Grupparbete

Rolig dag i dag.* Var i ICT-huset mest hela dagen och jobbade med talterapiappen med teamet. Mycket effektivt möte, alla deltog jämlikt, problem löstes och projektet gick vidare med ett skutt. Sånt kan man bli riktigt hög av.

Annars då? Var ju på Alibis for Interaction. Bästa konferensen ever. Så roligt och givande. Så mycket trevliga människor som jag pratat med. Särskilt första dagen gav mig väldigt mycket idéer till mina olika projekt. Får lov att skriva en mer utförlig rapport, på engelska till min hemsida, tänker jag. Men har rusat runt som ett jehu sedan dess, och hinner bara med alla akuta deadlines. Ansökningar. Familj. Möten. Allt mycket skoj (eller nåja, ansökningar inte så skoj), men samtidigt gnager det i mig att jag gör för mycket utan att veta ifall det kommer att löna sig. Samma gamla problem. Vilken häst ska man satsa på? Tänkte igen i dag på att jag bara borde släppa allt och börja söka välbetalda, trygga jobb (det söks just nu en massa ”visual designers” eller ”visual creatives”, vilket ju är precis jag, men allt är i Helsingfors och jag kan inte jobba där och samtidigt ha små barn i Åbo). Men å andra sidan, ifall jag kör på med det jag gör nu, så kan det hända att det börjar löna sig så småningom. Det är bara det att jag är otålig. Och i dag köpte vi en ny bil, så jag har inte råd att hänga i ett underbetalt träsk så länge till.

Jag ger det till våren. Mycket av det jag gör nu är lovande, men hänger på en del tur, på ansökningar, på andras ansökningar, osv.

Under tiden stretar jag på. Det har varit rätt tungt med ungarna nu på hösten. De är trötta, griniga, känsliga, lättretliga. De behöver massor av tid och omsorg. Det märks på dem att vi har haft det turbulent med renovering, opålitlig bil, mamma som lever under osäkra jobbförhållanden, familjepusslet. Och en ettåring hemma är påfrestande för alla. Man kan inte lämna henne oövervakad en sekund. Det stående uttrycket hemma är just nu ”A förstör hela världen” i betydelsen: hon river, petar, drar, klättrar, klottar och är allmänt opålitlig.

När ettåringen skrek i bussen lyckades jag lugna henne med att sjunga ”Hjulen på bussen” om och om igen. När tioåringen började gråta vid läxorna insåg jag att det berodde på att han ätit godis på en Halloweenfest i eftermiddagsklubben och sen inte ätit middagen som jag skrapade ihop av rester som han inte gillade, och sen sjönk blodsockret och sen var det stopp. Han somnade med huvudvärk. Sjuåringen har humörsvängningar som en berg-och-dalbana och gråter och skriker för minsta lilla motstånd. Jag lovade att jag skulle massera henne när hon var i sängen, men sen skrek lillasyster, jag måste ligga bredvid henne en stund, och under tiden hade storasyster somnat (får väcka henne med lite massage på morgonen då).

Men i dag har jag inte tappat nerverna en enda gång. Jag har till och med löst alla dessa situationer, och en del andra också på jobbfronten. Jag har släckt eldar i alla hörn. Men det tar enorma mängder energi. Och tid.

Nu är klockan 21.48 och jag tänkte blogga lite.

Och fan vad glad jag är att vi har en bil nu. I varje fall det under kontroll.

*förutom att bilen gick sönder igår (IGEN!!) och i dag måste vi släpa ut trötta ungar – en som vägrar kläder, vägrar vagn och skriker i bussen – till bussen okristligt tidigt och hämtandet tog 1,5 timmar, för måste åka av och an genom stan med buss för att komma till rätt ställe rätt tid.

Ljuset är bäst i oktober

Tänker det varje år, att solljuset i oktober är guldfärgat. Tror det är min favoritmånad med tanke på ljuset. Jag antar att jag tänker rätt mycket på färger och ljus. Hör till arbetsbilden.

