Förlossningsberättelse del två: leda och dödsångest

Vi hade alltså kommit in till förlossningsavdelningen i Åbo kl 13. Efter den första undersökningen fick vi en egen förlossningssal (med TV!) och fick fortsätta mäta CTG-kurva. Jag fick kanyl för antibiotikadroppet. En läkare undersökte mig och föreslog att man tar hål på hinnorna direkt för att få fart på värkarna, men jag ville vänta på att förlossningen kom igång av sig själv. Det fick jag ångra bittert på natten…

Barnmorskan tyckte att bebisens hjärtljud tydde på att jag var dehydrerad, så fick också vätskedropp, vilket innebar att jag måste på toa varje halvtimme. Hade svaga värkar hela tiden, men eftersom inget mer verkade hända skickades vi upp till prenatalavdelningen för att vänta, och kanske sova över. Där fick jag dela rum med en annan kvinna, och hade väldigt svårt att slappna av. D åkte av och an hem och åt och hämtade saker. Under kvällen ökade värkarna något och när jag skulle ligga och mäta CTG igen runt kl 19 gjorde värkarna rätt ont. Det kändes hoppfullt då! Runt 21-tiden tyckte jag att värkarna kom regelbundet och var rätt starka, så ville ner till förlossningssalen.

Där fick jag sedan mer dropp igen, och det eviga toaspringandet var påfrestande eftersom jag varje gång måste släpa med droppställningen och frigöras från CTG-maskinen som var på mig hela tiden. Kunde inte alls slappna av och blev allt mer irriterad och frustrerad. Hade velat bada eller göra annat som ökar oxytocinnivåerna naturligt, men det gick bara inte. Satt i gungstolen och kände mig mycket uppgiven.

Klockan 2 blev jag undersökt och inget hade egentligen hänt med livmoderhalsen, så de ville skicka tillbaka mig till prenatalen. Jag fick åka rullstol till avdelningen. D åkte hem för att sova. När jag steg upp från stolen och gick in i mitt sovrum på avdelningen kände ja det där klicket igen, och nu kom det mycket mer blod. Rusade in på toaletten, och det hade kommit en stor klump levrat blod och det droppade på golvet. Tryckte på toans larmknapp och två skötare kom springande. Jag rullades ner till förlossningen igen medan jag med skakiga händer textade åt D att det händer saker igen. Den här gången trodde jag att det skulle bli akut kejsarsnitt eller något liknande. Tänkte också att jag skulle dö av blodbrist, eller att det var delar av moderkakan som kommit ut.

Men det lugnade sig igen i förlossningssalen. Tyvärr blev vi sedan tvungna att sova där, för läkaren skulle inte komma förrän kl 8 eller 9 på morgonen och kolla läget. Jag halvslumrade sedan liggande på sidan i den obekväma förlossningssängen i 2-3 timmar. D sov på två stolar. Medan han var och hämtade frukost 8-tiden fick jag besök av läkaren som avgjorde att nu måste det tas hål på hinnorna och sättas igång på det viset. Jag hade så hårda fosterhinnor att hon inte fick sönder dem på annat sätt än att sticka hål med sonden som de sätter i bebisen huvud för att mäta måendet med. Det var inte någon särskilt bekväm upplevelse det där att ta hål på hinnorna. Mest för att läkaren tryckte så hårt på mig på känsliga ställen att det gjorde ont. Sen satt man då där med en extra sladd att akta när man sprang på toa.

Kroppen fattade dock galoppen och började få starkare värkar igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s