Hemlagad glass och annat svammel

Nu tänker jag bara svamla på. Har en stund framför datorn och har hunnit tänka på massor som jag vill blogga om.

Först: Igår lagade jag glass! Det var också första gången jag lagade något i matväg som faktiskt var ett recept från ett tv-program. Själva programmet var rätt störande (orkar inte gå in på varför nu), men det här måste jag prova. Lämnade bort alla nötter och grejer och testade bara grundreceptet (5 dl vispgrädde, en burk kondenserad mjölk, 1 msk vaniljsocker, 50 gram kakao). Man bara vispar ihop allt och fryser ner det. Tog 5 timmar. Tyckte själv det blev aningen för sött, men väldigt gott. Kanske om man kombinerar med något surt, eller häller i mer kakao? Får fortsätta experimentera med blandningar.

I dag var det tvåmånaderskoll på bebis. Hon är nu 60 cm och strax under 6 kg tung. All is well. Stora ungarna var med och rådgivningstanten tyckte att det nog var tydligt att storasyskonen var väldigt glada över att ha en bebis i huset. Jo, de cirklar runt henne och gullar med henne och är ohämmat glada över alla små utvecklingssteg hon tar.

Om en månad borde jag ha sammanställt en liten film som presenterar några av mina bilder och hur de gjorts med hjälp av Photoshop. Den filmen ska rulla på i stadsbiblioteket. De föreslog att jag istället för att hänga bilder på väggen kunde ha bilderna på deras skärmar. Det tyckte jag låt strålande eftersom det blir billigare för mig: slipper skriva ut bilderna i utställningsformat. De finns ju bara digitalt nämligen. Men jag oroar mig lite över att hitta tid att fixa ihop filmen. De flesta bilder finns ju redan, det är bara en jag skulle vilja ha med som är halvfärdig. Men nu när vi inte är två vuxna hemma mer blir det svårare. Det gäller alltså att planera in tiden, och inte bara hoppas på att det dyker upp något av sig själv. Nåväl, har kommit igång med att skriva ett ”manus” för hur bilderna ska rulla, så det är ju på gång.

I bakhuvudet har jag hela tiden manuset som jag vill redigera. Vågar inte börja på det, för det känns som en för stor grej att börja kämpa med just nu. Om jag börjar måste jag försöka upprätthålla redigerandet regelbundet, för att jag inte ska glömma vad jag håller på med. Men är rädd för att det ska bli för stressigt. Och dessutom finns ju alltid ett visst motstånd att börja redigera. Så vet inte just nu ifall jag skjuter upp det för att jag faktiskt inte är kapabel att göra det (tidsbristen, tröttheten), eller ifall det är prokrastinering, eller ifall manuset behöver mer tid att puttra på i huvudet. Vågar man vänta till ungarnas skolstart om en och en halv vecka och hoppas på att det blir lättare att komma igång då? Om jag inte gör något är det också ett storts beslut. Suck. Där ligger pappershögen med kommentarer på mitt skrivbord och liksom pulserar. Har du glömt mig? Jag är ju halvfärdig! Jag vill bli något mer, bättre. Kom igen, you can do it. Men min kropp skriker: jag orkar inte! Inte ännu.

Bättre än Wonder Woman

Var natten lite svalare kanske? Sov bättre nu än vad jag gjort de senaste dagarna.

Bebis har en nattrytm nu som jag gillar. Hon vill ammas massor på kvällen, och somnar sedan till en längre sömn mellan 23 och 24. Och sen sover hon till 5-6-tiden. Och i dag sen ännu till kl 9. Fick alltså sova mycket! Och värmen höll mig inte vaken den här gången.

Känner mig alltså pigg och motiverad denna förmiddag. Orkade vara inspirerad över träning igen. Gick nyligen med i en facebook-grupp med träningstema (men där snackas inte smalhetshets, utan utgångspunkten är feministisk och nördig). Älskar den gruppen redan. Får massor av bra tips och inspiration. Till exempel är jag inte den enda som inspireras av kvinnliga superhjältar när det gäller att röra på sig. Får alltid lust att träna när jag ser muskulösa, tuffa kvinnor. Så om man tänker att Wonder Woman är ens långsiktiga mål… fast hon är lite för bystig och kurvig för mig. Här är lite bättre inspirationsbilder:

Returnofcallisto_02

Eller ännu bättre:

2263a

Har en enorm girl crush på Vasquez i Aliens. Bästa citatet från den filmen:

Hudson: ”Have you ever been mistaken for a man?”.

tumblr_m1en669RUT1qca6mzo3_500

 

Gnället bort

Äsch jag kände mig så gnällig, och råddig i det förra inlägget om de irriterande, förargande barnen som trängde sig på och lånade vår plastpool, så jag gjorde inlägget privat. Kändes inte schysst att skriva så om främmande barn heller, och orkar inte (hinner inte) redigera om texten utan alla röriga detaljer.

