Digital magi – utställningsfilm på Åbo stadsbibliotek i september

digitalmagireklam

På måndag kommer en film som jag gjort att börja rulla på en skärm i Åbo stadsbibliotek. Det är en digital utställning som handlar om hur jag arbetar med fantasy- och science fiction-illustrationer.

Eftersom jag de senaste fyra åren utforskat bildskapandet med en Wacom ritplatta och programmet Adobe Photoshop har de flesta större arbeten jag gjort varit digitala illustrationer. Visst finns det mycket ”traditionell” teknik kvar i bilderna också, men bildernas skapelseprocess påverkas också av de möjligheter som de digitala verktygen ger.

Jag kommer att berätta mer om mitt arbete den 21 september när jag har en programpunkt i evenemanget Fantastik 2014 (kl. 15.15-16.00, kom och lyssna!).

I samband med filmen har jag också en vitrin i rotundan, i bibliotekets gamla del. Där samlar jag lite verktyg, böcker och bilder som inspirerat mig. Däremot tänker jag inte lämna min ritplatta där, för jag jobbar ju med den hela tiden *smiley*.

Så om du har vägarna förbi biblioteket, ta en stund av stilla kontemplation framför min film. Den är knappt elva minuter lång, och har texter både på svenska och finska!

 

Blodprover

Sov dåligt för håller på att bli förkyld. Bebis sov också dåligt, vet inte varför. Men är ändå inte så farligt slut i dag. Fick inte äta frukost för skulle ge blodprov på morgonen. Detta händer alltså två gånger om året pga min ulcerösa colit, så jag är van. Undrar alltid ifall sjukskötarna tycker det är konstigt när jag säger åt dem att det är lättare att hitta ådran på höger arm. Hur vet man det liksom? Brukar det stickas mycket nålar? Yes I come here often. Har massor av små ärr på armen faktiskt. På 12 år hinner man stickas en del. Men lika väl kunde man ju vara flitig blodgivare. Jag får förresten inte ge blod för att jag äter medicin. Känns frustrerande att man inte kan hjälpa till på det viset. Mitt blod duger inte.

Den här gången var det lite mer intressant i väntrummet. Inte bara de vanliga åldringarna med eller utan assistenter eller vuxna barn som hjälp. En vakt och en man med tatueringar satt bredvid mig. De gick in till provtagningen tillsammans och min gissning var att det var en fängelsekund och en fängelsevakt. Kunde inte låta bli att snegla lite på den tatuerade mannen. Han hade glasögon, var skallig och mycket vältränad. Klädd i träningsbyxor och T-shirt. Funderade på hur det kunde kännas för honom att vara där. Ha en brysk vakt som följeslagare. Sitta och vänta bland åldringar och kvinnor med små bebisar. Jag hade ju lilla A med mig, och hon var på piggt humör. Stirrade på alla och log mot alla, också mot fängelsemannen. Undrar vad han tyckte om det? Gillar han barn? Blev han glad för leendet? Eller väcker små barn smärtsamma minnen? Eller är det helt betydelselöst med en glad bebis? Kunde inte låta bli att undra vad han kunde ha gjort för brott. Och undrade ifall han var sjuk på något sätt eftersom han skulle ge blodprov.

Jag insåg hur lite jag egentligen vet om vardagen för människor som inte lever som jag.

Att man aldrig lär sig

Jag har ofta oerhört svårt att komma igång när det gäller städning. Men nu har det varit dammigt och grisigt i huset alldeles för länge. Kändes som om huset var ett torn av skräp som bara växte och växte och hotade att välta på mig. I praktiken är det nu inte såååå himla råddigt hos oss, men när man inte ens minns när man senast tvättade golv eller väggar. Dammsuger gör jag med jämna mellanrum, men det samlas ju smuts i hörnen ändå. På skåpdörrar. På vägglisterna. Jag ser smutsen, men att man skulle orka dra igång en storstädning… Nej. Blir ju alltid avbruten, så klarar bara av att småstäda när jag har chansen.

