Postconvardag

Jag har varit en mycket oduktig bloggare under helgen. Men har varit så social, så det har liksom inte funnits energi över till nätet. Archipelacon var förstås väldigt roligt och spännande och intressant. Det bästa är ju möten med människor och diskussioner. Igår nollställde jag mig ganska effektivt på båten. Var fullständigt oinspirerad av allt i några timmar och bara stirrade på karaokesångare och heltäckningsmattor, men mot slutet av de fem timmarna från Åland började saker och ting röra på sig i hjärnan igen. Familjen kommer först i dag så jag hade huset för mig själv igår kväll. Jobbade lite på spelgubbarna. Såg på de två första avsnitten av Sense8 och åt pasta. Det kändes lite skrämmande att gå och lägga sig ensam, när man oftast är van vid att det är fyra andra personer i huset. I dag blir det en föreläsning om att leda företag, så jag ska strax springa till bussen. Sen är det att vänta på familjen som kör hitåt.

Har varit utan min baby i fem dagar. Tänker vara fastklistrad i henne hela kvällen i dag tror jag.

Pixelgalen

Har ju ritat pixelgubbar hela juni och det börjar märkas i mitt undermedvetna. Om jag sover lite halvdåligt så får jag märkliga drömmar där allt är pixlat. Till exempel i morse när baby A vaknade klockan 4 och började rotera i sängen. Kvällen innan hade jag precis filat på vår huvudfigur Beelze (som i Belzebub), som alltså är en söt liten demon. Och ni kan ju tänka er vilka underliga drömmar det blir av pixlad babydemon klockan 4 på morgonen.

zombiegirlscreen

Pixelzömbigrrl! Mwuaah!*

Nu har jag bokat taxi till imorgon till hamnen. Dags att packa! Archipelacon-nerver! Iiih!

*benbrottet har bytt plats till andra benet nu, bilderna lever…

Inte långt kvar

Inte långt kvar till allt möjligt!

Men minst kvar är det till Archipelacon som börjar om två dagar! Fick veta att min piratbild fanns med i Nya Åland i dag. I mycket eminent sällskap:

10672260_10153891903359989_2683024341544776402_n

Där nere till höger är min blåhåriga fara. Här finns mer om konstutställningen.

Det är med lite blandade känslor nog som jag kommer till Archipelacon. Det blir första gången jag är borta över natten från lilla A, och är rätt nervös över hur hon ska klara sig. Så klart klarar hon sig bra (precis som mina två äldre barn som jag har varit borta ifrån 3-4 nätter när de var i ettårsåldern), men de senaste veckorna är det bara jag som fått henne att somna om på natten, så hennes far får det nog inte så enkelt. Men sen kan det ju också hända att det inte blir några problem alls. Kanske vi till och med har en baby som sover bättre efter denna ”sömnskola”? Men man kan inte få allt. När jag är med henne kan jag inte jobba och gå på con, men när jag inte är med henne saknar jag henne. Kan inte ha henne med och vara på con och hålla föredrag, så det är bara att släppa taget och acceptera. Det är nog också bara bra att vi byter roller lite här hemma också, med tanke på att det är jag som varit hemma mest.

Och man får ju erkänna att visst kommer det också att vara otroligt skönt att bara vistas med vuxna (som dessutom har samma passioner som jag) i fyra dagar. Inga blöjbyten. Får sova ostörd på natten. Får läsa en morgontidning och äta utan att stressa och hålla koll på någon annan. Behöver inte panikduscha. Får gå på toa ensam. Hahaha. Men så är det ju.

Nåja. Det slog mig att det inte är långt kvar till en massa annat spännande också. En dryg månad tills jag har ett eget arbetsrum och tills baby A börjar dagis. Och två månader tills vår spelprototyp ska vara klar. Bara drygt två månader tills jag börjar med nya studier. Och hela hösten är fullspäckad med drömjobb. Jag klagar inte! (trots att det är mycket, men bara man sover och äter och gör lite yoga emellanåt blir det nog bara bra).

Okej nu tar jag två dagar semester woo!

Äntligen känner jag mig avslappnad igen. Har varit så upp i varv sedan startup journey började förra veckan att jag haft svårt att sova och tankarna har rusat omkring som eee.. expresståg i huvudet. Men hade nyss, för första gången ever, en pitch på 2 minuter åt en publik och åt en coach som sedan gav kritik direkt, och nu är det gjort och jag har den där tgif-känslan nu! Har inte haft det på länge! Men nu har jag den och det är inte ens fredag. Men tar alltså två dagar totalledigt nu, och firar midsommar med kompisar (med barn). Så galet skönt med lite paus för har slitit som en liten … ee… bäver (de jobbar ju hårt va?) and I’m all out of metaphors. Pitchen gick bra, glömde inte något viktigt, fick inte blackout, skämtade lite lagom, men tiden räckte inte till sista meningen och tack för att ni lyssnade. Mindre svammel nästa gång alltså. Vi hörs! Trevlig midsommar!