Jobbar hemifrån igen i dag. Sonen är hemma tredje dagen med snorig näsa. Men han är ganska pigg och spelar PS3 med sin kompis i Ekenäs, som har höstlov hela veckan. Mina ungar får höstlov i morgon, och har bara torsdag fredag lediga. De får umgås med sina farföräldrar och en kusin. Och jag ska jobba på som vanligt.

Nästa vecka ska jag lämna in en längre uppsats till Leadership-delen av mina studier. Uppgiften var att svara på tre frågor gällande organisationsförändring och ledarskap. Igår kom jag på hur jag skulle vinkla det, och kände mig rätt fiffig där en stund. Nu borde man ju ännu skriva det mesta (har struktur och typ 2 sidor skrivna), kolla lite källor osv. Det är den tråkiga biten av att skriva essäer, tycker jag. Jag gillar att planera en facktext mest. Då kan man ju bli riktigt inspirerad. Men som vi alla vet: inspirationen täcker bara 5 % av arbetet. Sen måste man pressa ur sig resten. Temat jag valde var förresten hur man får mer mångfald i spelbranschen. När jag skrev på det igår insåg jag att jag verkligen hade ett behov av att skriva något mer strukturerat om det. Har tänkt så mycket på det de senaste åren, men inte systematiskt. Perfekt att tvinga sig att skriva om det då.

Min presentation igår gick väl helt OK (på min skala, på andras skala var den säkert lite bättre än bara OK). Fick folk att skratta i varje fall. Men sen finns det sånt som jag inte kan eller vill kontrollera, som min ”dagsform”. Igår var jag lite väl mjäkig. Jag skulle kunna våga ännu mer, inte vara så ursäktande, säga mer provocerande saker. Nåja, man kan ju vrida humor av sin mjäkighet också. Det är i varje fall skönt att märka att detta med att uppträda inte är ett problem för mig. Kan till och med njuta en del av att få prata inför folk. Särskilt om man kommer igång och får bra flyt. Kanske jag borde gå någon workshop i ståupp-komik (fast jag får lite ont i magen av tanken)… kunde vara bra bara med tanke på alla ens ”vanliga” uppträdanden.

Älskar verkligen att få folk att skratta…

På ett sätt är det att hitta tillbaka till sitt barn-jag. Innan tonåren var jag inte alls nervös för att prata inför en publik. Var till och med lite av en pajas, som provade på det mesta för att få dem som lyssnade att skratta eller bli imponerade. I tioårsåldern tror jag att jag tänkte lite på att bli skådespelare. Var med i ”dramaklubben” och läste böcker om teater. Minns en incident där 8-9-åriga jag var med på någon konferens som min pappa ordnade, och rummet var fullt av vuxna som väntade på att något skulle börja. Där fanns ett piano, och jag kunde väl exakt en sång och skulle förstås spela den åt de vuxna. Och sen njöt man av att få uppmärksamhet och beröm. Jag är sån: en show-off. Under tonåren var jag mer nervös och försiktig ett tag, fick rampfeber, kanske för att man insåg att det var möjligt att göra bort sig. Men tror att jag nu kommit till ett skede igen där jag kan släppa det. Och ju äldre man blir, desto mindre behöver man bry sig om andras negativa åsikter.

Bara att hoppa i den leriga vattenpölen.

Nu dök det upp foton från IGDA-kvällen på Facebook medan jag skrev!

12096066_525998200901693_6668412382867737884_n

Foto av Natasha Trygg

12079239_525998190901694_1976574411741820388_n

Foto av Natasha Trygg

Ja det här inlägget handlade ju inte så mycket om ljus trots allt. Men så kan det gå.

Svammel om Women in Tech

Hej hopp! Kort rapport. Två av tre barn har varit sjuka (vanliga snorsjukan som tur), så jag kämpar med att hinna med mina deadlines. Men det löser sig. I kväll ska jag prata om Underworld Kitchen på IGDA-kvällen i Åbo, men annars ligger pixlandet på is för tillfället. Istället är det talterapiappen som kommer att dra mig framåt denna höst. Och bra så.

