Dagisinskolning. Politisk konst.

Den här veckan har varit så oerhört tung. Inskolningen i dagis har gått alldeles OK, men den kräver enormt mycket energi av mig. Det handlar ju om att skapa nya rutiner och samtidigt vara tryggheten för barnet som rycks ifrån sin normala tillvaro. Samtidigt myllrar det av andra krav i mig. Har deadlines, vill förbereda mig för nästa jobbfas, vill fixa i ordning arbetsrummet, oroar mig för min ekonomi, letar frenetiskt efter möjligheter. Allt det har fått ta ett steg bakåt, men det är tungt att acceptera det och fortsätta vänta på TID.

De äldre barnen har också behövt mig mycket. Också deras rutiner påverkas av inskolningen. När lilla A har varit sur på kvällen tar det ju också energi av dem. Snart börjar de skolan. Saker och ting måste kollas och fixas, förberedas. Har gått igenom allas kläder i dag, letat efter små regnkläder, hittat påsar jag stoppat undan som innehåller kläder som nu plötsligt passar en annan. Om det är något som jag avskyr med att ha tre barn, så är det mängden kläder som ska flyttas hit och dit. Tre barn, fyra årstider. Mängder av lådor och påsar. Platsbrist. Behov av organisering.

I dag kommer jag att missa en demonstration mot rasism i Åbo som jag skulle ha velat delta i. Men jag kan inte ta med ungarna tid, eftersom en av dem inte klarar stora folkmassor. Så deras journalistpappa får gå och representera oss alla.

Hela den här Immonen-grejen har gjort att jag känner en enorm sense of urgency. Fatta att hälften av Sannf håller med hans uttalanden. Och nu har Soini sagt att saken INTE kommer att tas upp på partiets möte i Åbo nu i helgen.

Det går bara att dra två slutsatser av detta: Sannfinländarna är precis ett så rasistiskt och nära på fascistiskt parti som jag alltid trott. Regeringen accepterar detta, och är därför en rasistisk och nära på fascistisk regering (oberoende av att de säger sig stå för mänskliga rättigheter för alla människor). Jag kan personligen inte acceptera en regering med sådana värderingar. Men vad kan man göra annat än säga det om och om igen?

Förra helgen, på hotellrummet, såg jag bitar av en dokumentär om Ralph Steadman. Och det sa PLING i skallen på mig. Det här är vad en som tecknar kan göra. Eller det har jag ju tänkt på länge redan, men att se hur någon gjort är alltid inspirerande. Jag har inte vetat så mycket om Steadman, mest känt till hans samarbete med Hunter S. Thompson. Namnet är bekant. Men all hans fantastiska politiska konst hade gått mig förbi. Det finns så klart massor med karikatyrtecknare som redan sysslar med politisk satir och kritik osv. Men samtidigt tycker jag inte att jag sett så mycket av det här i Finland ändå. Bara några få som sprids på fb. Visst känns det som om det kokar i kulturkretsarna just nu. Demonstrationen i dag (och den i Helsingfors) är ju ett tecken på det. Men tecknare kunde synas mer. Göra mer. Steadman hade bland annat gjort en grej, och det var att illustrera alla artiklarna i FN:s mänskliga rättigheter. Vilken strålande idé tänkte jag! Sorgligt nog har den texten fortfarande enorm relevans. Så den idén ska jag stjäla och förhoppningsvis hinna komma till snart…

Men just nu alltså: måste få i ordning våra nya rutiner, dagis, skola, barn och hushåll. Göra färdigt animationerna, och fixa demodagen (demondagen för oss, haha). Det kommer säkert att ta tid att komma in i det nya, in i arbetsrutiner. Men sen. Fan också. Jag kan inte bara strunta i det ruttna som sprider sig. Jag är fri att fatta pennan.

2 thoughts on “Dagisinskolning. Politisk konst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s