Karriärångesten

De senaste dagarna har jag tänkt för mycket på karriärsaker, och samtidigt inte alls haft lust att göra det. Det är väl en del av att förbereda sig för att föräldraledigheten snart är slut, och att jag inte vet vad jag gör i augusti när jag börjar jobba heltid. Planen är ju den att lilla A börjar på dagis i augusti, men skulle jag få något större uppdrag i april-maj skulle hon få börja redan då.

Vet inte hur jag ska känna mig över att vara med henne april-juli och bara få hemvårdsstödet. Det är för lite pengar man får. Tar jag emot deltidsjobb och har barnet hemma, så får man tydligen också mindre pengar, men jag fattar inte riktigt hur det skulle gå ihop. Att jobba och vara med en ettåring samtidigt? Det börjar allt mer låta som en katastrof. Jag har inget emot dagis så det handlar inte om att jag absolut inte vill ha A på dagis redan i maj, snarare om att det är en lite underlig tid att börja när semestrar precis är på kommande.

Sen har jag ångest, eller snarare rädslor över att inte få jobba med det jag vill. Jag vill göra bilder i första hand, illustrera, måla, skapa, skriva färdigt boken, skriva mera. Men varifrån kommer pengar? Har funderat på att starta firmanamn nu äntligen och köra stenhårt på att få in pengar på illustration, både uppdrag och försäljning, men när det är så jäkla osäkert om det lyckas. Har tre olika stipendieansökningar inne just nu, men kan ju inte räkna alls med att det kommer något från dem. Svaren får jag veta nu i februari-mars, men hjärnan letar ju hela tiden febrilt efter nya chanser, andra möjligheter.

Jag kan tycka att det är skoj att tänka på jobb och planera och leta efter nya möjligheter – ibland. Men inte just nu. Just nu känner jag mig bara trött och överväldigad. Och fullständigt sprickfärdig av otålighet.

Brukar läsa lite bloggar om konst och illustration, och råkade i dag på en konstnär som gör riktigt fina grejer. Men så blir jag liksom översköljd av avund samtidigt. Jag vill också måla stora tavlor. Jag är totalt övertygad om att jag kan. Så varför lever han på detta, men inte jag? Jag kan ju inte egentligen veta något alls om just den här typens ekonomiska situation, och på hans egna webbsidor ser förstås allt fantastiskt ut. Så det är en sorts illusion också, att de konstnärer man ser på nätet verkar ha det så bra.

Så börjar man tvivla på sina val. Varför vill jag jobba med detta? Varför vill jag inte jobba med typ investering eller något annat som gör en rik? Fast samtidigt – inga jobb är ju trygga nuförtiden, sägs det.

Saken är den, att jag kan inte INTE jobba med att rita och skriva. Jag måste. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det här är nu bara sådan jag är. Vad jag än jobbar med på hösten, så kommer jag inte att kunna sluta rita och skriva. Det skulle ärligt talat kännas som ett slöseri på något sätt. Inte för att vara ego eller självförhärligande, men jag kan teckna väldigt bra (skrivandet har jag ännu mycket att lära mig om). Så otroligt bortkastat att inte göra det bästa man kan av det.

Nu ropar ungarna på mat och bebisen tuggar på sladdar. Undrar ifall konstnären jag länkade till sköter barn alls?

2 thoughts on “Karriärångesten

  1. Ja.Men.Livet är aldrig ett slöseri. Det är lika viktigt hela tiden. Lika meningsfullt vad du än gör. Ursäkta besserwisserkänslan här, men att leva tills man kommer fram är det viktiga. Hälsn tanten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s