Nu jävlar

Vi bor alldeles nära Pansios flyktingförläggning. Förde dit babykläder i våras. Nu har de en situation där deras utrymmen håller på att ta slut. Eller utrymmet är slut. De har ingen möjlighet att göra annat för de flyktingar som kommit än att lägga ut madrasser, försöka hitta hyresbostäder i närheten.

Människorna som kommit har inget att göra, så om folk vill hjälpa, så behövs olika sysselsättningar, till exempel utflykter till naturen. Jag tänker frenetiskt på vad jag skulle kunna göra själv. Vi har inte plats att bjuda in någon, men tänkte på om jag kunde hitta på något med konst. Vet inte vad. Idéer tas emot!

Det är en katastrofal situation just nu. Miljoner flyr. Bilderna från Macedonien där vanliga människor, vuxna och barn, får tårgas på sig, springer på åkrar, försöker GÅ genom Europa för att hitta trygghet är oerhört sorgliga och knäckande. Jag gråter och försöker igen tänka: vad kan jag göra för att hjälpa?

Samtidigt blir jag helt rasande. Förbannad. Att det finns personer här i det här TRYGGA landet som kallar dessa människor ”livsstilssurfare” (elintasosurffarit), eller protesterar att det ska inrättas flyktingförläggningar nära deras hus. VA? Vilka är ni? Vad är det för fel på er? Är ni mentalt efterblivna? Har ni ingen empati alls?

Jag sökte fram FN:s allmänna förklaring för mänskliga rättigheter (för inte minns jag ju hela), och redan i den första artikeln stöter jag på sådant som helt klart inte uppfylls av det där partiet och deras anhängare. Ids inte ens skriva ut det, ni vet vilka jag menar.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Gemenskap, people! I en anda av gemenskap! Att prata om människor i nöd som söker asyl (vilket aldrig är olagligt) som livsstilssurfare eller att avhumanisera dem eller sprida falska rykten och fördomar om kriminalitet och det ena och det andra – det är inte en ANDA AV GEMENSKAP.

Rövhattar.

Och nej, det är inte att utsättas för ”hatkampanjer” om ens fascistiska nazitexter kritiseras och pekas ut som fascistiska nazitexter. Det är inte ens hotfullt. Come on. Vi vet alla att nyspråket och kringelikrokarna bara är till för att ni ska få mer makt.

Jag har svårt att begripa vad som rör sig i nassarnas hjärnor. Tycker de på allvar att de är ”offer”? Hur kan deras verklighetsbild vara så förvriden? Hur kan det vara så att vi måste protest this shit fortfarande?

Men jag kan ju ändå på ett distanserat plan förstå att andra människor har annorlunda världsbilder, men jag kan inte acceptera sådana världsbilder som innebär ett grupperande av människor i olika kategorier, där vissa inte ska få ha mänskliga rättigheter.

Punkt.

Vädret samarbetar inte

Igår var det rena helvetet att röra sig med buss med en massa ungar. Fattar inte hur humöret höll så bra. Värst var sista bussträckan med lilla A som fick nervsammanbrott och skrek hela vägen. Äldre damer tittade på oss med medlidande. Baby vred sig i min famn tills hon var en het boll av svett. Jag nödammade henne direkt utanför bussen på en parkbänk (ammar fortfarande). Sen var hon en liten solstråle igen.

På kvällen fick jag skala av mig kläderna. Typ.

Ja det hela började på morgonen med att bilen till sist gav upp mitt på Pansiovägen och en extremt vänlig karl kom och knuffade ut oss ur trafiken. Jag fick sedan på motorn efter ett tag så att vi kunde köra in på en bensinstation och parkera. Sen gick vi till bussen och sonen blev ändå bara en kvart försenad. Men så måste jag ju tillbaka och köra bilen till en verkstad. Vi fick tid först på torsdag, så nu står bilen vid dagis, för att senare flyttas tillbaka till verkstaden. Får se hur det går med den sen.

Och i dag är det ju istället ösregn. För att vi bor på två platser så är ju det mesta på fel ställe. Paraplyer i bilen. Tjockare kläder i huset. Som tur hade jag i varje fall tagit babys regnkläder till lägenheten (badrumsrenoveringen, vi bor fem pers i en tvåa tillfälligt). När jag till sist kom till arbetsrummet i dag halvtio hade jag fyra paraplyer och en tung väska, och svettades igen.

