Goda nyheter

Mitt spelmakarteam kom med i Boost Turku Startup Journey! 11 av 38 team kom med. Det innebär tre veckosluts-”boot camps” där man får lära sig om företagande och man får mentorering när man jobbar med sin idé. Man får väl också tillgång till deras mötesutrymmen osv. Och det bästa teamet vinner ett penningpris. Nåh, huvudsaken för mig och för alla i vårt team är att det blir ett färdigt säljbart spel. Så nu är det igång! Woop!

Jag och baby A var nyss på möte med teamet i ict-huset. Träffade hela gruppen nu. Alla är ju supertrevliga. Vår programmerare lät A peta på ett tangentbord t.ex. Och hon var inte ett dugg rädd för nån av dem trots att hon just nu är superblyg för främmande. Ett bra tecken, visst?

Spännande tider. På onsdag får jag veta om en annan sak jag sökt in till. En lite kortare kurs, men som jag tyckte att passade perfekt för mig. Ska berätta mer sen om jag kommer in på den grejen. Hehe.

Inträdesförhör

Har lunchpaus just nu, men är mitt i ett inträdesförhör till en designrelaterad påbyggnadsutbildning. Och har haft superroligt! Vem hade trott det? Eller, jag anade väl att jag skulle gilla utbildningen, hade ju inte sökt annars, men att ha roligt på ett inträdesförhör hade jag inte väntat mig… Tydligen är jag på rätt ställe. Hoppas jag kommer in nu bara! Har en individuell designuppgift att göra ännu på eftermiddagen, och sen blir det att åka hem och ha en fantastisk helg med trevliga gäster och teater. Baby har tydligen klarat sig fint, sovit mest, hah.

Grafisk roman

Kom på i bilen i dag att manuset jag jobbar på skulle vara ganska fantastiskt som en grafisk roman. Har berättelsen mycket klar för mig visuellt. Det är ju en skrivteknik för mig, att se allt som en film. Men förstås också känna hur det är att vara i huvudkaraktärernas kroppar, vilket inte bara är visuellt förstås.

Så oberoende om manuset blir bok eller inte, så tänker jag försöka mig på att göra en serie av den. Funderar på crowdfunding, att man skulle publicera en scen åt gången (elektroniskt som pdf-filer tänkte jag) när man fått tillräckligt med backare för ritjobbet. För det är i princip omöjligt tidsmässigt att rita en grafisk roman utan nån form av finansiering. Extremt tidskrävande jobb.

Nå, vi ska se hur det blir! Jag är så inne i manuset nu att det är igen svårt att tänka på annat. Fast samtidigt väntag jag på olika besked om ansökningar av olika slag, så man svävar lite i osäkerhetslimbo här igen.

Och i morgon ska jag på ett spännande inträdesprov. Men är mer nervös för att baby ska vars en hel dag med sina morföräldrar. Vi ska träna lite på bilstolar, blöjor och burkmat i dag…

Flyktingar

Har inte kunnat sluta tänka på flyktingarna som drunknat i Medelhavet. Lyssnade på halva Slaget efter tolv på Radio Vega som handlade om den humanitära katastrofen som alltjämt pågår. Känner att jag inte vet ens nära på tillräckligt om läget, och behöver få reda på mer. Så klart är jag ju medveten om vad det är som orsakar flyktingströmmarna, men bara på ett ytligt plan.

Europa. De vill hit, och här är jag och mår bra. Och solen skiner och det är vår. Barnen är friska nu (utom att ett av dem har pollenbesvär, men det är ju normaltillståndet om våren). Mitt största problem är att jag inte hinner skriva på mitt manus så mycket som jag skulle vilja. Det är ju inget problem.

Och sen finns det massor av människor här som tycker att hit ska ingen släppas in, och som föreslår att vi ska skicka tillbaka folk för här tar de ju våra jobb och är kriminella och blabla. Och vi ska hjälpa oss själva först, sen först de där andra. Och sen använder vi en litania av nedvärderande ord om de där andra, för de är ju knappt människor. Avhumanisering. Men så långt klarar vi inte av att tänka. Vi tänker bara på oss själva, att vi ska fortsätta få ha de bra.

Sen tänker jag på att den texten jag skriver handlar om flykt, på ett avlägset sätt. Men den kommer inte ens nära verklighetens hemskhet.

Och då känns det som jag skrivit hittills så futtigt och oviktigt. Man borde skriva något som har betydelse, eller inte skriva alls.

Och då tänker jag att vad har jag att säga av värde, jag kan inte greppa hur det är att vara i en totalt desperat situation – en situation där man väljer att försöka fly med risk för sitt liv. Jag får lust att bara tystna.

