En synlig kropp

Nu när jag har en enorm mage har jag märkt att jag är lite synligare än normalt. Brukar annars vara ganska osynlig: 30-40-ngt-åriga, inte så uppseendeväckande klädda kvinnor brukar kanske bli det. Jag har inga synliga funktionshinder eller ”skönhetsfläckar”, men är inte heller någon slående skönhet.

Jag tycker det är skönt att vara osynlig, för det betyder att jag kan ta rollen som observatör. Jag gillar den rollen. Gillar inte att vara i händelsers centrum, ifall det inte är något arrangerat alltså, t.ex. ett föredrag. Men tycker verkligen inte om att vara föremålet för en fest, eller bli utstirrad på gatan. Det är på många sätt ett privilegium att inte synas. Jag märktes väldigt bra i stadsbilden när jag var i Indien till exempel, där var jag plötsligt rasifierad. Här i Finland märks de mörkare, rasifierade kropparna mer än mitt intetsägande etniskt finska utseende.

Men med magen alltså. Man blir utstirrad. Eller det är någon slags blandad fascination och vördnad som man oftast ser i blickarna. Man är lite som kuriosa, eller ett freak, ett intressant monster. Barn i lågstadieåldern kan faktiskt se lite skraja ut, till och med chockade. Äldre människor ser ömma, nostalgiska eller uppmuntrande ut.

Man är en chockerande, uppseendeväckande, finful, groteskt kroppslig kropp.

Det är få som kommit fram och rört vid min mage den här gången, men det beror troligen mest på att jag är ensam hemma på dagarna, så träffar inte så mycket folk. Eller så har jag någon slags aura kring mig som inte är inbjudande för folk att röra vid mig överdrivet mycket.

Ska bli skönt att snart slippa vara monsterkropp. Och gå tillbaka till alldaglig tant. Fast sen när man går omkring med en bebis i vagn brukar istället bebisen få blickar (jag har inget emot det, man känner ju sig lite stolt om man lyckats producera ett bedårande barn, vilket nog är en lite suspekt känsla också). Minns särskilt en dam i Stockmanns hiss som blev alldeles begeistrad av sonen när han var 6-7 månader. ”Åh, vilka ljuvliga blåbärsögon!” sa hon. Och han log säkert tillbaka. Det var före den där blyga fasen som bebisar ofta har lite senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s