Novemberpaus

novemberpaus

Nä hörni. Jag känner mig internettrött just nu. Blir irriterad av alla möjliga små saker jag ser i flödena, mest i facebook. Känns som att det är dags att vara lite nätintrovert. Kommer säkert instagramma när jag har lust, men that’s it. Vi får se vad november bjuder på, men jag ska nog ta det rätt lugnt och ta ut allt jag kan av bebistiden. Lilla A blir fem månader i morgon. Hon blir ljuvligare och sötare och roligare för var dag som går.

Vi ses igen när hon är sex månader!

Inspiration

Nu är min skalle en röra av inspirerande idéer och tankar igen.

Hade tänkt skicka en stipendieansökan denna vecka, men måste troligen sitta på idén ett tag till och söka en annan gång. Var inte helt säker på hur jag skulle utföra just det projektet ännu, så det får vila till nästa år. Jag har inte bråttom, utan tänker satsa på en annan sak först. Den saken har med spel att göra.

Minns inte om jag skrev något om det här ännu, men jag och två andra briljanta människor (jag är ju också briljant) har försiktigt börjat jobba på ett spel. Nu på hösten hinner ingen av oss jobba mycket på det, så det är i ett tidigt planeringsskede. Vi söker lite finansiering nog, när chanser kommer, men samtidigt så är det rätt befriande att inte ha pengar för det ännu. Det finns en grundidé, men den ska utvecklas. Så spelet är i ett inspirationsskede. Vi samlar in allt möjligt intressant som inspirerar oss och som passar temat. På våren tror jag att det är dags att börja skapa en tydligare struktur och fundera på vilka olika resurser som vi ska börja arbeta med. Jag ska främst göra det grafiska och visuella, men samtidigt ska vi alla tänka på helheten också. Gillar väldigt mycket tanken att vi kan jobba fram detta på ett organiskt, spontant och lekfullt sätt. Det är helt möjligt att jobba så, särskilt när det inte finns någon tidspress och man bara gör det av ren skaparlust. Här finns i varje fall en bloggsida där vi bloggar om processen. Tycker att det är en intressant idé att skapa helt öppet. Samtidigt blir det ju en sorts loggbok för oss själva också.

Apropå spel så intervjuades jag i dag om Gamergate-fenomenet. Försökte ge en förklarande analys till varför det uppstått. Kan skriva mer när intervjun publiceras! (och som den observante ser, skriver jag inte gamergate i rubriken för när blogginlägget delas på twitter har jag ingen lust att få respons av twitterbotar eller annat trollpack).

Hur som helst. Skaparlågan brinner, men får lov att ta saker och ting långsamt eftersom det börjar vara mörkt, man behöver mer sömn och dessutom är det väldigt trevligt att umgås med sina barn och försöka upprätthålla en fungerande vardag i hushållet också. Hah. Funderar faktiskt på att ta en nätfri november, för känner att jag vill ta lite avstånd från takten i flödena och statusuppdateringarna.

Men ska jag vara med i NaNoWriMo i år då? Kanske ifall jag håller nätfritt samtidigt. Har en textidé faktiskt som kunde lämpa sig. Det finns ett par karaktärer, en miljö och början på en handling. Tänk om man skulle ösa ur sig en berättelse i november?

Overkligt skoj

Hade ingen alls lust att blogga under veckoslutet. Var faktiskt inte så hemskt mycket på nätet i allmänhet. Har umgåtts med lilla A och sett TV-serier och filmer. Kändes overkligt emellanåt. Sen när stora barnen var hemma på söndag kväll igen var det som om livet var återställt. Kändes skönt. Hann vila ut, men sen vill man ha tillbaka vardagen.

Men helt asocial var jag inte på helgen. På lördag var jag på bloggträff på Robert’s coffee! Det var verkligen kul. Vi snackade bloggande och lärde känna varandra. Jag fick en miljon idéer. Fina bilder av träffen finns lite överallt: här och här och här till exempel. Och på ZiiO finns en fin sammanfattning av vad vi diskuterade. (Uppdatering: Och här är Victorias fina bilder! Lilla A blev bloggkändis för en dag…)

Och på söndag var jag knappt alls hemma. Hann i och för sig se sista avsnittet av The Knick på morgonen, men sen åkte jag och lilla A iväg med tåget till Helsingfors för att banda podcast med Maria, Mia och HMT. De hade förstås alla varit på bokmässan och haft massor av program (och Maria vann pris, är så himla glad över det, och vi måste förstås skåla med lite skumpa!) så det blev aningen trött och flamsigt när vi skulle snacka om ”passion”. Heh. Heheheh.