Mitt program på Archipelacon!

Jag kommer att ha fyra programpunker på Archipelacon. Storheten i detta!

Här kommer jag att vara (hoppas det kommer någon!):

Thursday 17–18: Illustration magic (speaker)
Friday 13–14: Fantastic art – Past, Present and Glorious Future (moderator)
Friday 15–16: Digital magi (speaker)
Friday 16–17: Fantastisk podd (panelist)

Illustration magic är bara den engelska versionen av Digital magi, så man måste inte se båda, hehe.

Håhhåh. En dryg vecka kvar… Nervöst och spännande, och PEPPEN!!

Konferenskoma

Klarade helgen! Motorn slocknade visserligen 5 gånger i dag, men vi kom ändå hem. Gissar att det hade med det fuktiga vädret att göra. Anyhoo. Innehållsmässigt en fullspäckad helg. Väldigt mycket socialt, trevligt, ansträngande, uppmuntrande osv. Alldeles för lite sömn, för lyckades inte varva ner till natten och baby sov oroligt. Nu är jag så zönk i huvudet, och skriver på mobil, att jag inte får ur mig mer.

Nervöst

I morgon börjar startup journey med ett tre dagars ”boot camp” på en lägergård nära Nådendal. Man får sova över där, men jag kommer att åka hem till natten, pga baby. Ifall bilen håller ihop det vill säga. Den har fått nåt fel i systemen och stannar mitt i körningen. Det har hänt 3 gånger åt mig nu. Efter första gången hade vi den i verkstaden, och tändspolar byttes ut. Men nu hände det på måndag och i dag igen. Och hinner inte föra in den på reparation, för boot campet börjar kl 12 i morgon.

Bilen funkar utan problem sen när man startar om motorn. Men men… Tänk om inte motorn startar igen?! Sen sitter man där ute i den nådendalska skärgården. Och hur dyrt blir det att ta sig hem då? Usch. Det är detta jag är mest nervös över. Ska bilen hålla ihop?

Sen har jag ju ingen aning om vad som väntar i boot camp, annat än att jag vet att vi ska lära oss mer om att hålla en bra pitch. Och att våra företagsidéer kommer att kritiseras och synas i sömmarna.

Men jag är alltså mest orolig över om jag ska lyckas köra dit av och an tre gånger under helgen.

Nåväl. Ifall det skiter sig pga bilen så… så blir det så.

Håll tummarna.

Rastlösa nätter, ”arbete” och skatter

Stackars bebi vrider sig något alldeles förfärligt på natten nu igen. Tänder? Mage? Vaccinering från i torsdags? Who knows. Tippar på tänder, för hon har fingret i munnen hela tiden och dreglar. Hursomhelst, detta gör föräldrar lite trötta. Det enda som lugnar henne snabbt så man får sova är att amma. Hur gör de som inte ammar så här länge? Somnar barnet bara med nappen eller en kram då? Hur gör de som inte samsover? Hur gör de som sömnskolat sina barn? Sover de barnen verkligen också rakt igenom tandsprickningsperioder? Jag bara undrar om det finns något annat sätt än att göra som vi gör: amning och samsovning. Men nu har vi ju det så här, och för det mesta är det ju detta system som gör att vi INTE behöver sitta uppe med bebis någon längre tid på natten, för hon somnar alltså om direkt med hjälp av bröstet. Så jag inbillar mig att vi får sova bättre så här.

Men annars. Är hemma med tre ungar hela dagen ännu denna vecka. Sen kommer deras papi hem på ”semester”, dvs vi börjar med vårt arbetspussel, för vi behöver nämligen båda ”jobba” (skriver så för det är obetalt) under fars ”semester” (citationstecken på allt… månne det finns bättre ord för att beskriva det här livet vi lever nu?). Sen är vi borta alla tillsammans en vecka i juli, på en hyrstuga, och då har jag bestämt att det blir total nätblackout för min del. Ska umgås med ungarna och kusinbarnen. Får se om jag hinner lyfta en bok då en stund, eller om det är lekledarjobb på heltid som gäller (igen detta med ”jobb” och ”arbete” som spökar överallt, tröttsamt). Och matlagning. OSV.

Det känns egentligen som att alla ord är fel för att beskriva livet just nu. Vem är det egentligen som har ett riktigt jobb numera, och riktiga semestrar? Inte jag, har knappt haft det förut heller. Skulle det kännas bättre på något vis om man hade andra ord för att beskriva vardagen med? Inför startup journey har vi till exempel fått höra att det kräver mycket arbete för att klara ”resan”. Jag blir nästan lite irriterad av att få det sagt åt mig. Så klart krävs det att man arbetar. Eller i varje fall att man gör det bästa man kan. Men det gör jag redan hela tiden. Massor samtidigt. Kanske de orden inte var riktade till någon som är i min livssituation?