Alltså logistiken i mitt liv just nu. Hjärnan får jobba övervarv på att minnas rätt nycklar och vad som ska fraktas hit eller dit. Är alla barn på rätt ställe helt säkert?

Vad är det jag jobbar med nu igen då?

Nåh, så illa är det inte. På något sätt lyckas jag mitt i allt detta ändå njuta. När det känns tungt (till exempel med fyra blöta paraplyer i famnen i en skumpig buss som ger mig lite åksjuka) tänker jag bara: detta är livet, älskar det.

Och igår ritade jag en fin teckning och kände mig nöjd. Fick också mina animationsböcker. Mastontverk som jag ska bläddra i på kvällarna när baby somnat.

Nu ska jag rusa mig in i stan igen och gå på lunchmöte med ett av mina speldesignteam.

Livet. Love it.

PS. Är medlem i Worldcon 75, woohoo! Och lyckades dessutom anmäla mig till ett evenemang i oktober, Women in Tech, gratis och superspännande!

Ett eget rum

Jag har det.

Just nu i varje fall. Och får väl kämpa med klor och huggtänder för att behålla det längre än detta år.

Sitter nu i Labra i Tvålfabriken och har fått igång datorn, flyttat runt två skrivbord, dammsugit, ordnat en del av mina papper och penslar någorlunda prydligt. Och nu då? Stirrade på mitt planeringsdokument som jag har på datorn. Kunde stryka bort StartupJourney, och titta på vad som ska göras härnäst.

Hade ju tänkt ha lite semester denna vecka, men har istället tre möten, och resten av tiden lägger jag på att bygga mig ett bo här i Labra. Vad behöver jag för att kunna jobba här? Var äter man lunch? Vilka böcker ska jag släpa hit nu direkt?

Och jag ska nosa på mitt manus. Ska söka fram rätt version och se var jag slutade redigera. Får säkert läsa om allt, och läsa kommentarer som jag fått på nytt. Men denna vecka ska jag inte stressa utan lustfyllt sjunka in i mina olika projekt. Den här veckan finns inga deadlines, nu finns bara oceaner av tid (vi kan låtsas OK? Jag är ju gammal lajvare).

auguststudio2015

Livet fortsätter hurra!

Åh lättnaden. Hade min pitch igår och det gick utan problem. Var förstås spänd och nervös hela dagen, och särskilt precis före. Men samtidigt så kände jag mig så väl förberedd att jag inte var riktigt så nervös som jag varit i andra tillfällen. Direkt efter kändes det nog fantastiskt skönt att ha gjort pitchen. Det var väl 100-150 personer där? Något sånt. Fullt i varje fall. Och fyra företagssnubbar som satt och skulle ställa kvistiga frågor. Men tyckte inte ens att frågestunden gick särskilt dåligt. Jag gjorde det bästa jag kunde och det var rätt bra. I någon parallell verklighet kunde jag kanske ha blivit ståuppkomiker. Eller inte.

Däremot vann vi inget. Vilket kanske inte var så förvånande. Men jag tycker samtidigt inte att min pitch var på något sätt sämre än någon annans, eller ens sämre än de som vann för bästa pitch. Men så kan det gå.

Huvudpriset delades i två delar, så två lag ”vann”. Först tänkte jag, att åhåå, kanske helt bra. Men ju mer jag tänkte på det, desto mindre tyckte jag om det beslutet. Tycker nu att de borde ha gett hela priset åt det ena laget, vilket faktiskt var det laget jag personligen hejat på hela tävlingen (detta lag).

Det som mitt team främst fick ut av det här var att testa hur det fungerade att arbeta tillsammans. Och eftersom det funkar helt fantastiskt bra, så ska vi fortsätta slipa på Underworld Kitchen. Men nu kommer jag inte att kunna lägga så mycket tid på det som under sommaren.

Sen måste jag ju lägga till att jag fått en helt unik inblick i hur startups fungerar, vilken logik som styr den världen, och förstås har vi fått en massa intressanta kontakter. Men för mig personligen är det kontakterna till andra som vill skapa spel i Åbo som är viktigast. Känner mig mycket nöjd och optimistisk och glad. Nya vänner med samma intressen som en själv! Men att man skulle kunna leva på det, alltså få in pengar, det får man nog vänta på ett tag ännu. Konstbranschen och spelbranschen är rätt lika trots allt.