Ja och vad har jag sett för serier och filmer? Top of the Lake, Edge of Tomorrow, Jodorowsky’s Dune (dokumentär) och sedan hann jag med de tre första avsnitten an Orphan Black. Får se om jag hinner reflektera mer över dem. En tanke jag hade om Top of the Lake var faktiskt att den var som en vuxen och modern version av Ronja Rövardotter! Vet inte hur långt man kan dra parallellerna där, men visst finns det vissa likheter?

Bebistid

Stora barnen åkte iväg till sina farföräldrar tillsammans med sin far i dag och jag kommer att vara ensam med bebis ända till söndag. Kan säga att ett barn definitivt är färre än tre, eller alltså: herregud så lätt det är att vara hemma med bara bebis. Mycket skönt. Som en semester. I dag har hon fått sova i min famn framför morgon-TV, jag har dansat med henne, hon fick komma med i duschen efter. Man kan ta sig sin tid och behöver inte rusa någonstans. Men ska inte heller försöka börja pressa in en massa program nu åt mig själv bara för detta. Utan tänker ta det lugnt. Får se ifall jag får mer lust att blogga, eller skriva, eller varför inte virka eller sticka, vilket jag inte kunnat på evigheter. Ska förstås se på massor av vuxen-TV eftersom bebis inte tar skada av sånt.

Har massor jag skulle ha lust att blogga om. Intressanta länkar och inlägg som jag läst och bara kommenterat via fb t.ex. Allt det här om GamerGate t.ex. som trots att jag inte ens deltagit i diskussionen i någon hög grad är extremt irriterande och utröttande och sorgligt. Och har tänkt att jag vill skriva något om rasism. Och ännu mer om feminism, som verkar så otroligt aktuellt nu igen. Skulle vilja skriva om mensprogrammet som Kobra sände igår och som jag tittade på via mobilen i förmiddags medan bebis sov på mig. Skulle vilja skriva om barn- och ungdomsböcker som inte fanns med alls i Hbl:s Bokextra. Skulle vilja skriva om att SF-litteratur inte heller har en självklar plats där ännu. Och så vidare…

Men nu ska jag torka håret, äta lunch och sedan ta en buss in till stan och köpa mig en latte och tågbiljetter som ska användas på söndag (bara det nu går tåg då… man oroar ju sig lite för tågtrafiken med alla förseningar under veckan).

Geek Women och IT-branschen

Är nu med i flera Geek Women-grupper på fb och älskar det. Fast gillar faktiskt den finska bättre. Lite färre vresiga kommentarer där. I den svenska gruppen är det underligt ofta näsknäppningar och besserwissrar i kommentarerna. Orkar inte riktigt med den typens trådar (för sen tar någon illa upp och tråden spårar ur till en diskussion om hur man ska diskutera).

Nå nu var det så att denna artikel http://geekfeminism.org/2010/07/27/if-you-were-hacking-since-age-8-it-means-you-were-privileged/ delades i den finska gruppen och läste kommentarerna på fb med STORT intresse. Många hade funderat över sitt förhållande till IT och datorer och programmering. Vissa hade hamnat i den branschen, men många hade inte (som jag) och funderade på vad det berodde på. Jag har länge grubblat över hur det kommer sig att jag INTE studerat något tekniskt ämne, trots att jag växte upp med ett sådant intresse och tyckte om att leka med de datorer vi har hemma. Min äldre bror jobbar ju med IT. Varför inte jag? Varför föreslog ingen någonsin för mig att jag kunde göra det? Varför kom jag inte att tänka på det själv?

Jag tycker att det handlar om privilegier. Jag hade många privilegier, vi hade datorer hemma ända från 80-talet, men de var inte mina egna. Jag fick inte tag på en egen dator förrän vid 20 års ålder, och då var det utan kostnad av en manlig bekant som jag arrangerade liverollspel ihop med. Jag måste ha något att skriva rollfigurerna med, och huvudarrangören av lajvet hade typ en avskrädeshög av gamla PC:n så det var bara att plocka åt sig en. Min egen första dator som jag köpte själv fick jag år 2008 (jag var alltså 30 år!!!). Att lägga pengar på konsoler eller datorer var bara inte ekonomiskt möjligt, och det gick inte att prioritera det heller. Jag studerade ju konst och humanistiska ämnen, och pengar gick till det (böcker), eller till att köpa musik och filmer.

