En vecka kvar

Nästa veckoslut är påsk och efter det ska jag vara hemma med lilla A igen. Så jag har alltså en vecka arbetstid kvar (minus långfredag… eller kanske jag helt fräckt jobbar då…).

För att sammanfatta mina fem veckor av arbetstid: jag hann inte skriva tillräckligt, men jag gjorde mer än jag trodde på illustrationsfronten. Det känns irriterande men helt nödvändigt att det blev så. Sen är jag förstås nöjd över några jobb som jah tycker jag gjorde bra.

Jag kommer att fortsätta redigera när jag är vårdledig. Får ta och boka in någon timme här och där. Lite mer på helgerna. För att hålla liv i skrivandet. Och kommer att fortsätta göra illustrationer också. Om saker och ting går bra, så kommer jag att jobba mer på ett nytt spelprojekt, med ett nytt gäng, som jag faktiskt inte ens träffat ännu. Men det hänger på om den som leder projektet lyckas fiska fram en programmerare till.

Så egentligen fortsätter allt som förr, med undantaget att jag är hemma med bebis 3-5 timmar per dag och ensam med alla tre ungarna på eftermiddagarna (tills deras far dyker upp från jobbet). Det kommer ju att vara mysigt emellanåt, men troligen mest ganska jävligt. Helt ärligt sagt. Bara det att lyfta lilla A upprepade gånger från golvet under dagen kommer att göra ryggproblemen värre igen. Är stel i dag också, och det känns i ischiasnerven, pga jag jagade henne hela kvällen igår, och dansade med henne och lyfte bort henne från förbjudna ställen.

Men det finns ju fördelar också. Kan se på TV på dagen när vi är ensamma med lilla A. Game of Thrones! Yay. Och det är ju roligt att se henne utvecklas. Nu har hon precis börjat gå med stöd också. Och ställer sig upp så ofta hon kan. Hon är ju väldigt gullig. Visst. Men jag längtar nog efter dagistiden, och att hon kommer över den där fasen där hon smakar på allt, och river sönder allt, och allt är farligt. Det är väl ett halvt år kvar kanske av detta.

Det här med att jobba bara 6 veckor och sedan bli ”ledig” (alltså dubbelarbetande) igen är också irriterande på det viset att jag aldrig riktigt kom igång. Jag hittade aldrig någon skön rutin, utan varje dag har varit annorlunda och det känns som om allt egentligen bara varit ett enda kaos och att försöka klara sig timme efter timme. Det funkade inte med att redigera ett bokmanus. Jag hann inte tänka. Jag hann inte fördjupa mig i det. Jag gjorde bara ytliga ändringar, och klarade inte av att leva texten helt och hållet. För att lyckas med det borde jag ha haft ett skilt arbetsrum, men det skulle inte ha varit praktiskt möjligt med den korta arbetstiden. Jag var och tittade på ett, men det var trångt och man skulle ha blivit tvungen att sitta nära inpå folk man inte känner.

Så. Inte egentligen så lyckad denna mars månad, men förstås också lyckad när det gäller vissa saker. Sånt är livet. Man får försöka göra det bästa av det man har för tillfället och påminna sig om att de första två åren med ett barn är tyngst – och sen kommer nya sorters problem, haha! Nej, jag menar, sen blir det lite lite lättare hela tiden, i varje fall när det gäller att få tid till att jobba och göra saker för sig själv.

Men just nu känns det obegripligt att man klarar av det här kaoset.

Och jag håller på att bli förkyld.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s