Mycket lärorik sommar. Nu kommer det vara väldigt spännande att försöka klara sig som frilansare. Jag har några månader på mig att få det hela att gå runt. Annars blir det att börja söka andra jobb också (som om de växer på träd, haha, men jag kan tänka mig en del grejer som kunde vara kul, men vill ha en ordentlig lön då också). Men nu tamejfan ska jag försöka. Kasta mig in i det. Skapa konst och hålla tummarna för att det kommer att gå att leva på det.

Tuff vecka

Det blev inte av att flytta datorn till arbetsrummet igår. Var för förkyld, och rädd för att inte få igång jobbet där. Så flyttar istället efter Demo Day, dvs. på fredag.

På fredag förväntar jag mig förresten att vara extremt lättad. Då är Startup Journey slut, och man vet vem som vann (för det är alltså en tävling). På Demo Day väljs tre vinnare: hela tävlingens vinnare (som alltså får 10000 euro för att utveckla sitt företag), bästa pitch och publikens favorit. Det är alltså jag som pitchar… Så jag är nervös och upp i varv redan nu. Magen är lite upp och ner. Vaknade med ont i nacken efter gårdagens animationsspurt. Kan bero på att jag lyfte lilla A över huvudet också, för att det var skoj. Men det känns nästan mest som träningsvärk, så hoppas det hålls så, och inte blir nån slags nackspärr.

Ja, så påminn mig om att 10 veckor långa tävlingar är något jag ska göra extremt sällan.

Men samtidigt är det mycket som känns roligt. Alla i teamet jobbar på för att vi ska ha en så bra Demo Day som möjligt. Idéer finns det gott om. Jag har arbetstid igen från och med imorgon då ungarna börjar skolan, så att jag kan gå omkring och repetera pitchen. Den ska sitta framlänges och baklänges i huvudet, utantill. Jag har inte hunnit öva nu under helgen, men igår körde jag den genom huvudet, och kom ihåg ganska mycket redan utan övning. Men är man nervös sen på torsdag så är det viktigt att ha texten ordentligt inövad.

Oh well. Nu ska jag animera den sista gubben som jag inte klarade av att fixa igår. Sen är det bara att fortsätta beta av to do-listan. Och försöka att slappna av, för min mage gillar inte att vara nervös.

En lördag

  • Är smått förkyld. Nyser och är öm i svalget och näsan började rinna i dag på morgonen. Men det är en mild variant av flunssa detta, så förhoppningsvis går det över snabbt. Så har det varit för resten av familjen.
  • Har fakturerat. Det är så himla kul och enkelt att göra det via en firma. Jag vill aldrig starta eget företag, så känns det just nu i varje fall (och gör jag det så ska allt pappersarbete outsourcas, jag har bara inte nerverna och tiden för det)… Måste ringa skatteverket och fråga hur en privatperson ska göra om hen vill sälja konstverk och betala skatt. För försäljning av produkter funkar inte via Eezy. Det är det enda som jag än så länge inte listat ut hur jag kan göra utan företag.
  • Har dammsugit huset och är lycklig över att stora A faktiskt städade bort hälften av leksakerna i sitt rum, utan att bli sur och flippa ut. Hon hatar att städa annars. Blir arg bara man andas ordet ”plocka”.
  • Hann dricka kaffe och läsa tidningen i lugn och ro för lilla A är ute på promenad med sin papp.
  • Borde göra två spritesheets till i dag. Och sedan animera sittande och gående. Två zombier och tre kinesiska demoner kvar. Det får rinna över till i morgon förstås.
  • Borde lägga böcker och tidningar i mitt arbetsrum i plastpåsar. Imorgon ska jag flytta ett ytskrap av mina material till arbetsrummet. Och datorn och ritplattan. Insåg igår kväll att jag är livrädd för att flytta datorn, för tänk om den slutar fungera då? Hur ska jag flytta den utan att den skadas? iMac är lite stor och bökig och är ju mest en enorm ömtålig skärm… Sen vet jag inte om jag kommer år wifi:n i arbetsrummet en söndag, om jag behöver lösenord, eller om det kan vänta till tisdag (måndag är jag hemma med ungarna som inte börjat skolan än). Livet består av att acceptera osäkerhet och att man inte har någon kontroll.
  • Jag har ingen aning om var skolbarnens skolsaker är. Penaler? No clue. Orka leta… Skolan börjar på tisdag. Ser på fb att folk är ivriga och handlar saker till barnen. Själv hinner jag inte tänka på det, och ungarna har inte brytt sig. De har saker från förra året som tur. Det här är verkligen inte bra tajming med startupjourney. Skolstart och demodag bara ett par dagar emellan. Överhuvudtaget har det varit mycket svårt att anpassa sig till tidtabellerna där, men som tur är vi ju ett team, så jag har kunnat vara borta mycket. Jag ska skriva ett kritiskt inlägg om det lite senare.
  • Nu ska jag skriva ett blogginlägg om Team Beelze till Boosts blogg.