Så för att rikta mina egna tankar mot något trevligare: haft det så gosigt med lilla A de senaste två dagarna. Hon är en gullig liten fluffboll av gullighet. Ler och skrattar nästan. De sötaste ljuden är ett ”lheoo” och den högljudda sucken efter att hon nyst. Man vill bara krama henne så mycket som möjligt (fast nacken och axlarna blir ju nog stela av bärandet). W och stora A har också varit trevliga att umgås med, de har inte bråkat så farligt mycket med varandra.

Trots att det är obehagligt hett har jag hittat små stunder av bekvämlighet i skuggan ute på gården eller framför fläkten. Men det lär bli lite svalare på torsdag. Jag hoppas verkligen det. Nätterna är jobbiga. Kan inte somna och vaknar oftare.

På torsdag ska jag släpa med alla barn på lilla A:s två månaders-koll på rådgivningen. Är väldigt nyfiken på vikten och längden. Tycker hon växer så snabbt.

Sen har jag kommit igång bra med att träna bäckenbottenmusklerna och magen. Hittade en app som heter Mammamage, som är riktigt bra. Och kommer faktiskt ihåg att göra knipövningarna flera gånger om dagen. Läkarens tips var att göra dem när man ammar. Men jag kommer ofta ihåg det alltid är jag sätter mig ner (och det är ju ofta). Gör också de enklaste yogarörelserna som finns för att stretcha nacken och axlarna. Känner mig fortfarande oerhört stel i kroppen, och svag på konstiga ställen. Så det är bara att jobba på.

Tryckande

Tycker värmen är värre i dag än i går. Hm. Blev i varje fall helt svettig av att ha tre grannbarn här på besök. Roligt för stora A som ville leka med dem och plaska i vår plastbassäng. Men lite mer stressigt för alla andra… lovade att de får komma i morgon igen och bada, men just nu känns det som en rätt jobbig tanke, eftersom jag är ensam vuxen hemma.

Är mest orolig för att det ska bli mer tröttsamt att vara hemma med ungarna på dagarna. Ingen extra hjälp på morgonen till exempel (D har tagit hand om blöjbyten på morgonen) och jag kan inte ligga och dra mig.

Nåväl vi får se hur det går.

Hot hot hot och rosor och musslor

Och jag säger för det mesta usch, stånk och pust. Men börjar faktiskt vänja mig lite. Bara att all fysisk ansträngning blir tyngre, och att bära lilla A är fysiskt ansträngande. Skulle jag kunna bara sitta och ta det lugnt skulle jag typ klara detta. Okej, jag klarar ju det nu också, men med extra gnäll.

Ett bra tips som faktiskt funkade! Hälla kallt vatten på handlederna. Känner mig inte alls lika svettigt nu.

Ungarna ville ha efterrätt så vi gjorde nyss kokosbollar. De höll på att smälta i handen. Men sen när de stått i kylskåpet är de ju den perfekta värmeböljabakelsen. Man slipper använda ugnen (vilket gör köket hett) och själva godbiten är kall.

Har också provat sån där kall latte på burk i dag. Det finns numera som enlitersburkar också. Som en mjölburk, men fylld med kall latte. Dekadent och liksom billigt samtidigt… Sonen blev nyfiken och smakade. Och gillade. Har jag nu gjort honom till koffeinist så här strax före han fyller nio år? Bad parenting?

Jag tänker dessutom utnyttja sonens teckningstalanger. Har scannat in en massa roliga figurer, rymdskepp och robotar som han ritat. Och tänker göra dem till mönster som kan läggas ut på Society6.

Publicerade förresten en gammal teckning i ny tappning som födelsedagskort där i dag:

rosecard

Och sonen tecknade för ett par år sedan en figur som han menar är en mussla, så jag har kallat honom Clamboy. Vet inte riktigt vad jag ska göra med honom ännu, men så här ser han ut i ett mönster. Vi ska se hur han utvecklas. Men jag vill själv absolut ha sonens mussla på ett iPhone-skal.

clamboypattern

Flytande vardag i värmeböljan

Vardagen är så flytande nu i juli. Nätter och dagar flyter ihop och har inga klara gränser. Minns inte vad det är för veckodag. Man sugs in i babyrytmen.