Men att vara tyst hjälper inte heller någon. Det är alltså bäst att fortsätta med sina futtiga försök, och hoppas att det man gör ändå har någon betydelse.

Val

Så, jag har röstat. Vi passade på att gå en promenad, hela familjen. Det har vi inte gjort på länge. Pga sjukdomarna. Men baby mår igen bättre. Det ser ljust ut. Hur det ser ut med det finska valresultatet vågar jag inte riktigt tänka på.

Sen tog jag en timme skrivtid. Redigerade ”färdigt” ett varv. Tempusändringarna främst, bort med lite upprepningar också. Nu har jag kvar att a) skriva om 6-7 scener ur en annan figurs perspektiv b) förbättra språk och gestaltning och försöka lyfta fram det tema jag vill fokusera på. Så det är två varv till som behövs tror jag. Sen ska jag skicka vidare texten igen.

Så om man tar perspektivbytena först då. Ett kapitel i taget. Små delmål är det som gäller när man bara har små stunder skrivtid här och där… Men det blir inte mer redigering i dag, för D som är journalist jobbar när det är vakvaka i kväll.

Fast jag får väl fira att jag fått det där första varvet färdigt nu då!

Måste också säga att jag verkligen gillar slutet på min text. Klimax och slutet. Jag gillar mitt manus just nu (förstås, när jag just blev klar med ett litet delmål, så typiskt).

Förbi

Kanske är vi ute ur den värsta sjukdomsfasen nu. Baby hade en feberfri dag på onsdag och jag tänkte yes, men sen på onsdag kväll kom febern tillbaka. Vi åkte till doktorn på torsdag för jag var övertygad om att hon fått en bakterieinfektion i halsen. Hon hade helt klart extremt ont i halsen. Mycket olycklig baby. Men enligt doktorn var det bara viruset. Och egentligen bra att inte behöva trycka antibiotika i henne. Så hon har fått burana ett par gånger när febern steg upp till 39,5. Förra natten var bäst hittills, hon vaknade bara två gånger (!). Extas!

Men jag känner mig så otroligt tärd nu alltså. Hon är feberfri i dag, men extremt snorig. Jag är glad över att det går åt rätt håll, men… det känns som om man skulle behöva några år på sig att återhämta sig efter den här 3-4 veckors sjukdomsspiralen. Sen att veta att det troligen alltid blir så här när vi är så många nu. Att det blir långa perioder där någon är sjuk.

Nåja. Det är bara flunssor. Visst de kan ju bli farliga också, men det är ju ovanligt.

Men allt jobb som jag skjutit på. Inte en tanke på att hinna rita eller skriva något, minns knappt vad jag heter. Ingen motion. Knappt hinna duscha. Knappt få mat i sig själv (ok smått överdrivet, men jag har flera gånger inte kunnat äta för jag har varit rädd för att väcka bebis som somnat i famnen, eller så har jag fått äta stående medan bebis varit buranapigg och måste stoppas från att dra ner tv:en på sig själv). Turas om hela tiden med den andra vuxna om vem som ska få tid att sköta sig själv, sköta saker. Det tär ju på stämningen också. Evigt förhandlande.

Så här längtar man efter att kunna sitta i lugn och ro och läsa morgontidningen med en kopp kaffe. Eller att svara på e-post vid datorn och hinna tänka efter vad man skriver. Så påminner man sig själv: så kort tid detta är! Det är bara att stå ut lite till. Åtminstone vet man ju som förälder till flera barn, att allt är faser som går över. Ibland är det skitjobbigt. Men det är tillfälligt, oftast väldigt kortvarigt (ifall man har turen att bara drabbas av vanliga sjukdomar som flunssor). Detta är livet.

Men fy fan så trött jag är.

Äh! Snart ska jag skriva något entusiastiskt inlägg igen! Har så otroligt mycket spännande att se fram emot i maj och juni. Yay!

Misär

Så igår kväll fick baby 38 graders feber. Som tur inte så hög, men tillräckligt låg för att man ska ha lekviljan kvar, men så högt att man tröttnar väldigt snabbt och helst vilar upp sig i en mjuk famn.

Den här sjukdomsspiralen bara fortsätter. Väntar med skräck på att baby blir täppt i näsan också, för det betyder no sleep for me.

Inspiration/frustration

Det är en så vanlig kombination av känslor för mig att det är lite löjligt att skriva det som rubrik. Men det är så jag oftast känner när jag är med baby. Lust, idéer, inspiration. Men så kan man inte göra något åt det, och blir frustrerad.