Igår var jag i varje fall lite piggare och röjde upp i femåringens rum. Dammsög. Plockade saker. Det är märkligt hur saker inte vandrar tillbaka till sina platser själva. Mest är det barnens saker som sprider ut sig, men också mina böcker och papper, gamla tidningar, räkningar, post, kläder, pennor, dvd-fodral…

Men känslan av lättnad efteråt var enorm. Känner mig liksom ännu piggare nu när det är lite prydligare här. Varför minns jag aldrig hur bra man mår när man fått huset städat? Jag tycker inte ens att det är särskilt hemskt att städa när jag väl börjat. Varför är det då så svårt att börja? Det beror kanske på att jag måste gå upp i varv lite för att komma igång. Orka med multitaskingen. För bebis sover inte alltid så länge, och är inte alltid nöjd när hon är vaken. Det är svårt att städa med ett barn i famnen. Började önska att jag skulle få vara i fred lite för att hinna städa! En väldigt ovanlig tanke i mitt huvud. Oftast vill jag ju vara i fred för att få skriva eller teckna.

Kanske har jag blivit sjuk eller störd på något vis, för fantiserar också om heminredning! Vem är jag ens?

Tänker på jobb och att sälja prylar

Jag jobbar lite då och då, tänker på jobb desto mera. Drömde en dröm förförra natten som helt klart hade med jobb/bebis-kluvenheten att göra. Drömde att någon placerat mig på en berg-och-dal-bana (jag hade inte valt det själv) och jag hade svindel. Jag satt i en kontorsstol som svävade över ett förortslandskap, höghus, träd, gräsmattor. Var mest rädd för att tappa min iPhone. Samtidigt var det roligt och spännande att flyga omkring i stolen. Mysig stämning. Men inne i mig gnagde tanken om att jag måste skynda hem till lilla A som behöver ammas. Jag hoppades på att hon inte skrek efter mig någon annanstans. Ville vara i berg-och-dal-banan men samtidigt inte. Längtade till barnet.

Det här grunnade jag på igår när jag skulle somna. Jag är med barnet nu. 24/7. Och det är skönt, men fasen vad svårt det är att lägga arbetslivet på paus i den här branschen. Känns som om man missar så mycket. Men det är en illusion: man missar mycket också när man jobbar, för man hinner inte göra allt. Funderade på hur jag ska fortsätta ”min karriär”. Är jag på rätt väg? Vart vill jag? Vad vill jag? Har jag ett val? Sånt.

En sak är i varje fall säker och det är att jag inte kommer att vara på universitetet på ett tag. Är frånvaroanmäld nu i ett år, och det känns väldigt skönt. Däremot längtar jag efter att gå kurser i sånt som jag borde lära mig mer om (som inte haft med min forskarutbildning att göra), som företagande, marknadsföring, programmering, olika typers skrivande, litteraturvetenskap, grafisk design eller produktdesign, 3D-animering…

Ältar också över det här att sälja saker som sin huvudinkomst. Det vore en bra grej att som illustratör kunna sälja bilder och tryck osv. Men jag är så otroligt kluven när det gäller att sälja prylar. Böcker är också prylar. T-shirts med tryck är prylar. Konstverk är prylar. Skulle jag göra något som distrubueras elektroniskt behövs elektroniska prylar för att folk ska kunna köpa det. Det känns fel att göra sig beroende av andras konsumtion.

Men finns det något sätt att göra konst som inte går ut på att sälja prylar? Det mest etiska jag kan komma på är att man blir en skräpredesignare. Då handlar det i varje fall om återvinning. Kanske börja göra alla bilder på gammalt skräppapper?

Tänker mycket på skräpet just nu. De enorma mängderna av saker som flyter omkring i världen och inte gör någon nytta. Man har mycket tid att tänka på sånt när man mest är med en liten som inte pratar ännu. Å andra sidan är jag mycket med de äldre barnen också, och de fyller nog ut mig med allt möjligt. Till exempel sitter femåringen och läser högt konstant. Ur samma bok. Baklänges, framlänges, på i-språket på a-språket på dödspråket på blodspråket på skräckspråket… Okej, nu kom jag av mig. Måste fixa lunch nu.

Puss på beibin.

Bild 2014-08-26 kl. 09.51

Roligt under veckan som gått

IMG_0410

Snart ska det spelas rollspel hemma!

IMG_0423

Inbjuden till förlagets höstfest. Som jag tyvärr inte orkar ta mig till med bebis. Men ändå kul att bli bjuden ju!

