av att vara ledig. Den där ena starka värken kom klockan 23.30 och det var egentligen skönt att det inte fortsatte då, för var trött och ännu en natts sömn satt riktigt bra. Båda de äldre barnen är födda under natten, och man blir ju extra trött av det. Man har varit vaken en hel dag, och sedan jobbar man hårt hela natten. De kom ut mellan 3 och 4. Sen är det ju omöjligt att sova efter det på grund av hormonstormen och euforin. Så man missar all sömn en hel natt. Skulle vara trevligt att få föda ett barn på dagen den här gången. Testa hur det känns. Vara färdig under arbetstid liksom.

Men man kan ju inte välja.

I dag är vi på 40+5.

Känner mig lite yr och trött, men glad och lugn.

Penny Dreadful

Såg de första två avsnitten av Penny Dreadful i dag bakom nerdragna persienner. Ännu en mörk serie att försöka se när solen gassar in…

För det första vet jag inte om jag är helt sugen på blood and gore, men drogs nog ändå in i berättandet i dessa två första avsnitt som finns på HBO Nordic. Att det finns en tekopp fylld med blod i intron är rätt beskrivande. Blev förvånad över hur många 1800-talsgotiska figurer och fenomen som de lyckades klämma in. Det blev nog på gränsen till för mycket av det goda. Har nog en soft spot för egyptisk mytologi och gotisk skräck… men… Juryn är ute. Vissa repliker och händelser var dessutom väldigt förutsägbara.

Jag blev rätt vimmelkantig efter att ha sett två avsnitt på raken. Så man blir effektivt förflyttad, nästan påtvingad, en helt annan värld och det är ju ett bra tecken. Men just nu har jag lite svårt att vara inne i något så mörkt och äckligt. Får se om jag fortsätter se serien. När det blir sommarlov är ju ungarna hemma, så jag får lov att se ”vuxenserier” sent på kvällen, och det är man alltid lite osäker på om man klarar.

Men Eva Green och Timothy Dalton! Dem gillar jag!

Drömt för mycket

Vaknade mycket under natten. Min högra hand domnade hela tiden och måste sträcka på den för att få tillbaka känseln.

Drömde för mycket. En dröm var tydligare än de andra: åkte skridskor på natten med några andra kvinnor. Kanske gamla vänner. Sedan sprack isen, det var djupt vatten under. Men jag föll inte igenom utan rullade på något vis över isen, men tappade mina skridskor i vattnet. Hade en svart soppåse med yllesockor och kände mig väl förberedd. D var där i bakgrunden och oroade sig. Isen sprack ju! Jag sa: ”Jag har burit runt på dessa yllesockor i tio år. Ingen panik!”.

Drömde att jag giftes in i en stor främmande familj. Var i deras lägenhet och såg på familjefoton.

Drömde att jag kröp omkring på golvet i en restaurang och viskade åt en främmande man vid ett bord, att jag kommer tillbaka senare så kan vi äta middag. Kändes som att det var en restaurang som bara serverade blek isbergssallad till maten. Vaxdukar på borden. Vita plaststolar.

In her you’ll find the sanctuary

I bilen lyssnade vi på radiokanalen Zoom.fm. Sonen har börjat efterfråga ”rockmusik, men utan någon som sjunger”. Han blir väldigt störd på rockröster som inte är helt rena. Men så spelades denna klassiker:

Vi kom inte på bandets namn just då i bilen, men sonen gillade det. Sångrösten är ju rätt integrerad i musiken, och så sjunger han ju inte falskt heller. Så jag måste googla fram bandet (The Cult förstås, rösten tillhör Ian Astbury) hemma nu så att jag har det färdigt på Spotify åt sonen på eftermiddagen. Han är inte lika musikintresserad som lillasyster, men han verkar ha utvecklat en smak för viss musik i varje fall. Och nu vill han höra mer rock tydligen. Jag är inte så kunnig om just rockmusik, så ifall någon har tips sådant som liknar The Cult, eller som har ett liknande drive och hänger mer på instrumenten än sångaren så säg till!

Om någon har bra tips på vilka trådlösa högtalare som är bra (men inte svindyra) så tar jag gärna tips om det också! Har lyssnat på musik från datorns inbyggda högtalare alltför länge nu…

Sångtexten till ”She sells sanctuary” är förresten så vag så att man utan större besvär kan associera den till graviditet: ”make my back burn” (värkar!), ”I’m sure in her you’ll find the sanctuary”, till och med ”the world turns around” känns inte helt irrelevant… ska lyssna på dem nu hela dagen och samla krafter! Ungen i magen gillar dessutom musik, för alltid när jag kör och har radion på så brukar hen vakna till och sparka lite extra.