Fast nu tänker jag ta hela lördag kväll för att jobba. Ska skriva en stipendieansökan för ett illustrationsprojekt som har med sagor att göra. Är väldigt upphetsad över projektet. Och hoppas verkligen att det kommer att gå att slutföra. Men 17.4 är deadline för ett illustrationsstipendium, så jag måste hinna formulera mig innan det.

I dag tänkte jag också på ett par gamla idéer som har börjat smälta ihop. Den ena är en barnboksbokidé jag haft i många år redan… sedan 2011-12 kanske. Och för något år sedan såg jag en inbandning av ett föredrag av en speldesigner, där han gav publiken en uppgift att tänka på. Och när jag gjorde den uppgiften dök en annan idé upp. Dessa har nu börjar morfa i min skalle, och jag har under våren till och med kommit på ett namn till projektet. Skrev upp allt nyss när baby somnat i vagnen, och plötsligt är idén ganska så kristallklar (efter att ha mognat i flera år då alltså, hah). Det som gav en sista push i rätt riktning var det här spelprojektet som ser alldeles ljuvligt ut. Jag längtar efter att få rita och måla så här, och stilen/tekniken passar perfekt till min idé som jag ruvat på. Så på hösten ska jag se om jag hittar finansiering för det. Under sommaren kommer jag i varje fall att göra lite research, och det består av att åka omkring till olika platser och ta lite fotografier. Och det kan jag ha ungarna med på. Alltid bra när man kan göra många saker samtidigt.

Men så blir jag frustrerad. Jag behöver kloner, eller medarbetare, eller något. Hur ska man hinna göra allt? Jag har idéer för ett helt team liksom. Flera team. Men inga pengar för att anställa någon förstås.

Mitt sätt är att jobba på många projekt samtidigt. Men när man knappt har tid att duscha eller läsa tidningen… Jag försöker låta bli att längta efter att barnen är större så att man får mer tid (dagis jag längtar efter dig). Det känns som att man inte får ”slösa” med tiden genom att längta efter att den ska gå snabbare. Men det här med att ta hand om små barn är inte min grej riktigt. Jag klarar det alldeles bra, har tålamod och ork, men det är FRUSTRERANDE när det känns som om jag sitter fast, som om jag inte kommer framåt tillräckligt snabbt.

Inte så värst zen här just nu alltså. Det brinner en eld.

Nu till stipendieansökan.

Sjukstugan: The neverending story (och bodyrolls!)

Jaha det fortsätter. Trodde att ungarna skulle kunna gå till skolan i dag då båda var feberfria (trodde jag) igår. Men nu vaknade W med 38,8 grader. Men vi får ta det lugnt. Flunssor klarar man. Det finns värre saker. Det är ju rätt skönt också att slippa köra till skolan med ungarna. Men jag missar ett möte i dag. Inte heller det är någon panik, eftersom jag får info efteråt om mötet.

För övrigt så avskyr jag ordet ”sjukstuga” på det där sättet som jag alltid börjar avsky vissa uttryck efter ett tag, om många använder dem. Det är ett lite lustigt fenomen, eller en egenskap som jag har. Blir liksom utled på uttryck som blir ”trendiga”, och när man läser mycket bloggar som jag så upplever man ofta hur vissa uttryck trendar. Det senaste som irriterat mig är när man skriver ”JETE” i ställer för ”JÄTTE”, och ”very” istället för ”väldigt”. Tyckte säkert att båda sätten att skriva var lite smålustiga första, och kanske andra gången jag såg dem. Men sen… blir det för mycket efter en stund. Nu skrev jag ”sjukstuga” ändå, kunde inte låta bli. Vill inte vara språkfascist, men man kan ju inte hjälpa att man blir irriterad, hähä.

Apropå bloggar så har jag inte hunnit med en gång i veckan på bildkult. Det får bli varannan måndag istället. Just nu ruvar jag på ett inlägg om kroppspositivitet och träningskonton på Instagram. Har tänkt mycket på detta med hälsohets, fetma, övervikt, träning och skönhetsideal på sistone. Jag är själv i en sån fas att jag är riktigt jävla trött på att ”hälsosamhet” blivit det som tutas ut ur alla kanaler som det viktigaste i livet. Samtidigt är jag väldigt glad över hur mycket jag får chansen röra på mig när jag är hemma med bebis – hata sittjobb, älska att dansa med bebis och gå vagnpromenad. Så jag försöker hitta någon slags balans mellan att älska min fantastiska kropp som kan så mycket och som fortfarande håller mig levande, och anstränga mig för att hitta tid och glädje i rörelse. Det är möjligt att inte hälsohetsa och ÄNDÅ sträva efter att få motionera.