I kommentartråden under artikeln hittade jag den här pärlan (citerar halva kommentaren):

Think of privilege and interest as additive, not exclusive. A more privileged person needs less interest in a subject in order to master it. Doesn’t mean a very interested, under-privileged person might not be able to get there. Doesn’t mean a privileged person who’s bored by the subject is ever going to bother with it.

When you look at any particular computer geek, you don’t know what combination of interest and privilege got them to where they are. Obviously they need at least a little of both. But the assumption that a person racked up those extra decades of experience because they are just that much more interested in computers than a person who’s newer to the game is what bothers me. I don’t think there’s anything wrong with celebrating the exploits of people who coded their first program while in diapers – as long as we also celebrate the triumphs and recognize the interest and the talent and the value of people who just started working with computers the other day.

Tycker det här är viktigt: att man hållit på med något sedan man var 5 eller 8 år eller vad det nu är, betyder inte att man nödvändigtvis måste vara bättre, eller på något vis ha mer belägg för att få kalla sig t.ex. datanörd, eller varför inte konstnär eller författare, eller något annat yrke eller intresse som har öppna gränser. Med öppna gränser menar jag att man kan syssla med dessa yrken helt utan en examen, i motsats till t.ex. läkare eller jurister. När gränserna är öppna handlar det hemskt mycket mer om sådan social status som inte är utbildningsrelaterad eller lagstadgad, och argumentet ”jag har hållit på längre än dig”, ”min passion är större än dig”, ”jag sitter och kodar/skriver/målar varje natt” används rätt ofta. Könet spelar också en roll, och i synnerhet inom IT, där rätt kön innebär ett privilegium och ett försprång. Man ifrågasätts inte ifall man har rätt habitus.

I spelvärlden verkar vissa också haka upp sig mycket på status som kopplas till hur mycket tid man tillbringat med spel när man var barn. Eller att det bara är vissa sorters spel som ger rätt status (AAA-spel vs. matcha tre och free-to-play och facebookspel osv.). Men som jag skrivit tidigare, det är ett privilegium att ha möjlighet att sitta i timmar och försjunka i ett konsolspel. Till exempel måste man nästan vara barnfri för att göra det (eller spela på natten, eller ha en annan vuxen i närheten som har förståelse för ens intresse och tar barnen under tiden man spelar… men gissar att det är ovanligt).

Nåja. Kunde skriva en hel roman om det här känner jag, men sätter punkt för inlägget.

Hurdant är ditt förhållande till IT och datorer? Tycker du att ditt kön spelat någon roll för intresset eller bristen på intresse?

Överlevt veckoslutet

Men har inte riktigt återhämtat mig ännu, trots att jag lyckades ta en tupplur på någon halvtimme med lilla A nyss. Jag har alltså sovit lite och kasst, alla barn fick något besvär eller psykbryt någon dag, jag har varit ensam hemma med dem (förutom när vi var hos mina föräldrar och fick middag, som tur har de också en iPad som stora A gillar att peta på), och VI HAR FORTFARANDE INGEN TV.

TV:en har varit hos reparatör i två veckor och inte ett pip har hörts från dem om vad felet är. Vi tänkte att vi låter dem fixa felet om det inte är alltför dyrt. För om det kostar väldigt mycket är det vettigare att köpa en ny. Typ. Men jag står inte uuut! Jag vill se de sista avsnitten av The Knick. Jag vill kunna sitta på kvällen i soffan med ungarna och se något tillsammans med dem, inte med en liten laptop i sängen. Det funkar inte. Utan dessa små TV-ritualer måste man liksom hitta på något att göra hela tiden. Otroligt ansträngande. Eller tråkigt när man blir sittande och bara stirrar. Eller petar på mobilen.

Nåh. Fick i och för sig en del jobb gjort på helgen också. Har spammat instagram med alla möjliga teckningar. Men igår tog bedrövelsen över hand, och tappade sedan långsamt allt sug. Det är tröttheten som gör det åt mig. Jag orkar nog jobba och hålla på trots att jag är trött, men blir nedstämd. Och till sist tar nedstämdheten ut all inspiration och man fylls bara av bitterhet och ångest.

Typ så. Men nu ska vi vända på detta. Det är skola igen. Lyckades få bebis att sova (men nu vaknade hon). Sov själv istället för att t.ex. jumppa eller städa eller något annat. Sen när man är piggare och lite mer utvilad blir allt bättre och enklare.