Tack och hej!

Någorlunda igång

Berg- och dalbanan fortsätter. I början av veckan blev lilla A förkyld och kunde inte gå på dagis på två dagar, Jag kunde inte jobba, och så oroade man ju sig för att hon skulle glömma hela inskolningen. Onsdag-torsdag var hon på dagis 5 timmar, och det gick riktigt OK. Visst var hon lite upprörd när jag lämnade och hämtade, men lugnade sig alltid snabbt och har varit helt sig själv på kvällarna. I dag vaknade hon för tidigt efter en orolig natt, och var väldigt trött redan kl 9 när jag förde dit henne. Hjärtskärande gråt. Jag körde iväg till TYKSlab för mina diverse prover, det är den tiden på året (tarmdoktorbesök på kommande). Nu sliter jag hår för att tryckeriet inte får upp mina bildfiler som vi ska trycka till Demodagen nästa torsdag (pga deras dator påstår att de har ett virus). (Ah, nu fick jag mail att de fick upp dem! Woop! Något i Dropbox saboterade det hela tydligen).

Ja. Men det positiva: jag har haft 5 timmar arbetstid varje dag sedan onsdag, tack vare min mammas barnvaktande och fantastiska dagiset som tar hand om bebé. Jag har fått så otroligt mycket mer gjort än normalt och herregud vad det minskar på stressnivåerna. Samtidigt börjar det ju dra ihop sig för Boostfinal, Startup Journeys avslutning: Demo(n) Day. På torsdag smäller det. Jag ska pitcha. Vi har ett bord där man ska få testa vår rudimentära prototyp. Och det bjuds nog på annat trevligt där också. Alla är välkomna! Jag tänker ha en klänning på mig! Haha. Man kan komma och beskåda spektaklet.

Nu ska jag börja tillverka så kallade spritesheets åt vår kodare. Det är en stor bildfil dit man klämmer in en hel animationssekvens. På det sättet behöver han bara använda en bild och inte flera när han kodar animationen. Sparar utrymme. Fem av mina figurer är färdiganimerade (gå, sitta och ”idle” vilket betyder att de gör små rörelser när de står på plats). Fem kvar att fixa över helgen. Jag är så uppspelt över att få animera, att jag fantiserar om massor av andra projekt som jag kunde göra rörliga istället för bara stillastående illustrationer. Det är så roligt att se det man ritar röra sig! Känner mig så otroligt hemma med animation. Tänk att det skulle ta så lång tid att komma fram till att verkligen försöka? (med tanke på att jag varit animationsintresserad sedan barndomen)

OK. Back to work! Ha en skön helg alla! Gå på Åbos Pride parad imorgon!

Dagisinskolning. Politisk konst.

Den här veckan har varit så oerhört tung. Inskolningen i dagis har gått alldeles OK, men den kräver enormt mycket energi av mig. Det handlar ju om att skapa nya rutiner och samtidigt vara tryggheten för barnet som rycks ifrån sin normala tillvaro. Samtidigt myllrar det av andra krav i mig. Har deadlines, vill förbereda mig för nästa jobbfas, vill fixa i ordning arbetsrummet, oroar mig för min ekonomi, letar frenetiskt efter möjligheter. Allt det har fått ta ett steg bakåt, men det är tungt att acceptera det och fortsätta vänta på TID.

