Från drömtydning till vardag med skolbarn

Vaknade 5.41 i dag av att jag drömde att jag blev under en lavin eller ett stort isberg som kom farande emot mig. Twittrade om detta och taggade Marcus som är min drömtydningsguru på Twitter. Fick ett helt fantastiskt svar och gjorde en Storify av det, för att slippa referera det och för att minnas. Har inte använt Storify förut, men det var enkelt! Se här.

Nu vet jag att det var en hoppfull dröm, och att det finns en sak som jag behöver göra denna månad som jag ska lägga extra mycket energi på att göra så bra som möjligt. Så kryptiskt tänker jag låta det vara.

Annars, en typisk vardag. Hängt med bebis och det har varit lugnt. Orkat träna lite medan bebis låg på golvet och tittade på. Orkade fixa lite bättre lunch och mellanmål åt mig själv.

När jag hämtade ungarna från skolan överöstes jag av en enorm surhet från sexåringen vars sexårstrots verkar ha nått en kulmen. Hoppas jag. Det kan väl inte bli värre? Hon grät två gånger innan vi ens kom hem. Första gången för att jag hämtade henne för tidigt. Andra för att hon ritade i bilen på ritplattan och ett streck blev dåligt när jag körde in på gården. Detta gjorde att hon satt och grät i bilen i 10 minuter och sedan ännu 10 minuter när hon kommit in.

Sen plötsligt var det tyst och hon satt och läste.

Antar att jag borde ha gått till henne och gett en kram, men var för irriterad den här gången. Dessutom ville inte bebis vara ensam heller och storebror behövde hjälp med mellanmål och läxor.

Pust. Allt på en gång liksom.

Så på toaletten när vi var ensamma en liten stund berättade hon att hon och tjejkompisen hade frågat om de fick leka med pojkarna ute på gården, men inte fått vara med. Kompisen hade gråtit, sa hon. Vad ska man säga åt det? Försökte säga att det inte lönar sig att hämnas i varje fall och utesluta dem ifall de nu skulle råka vilja leka med dottern och kompisen någon gång. Visa istället att det är roligare om alla får vara med, och kanske de också lär sig att säga ja nästa gång. Men om den chansen aldrig kommer? Egentligen skulle jag ha lust att säga åt henne att a swift kick in the groin skulle vara ett lämpligt straff. Men man ska ju inte uppvigla till våld på skolgården liksom.

Men fan alltså. Skolgårdsångesten. Grupper och klickbildning. Vem får vara med vem utesluts. Och allt kan hänga på så små gester och nyanser. Det behövs bara ett modigt, snällt barn för att stämningen i gruppen ska bli bättre. Eller en liten maktmissbrukare för att alla ska må skit.

2 thoughts on “Från drömtydning till vardag med skolbarn

  1. Men gud så häftigt och spännande med drömtydningen!

    Och sorgligt det där med skolgården, att det fortfarande ser likadant ut där. Minns att det stundvis var väldigt strikta regler om vem som fick leka med vem redan i dagis och har själv befunnit mig på båda sidorna, var inte alltid särskilt snäll och inbjudande. Usch.

    • Jag har nog också varit både uteslutande och inkluderande och allt där emellan, och frusits ut själv några gånger. Tycker bara att det är så tråkigt med uppdelningen efter kön, man undrar hur den egentligen uppstår. Det var samma på 80-talet. Fast utanför skolan gick det sen att ha killkompisar. Och på gymnasiet också…

      Drömmen: är helt paff över hur bra mitt undermedvetna jobbade på natten faktiskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s