Förra veckan var jag på Women in Tech-konferensen i Helsingfors, och fick många tankar av det. Bra att det snackas om hur man ska få in mer kvinnor i teknologibranschen, men samtidigt kändes det också som att det finns en hel del arbete som måste göras för att det alls ska kunna skapas förändring. Till exempel rådde stor förvirring bland en del talare om hur man kan närma sig begreppen kön och genus, vilket var lite oroväckande med tanke på konferensens mål (jag menar, om man inte ens har en rudimentär analys av begreppet ”kvinna”, så kan det vara lite svårt att få mer av dem i branschen; vad innebär fokus på ”kvinnor” här?). Det behövs alltså mer genusvetenskap, mer humaniora och samhällsvetenskap i de teknologiska sammanhangen. Tänker att det är designers som kan vara brobyggare här (fick en sådan känsla, men det beror också på designutbildningarna i Finland). Tänker att jag har precis rätt kompetens, och är på rätt väg för att vara en som kan skapa den förändringen, men var börjar man?

Okej, har redan börjat, och kommer att vara lite mer aktiv inom IGDA så småningom (så mycket som tiden tillåter), och där finns en del möjligheter att börja skapa förändring. Har också nu ett mycket lovande nätverk i Åbo. Det är här som jag kan skapa förändring. Vi ska se hur det går.

Nästa vecka förresten! Kommer bli episk (det finns inget utrymme nu för att själv smittas av snorviruset)! Ska flyga till Köpenhamn, ta tåget till Landskrona, och uppleva detta. Så otroligt spännande. På ett behagligt sätt alltså.

Orka med detta land

Hur ska man orka läsa i sociala medier och i tidningar och i blogginlägg om hur rasismen breder ut sig?

Läste nyss en kommentar av någon, att Sannfinländarna förstört detta land. Så känner jag också, men samtidigt så har jag alltid upplevt Finland som ganska rasistiskt, har har inte heller några nostalgiska fantasier om att det skulle ha varit bättre förr. Det är bara att det inte tycks finnas några spärrar hos folk nu. Genom att de normaliserat rasismen finns det plötsligt allt fler som inte ser något problem med att skrika glåpord efter människor på gatan, eller i bussar, eller skicka dödshot åt dem som inte är ”sanna finländare”. Jag mår illa. Jag har alltid hatat rasism över allt annat. Eller med andra ord: rasism är något som upprör mig väldigt väldigt mycket, och har gjort det sedan jag var barn.

Det är svårt att orka tycker jag. Jag känner en våg av hopplöshet inför mänskligheten, och särskilt det här landet jag är född i, och har bott mest i. Man börjar fantisera om att flytta någon annanstans. Typ till Sverige (tillbaka igen, tredje gången skulle det vara). Ungarna vill ju faktiskt flytta dit, lustigt nog (de tycker att det verkar besvärligt att lära sig finska, och såklart har det en betydelse om man bor i ett land där man omges av sitt eget språk, eller inte). Men saken är den att rasismen blommar i hela Europa, och jag har börjat tycka att Åbo är mitt hem. Det finns kanske inte någon bättre plats, någon annanstans.

Och jag vill inte ge upp, utan vill vara kvar här och påverka. Vara en motkraft, på något sätt.

Små steg tar man varje dag. Hoppas bara att alla de andra som också kämpar mot rasism här (alla på sina egna sätt) också orkar. Annars skulle det nog bli olidligt.

Igår och i dag försökte jag hjälpa lite, genom att designa en logo åt ett projekt som strävar efter att öka förståelse mellan människor, de som bott här en längre tid, och de som nyss satt sina fötter på marken här. Får se när logon dyker upp på nätet. Känns bra att kunna göra något litet.

