Pauspolygoner, ansökningar

Jag är alldeles för disträ i dag för att göra något som kräver eftertanke, så började på en ny polygonillustration. Den ska vara del av spelprojektet som jag jobbar på med Heidi och Lotta. Det blir en riktig mastodont till bild. Kommer ta länge att skapa. Men det är lugnande, på samma sätt som att sticka. Samtidigt måste man ju tänka efter hela tiden så att polygonerna följer formerna på referensbilden.

Igår jobbade jag på ett förslag till ett offentligt konstverk som jag och några andra fått i uppdrag att komma med inom mars. Det finns ingen direkt plan att uppföra konstverket sen, utan det är visionerna som är poängen. Jag kommer presentera mitt förslag som en film, och det enda som saknas på den nu är slutet. Så den får vara på paus en vecka och sen hoppas jag att en snilleblixt ska komma när jag inte tänker på det.

Men i morgon borde alltså det där företaget som jag sökte projektjobb hos höra av sig. Jag är disträ för att jag hoppas så mycket på att få det där jobbet. Vet inte alls vad jag har för chanser, för de ville ha någon som gärna också kunde animera, och det har jag inte ännu erfarenhet av (fast jag är rätt övertygad om att jag kan lära mig det snabbt, bara tiden finns). Men animeringskunskaper var bara ett plus, inte ett krav. Jag har andra sidor som jag tycker att de kunde ha nytta av.

Om jag inte får jobbet är det å andra sidan lite mindre stress med att få dagisplats åt lilla A och jag kan fortsätta jobba vidare som nu, med skrivandet och frilansandet. Så det är ingen panik.

Men det är intressant hur det finns vissa ansökningar som man verkligen hoppas på. Jag minns ju dem särskilt tydligt. Det är ansökan till bildkonstgymnasiet när jag var tonåring (kom in med högsta poäng), ansökan till konsthögskolor två gånger (olika utbildningar, och var inte ens nära att komma in), Bildbindarens manus (som antogs efter att jag skrev om ett par gånger). Sökte en gång till Litterärt skrivande här i Åbo för några år sedan, men placerades på första reservplats, och kom alltså inte in (men det var samma år som jag skickade in Bildbindaren, så att den antogs var ju sen mer värdefullt i jämförelse). Sökte till ett illustrationsutställningsprojekt (By), men kom inte med, vilket jag förstår, för det var precis innan Bildbindaren kom ut, så jag hade säkert inte tillräckligt med material att ställa ut heller. Så även om jag aldrig refuserats som författare (ännu) så har jag verkligen inte fått allt jag vill ha alltid. Ska inte ens gå in på alla stipendieavslag.

Intressant nog har jag inga starka känslor när det gäller att komma in på konstvetenskap, eller få forskningstjänster (annat än lättnad över att inte vara arbetslös kanske). Och ett undantag är den anställningen jag fick direkt efter att stora A föddes. Då blev jag väldigt stressad, och var mycket kluven till att jag fick jobbet. Det var mest en negativ upplevelse.

Men nu. Det här lilla lilla projektjobbet som sedan kunde leda vidare till mer… jag hoppas på det lika mycket som jag hoppades på att få publicera Bildbindaren. Så i morgon får vi se om jag ”refuseras”. Usch jag är nervös.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s