Inspiration/frustration

Det är en så vanlig kombination av känslor för mig att det är lite löjligt att skriva det som rubrik. Men det är så jag oftast känner när jag är med baby. Lust, idéer, inspiration. Men så kan man inte göra något åt det, och blir frustrerad.

Fast nu tänker jag ta hela lördag kväll för att jobba. Ska skriva en stipendieansökan för ett illustrationsprojekt som har med sagor att göra. Är väldigt upphetsad över projektet. Och hoppas verkligen att det kommer att gå att slutföra. Men 17.4 är deadline för ett illustrationsstipendium, så jag måste hinna formulera mig innan det.

I dag tänkte jag också på ett par gamla idéer som har börjat smälta ihop. Den ena är en barnboksbokidé jag haft i många år redan… sedan 2011-12 kanske. Och för något år sedan såg jag en inbandning av ett föredrag av en speldesigner, där han gav publiken en uppgift att tänka på. Och när jag gjorde den uppgiften dök en annan idé upp. Dessa har nu börjar morfa i min skalle, och jag har under våren till och med kommit på ett namn till projektet. Skrev upp allt nyss när baby somnat i vagnen, och plötsligt är idén ganska så kristallklar (efter att ha mognat i flera år då alltså, hah). Det som gav en sista push i rätt riktning var det här spelprojektet som ser alldeles ljuvligt ut. Jag längtar efter att få rita och måla så här, och stilen/tekniken passar perfekt till min idé som jag ruvat på. Så på hösten ska jag se om jag hittar finansiering för det. Under sommaren kommer jag i varje fall att göra lite research, och det består av att åka omkring till olika platser och ta lite fotografier. Och det kan jag ha ungarna med på. Alltid bra när man kan göra många saker samtidigt.

Men så blir jag frustrerad. Jag behöver kloner, eller medarbetare, eller något. Hur ska man hinna göra allt? Jag har idéer för ett helt team liksom. Flera team. Men inga pengar för att anställa någon förstås.

Mitt sätt är att jobba på många projekt samtidigt. Men när man knappt har tid att duscha eller läsa tidningen… Jag försöker låta bli att längta efter att barnen är större så att man får mer tid (dagis jag längtar efter dig). Det känns som att man inte får ”slösa” med tiden genom att längta efter att den ska gå snabbare. Men det här med att ta hand om små barn är inte min grej riktigt. Jag klarar det alldeles bra, har tålamod och ork, men det är FRUSTRERANDE när det känns som om jag sitter fast, som om jag inte kommer framåt tillräckligt snabbt.

Inte så värst zen här just nu alltså. Det brinner en eld.

Nu till stipendieansökan.

6 thoughts on “Inspiration/frustration

  1. Man blir arg. På att det ska vara så tjugofyra timmar hela tiden. Kan inte dendär ettåringen resa sej upp, klä på sej och ta taxin till dagis nu, istället för att skrika efter underhållning!

  2. Haha, känner att det kunde vara jag som skrivit inlägget. Oerhört frustrerande då en mängd idéer mognar färdigt när man väntar på att bebis ska somna, men tiden och kapaciteten att börja förverkliga dem saknas. Nåja, tre veckor mammaledigt kvar, sen sitter jag väl på jobb och har ångest över att inte få ur mig allt som jag skulle vilja…

  3. Haha, jag som går här och typ singlar slant om man ska försöka få barn eller int (det börjar ju snart liksom vara lite i sista laget) – och så kommer ni och skriver sånt här som verkligen får en att överväga att trots allt kanske sen ändå inte :D. För jag bara vet med mig själv att jag skulle ha otroligt dåligt tålamod med sånt där – ha inspiration och inte kunna få utlopp för den när som helst. Fast å andra sidan är jag alltid sen helt utan inspis när jag har all tid i världen, då vill jag bara äta bulla och se på teve. Sen när tiden är knapp och man är i farten kommer också idéerna. SUCK! Int vet jag. Det här med att få barn verkar vara så omständigt nuförtiden.

  4. Haha! Nåh… Vi borde kanske diskutera det här över en kopp kaffe :D Men barn eller inte… Jag gjorde ju det valet när jag var 25 (och första barnet föddes när jag var 27) så sen är man på den vägen. Ingen återvändo :D Har ofta tänkt på hur mycket man kunde ha gjort ifall man var barnlös/barnfri, men samtidigt har ju föräldraskapet fört med sig förmågan att skärpa sig och ta ut allt man kan när man har tid att jobba. Inga startsträckor ingen tid att prokrastinera (fast lite måste man ju det ändå). Det är olika livsstilar, men sist och slutligen får man nog levt och gjort som man vill också. När barn är under 2-3 år får man kallt räkna med att vara väldigt behövd och upptagen med att hålla ungen levande, men sen lugnar det sig snabbt. Så klart behöver de äldre barnen mycket tid och närvaro också, men de sköter ju också allt mer själva…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s