Host

Har byggt upp en hostförkylning sedan fredag. Nu börjar den kännas riktigt tung. Har tagit det väldigt lugnt, inte varit ute alls, förutom i morse då jag förde ungarna till skolan. Man får hoppas att den går över snabbt. Fast just nu känns detta som en seg och långsam sort.

Det nya spelprojektet rör på sig. En kodare har hittats, och nu är vi fyra personer. Och det kommer kanske mer. Spännande! Vi kommer att söka till Boost Turku Start Up Journey, som är en sorts tävling och företagarkurs i ett. Så om vi kommer in där så kommer det att bli fart på det hela… Vi får se hur det går! Spelet ska göras med eller utan startup-kursen.

Jag blev lite nervös plötsligt igår. Är jag helt tokig som bara kastar mig in en ny grej så här? Känner inte ens någon av de andra. Men hen som startat det hela brinner verkligen för att få färdigt ett spel och få det till försäljning, och det vill jag verkligen också vara med på, så varför tveka? Det är lite som den där speldesignkursen jag var på i våras, när grupper skulle bildas och jag inte kände en endaste själ där. När första bästa grupp sa: vi behöver en grafiker, så räckte jag bara upp handen och sa ”JAG!”. Det är så nu också. Bara att räcka upp handen och säga ”Jag kan”.

Det är dessutom inte så plötsligt. Har suttit och lurat i startgroparna i flera år nu känns det som. Nu kommer en chans och jag ska vara med.

Nu ska jag fortsätta vara lite sjukledig. Underlig känsla när vi plötsligt är två vuxna hemma med bebis. Man kan ju ta det lite lugnt!

I tidningen

Jag ställde upp på en intervju om arbetslivet för en dryg vecka sedan. Och foto togs ju i tisdags här hemma framför datorn. Screenshot från D:s facebook:

11116566_955991624434921_4176803157582960431_o

Intervjun finns alltså i Hbl:s papperstidning eller e-tidning. Men här kan man se på Maija Hurmes fina illustrationer om olika arbetslivssituationer.

Lilla A och snövitteckning och hela råddiga härligheten finns med på fotot. Och mitt amningshår. Gråtskratt.

Men om innehållet. Jag berättar alltså om hur det är att skapa sitt eget arbete, och hur otryggt det ofta är. Jag kommer själv absolut att rösta i valet med tanke på förslag om medborgarlön. Och med tanke på att allt fler yrkesgrupper börjar fungera ”kulturbranschartat” så vore medborgarlön bra för hela samhället. Det skulle också göra det lättare för små företag att anställa tänker jag.

UPPDATERING: Här finns hela artikeln på nätet!

En vecka kvar

Nästa veckoslut är påsk och efter det ska jag vara hemma med lilla A igen. Så jag har alltså en vecka arbetstid kvar (minus långfredag… eller kanske jag helt fräckt jobbar då…).

För att sammanfatta mina fem veckor av arbetstid: jag hann inte skriva tillräckligt, men jag gjorde mer än jag trodde på illustrationsfronten. Det känns irriterande men helt nödvändigt att det blev så. Sen är jag förstås nöjd över några jobb som jah tycker jag gjorde bra.

Jag kommer att fortsätta redigera när jag är vårdledig. Får ta och boka in någon timme här och där. Lite mer på helgerna. För att hålla liv i skrivandet. Och kommer att fortsätta göra illustrationer också. Om saker och ting går bra, så kommer jag att jobba mer på ett nytt spelprojekt, med ett nytt gäng, som jag faktiskt inte ens träffat ännu. Men det hänger på om den som leder projektet lyckas fiska fram en programmerare till.

Så egentligen fortsätter allt som förr, med undantaget att jag är hemma med bebis 3-5 timmar per dag och ensam med alla tre ungarna på eftermiddagarna (tills deras far dyker upp från jobbet). Det kommer ju att vara mysigt emellanåt, men troligen mest ganska jävligt. Helt ärligt sagt. Bara det att lyfta lilla A upprepade gånger från golvet under dagen kommer att göra ryggproblemen värre igen. Är stel i dag också, och det känns i ischiasnerven, pga jag jagade henne hela kvällen igår, och dansade med henne och lyfte bort henne från förbjudna ställen.

Men det finns ju fördelar också. Kan se på TV på dagen när vi är ensamma med lilla A. Game of Thrones! Yay. Och det är ju roligt att se henne utvecklas. Nu har hon precis börjat gå med stöd också. Och ställer sig upp så ofta hon kan. Hon är ju väldigt gullig. Visst. Men jag längtar nog efter dagistiden, och att hon kommer över den där fasen där hon smakar på allt, och river sönder allt, och allt är farligt. Det är väl ett halvt år kvar kanske av detta.