Men fasen måste väl ringa den där TV-reparatören och fråga vad som hänt med vår TV nu då. Hatar att ringa den typens samtal. Det är den sista utposten för min telefonskräck.

Speedy

Har varit så himla inspirerad den här veckan och på något vis försökt syssla med tre olika illustrationer på en gång, mitt emellan allt bebisskötande och annat. Har haft mycket energi på dagen, och tror att det främst beror på att jag tränat lite mer än tidigare veckor. Har hittat en fungerande rutin: när skolbarnen har skjutsats och jag kommer hem med bebis fixar jag lite e-postgrejer och annat some-relaterat. Sen dansar jag runt och använder bebis som tyngd. En halvtimme eller så brukar det bli, och man hinner precis bli svettig. Träningsvärken i benen talar för att jag lyckats träna på rätt nivå. Att ha ett mammabebisdisko hemma är väldigt praktiskt, för behöver inte bry mig om träningskläder och bebis älskar att vaggas och dansas och lyftas. Sen blir hon trött och ammas till sömns. När hon sover hinner jag duscha och möjligen laga och äta lunch ensam också. Beror på hur länge hon sover. Tyvärr är det oftare 15-20 minuter än 2 timmar. Det är väldigt sällan 2 timmar faktiskt. Det är ganska frustrerande. Man måste göra det mesta med bebis vaken och det är lyx om hon sover.

Nu har jag lite lätt panik över helgen, eftersom jag är ensam med ungarna OCH måste söndagsjobba mina damtidningsillustrationer. Det stressar mig lite, när jag inte kan vara säker på om jag ens kan sitta vid datorn. Som tur har jag föräldrarna i närheten. Problemet är de inte egentligen kan ha bebisen så mycket, eftersom hon är väldigt mammig och vill ha mig inom synhåll hela tiden just nu. Men stora barnen kan ju i varje fall underhållas lite.

Jag har den senaste månaden eller så börjat längta efter en ”semester”, eller bara lite mera tid för mig själv. Är med andra människor, och mest barn, precis hela tiden, dygnet runt. Jag klarar av det rätt bra, jag tycker ju om att umgås med mina ungar, men hinner inte jobba av mig min lust att skapa – teckna och skriva. Hinner inte ens skriva dagbok, vilket jag behöver för att få ordning på mina tankar och känslor. Och det tär liksom på reserverna. Att vara konstant behövd. Att väldigt sällan kunna koppla av allt och bara stirra. Så efter den här helgen ensam med barn, måste jag börja kräva mer tid för mig själv. Det löjliga är ju att det skulle räcka med någon timme här och där. Bara det att jag i förrgår fick möjlighet att städa hemma med en podcast i öronen (lyssnade på Kjell Westös sommarprat, riktigt bra) i ungefär en timme gjorde mig på helt galet gott humör. Att kunna städa i lugn och ro, utan att bli avbruten hela tiden! Paradiset!

Så. Är inte alls slut eller trött eller ledsen eller så, men snarast frustrerad. Det är dags att börja separera sig mer från bebis nu, för allas bästa. Innan jag faktiskt blir alltför trött och ledsen.

Jag hann skriva det här för att ungarna har fått en Nintendo DS och bebis ligger på golvet i vardagsrummet och har plötsligt helt oväntat trivts väldigt bra med en mjukis-Findus i hela 15 minuter i ett streck. Skriver så fort fingrarna förmår.

OK nu hördes braket i blöjan och babygymmet har rasat ner över bebis så måste vidare!

Oktoberguld

Det är något speciellt med morgonsol i oktober. Har nog skrivit det förr. Associerar ljuset till att vara hemma med bebisar. Äldre barnen är födda i september. Nu har jag en som redan jollrar och skrattar och sprattlar.

IMG_0953.JPG

Orange och guld är oktobers färger.

IMG_0954.JPG

IMG_0956.JPG

Föräldraledigheter

Jag kommer ta ut all föräldrapenning, förutom det som är vikt åt pappan. Det blir en och en halv månad för honom på våren. Det att mamman tar ut det mesta är (tyvärr!) normen, och man följer lätt med strömmen. Varför gör vi det? Till exempel är pappans lön typ dubbelt så stor som min, efter skatt är skillnaden förstås aningen mindre. Jag har dessutom ingen arbetsplats som saknar mig om jag är borta, för pappan är det mer besvär att vara ledig länge (det beror förstås på jobbet, men de är inte så många där han jobbar, men ändå skulle kanske en vikarie inte vara omöjligt att fixa?).