IMG_0406

Klippte mitt eget hår pga trött på trasslet. Första gången jag vågade göra det själv.

IMG_0414

Mitt födelsedagskort på Society6 kom!

IMG_0421

Fick en fin ny bok av Simona! Blev så sjukt glad! Funderar på att göra fan art till den…

IMG_0402

Spelade färdigt spelet Journey förra veckan, och sonen gjorde en snygg hamaversion av Journeyhjälten. Älskade det här spelet! Vill göra något lika fint själv!

thatgamecompanygillar

Och alldeles nyss gillade de som gjort Journey sonens hamagubbe!! Alltså, nätet är BÄST!

Famnen (och True Detective-funderingar)

Bloggen har varit lite död… det beror på att bebis vill vara i famnen när hon sover, och när hon är vaken. Så de få minuter man har på sig att göra saker med två händer måste gå till matlagning och att äta, duscha eller något annat själviskt.

Men en annan orsak till torkan här har varit att jag sett på hela True Detective denna vecka. 1-3 avsnitt per dag, sedan i måndags. Med sovande eller ätande bebis i famnen.

Jag hade hört att den var bra, men vissa har inte gillat slutet. Jag gillade mycket (skådespeleriet, det filosofiska, stämningen, musiken), men kan hålla med om att slutet var lite platt. Det fanns också andra saker jag inte var så hemskt förtjust i, men det var detaljer egentligen. Som helhet var det ju en mycket medryckande serie, även om jag inte är någon stor fantast av seriemördarmysterier, just nu i varje fall. Jag gillar pusslet, när poliser jobbar och hittar ledtrådar osv. Men det oerhört obehagliga, sjuka, våldet, eller det som man inte visar men berättar. Ibland börjar man fundera: varför i hela fridens namn vill man vältra sig i det här äckliga och sjuka som finns i människan? Katharsis? För att galenskapen fascinerar? Det blir för mycket ibland bara. Fruktansvärda brott som nämns i förbifarten. Kan bli lite trött. Även om jag i tiderna gillade Hannibal Lecter-böckerna och filmerna.

Så takten fortsätter vara långsam här, även om det hela tiden händer sånt jag skulle vilja blogga om. Men får utlopp för det på Instagram (@kolofont2) och Twitter (@littleessays) just nu.

Gråtsoundtrack

Tänk att den här skivan är tio år gammal! Tyvärr låter den inte riktigt lika bra nu som då :/

D frågade här om dagen varför vi inte har musik på hela tiden nu när jag fixade den där bluetooth-högtalaren. Två orsaker: om något barn ser på TV/spelar kan man inte ha på musik samtidigt; om barnen börjar bråka/gråta/skrika när man har musik på blir det skränig stämning och lite sjukt också att liksom ha en trevlig soundtrack till gråt och tandagnisslan.

Nu hände precis det här senare. Tänkte, nu ska jag lyssna på den där Air-skivan jag inte hört på evigheter. Så fick stora A sin storebrors naglar i ögonen. Det skreks högt. Allt ”var i misstag”.

Okej. Det blev lugnt igen efter en stund, och ögat är okej. Men insåg varför jag inte lyssnar så mycket på musik mer. Den får inte riktigt plats. Tråkigt. Men i varje fall tycker stora A om när jag ordnar disko åt henne.

Veckans entusiasmerande

Har äntligen kommit riktigt ordentligt in i boken Outlander (som jag alltså började på för typ ett år sedan, men glömde bort en stund). Är nu i det skedet att det känns som att komma hem till en gammal kompis när man läser. Vissa element är bekanta och jag har börjat gilla dem. Tycker särskilt mycket om a) Claires medicinska kunnighet och när hon sköter om sjuka och skadade, b) det sympatiska och långsamt framväxande förhållandet mellan Claire och Jamie, c) Claires växande vänskapsförhållanden till andra i slottet och trakten.

