Förlossningsberättelse del tre: skrikpanik och ett lyckligt (men ansträngande) slut

Jag blev igångsatt kl 8 på fredag morgon. Värkarna började bli starkare 10–11-tiden och jag kunde börja med det riktiga förlossningsarbetet. Satt i gungstolen och tog lustgas. Var väldigt trött, men än fanns det lite krafter kvar, och det hela kändes bättre nu, för värkarna blev hela tiden starkare.

Sedan kom barnmorskan in och ville lägga till värkstimulerande i droppet. Hade jag haft lite mer sinnesnärvaro hade jag sagt nej åt det, min första förlossning blev panikartad när jag fick droppet. Och nu hände samma sak igen. Inom en timme blev värkarna extremt starka. Pauserna försvann och jag tappade kontrollen över skeendet. Jag försökte ställa mig upp och ta värkarna stående med det ledde till att jag började skrika okontrollerat (i motsats till ett kontrollerat och aktivt födande) och klarade inte av att andas lustgasen mer på grund av paniken.

Barnmorskan gjorde en kontroll och sa att det var 4 centimeter öppet men mycket tunna kanter. Kändes så hopplöst att höra. Bara fyra centimeter och redan så ont att det känns som man ska dö? Hon föreslog epidural och jag ropade ja nu snälla droger ja tack!

Värkarna kom snabbt och jag hann inte vila emellan. Under värkarna fick jag panik och bara låg och sprattlade och skrek och grät. Detta är inte samma som naturliga värkar. Inte alls. Och jag vet skillnaden eftersom storasyster fötts utan värkstimulerande dropp. Det kom in mer folk i rummet som skulle lägga epiduralen och jag fick ligga på sidan och kände hur de sprätte kallt desinficeringsmedel på ryggen vilket kändes oerhört skönt. Men just i det ögonblicket blev mina skrik inte mer de höga onda ylande skriken utan ändrades till krystljuden. Krystskriket är som ett djupt morrande som kommer från botten av magen. Men jag hade så ont att jag inte kände krystvärkarna. Men jag förstod ändå att ropa åt barnmorskan att jag har krystvärkar och epiduralsättandet avbröts. Fick dra upp benen och ligga på vänster sida. Barnmorskan verkade glad och upprymd och sa att javisst här är huvudet redan. Jag krystade, och det gjorde mycket mer ont än i de två tidigare förlossningarna. Allt var helt fel i kroppen och kunde inte alls kontrollera födandet eller känna vad som hände. Men barnmorskan sa att det gick bra och tryck på bara. Och ut kom vårt barn på två eller tre värkar. Jag hade inte koll själv, vilket jag är rätt arg och ledsen över.

Men barnet mådde bra och skrek direkt. Fick till och med 10 poäng på alla punkter. Vi såg att det var en flicka. Och lättnaden i dessa stunder efter det där hemska panikartade var enorm. All panik och ångest rann av på en sekund och byttes till lycka. Så får man den helt nya människan på bröstet och hon är varm och mjuk och försöker se omvärlden med sin mörka blick.

Jag krystade ut moderkakan utan problem och måste också sys ett par stygn. Vilket är typiskt för att min kropp inte hann med. Är också arg över det. När jag fått föda i min egen takt har jag inte spruckit.

Dagarna efter var jag verkligen helt mörbultad (NinaFotograf skriver så träffande om hur det känns efter en förlossning, som ändå gick bra och smidigt). Det här var en mycket tyngre förlossning än de två andra. Den första var ganska likadan, men det är 9 år sedan, så kroppen var ju yngre. Jag får vara tacksam över att allt ändå gick bra, jag förlorade själv mer blod än tidigare, men det var inte farligt.

IMG_20140530_165928

Trebarnsmamma i tre timmar

Fick livmoderinflammation en vecka senare, vilket troligen var pga att hinnorna togs så tidigt. I mina tidigare förlossningar har hinnorna gått sönder strax före krystvärkarna, alltså mycket senare. Men man vet ju inte säkert vad inflammationen berodde på. Sen har jag haft mer problem med svaga bäckenbottenmuskler den här gången. Det börjar kännas bättre först nu, 4 månader senare, och med mycket rigorös knipträning. Och ännu är jag inte riktigt mig själv. Kommer nog att ta flera månader till att få tillbaka styrkan i hela kroppen.

Nu kom ju min förlossningsberättelse riktigt passligt ändå. Det är nämligen ”färdförlossningsdagen” i dag. Här en grej på Svenska Yle. Jag har tur som bara 20 minuters färd till ÅUCS (TYKS). Det är ett av de där stora sjukhusen i landet. Har fött tre barn där nu, och det har oftast gått helt bra. Man känner sig trygg, men samtidigt är det nog lite kaotiskt. Till exempel lyckades ingen av de fyra barnmorskor jag hade hitta några tofflor åt mig, så jag tassade omkring i ett par svettiga tunna smutsiga strumpor under hela min vistelse. Ett annat problem är att det är svårt slappna av och föda i lugn och ro. När jag födde storasyster hade jag tur och fick bada, och allt flöt på mycket smidigare. Fick vara i fred och det kändes mycket mysigare hela tiden. Men nu med trean var det ju blödningen som orsakade all extra övervakning, så det var ju inte sjukhusets fel. Tänker lite i panik på ifall vi hade haft längre väg och man hade suttit i en timme eller mer och trott att man förblöder på vägen. Hade ju fått ringa ambulans då antar jag.

Det är djupt oroande att en så här grundläggande sak som att föda barn inte är något som man satsar på ekonomiskt, utan att det ska skäras ner också här. Födande ska vara effektivt och ska inte få kosta pengar. Det här att större sjukhus är tryggare är bara en ursäkt för att få spara. Vart är vi på väg som samhälle egentligen?

6 thoughts on “Förlossningsberättelse del tre: skrikpanik och ett lyckligt (men ansträngande) slut

  1. Helt sjukt egentligen, att föda barn alltså. inte bara bokstavligt SJUKT, utan faktiskt helt sinnessjukt krejsigt att vi klämmer ut nya människor genom våra kroppar. Och hur ont det gör, och att vi liksom bara är gjorda för att klara av det. Och känner igen det där med att man tappar kontrollen. Själv så upplevde jag att lustgasen var den mest fantastiska uppfinningen någonsin. Blev helt galet hög och totalt chill och sen ramlade det bara ut ett barn mittiallt. Livet, så himla skumt ändå.

    • Åh, sån var min förra förlossning. En riktig dröm! Lustgas funkar annars bra på mig också, men oxytocindroppet gjorde att värkarna blev ”onaturliga” och hann inte alls med. Ja, och väldigt mystiskt är det att det funkar på det här viset!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s