D har sin sista semestervecka och nästa veckas måndag fortsätter han jobba. Jag ska då vara ensam vuxen hemma med tre barn. Gulp. Fattar verkligen inte hur ensamstående föräldrar överlever. Tycker det är tungt redan nu, semestertider med två vuxna hemma. Men man fixar väl det också. Det värsta är när flera personer får något slags nöd på samma gång. Typ jag ammar, äldsta barnet spiller juice i köket och mellanbarnet vill att man ska komma och torka rumpan i wc:n. Det är ett fullt möjligt scenario. Eller att de äldre barnen går varandra på nerverna och ryker ihop medan lilla A är ledsen och behöver somna. Eller att man själv är vrålhungrig men bebis vill inte ligga i babysitter och man tvingas laga mat med en hand, genomsvettig och skakig. Tror att rutiner och planering är absolut nödvändigt för att det ska funka. Och när det krisar ihop, att man bara tar det lugnt och fixar en sak åt gången.

Fick en ny illustrationsuppgift igår, så den måste jag fixa innan D försvinner på jobb. Just nu är han på vagnpromenad. Så har lite tid vid datorn. Det är rätt skönt att sitta inne nu förresten. Det är +29 i skuggan just nu. Så om jag själv ska gå promenad får det nog bli sent på kvällen. Värmebölja och skavande amningsbh och obekvämhet i kroppen passar inte ihop. Har insett att jag saknar stora lösa sommarklänningar. Det skulle verkligen sitta bra med en sån nu. Går istället omkring i de typ två-tre lite längre tunikaliknande tunna tröjor som jag har.

Men lilla A ger en så mycket glädje. Hon är så stor! Lång! Hon tittar med en blick som liksom suger in sin omgivning. Hon viftar frenetiskt på sina armar och verkar försöka förstå vad händerna är för något. Hon vrider på kroppen, trycker ner fötterna i golvet och försöker komma upp, komma någonstans. I famnen spänner hon nacken och vill vara upprätt komma högt och se sig omkring. Och varje gång jag ser på henne tänker jag att hon bara blir sötare för varje dag. Och i ordet ”söt” finns nog mer en känsla av svällande kärlek hos mig, än något som har med hennes utseende att göra. Det finns bara inte något bra ord för det annat än ”Åh så söt du är!”.

Besiktningen

Eller eftergranskningen av mammakroppen alltså. Nu är jag granskad och ganska godkänd. Fått instruktioner att knipa 100 gånger per dag. Diskuterat allehanda andra intima detaljer.

De frågar till exempel om hur det går med sömn. Sömn… att väckas några gånger per natt. Det går upp och ner. I dag har jag haft huvudvärk nu och då på grund av dålig sömn. Ändå sov jag två tupplurer igår. Tror att jag var lite på övervarv på helgen, och nu betalar man för kreativitetsboosten. Men klarar det. Än så länge. Vi får se hur det är sen när jag ska ha iväg skolbarn tidigt på morgonen…

De frågade också om man är deprimerad. Nej, svarar jag bestämt. Känner mig ganska normal, lugn och glad som vanligt.* Tappar kanske tålamodet ibland, men inte oftare än annars. Känner jag mig ledsen är det oftast på grund av yttre övergående faktorer.

Men jag längtar nog till hösten när de stora ungarna börjar skolan och bebis är så stor att hon kan sitta. Har inte alls samma känsla av att njuta av liten bebis som jag hade med de två äldre. Det är tungt att bära henne hela tiden. Tungt och svettigt. Ska bli skönt när hon äter vanlig mat och när hon kan sitta med oss vid matbordet. Ska bli skönt att kunna prata med henne och se att hon förstår. Ska bli skönt när hon kan gå själv. Varje utvecklingsskede är glädjande inte bara för att det är fint att se henne växa fram och bli, men också för att jag kommer närmare att bli mig själv igen. Känner inte riktigt någon enorm glädje den här gången över att vara konstant behövd. Det här är nog ett tecken på att jag är rätt färdig med att vara småbarnsförälder. Eftersom vi har så långa avstånd mellan barnen kommer ju detta skede att ha varat väldigt länge. Vi är inne på tionde året nu. Första barnet föddes när jag var 27, och nästa år fyller jag 37.

På eftergranskningen frågade de förresten om hur man känner om förlossningen, igen. Den var så lång så jag hinner aldrig riktigt berätta allt när det frågas. Och inser att jag inte heller skrivit någon detaljerad förlossningsberättelse. Men det får igen bli ett annat blogginlägg. För det blir för långt det här annars. Ska nog skriva det i ett word-dokument först.