Det här med att jobba bara 6 veckor och sedan bli ”ledig” (alltså dubbelarbetande) igen är också irriterande på det viset att jag aldrig riktigt kom igång. Jag hittade aldrig någon skön rutin, utan varje dag har varit annorlunda och det känns som om allt egentligen bara varit ett enda kaos och att försöka klara sig timme efter timme. Det funkade inte med att redigera ett bokmanus. Jag hann inte tänka. Jag hann inte fördjupa mig i det. Jag gjorde bara ytliga ändringar, och klarade inte av att leva texten helt och hållet. För att lyckas med det borde jag ha haft ett skilt arbetsrum, men det skulle inte ha varit praktiskt möjligt med den korta arbetstiden. Jag var och tittade på ett, men det var trångt och man skulle ha blivit tvungen att sitta nära inpå folk man inte känner.

Så. Inte egentligen så lyckad denna mars månad, men förstås också lyckad när det gäller vissa saker. Sånt är livet. Man får försöka göra det bästa av det man har för tillfället och påminna sig om att de första två åren med ett barn är tyngst – och sen kommer nya sorters problem, haha! Nej, jag menar, sen blir det lite lite lättare hela tiden, i varje fall när det gäller att få tid till att jobba och göra saker för sig själv.

Men just nu känns det obegripligt att man klarar av det här kaoset.

Och jag håller på att bli förkyld.

Att skriva fram sina tankar

Nog är det intressant när man sätter sig för att skriva en recension och märker hur skrivande fungerar. Blir förvånad varje gång!

Först är pjäsen en enda röra av intryck, tankar och känslor. Man tror inte man kan få någon ordning på det, man vet inte vad man tycker alls, eller man har en vag aning. Sen börjar man skriva. Börjar från något hörn bara, tar tag i någon tråd. Jag började denna gång från pjästiteln och nystade upp den. En timme senare har man sitt första utkast. Och där finns tankar och åsikter plötsligt helt tydliga. Det är där jag är nu. Tar en liten matpaus och låter texten ligga några minuter. Sen redigerar man texten. Slipar meningar, kollar fakta, tar bort onödiga ord och svammel. Stramar åt.

Jag var alltså på Batman bor inte här längre igår på ÅST. Det var mycket musik i pjäsen, men inte den här, fast titeln anspelar på den:

Vardagen – en extremsport

Läste nyss en finsk kolumn som hade rubriken: vardagen är den svåraste extremsporten.

Det kan man verkligen säga att stämmer här hemma hos oss i dag, eftersom baby hade svårt att sova mellan 00:00 och 04:00 ungefär. Och jag hade knappt hunnit somna innan hon blev orolig. Det var väl den förkylda täppta näsan som plågade henne. Som tur kunde vi turas om lite i att försöka lugna henne. Men som sagt. Jag har hunnit sova c. 2-3 timmar för sen skulle jag upp kl 6 för att fixa i ordning de äldre ungarna inför skolan.

Så ”äiti on vähän väsynyt” (mamma är lite trött).

Ja och i kväll ska jag gå på teater och vara recensent. Det kommer garanterat krävas ordentligt tupplurande om det ska funka med hjärnan.

Meeen. Här sitter man ändå vid datorn och får lite små saker gjorda. Är till och med entusiastisk över en sak som jag väntar på. Men hade också tänkt att nu hinner jag skriva ett blogginlägg och jämställdhet i konstfältet, och tänkte gräva fram lite siffror ur min avhandling, och då blev det total meltdown i knoppen. Jag hade svårt att hitta den senaste versionen, eftersom jag inte ens har öppnat dokumentet på nästan ett och ett halvt år. Och när jag skulle ta fram de siffror jag ville ha insåg jag att de var ju helt bristfälliga. Eller jag fattade inte riktigt hur jag tänkt. Inte riktigt rätt läge att gå och gräva där, eller att t.ex. öppna det enorma excel-dokumentet där jag har all data (som alltså tog mig 8 månader att mata in!!). På 2-3 timmars sömn: NEJ.

Eller det behövs en meme för detta tror jag:

20130915-190532

Dagens ord.

Ruljans

Hepp! Jag har inte alls hunnit eller haft lust att blogga. Så kan det gå. Hoppar över att skriva på Bildkult-bloggen också denna vecka, för har ett inlägg som gror i huvudet, men ingen tid att ge det den tid det behöver.

Natten har dessutom varit hemsk, så där på småbarnsföräldraskalan. Baby blev plötsligt snorig igår. Snor = täppt näsa. Täppt näsa = skrika sig till sömns och sova illa. Jag har sovit kanske 4-5 dåliga och nerviga timmar med ett barn i famnen. Panikskrik på natten är inte det mysigaste.

Det här i kombination med att bli fotograferad på morgonen för en artikel om frilansjobb. Jag hoppas jag inte ser alltför likblek och ögonpåsig ut…

Som ett lustigt sammanträffande ritar jag ”hur man sminkar bort det mörka under ögonen” för damtidgningen just nu. Deadline om ett par dagar.

Andra deadlines också.

Och förkylda ungar.

Så det blir nog ett begränsat näthäng den här veckan.

Jag får återkomma.