Inte meningen att ha så här lång bloggpaus

Eller nåja, en dryg vecka sedan senaste inlägget. Men takten den här veckan har varit hård, och det har inte funnits tid till blogg. Har skickat in en stipendieansökan, fixat FIBUL:grejer, försökt hinna måla och rita och dela det på nätet (vilket faktiskt är en del av jobbet trots allt: marknadsföring och nätverkande), varit på pressvisning av Marnie (Studio Ghibli!), tänkt på budget till flera projekt, skickat in studieuppgifter (och missat en uppgift för att min hjärna på något vis inte registrerat att den skulle göras, sen missuppfattade jag också instruktioner och mail), varit på föreläsningar på fredag och lördag. Sen flyttade vi äntligen in i huset på onsdag kväll, men det krävdes också en del städning och organisering under kvällarna för att få allt i skick. Alla ytor hemma var täckta av fint damm, alla högar vi lämnat kvar hade inte mirakulöst städat bort sig själva… Men har suckat nöjt många gånger av att vara hemma, av att ha nya snygga toaletter och en ny snygg dusch. Har ordnat upp klädhögar och städat mitt gamla arbetsbord. Men det finns mycket kvar att rensa. Vi har för mycket kläder som inte passar någon. Vill rensa ut bokhyllorna, men kommer aldrig fram till det. Vill orka tänka på maten igen så att vi inte bara lever på samma fem maträtter och färdigmat.

Ja, och bilen verkar till sist ha gett upp. Den måste bärgas bort från Aningaisgatan och står nu och väntar på att verkstaden ska öppna.

Här i bakgrunden löper nu lilla A amok, så egentligen hinner jag inte blogga nu heller.

Hm. Har tänkt mycket hela veckan på vad jag ska skala bort för att hinna fokusera mer på vad jag gör, alltså inte göra allt så där med darr på ribban, hinna njuta av en del uppgifter. Fast egentligen går det av sig själv. Jag hinner helt enkelt inte fram till de saker som inte har akuta deadlines, eller det som jag inte får betalt för. Så just nu är det mitt manus som ligger på paus, och pixelspelet. På sätt och vis stressar jag inte över detta. Gillar att ha deadlines, jag får saker gjorda då. Men samtidigt känns det som om man inte hinner tänka. Som om tiden går alldeles för snabbt om jag gör så här mycket. Samtidigt finns ju stunder som är helt lugna och avstressande: åka buss, stå ute i trädgården med ungarna, promenera till butiken, äta lunch ensam. Jag hinner tänka mycket egentligen. Men något skaver ändå. Klarar jag av att arbeta så här splittrat? Eller jag klarar ju det, men vill jag?

Är också väldigt glad över ett par saker denna vecka: har fått kommentarer av flera personer om hur bra jag är på att prata engelska. En sa till och med att det är skönt att lyssna på mig tala engelska och att hen lärde sig nya ord av mig… Jag är bra på engelska. Har varit det länge. Och märker ofta att jag talar väldigt mycket bättre engelska än den relativt välutbildade normfinländaren. Hur får man det att löna sig undrar jag?

Sen fick jag också glada utrop av min apputvecklingsgrupp* när jag lämnade in manuset som jag jobbat fram tillsammans med en talterapeut. Faktiskt tyckte jag att det var väldigt roligt att jobba på det också. Det kommer förstås att slipas och ändras ännu, men har känslan av att detta kan vara något jag ska satsa på i framtiden: interaktiva berättelser för barn där jag både skriver och bidrar med visuell design. Gillar dessutom nyttoaspekten – att produkten riktas till en specifik grupp och ska både inspirera och hjälpa till med språkutvecklingen.

Okej, nu skriks det efter mina bakningstalanger här (jag är bra på att baka en sak: kladdkaka)…

*Jag är alltså med i ett rätt stort team som jobbar på en talterapeutisk applikation till tablets. Kan också definieras som en interaktiv bok, som ska ha en bra story, roliga spel och hjälpa familjer med att träna språket.