*Egentligen är det min arbetssituation som orsakat mest ångest de senaste åren, men eftersom jag inte jobbar med samma saker mer och förstås är föräldraledig nu, så finns det ytterst få ångestframkallande faktorer kvar.

Snabba evigheter

Har underlig tidsuppfattning igen. Lilla A växer så snabbt att man inte hinner med. Den senaste månaden känns som en vecka. Samtidigt, när jag tänker på maj och slutet av våren, känns det som om sommaren varat i evigheter. Våren var ett annat liv.

Det som knyter ihop våren med nuet är att jag har samma lust, till och med mera, att göra bilder. Just nu tänker jag inte så mycket på skrivandet, och läslusten har också ebbat av. Istället får jag tusen och en bildidéer och lust att måla stora tavlor. Vilket inte är fysiskt möjligt för tillfället.

Men lade i varje fall lite färg på min pilgrimsfalk igår och hängde ut den i Society6-butiken.

multicolperegrine150

Så hinner ha små explotioner av skapande aktivitet mellan amningen, blöjbytena, tvättandet (bebis blir svettig och mjölkig snabbt), bärandet och gullandet. Försöker också att inte ha för stora krav på mig själv. Att vara förälder tar mer tid nu, och man måste låta det vara så utan att längta bort från det alltför mycket. Man kan inte hela tiden längta efter något annat. För det är också ljuvligt att ha små barn. Underbart. Men tungt. Man känner att man lever. Bilderna och texterna kan vänta lite, komma på andra plats ett tag till. Och ibland får man ju stunder då man kan försjunka i sina idéer. Små stunder kan också räcka långt – innehålla små evigheter.

Bebis sover äntligen. Igår sov hon bara i 20 minuters sjok, så måste göra det mesta enligt multitasking-metoden (vilket är tröttsamt i längden). Så nu ska jag passa på att fixa lunch. Har inte duschat ännu, för den här förmiddagen prioriterade jag dammtorkning och dammsugning (igår prioriterade jag ligga i sängen och slösurfa på mobilen). Men det är ändå så hett, så att duscha före man städar är ju bara dumt.

Förresten: i dag har jag och D varit tillsammans i tolv år! Höll på att glömma det igen. Förra året kom jag inte ihåg den här dagen. Men nu påpekade jag för honom att det är så (för han tänker inte heller på det). Vi är lite dåliga på att fira sånt här… Hur som helst. Tolv år till och jag har varit i ett förhållande längre än jag varit ”singel” (barn är ju inte singlar, men ni fattar), för jag var 24 år när vi hittade varandra.

Uppdatering: och just när jag skrev den sista punkten vaknade hon igen. Sov igen ungefär 20 minuter. En sådan fas alltså…

Maktlösheten

Vad ska man göra när en massa människor dödas runt om i världen på grund av krig? Vad ska man göra åt alla nyhetslänkar på webben? Skriva in ledsna gråtande smileys eller skriva att det är hemskt? Jag vet inte vad det finns för poäng med det annat än att visa åt andra att man tänker på det.

Läser om både Gaza och flygkraschen (massmordet) i Ukraina. Blir ledsen och förbannad. Läser om ledaren för rebellerna som tycker att kraschen inte är någon orsak att ha eldupphör. Men jo, man kan nog tänka sig att släppa in dem som ska städa upp och kartlägga förödelsen. Vilka är dessa människor som gör så här? Hur kan de leva med sig själva?

Och i Gaza skjuts barn ner på stränder och andra barn skriker av mardrömmar om nätterna. De vuxna gråter och fördömer världen som tigande tittar på. Information och bilder sprids till alla.

Vad innebär det att tiga? Vad innebär det att GÖRA NÅGOT? Jag har ingen aning om vad jag skulle kunna göra annat än lyssna och känna. Vet någon vad man borde göra?

Skulle jag drabbas själv av detta skulle jag säkert också skrika på hjälp, och fördöma världen och dem som inte GÖR NÅGOT.

Hur stoppar man krig och hur får man människor att sluta göra dessa meningslösa saker?

När ska man slippa fråga sig detta? När ska folk slippa dödas på grund av enorma konflikter som ingen klarar av att lösa?

Eller finns det folk som klarar av att lösa dem?

Troligen.

De borde GÖRA NÅGOT.

Men jag borde också GÖRA NÅGOT.

Läser om den här texten, och hoppas att skrivande är att GÖRA NÅGOT.