De äldre barnen har också behövt mig mycket. Också deras rutiner påverkas av inskolningen. När lilla A har varit sur på kvällen tar det ju också energi av dem. Snart börjar de skolan. Saker och ting måste kollas och fixas, förberedas. Har gått igenom allas kläder i dag, letat efter små regnkläder, hittat påsar jag stoppat undan som innehåller kläder som nu plötsligt passar en annan. Om det är något som jag avskyr med att ha tre barn, så är det mängden kläder som ska flyttas hit och dit. Tre barn, fyra årstider. Mängder av lådor och påsar. Platsbrist. Behov av organisering.

I dag kommer jag att missa en demonstration mot rasism i Åbo som jag skulle ha velat delta i. Men jag kan inte ta med ungarna tid, eftersom en av dem inte klarar stora folkmassor. Så deras journalistpappa får gå och representera oss alla.

Hela den här Immonen-grejen har gjort att jag känner en enorm sense of urgency. Fatta att hälften av Sannf håller med hans uttalanden. Och nu har Soini sagt att saken INTE kommer att tas upp på partiets möte i Åbo nu i helgen.

Det går bara att dra två slutsatser av detta: Sannfinländarna är precis ett så rasistiskt och nära på fascistiskt parti som jag alltid trott. Regeringen accepterar detta, och är därför en rasistisk och nära på fascistisk regering (oberoende av att de säger sig stå för mänskliga rättigheter för alla människor). Jag kan personligen inte acceptera en regering med sådana värderingar. Men vad kan man göra annat än säga det om och om igen?

Förra helgen, på hotellrummet, såg jag bitar av en dokumentär om Ralph Steadman. Och det sa PLING i skallen på mig. Det här är vad en som tecknar kan göra. Eller det har jag ju tänkt på länge redan, men att se hur någon gjort är alltid inspirerande. Jag har inte vetat så mycket om Steadman, mest känt till hans samarbete med Hunter S. Thompson. Namnet är bekant. Men all hans fantastiska politiska konst hade gått mig förbi. Det finns så klart massor med karikatyrtecknare som redan sysslar med politisk satir och kritik osv. Men samtidigt tycker jag inte att jag sett så mycket av det här i Finland ändå. Bara några få som sprids på fb. Visst känns det som om det kokar i kulturkretsarna just nu. Demonstrationen i dag (och den i Helsingfors) är ju ett tecken på det. Men tecknare kunde synas mer. Göra mer. Steadman hade bland annat gjort en grej, och det var att illustrera alla artiklarna i FN:s mänskliga rättigheter. Vilken strålande idé tänkte jag! Sorgligt nog har den texten fortfarande enorm relevans. Så den idén ska jag stjäla och förhoppningsvis hinna komma till snart…

Men just nu alltså: måste få i ordning våra nya rutiner, dagis, skola, barn och hushåll. Göra färdigt animationerna, och fixa demodagen (demondagen för oss, haha). Det kommer säkert att ta tid att komma in i det nya, in i arbetsrutiner. Men sen. Fan också. Jag kan inte bara strunta i det ruttna som sprider sig. Jag är fri att fatta pennan.

Känslor all over the place som det heter

Pust.

Pust.

Varit på min gamla bästis bröllop över helgen i Sverige. Flög till Köpenhamn, eftersom bröllopet var utanför Malmö. Helt fantastiskt fint ordnat. Och att träffa gamla kompisar och bekanta man inte sett på 15 år. Träffa nya spännande människor. Prata. Dansa. Njuta av den fina känslan. Gråta med 15 minuters mellanrum.

Sedan ett försenat plan och planes, trains and automobiles (and buses).

Kom hem till Åbo halvtolv på söndag. Sen hade vi besök från dagis på måndag morgon, och i dag förde jag lilla A till dagis så att hon fick leka på deras gård mellan halvtio och halvelva. Hon var blyg först, sedan lekte hon glatt. Sedan föll hon och slog sig lite. Och gråten blev liksom kvar sedan. När vår timme började närma sig sitt slut var hon helt utmattad. Jag också. Det är varmt i dag. Och kanske det här är lite tungt ändå, trots att jag längtat efter det.

Det är svårt att få plats med jobb i allt detta. Men Boostresan fortsätter, även om jag inte kommer att kunna delta på något annat än pitchandet denna vecka. Men det känns så avlägset med detta projekt helt plötsligt. Har nog varit väldigt avkopplad från jobbet på helgen ändå. Och det går mycket energi till dagisinskolningen. Man får te det en stund i taget.

Men nu har jag lite tid vid datorn, och ska fortsätta animera. Deadline 20.8 hägrar.