Ljuset är bäst i oktober

Tänker det varje år, att solljuset i oktober är guldfärgat. Tror det är min favoritmånad med tanke på ljuset. Jag antar att jag tänker rätt mycket på färger och ljus. Hör till arbetsbilden.

Jobbar hemifrån igen i dag. Sonen är hemma tredje dagen med snorig näsa. Men han är ganska pigg och spelar PS3 med sin kompis i Ekenäs, som har höstlov hela veckan. Mina ungar får höstlov i morgon, och har bara torsdag fredag lediga. De får umgås med sina farföräldrar och en kusin. Och jag ska jobba på som vanligt.

Nästa vecka ska jag lämna in en längre uppsats till Leadership-delen av mina studier. Uppgiften var att svara på tre frågor gällande organisationsförändring och ledarskap. Igår kom jag på hur jag skulle vinkla det, och kände mig rätt fiffig där en stund. Nu borde man ju ännu skriva det mesta (har struktur och typ 2 sidor skrivna), kolla lite källor osv. Det är den tråkiga biten av att skriva essäer, tycker jag. Jag gillar att planera en facktext mest. Då kan man ju bli riktigt inspirerad. Men som vi alla vet: inspirationen täcker bara 5 % av arbetet. Sen måste man pressa ur sig resten. Temat jag valde var förresten hur man får mer mångfald i spelbranschen. När jag skrev på det igår insåg jag att jag verkligen hade ett behov av att skriva något mer strukturerat om det. Har tänkt så mycket på det de senaste åren, men inte systematiskt. Perfekt att tvinga sig att skriva om det då.

Min presentation igår gick väl helt OK (på min skala, på andras skala var den säkert lite bättre än bara OK). Fick folk att skratta i varje fall. Men sen finns det sånt som jag inte kan eller vill kontrollera, som min ”dagsform”. Igår var jag lite väl mjäkig. Jag skulle kunna våga ännu mer, inte vara så ursäktande, säga mer provocerande saker. Nåja, man kan ju vrida humor av sin mjäkighet också. Det är i varje fall skönt att märka att detta med att uppträda inte är ett problem för mig. Kan till och med njuta en del av att få prata inför folk. Särskilt om man kommer igång och får bra flyt. Kanske jag borde gå någon workshop i ståupp-komik (fast jag får lite ont i magen av tanken)… kunde vara bra bara med tanke på alla ens ”vanliga” uppträdanden.

Älskar verkligen att få folk att skratta…

På ett sätt är det att hitta tillbaka till sitt barn-jag. Innan tonåren var jag inte alls nervös för att prata inför en publik. Var till och med lite av en pajas, som provade på det mesta för att få dem som lyssnade att skratta eller bli imponerade. I tioårsåldern tror jag att jag tänkte lite på att bli skådespelare. Var med i ”dramaklubben” och läste böcker om teater. Minns en incident där 8-9-åriga jag var med på någon konferens som min pappa ordnade, och rummet var fullt av vuxna som väntade på att något skulle börja. Där fanns ett piano, och jag kunde väl exakt en sång och skulle förstås spela den åt de vuxna. Och sen njöt man av att få uppmärksamhet och beröm. Jag är sån: en show-off. Under tonåren var jag mer nervös och försiktig ett tag, fick rampfeber, kanske för att man insåg att det var möjligt att göra bort sig. Men tror att jag nu kommit till ett skede igen där jag kan släppa det. Och ju äldre man blir, desto mindre behöver man bry sig om andras negativa åsikter.

Bara att hoppa i den leriga vattenpölen.

Nu dök det upp foton från IGDA-kvällen på Facebook medan jag skrev!

12096066_525998200901693_6668412382867737884_n

Foto av Natasha Trygg

12079239_525998190901694_1976574411741820388_n

Foto av Natasha Trygg

Ja det här inlägget handlade ju inte så mycket om ljus trots allt. Men så kan det gå.

One thought on “Ljuset är bäst i oktober

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s