Spännande grejer

Jag har gått vidare här, trots besvikelserna igår. Har fått nys om lite nya möjligheter så det ska bli intressant att se hur det utvecklas. I dag har jag äntligen lyckats fokusera på redigeringen igen, även om det bara var en liten stund. Har också filat vidare på två andra projekt. Fick en snilleblixt gällande ett av dem. Så hurra! Och hunnit vara ute och fotografera solförmörkelsen utan att se på den.

Det rullar alltså på.

Och den nya möjligheten innebar att bekanta sig med ett nytt (för mig nytt) sätt att rita, en stil som jag nog gillar, men aldrig provat själv. Och som vanligt, så fort en idé eller beställning på något dyker upp, kan jag inte sluta tänka på det. Så det kommer säkert börja dyka upp lite studier och övningsskisser på min instagram snart, trots att jag alltså inte ens ännu vet om det här nya kommer att bli något. Smussel smussel och hemlighetsmakeri. Hehe!

Och jösses, har ju andra intressanta saker som jag också kan börja spåna på… Det tar aldrig slut det här, haha.

Så en sån dag. Fylld av spänning, förväntan och lust att göra och skapa. Yes!

Ännu en dag i livet

Fick inte det där jobbet. Det var över 50 som sökte. Men är ju samtidigt lite lättad för nu behöver vi inte plötsligt söka dagisplats till april. Och det kommer säkert fler möjligheter. Och jag har ju mina egna projekt att fila vidare på.

Men som ett obehagligt sammanträffande fick jag också avslag på det tredje stipendiet jag sökte under min föräldraledighetstid. Suck.

Så en dag av stängda dörrar och nej.

Men solen skiner, och nu har man lite mer kontroll över tillvaron igen när det inte finns några beslut att vänta på. Det känns i varje fall rätt skönt.

Pauspolygoner, ansökningar

Jag är alldeles för disträ i dag för att göra något som kräver eftertanke, så började på en ny polygonillustration. Den ska vara del av spelprojektet som jag jobbar på med Heidi och Lotta. Det blir en riktig mastodont till bild. Kommer ta länge att skapa. Men det är lugnande, på samma sätt som att sticka. Samtidigt måste man ju tänka efter hela tiden så att polygonerna följer formerna på referensbilden.

Igår jobbade jag på ett förslag till ett offentligt konstverk som jag och några andra fått i uppdrag att komma med inom mars. Det finns ingen direkt plan att uppföra konstverket sen, utan det är visionerna som är poängen. Jag kommer presentera mitt förslag som en film, och det enda som saknas på den nu är slutet. Så den får vara på paus en vecka och sen hoppas jag att en snilleblixt ska komma när jag inte tänker på det.

Men i morgon borde alltså det där företaget som jag sökte projektjobb hos höra av sig. Jag är disträ för att jag hoppas så mycket på att få det där jobbet. Vet inte alls vad jag har för chanser, för de ville ha någon som gärna också kunde animera, och det har jag inte ännu erfarenhet av (fast jag är rätt övertygad om att jag kan lära mig det snabbt, bara tiden finns). Men animeringskunskaper var bara ett plus, inte ett krav. Jag har andra sidor som jag tycker att de kunde ha nytta av.

Om jag inte får jobbet är det å andra sidan lite mindre stress med att få dagisplats åt lilla A och jag kan fortsätta jobba vidare som nu, med skrivandet och frilansandet. Så det är ingen panik.

Men det är intressant hur det finns vissa ansökningar som man verkligen hoppas på. Jag minns ju dem särskilt tydligt. Det är ansökan till bildkonstgymnasiet när jag var tonåring (kom in med högsta poäng), ansökan till konsthögskolor två gånger (olika utbildningar, och var inte ens nära att komma in), Bildbindarens manus (som antogs efter att jag skrev om ett par gånger). Sökte en gång till Litterärt skrivande här i Åbo för några år sedan, men placerades på första reservplats, och kom alltså inte in (men det var samma år som jag skickade in Bildbindaren, så att den antogs var ju sen mer värdefullt i jämförelse). Sökte till ett illustrationsutställningsprojekt (By), men kom inte med, vilket jag förstår, för det var precis innan Bildbindaren kom ut, så jag hade säkert inte tillräckligt med material att ställa ut heller. Så även om jag aldrig refuserats som författare (ännu) så har jag verkligen inte fått allt jag vill ha alltid. Ska inte ens gå in på alla stipendieavslag.

Intressant nog har jag inga starka känslor när det gäller att komma in på konstvetenskap, eller få forskningstjänster (annat än lättnad över att inte vara arbetslös kanske). Och ett undantag är den anställningen jag fick direkt efter att stora A föddes. Då blev jag väldigt stressad, och var mycket kluven till att jag fick jobbet. Det var mest en negativ upplevelse.

Men nu. Det här lilla lilla projektjobbet som sedan kunde leda vidare till mer… jag hoppas på det lika mycket som jag hoppades på att få publicera Bildbindaren. Så i morgon får vi se om jag ”refuseras”. Usch jag är nervös.