En förlossningsberättelse, bättre sent än aldrig

Nu har jag skrivit upp allt. Publicerar lite i taget, tre delar blir det. Här kommer första delen:

Jag förväntade mig att förlossningen skulle komma igång ungefär samma tid som de två föregående, dvs vecka 41+1 eller +2. Men när vi var på 41+3 var vi på rådgivningen och fick tid till igångsättningskontroll 2.6. Detta var på onsdagen 28.5. Jag gav på något vis upp då. Hade nästan åkt in till sjukhuset på måndag natt för hade värkar från söndag kl 16 som ökade i styrka. Ringde på måndag kl 1 till sjukhuset och frågade om droppet som jag borde få för streptokockus agalaktie. Men kl 4-5 så klingade värkarna av och jag lyckade somna. Sov sedan halva måndagen. Värkar kom igen tisdag kväll. Onsdag var det helt stilla.

Men på torsdagen 29.5 började det hända saker.

Min mamma var hos oss mitt på dagen, ungarna var hemma för det var helgdag. Jag gick ut på gården efter lunchen för att titta på när ungarna lekte. Hade inte haft värkar att tala om. Men plötsligt kände jag ett klick någonstans runt livmoderhalsen och det rann ut något i byxorna. Tänkte, var det vattnet?

Gick in på toa för att kolla men det var blod. Ungefär några matskedar. Färskt rött blod. Blev ganska skrämd men försökte säga på ett lugnt sätt åt D att nu måste vi åka in snabbt. Ville inte skrämma upp ungarna. Vi hade förstås väskan klar och eftersom barnvakten var på plats var det bara att sticka.

Jag kände hela tiden att det rann in i bindan, och när vi körde genom Åbo bultade hjärtat. Det här kunde vara farligt, både för barnet och för mig. Det var rött ljus i varje övergångsställe och det tog 20 minuter att köra in till sjukhuset. Vi kom in kl 13. Blev undersökt direkt och man mätte hjärtljuden på bebisen. Hen mådde bra och sköterskan sa att vi kunde slappna av, men de tar nog in oss, för man tar blödningar på stort allvar, sa hon. Jag var någon centimeter öppen, och det fanns lite mjuk livmoderhalskanal kvar. Det var rätt knäckande att höra eftersom alla förvärkar under veckan tydligen inte hade gjort så mycket.

Vi hoppades ändå på att vi kanske skulle ha vårt barn hos oss samma kväll. Men så gick det ju inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s