Det är så klart viktigt för en individ att få må så bra som möjligt. Men det slår över till något neurotiskt både för individen och samhället ifall hälsa kopplas till god moral. Man ska inte behöva tillägna all sin tid på att tänka på sin hälsa, och samhälleligt blir det problematiskt om människor delas in i kaster: de hälsosamma och de ohälsosamma. Det finns människor som är sjuka på alla möjliga vis, och just nu finns en diskurs som lägger för mycket ansvar på individen att hålla sig frisk. Med tanke på hur svårt det kan vara att ha olika funktionsnedsättningar, bara vara gammal, eller ha någon kronisk sjukdom, så behövs inte den ytterligare belastningen att man också borde skämmas för att inte vara i toppskick. Eller?

Då tycker jag att det är rent destruktivt att annars rätt friska individer ska gå omkring och må dåligt över någon liten bilring på magen. Härregud! Jag blir riktigt arg nu alltså. Älska din bilring säger jag!

Lite torsdagsunderhållning:

Watch out for my bodyrolls!

Här är jag med spretigt hår och skönaste kroppen! Hellooo! (skulle jag inte sträcka lite på mig här skulle ni se min mäktiga bodyroll bättre! Nu är den ju rätt modest…)

messyworldselfie

Postpåsk

Huh vilken påsk. Det var skoj fram till lördag morgon, för vi hade kusinbesök och ungarna lekte. Men sen blev stora A sjuk och hade hög feber fram till igår kväll. Och i morse vaknade W med feber. Och D har också varit krasslig och febrig. Som tur har i varje fall baby blivit frisk, fast nu i natt vaknade hon så ofta att jag tappat räkningen. Kändes som en gång i halvtimmen. Så en sån natt. Jag fick huvudvärk under småtimmarna. Och ammade henne så mycket att jag kände mig torr som en kaktus. Var så trött och fastklistrad i bebis att jag inte orkade hämta ett glas vatten. Har också själv kvar flunssa och tapetklisterkänsla i halsen. Hostan har blivit lite mildare, men på nätterna är halsen torr och gör ont, och när man vaknar funkar inte rösten förrän man fått upp det där tapetklistret.

Trevliga detaljer, sorry.

Ja, och igår var jag på ett pitching event. För att få bättre chans att komma in på Startup Journey. Fram till ungefär en timme innan visste jag inte ifall jag skulle få rycka in och hålla det, för projektledaren var sjuk. Men han kom ändå, och höll tappert sin pitch, och jag försökte vara uppmuntrande. Han klarade det fint trots omständigheterna. Trots att han fick kritik för att ha för mycket text i sina slides, så tycker jag att det var bra att han hade det, för jag undrar om han ens hade klarat av att hålla det utan texten. Dessutom var det mycket lättare för publiken att uppfatta vad han sa med texten i bakgrunden (fast nästa gång får vi fixa en mer rafflande pitch! Jag vill gärna prova på det…). Och vi fick inga skeptiska frågor, bara faktafrågor som vad spelet skulle kosta, ifall det skulle bli PC-spel först och sedan mobil osv. Det som vi kunde ha haft mer info om var teamet och våra kompetenser. Men 3 minuter är 3 minuter. Man måste vara kortfattad. Det var väldigt bra att jag hann göra en snabb, enkel logo för spelet och lite concept art som vi kunde visa upp. I jämförelse med det andra spelteamet som var där så var vår idé väldigt mycket mer igenomtänkt. Jag tror att vi gav publiken intrycket av att vi kan genomföra arbetet. Och så känns det också – att vi kan. Dessutom har jag kommit på en massa bra idéer på hur man kan göra spelet ännu mer relevant, både vad gäller att hitta en publik och olika marknadsföringstankar. Vi får se hur det går! Men oberoende av Startup Journey så ska det bli ett spel!

Det här kan vara första steget till att grunda något eget, vi får se. Allt man kan göra är jobba hårt på det, och ta ett litet steg i taget. Min vision börjar i varje fall bli tydligare. Hittar hela tiden fler intressanta människor här i Åbo som jag spanar in för att jag vill jobba med dem. Tänk om vi en dag skulle ha en fungerande studio som skapar allt från spel, till filmer, böcker och kringprodukter. Lite som Studio Ghibli (såg dokumentären på söndag, och var så avundsjuk – vill jobba i ett sånt hus!), fast inte med fokus på animationsfilmer. Tänker fantisera om detta och drömma stort.