En länksamling och tankar om karriär, familj och jämställdhet

Igår läste jag Ida Theréns artikel om att heltidsarbete kan ses som en ”familjefälla”:

Det riktiga problemet är vår syn på tid och pengar. Hur föräldrar prioriterar att lägga fiskbensparkett, köpa råsaftscentrifuger och andra konsumtions-skitdrömmar som förpestar planeten, framför fritid att umgås med sina barn.

I dag fanns en artikel i Hbl om en doktorsavhandling om kvinnor som hoppar av toppjobb:

– Hittills har vi talat om hur dessa kvinnor vill prioritera familjen, men det är en förvrängd syn. Det handlar mer om ett behov av att arbeta och leva på egna villkor och inte enligt en förhandsbestämd modell för hur man ska avancera på ”rätt sätt” i ett företag, säger Biese […]

Och i dag bloggar också Johanna Stenback om detta:

Men känslan av att det sitter chefer i ett annat rum och bestämmer över vad jag skall göra i framtiden och hur jag skall utvecklas utan att bolla det med mig var ohållbart för min egen utveckling. Kvinnorna som hoppar av från makten och skapar sina egna företag vill ha kontroll över sin tid för att kunna skapa en bra balans mellan arbete och fritid och genom det ha makt och framgång, för den drivkraften försvinner nog inte i första taget och den kraften behövs starkt som egenföretagare.

Det här är saker jag tänkt på mycket förstås.

Från Stenbacks text kände jag igen mig i den där känslan av att andra har bestämt hur jag ska utvecklas. Det finns starka normer inom akademia om hur man ska ha en forskarkarriär. Och jag har verkligen känt att det inte är något för mig. Samtidigt finns det en viss flexibilitet också i forskningsvärlden. Men tillräckligt stor motivation skulle man möjligen kunna skapa en egen väg där (t.ex. som Biese i Hbl-artikeln gjort). Så situationen varierar säkert stort beroende på om man arbetar inom forskning, näringsliv, politik, kultur osv. Men det finns också en arbetskultur som genomsyrar hela samhället, som går ut på att vissa arbetar extremt mycket, medan andra knappt får jobb alls (det här nämner Therén).

Det tycks finnas ett tryck på att man måste arbeta väldigt hårt i precis samma ålder som man kan få barn, att man tycks vara mest attraktiv på arbetsmarknaden precis samtidigt som man har små barn. Att arbetsgivare vill ha passionerade typer som ger allt åt sitt jobb. Att man ska jobba mycket, för att få hög lön, och kunna konsumera mer. Och de som sen inte alls kommer in i arbetsmarknaden lever på fattigdomsgränsen.

Det är något skevt här. Samtidigt irriterar det mig att jag bara har haft korta snuttjobb, levt på stipendier eller frilansjobb, varit hemma med barn, och således inte sparat in särskilt mycket pension. Det irriterar mig också väldigt mycket att vara så satans lågavlönad. Jag tycker att jag förtjänar högre lön! Men att få högre lön innebär dels att få ett heltidsjobb, och definitivt att inte hanka på i ”kulturbranschen”.

Sökte ett heltidsjobb i april, för jag tyckte att arbetsbeskrivningen lät underbar. Men samtidigt blev jag nästan panikslagen av möjligheten att faktiskt få jobbet*, och bli tvungen att pendla eller flytta och jobba 8 timmar per dag, med en liten bebis hemma. Bebisen skulle ju förstås må finfint med sin pappa i början. Men sen när dagis börjar och ens barn blir de där barnen som måste vara på dagis under hela den tid dagis är öppet, och att man knappt skulle hinna se dem… Fick djup ångest av den tanken. Är väldigt nöjd just nu när jag kan föra barnen sent till dagis/skola (oftast till 8.30-9) och hämta tidigt (under våren då jag frilansat har jag hämtat 15.30 och nu när jag är föräldraledig redan runt 14-tiden när skolan slutat).

Så vad ska man välja? Långa arbetstider med högre lön och mer ekonomisk trygghet (om man nu också lyckades få ett sånt jobb) eller flexibla arbetstider, men mindre lön och noll trygghet?

Just nu känns det som om den senare modellen är det jag kommer att halka in på, helt enkelt för att då jobbar jag för mig själv och då jobbar jag med det jag älskar att göra. Och jag utvecklas åt precis det håll jag själv väljer. Och samtidigt behöver jag inte offra tiden med barnen när de är små. Men vi får se. Jag skulle väldigt gärna någon gång testa på att ha en fast anställning med en lön som motsvarar min kompetens.

Jag hoppas att jag kan vara en av de där som är med och förändrar arbetsklimatet istället för att vara dess slav.

 

*det jobbet fylldes direkt när ansökningstiden gick ut ”på rekordtid”, och ”den här gången hade de inte möjlighet att diskutera min ansökan”… vad det nu sen betyder. Men det var en bra övning att skriva en riktig arbetsansökan igen efter en lång period av stipendieansökningar och akademia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s