Och goda (en vecka gamla) nyheter: YLE har köpt TV-serien! Och jag har hittat ett Twitterkonto för finska Outlandernördar.

outlandertweets

Och stora A har igen nördat Ghibli-filmer. För tillfället ser hon om Spirited Away, baklänges. Heh! Jag tittade också någon kvart medan jag ammade. Det var scenen där den svarta anden med masken äter sig enorm, spyr och jagar Chihiro. Att se det baklänges blev snäppet mer surrealistiskt än vad filmen redan är. Men på något vis hittade jag något lite nytt igen i filmen, när bilderna rullar på långsamt. Man hinner se varje teckning ordentligt…

5.13

Steg upp 5.13 i dag för att byta en blöja. Sen var bebis pigg och somnade om först 6-tiden. Min väckarklocka ringde 6.30 (vet inte om jag hann somna om före det). 7.40 skulle jag skjutsa ungarna till skolan. Funkade bra med bebis i bärsjalen när jag kom med in i skolan med förskolebarnet. Förutom att förskolebarnet fått tillbaka sin morgonsurhet. Hon pendlar mellan att vara glad/virrig och sur/motvillig på morgonen, och vet inte vad som är svårast att handskas med. Båda humören kräver att man driver på henne och tjatar. Sen bajsade bebis i bilen och det läckte ur blöjan. Dessutom hann jag inte amma före vi åkte så ena bröstet var sprängfyllt.

Så en sådan morgon. Som tur sov lilla A mellan 22 och 5.13. Så helt slut är man inte. Bara lite slut.

Hela veckan har egentligen varit i samma ton. Inte särskilt mycket tid att stanna upp (eller blogga). Och nu är jag ensam vuxen hemma i dag och i morgon.

Har dessutom lite jobb att fixa under helgen. Det är lite mycket nu som man brukar säga.

Men jag känner mig ändå riktigt glad. Ska hämta en födelsedagspresent åt W på posten i dag. Trots att han fyller år först om ett par veckor så ska vi bekanta oss med presenten så snabbt som möjligt. Det är denna vi beställt! Är själv mycket ivrig… hoppas bara att det inte blir stressigt istället, när jag har så lite tid för allt.

Det som jag inte tänker pruta på är att gosa med bebis. Man blir riktigt beroende av att få pussa dessa kinder.

IMG_0376

Och trots tidsbristen kom jag häromkvällen faktiskt på en viktig sak för manuset. Lyckades äntligen skriva två-tre meningar som sammanfattar vad hela texten handlar om. Har behövt göra det för att hitta bättre fokus i texten, skala bort det onödiga och förtydliga och fördjupa det väsentliga. Har man en kort beskrivning av vad man egentligen vill säga med texten så går det mycket bättre att redigera texten. Och nu ploppade dessa meningar bara fram utan större ansträngning (skrev förstås snabbt upp dem). Tid då man gör annat än skriver är visst också bra. Nu gäller det att fixa skrivtid igen. Tror att det är sociala medier som får ryka den här gången. Så hej då facebook på ett tag.

God morgon Åbo

Första skoldagen. Och jag är ensam hemma med bebis. Plötsligt minns jag hur det var att vara föräldraledig med de äldre barnen. Det är stor skillnad mellan att vara hemma med tre barn av olika åldrar och att vara ensam med ett spädbarn. Kort sagt, det är väldigt lugnt här hemma nu. Väldigt lugnt. Solen skiner. Känner mig hoppfull, som när jag var barn, och det var lördag, och jag visste att det skulle komma en massa bra program på TV, och jag bänkade mig i soffan med smörgåsar och kall kakaodricka.

Men det var också en sorglig morgon i dag. Det första jag gjorde klockan 6.44 när jag vaknade och hade ammat lilla A, var att kolla Twitter och där började nyheten om att Robin Williams är död spridas. Jag hade inte tänkt på honom på länge. Ändå var han säkert en av de största skådespelarna för mig när jag var barn. Såg flera av hans filmer om och om igen. Dead Poets Society (ugh, gråtfest!). Moscow on the Hudson. The Fisher King. Och Good Morning Vietnam. Den hade vi på VHS-band, inbandad från TV. Som barn och tonåring hann jag ju se vissa filmer om och om igen. Good Morning Vietnam var en av mina ”vara sjuk och hemma från skolan”-filmer. Kunde alla skämten utantill från den filmen. Och nu hade jag inte tänkt på det på flera år.

Här är trailern:

Vila i frid du roliga, melankoliska människa.