Tänker också på ”arbete” pga Bodil Jönssons artikel. Också pga denna kampanj som mina vänner dragit igång i dag (och jag har bidragit pyttepyttelite med att göra den där omslagsbilden). Jag lever på hemsvårdsstöd just nu, och barnbidrag. Så för tillfället är jag en av de där som lever på att andra betalar skatt. Men det är ju tillfälligt, för ska jobba igen om två månader. Då visserligen på skattefria stipendiepengar. Men nog också på att sälja konstnärliga produkter (får man ju bara hoppas!!), som jag förstås betalar skatt på.

Jag hoppas ju att det jag jobbar på gratis just nu (vara med i en startup-accelerator) ska leda till att jag kan börja få in pengar för det jag helst jobbar med, och gärna också att jag och mina grundarkollegor kan börja anställa andra människor. Jag jobbar alltså just nu helt utan lön på att skapa nya jobb åt mig själv och andra. Fast jag får ju alltså bidrag för att ta hand om barnen samtidigt. Men egentligen är det inte ”nya jobb” som är målet med att försöka grunda en spelstudio (för i så fall finns det säkert lämpligare branscher att ge sig in i?), utan det är ju för att få skapa intressanta, engagerande konstnärliga produkter som kan bli en del av en större blomstrande kultur.

Okej det här blev väldigt svamligt. Med det är en så rörig situation. Egentligen har jag ingen extra energi alls för att tänka på arbetsmarknad och skatter. Det där med dålig sömn osv.

Bävan

Väntar nu med bävan på att startup journey ska börja på fredag. Har ingen aning vad jag ska vänta mig. Insåg i varje fall att ifall jag ska hinna med tidtabellen som vår project manager har gjort (mycket bra plan, men sträng) måste jag ta varje chans jag kan att göra spelgubbar. Min roll kommer förresten att vara att göra 10 färdiga spelfigurer och animera dem. Det låter inte som mycket, men det är nog ett himla filande på pixlar på varje figur innan de är bra. Och animation innebär många versioner av varje gubbe i olika ställningar och perspektiv. Ja och eftersom jag ska vara på Åland några dagar i slutet av juni (Archipelacon närmar sig!) och en vecka på en stuga i juli, måste jag ju jobba runt dessa resor för att inte bli efter i tidtabellen…

Så igår kväll ”pixlade” jag och sonen. Han har hittat på ett ord för att göra pixelfigurer. Han är väldigt inspirerad av spelprojektet, och har faktiskt redan hjälpt mig med skisser och idéer. Känns ju bra att kunna kombinera jobb och familj också på det sättet!

Nåja. Jag lyckades nyss boka flygbiljetter till en trevlig händelse närmare slutet av sommaren, och känner mig nu oerhört vuxen. Jag flyger inte särskilt ofta…

Är förresten förvånad att texten jag skrev igår fick så många gillningar och kommentarer! Väntade mig inte alls det. Kanske det inte bara är jag som kämpar med att byta jobb och hitta rätt väg?

Lättnader

Upptäcker gång på gång hur oerhört lättad jag är när jag tänker på att jag inte mer är i universitetsvärlden. Det händer oftast när jag ser vad mina gamla bekanta som forskar eller undervisar sysslar med, att de publicerat något, eller annars skriver om universitetsvärlden. Då tänker jag bara: SÅ skönt att jag inte sysslar med det där mera. Jag vill verkligen inte göra det där. Samtidigt är jag genuint glad när människor lyckas med något, blir doktorer, får publicera en artikel, är glada över sina undervisningsjobb, engagerar sig för vetenskapen och forskningen. Heja! Jättefint när andra personer vill vara i den världen och lyckas där.

Men det är inte för mig. Det har verkligen sjunkit in nu under detta ett och ett halva år som jag inte varit där. Jag har långsamt ömsat av mig forskaridentiteten. Det har inte varit helt oproblematiskt. Det är mycket prestige kopplat till den rollen. Många förväntningar från andra människor. Mest från andra människor. Och där i ligger ju problemet. Jag har aldrig själv förväntat mig att vara forskare. Visst har jag ju ibland känt mig nöjd över prestationer, om jag lyckats lära någon något nytt, om jag skrivit något fiffigt i en artikel. Men mest har det nog varit en pina. Men det är en mångfacetterad grej. Nu känns det dock som om jag gör det jag är bäst på. Inte det som andra tror att jag är bäst på, eller som jag borde göra.

Men nu ska jag ju studera igen nästa läsår. Är inte det konstigt att jag söker mig tillbaka till studier? Nej inte alls. Den här gången studerar jag exakt det som jag vill jobba med. På pricken. Och dessa studier kommer att utveckla min nya yrkesroll som illustratör och designer, och inte den gamla som har med konstvetenskap att göra. Också det känns oerhört lättande.