Snabba evigheter

Har underlig tidsuppfattning igen. Lilla A växer så snabbt att man inte hinner med. Den senaste månaden känns som en vecka. Samtidigt, när jag tänker på maj och slutet av våren, känns det som om sommaren varat i evigheter. Våren var ett annat liv.

Det som knyter ihop våren med nuet är att jag har samma lust, till och med mera, att göra bilder. Just nu tänker jag inte så mycket på skrivandet, och läslusten har också ebbat av. Istället får jag tusen och en bildidéer och lust att måla stora tavlor. Vilket inte är fysiskt möjligt för tillfället.

Men lade i varje fall lite färg på min pilgrimsfalk igår och hängde ut den i Society6-butiken.

multicolperegrine150

Så hinner ha små explotioner av skapande aktivitet mellan amningen, blöjbytena, tvättandet (bebis blir svettig och mjölkig snabbt), bärandet och gullandet. Försöker också att inte ha för stora krav på mig själv. Att vara förälder tar mer tid nu, och man måste låta det vara så utan att längta bort från det alltför mycket. Man kan inte hela tiden längta efter något annat. För det är också ljuvligt att ha små barn. Underbart. Men tungt. Man känner att man lever. Bilderna och texterna kan vänta lite, komma på andra plats ett tag till. Och ibland får man ju stunder då man kan försjunka i sina idéer. Små stunder kan också räcka långt – innehålla små evigheter.

Bebis sover äntligen. Igår sov hon bara i 20 minuters sjok, så måste göra det mesta enligt multitasking-metoden (vilket är tröttsamt i längden). Så nu ska jag passa på att fixa lunch. Har inte duschat ännu, för den här förmiddagen prioriterade jag dammtorkning och dammsugning (igår prioriterade jag ligga i sängen och slösurfa på mobilen). Men det är ändå så hett, så att duscha före man städar är ju bara dumt.

Förresten: i dag har jag och D varit tillsammans i tolv år! Höll på att glömma det igen. Förra året kom jag inte ihåg den här dagen. Men nu påpekade jag för honom att det är så (för han tänker inte heller på det). Vi är lite dåliga på att fira sånt här… Hur som helst. Tolv år till och jag har varit i ett förhållande längre än jag varit ”singel” (barn är ju inte singlar, men ni fattar), för jag var 24 år när vi hittade varandra.

Uppdatering: och just när jag skrev den sista punkten vaknade hon igen. Sov igen ungefär 20 minuter. En sådan fas alltså…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s