Föräldrapenningen för min del tar slut när bebis är knappt 9 månader. Jag skulle personligen inte ha något emot att börja jobba vid c. 7-8 månaders ålder (men i praktiken deltidsjobbar jag ju redan nu, söndagsjobb), men i så fall hemifrån eller på deltid så att jag enkelt kan fortsätta amma när det behövs.

Pappan undrade här om dagen hur det kommer sig att det är så lite föräldrapenning åt honom, han ville vara hemma längre på våren. När hans period tar slut är bebis 10,5 månader. Och då är det alltså meningen att barn ska till dagis eller dagvård? Fast det finns ju hemvårdsstöd. För ett barn under 3 år är det 341,06 euro. Eftersom jag kan flexa med jobbtider kommer jag att lyfta det, men i praktiken får vi pussla med arbetstider hela sommaren. Att min inkomst är ynka 341,06 euro per månad har vi inte råd med. Och vi har VERKLIGEN inte råd med att pappans inkomst sjunker till den summan. Lilla A får börja dagis i augusti när hon är c. 14 månader, vilket jag tycker är mänskligare än 10 månader. Helt ok faktiskt. De äldre barnen började när de var 12 månader ungefär, och det var inga problem. Men så jobbade jag också deltid då, och kunde ha dem hemma en del dagar i månaden.

Men det betyder att jag i princip kommer att sköta barn OCH jobba samtidigt mellan april och augusti. Jag vet inte riktigt om jag ska tycka att detta är en frihet och ett privilegium (för jag har ju mitt drömjobb) eller om det är orättvist.

Just nu lutar jag lite mot orättvist. Men ändå väljer jag det. Och jag väljer också att ha ett jobb som är så flexibelt att jag kan finnas till för barnen länge. Tanken att jobba 100 % någonstans och t.ex. ha pendlingstid på det ger mig en djup stresskänsla. Fast om pappan kunde vara hemma med ungarna istället för att de vårdas utanför hemmet, det har jag förstås inga problem med.

Men gissar att trots att det inte är helt vanligt att en förälder är frilansare så är det mamman som flexar i de flesta hushåll. Att pappan skulle gå ner i arbetstid eller vara föräldraledig i 6 månader verkar vara svårt att åstadkomma (men i Sverige tycks det funka, i varje fall när jag hör im hur min brors familj gjort, de är alltså svenskar).

Skulle vi nu ha 6+6+6-modellen här skulle jag jubla, tacka och ta emot. Inga problem! Pappan kunde gärna få hälften av den där tredje sexan också, eller fast hela kakan. För mig är det viktigast att vara hemma den där första 6-månadersperioden.

Jag skulle behöva samhällets stöd för att lyckas bli jämställd, för så som det ser ut nu så lyckas jag tydligen inte.

Porträtt

Den där stipendieansökan som jag ska skriva denna månad handlar om porträttmåleri. Har en idé som jag vill utveckla nästa år. Vi får se hur det går med projektet. Känner mig hoppfull.

Porträtt är annars den formen av bildskapande som jag känner att jag är närmast. Ritade alltid ansikten och ”gubbar” som barn. Och ganska tidigt fick jag till och med porträttbeställningar av vänner och släktningar. Det är något med människan som fascinerar mig. Älskar också att titta på människor ute på stan och fundera på hur utseenden hänger ihop med personligheter.

Nu senast har jag gjort snabba porträtt av medlemmar i FIBUL. Vi publicerar superintressanta intervjuer med våra författare och illustratörer! Själv tycker jag det är enormt givande att läsa om hur andra kommit till skapande yrken.

Här är de tre första:

maijahurme

Maija Hurme (som just nu sysslar med ett mycket intressant konstprojekt kring selfies)

toveappelgren

Tove Appelgren

henrika

Henrika Andersson

Och sist men inte minst: är du intresserad av att beställa någon form av porträtt av mig, TA KONTAKT! Maila jennykwiik [at] gmail.com och så snackar vi! Just nu hinner jag göra teckningar och mindre arbeten, till exempel till bloggar och webbsidor. Är det något större du vill ha, så har jag tid nästa år (och det är ju inte långt tills dess).

En teckning som dessa ovan kostar 80 euro.

Här finns mer bilder att titta på!