Besiktningen

Eller eftergranskningen av mammakroppen alltså. Nu är jag granskad och ganska godkänd. Fått instruktioner att knipa 100 gånger per dag. Diskuterat allehanda andra intima detaljer.

De frågar till exempel om hur det går med sömn. Sömn… att väckas några gånger per natt. Det går upp och ner. I dag har jag haft huvudvärk nu och då på grund av dålig sömn. Ändå sov jag två tupplurer igår. Tror att jag var lite på övervarv på helgen, och nu betalar man för kreativitetsboosten. Men klarar det. Än så länge. Vi får se hur det är sen när jag ska ha iväg skolbarn tidigt på morgonen…

De frågade också om man är deprimerad. Nej, svarar jag bestämt. Känner mig ganska normal, lugn och glad som vanligt.* Tappar kanske tålamodet ibland, men inte oftare än annars. Känner jag mig ledsen är det oftast på grund av yttre övergående faktorer.

Men jag längtar nog till hösten när de stora ungarna börjar skolan och bebis är så stor att hon kan sitta. Har inte alls samma känsla av att njuta av liten bebis som jag hade med de två äldre. Det är tungt att bära henne hela tiden. Tungt och svettigt. Ska bli skönt när hon äter vanlig mat och när hon kan sitta med oss vid matbordet. Ska bli skönt att kunna prata med henne och se att hon förstår. Ska bli skönt när hon kan gå själv. Varje utvecklingsskede är glädjande inte bara för att det är fint att se henne växa fram och bli, men också för att jag kommer närmare att bli mig själv igen. Känner inte riktigt någon enorm glädje den här gången över att vara konstant behövd. Det här är nog ett tecken på att jag är rätt färdig med att vara småbarnsförälder. Eftersom vi har så långa avstånd mellan barnen kommer ju detta skede att ha varat väldigt länge. Vi är inne på tionde året nu. Första barnet föddes när jag var 27, och nästa år fyller jag 37.

På eftergranskningen frågade de förresten om hur man känner om förlossningen, igen. Den var så lång så jag hinner aldrig riktigt berätta allt när det frågas. Och inser att jag inte heller skrivit någon detaljerad förlossningsberättelse. Men det får igen bli ett annat blogginlägg. För det blir för långt det här annars. Ska nog skriva det i ett word-dokument först.

*Egentligen är det min arbetssituation som orsakat mest ångest de senaste åren, men eftersom jag inte jobbar med samma saker mer och förstås är föräldraledig nu, så finns det ytterst få ångestframkallande faktorer kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s