Slasktrött

Hej! Har skottat slask nyss. Och ettåringen var vaken mellan halvtre och fyra på natten och somnade inte om.

Vi tänkte i bilen på väg till skolan och dagis att det skulle vara skönt att bo i något slaskfritt land. Typ Kalifornien (inte ett land, jag vet), men då tänker jag att där är det ju farligt för snart kommer The Big One. Lite slask är ju inget i jämförelse med att glida ut i Stilla Havet på en kontinentalplatta.

Tänkte också i morse att nu skulle jag kunna blogga ett ”jag är trött”-inlägg, och hur ovanligt det är att jag orkar skriva att jag är trött på sociala medier nuförtiden – för att det är så vanligt. Skulle ju få skriva det varje dag nästan, beroende på tidpunkt (morgon och kväll är värst, dagtid kan också vara svårt). Tråkigt. Tänker att jag är van vid att vara konstant trött, eller är jag på något vis härdad, eller speciellt lämpad för det? Varför klarar jag det ändå på något vis? Så oroar man sig för att det står i artiklar på nätet att SÖMN är väldigt viktigt, och att man blir sjuk om man inte sover tillräckligt. Jahaja. Här har vi ju haft små barn sedan år 2005.

Kunde ju ta en tupplur i dag för jobbar hemma igen (tog mitt pick och pack hit till hemmakontoret förra veckan eftersom vi har flunssamaraton, och då kan jag jobba på kvällar och helger och när barn sover). Men jag har svårt att sova mitt på dagen. För att jag hinner inte.

Okej. Nu ska jag duscha och sedan ska jag fundera på typografi och peta i InDesign. Och rita ett fint skepp med blyertspenna. Ska också peta i Photoshop. Roliga grejer. Men önskar att jag inte var så trött. Och att livet inte var så inrutat och minutjusterat.

Stirrar på skärmen en stund till bara.

Maresi för alla

Det är så roligt att följa Marias Maresi och hur denna fina roman tar över världen. Kolla i hennes blogg nu, så får ni se hur en bok lanseras på engelska marknaden! Väldigt spännande och intressant.

Jag är så glad och stolt också över att få göra illustrationer till Maresis lättlästa version (ges ut av Lärum Förlaget), som ska komma ut på svenska senare i år. Omslaget i katalogversion gjorde jag i slutet av november, och nu jobbar jag med bilder till inlagan. Förutom att jag verkligen vill att det blir en snygg bok, blir det ju extra spännande att illustrera en bok som verkar bli en stor internationell hit också! No pressure. Haha.

Apropå lättläst, alldeles nyss ploppade en finsk YLE-intervju fram i min mobil om lättläst litteratur. Lättläst betyder inte enkelspårigt. Poängen är att de som har lässvårigheter vill ha lika utmanande och bra innehåll som de utan svårigheter. Och jag måste säga, att efter att jag läste det lättlästa manuset i december så är jag väldigt imponerad. Det är samma bok, förutom att det gick snabbare för mig att läsa (som inte har lässvårigheter). Men känslorna och världen som målades upp var samma.

Jag tänker mycket på detta när jag illustrerar Maresi nu. Bilderna behöver inte vara ”enkla”, de ska tilltala samma åldersgrupp som den ursprungliga texten tilltalar. Bilderna ska vara vackra och bygga upp samma värld som texten. Och de får gärna innehålla något mer att tänka på. Nu har jag bara börjat skissa på de bilder som kommer till inlagan, men jag har en lista på vilka scener, miljöer och personer som jag kommer att fokusera på. Ska bli så spännande att se vad som kommer ur arbetet – för jag vet ju inte i förväg riktigt hur det kommer att bli. Vad som fungerar ser jag först när jag gjort det.

Ja, och nu tillbaka till dagens uppdrag: mera manustext till talterapiappen (vilket jag gör hemma med min krassliga tioåring). Lite på samma spår är ju det projektet också. Tycker att jag börjar hitta en linje i mina projekt. Konst och litteratur för alla. I morgon ska jag dessutom på möte och diskutera läromedel…

Världen stör mig

Har för mycket tankar om politisk debatt i huvudet för att jobba, så försöker skriva av mig.

Under helgen har ju diskussionen om sexuella trakasserier varit framme, pga händelserna i Köln (som jag inte tänker ta ställning till eftersom jag saknar fakta, misstänker dock att verkligheten är så mångdimensionerad som den alltid är) och finländska polisens absurda uttalande om att sexuella trakasserier i grupp är ett nytt fenomen här. Så klart finns kulturella skillnader och nyanser i hur trakasserierna tar sitt uttryck, och det är inte heller något okänt att i vissa kulturer är kvinnor mer utsatta än i andra, men det är samma skit ändå. Överallt.

Det som gör mig mest arg är att detta globala fenomen används som ett argument för att stoppa människor från att söka asyl eller röra sig fritt. Det används för att beröva vissa människor deras mänskliga rättigheter. Det skrämmer mig också, för det är bara en tidsfråga tills någon helt oskyldig person som ser ut som den fiende som högerextremisterna nu bygger upp, kommer att skadas eller dödas. För att inte tala om vardagsrasismen som alla de som inte är tillräckligt bleka i ansiktet får stå ut med.

De som motsätter sig invandring bryr sig inte ett skvatt om jämställdhet eller kvinnors rättigheter, de bryr sig bara om att få bekräftelse för sin rasism eller sina fördomar.

Tyvärr kunde jag inte låta bli att reagera på en bekants Facebook-inlägg i lördags. Han skrev (inte på svenska ursprungligen, jag översätter) ”Muslimer våldtar kvinnor i massor runt om i Europa, säkert för att vi är rasister och för att USA anföll Irak. Det är obehagligt att föreställa sig läget om 5-10 år om det fortsätter i samma takt.” Till detta länkades en youtube-film där en engelsman babblade på om hur upprörd han var över Köln-incidenten. Hade inte tid att se färdigt hela den filmen (och ärligt talat så orkar jag inte heller).

Mitt dilemma är att jag måste samarbeta med den här personen i vissa begränsade sammanhang. Så jag försökte vara diplomatisk och påpeka om brister i resonemanget på ett sakligt men strängt vis. Och sedan föreslog jag att personen blir aktiv i jämställdhetsarbete ifall våldtäkter och trakasserier upprör honom så mycket, till exempel kunde han ju gå och prata med muslimska män och upplysa dem om den finländska kvinnans självbestämmanderätt. Som väntat så skrev han att allt det som kvinnosaksförbund gör är bara skit. Och sedan när jag föreslår att vi jobbar för att förändra misogyna kulturer mot en mer positiv riktning, för att förebygga våldet, så kallade han det arbetet för ”flum” (eller hur ska man översätta termen ”lässytys” till svenska?).

Jahapp. Det var inte någon särskilt lång debatt vi hade nu, för jag insåg sedan att det inte är värt min energi (ändå stal det här min sinnesro för lö-sö-må). Men vad ska man göra nu då? Hur ska jag kunna samarbeta med den här personen? Det kommer i varje fall inte på fråga att göra något varaktigt samarbete.

Problemet är kanske inte så mycket de fördomsfulla åsikterna i sig, utan hans motvilja att ifrågasätta sina egna ideologier. Hans motvilja att tänka på kulturbegreppet, motviljan att tro på möjligheten att förändra kulturer, motviljan att reflektera över sin egen roll i sammanhanget. Jag kan helt enkelt inte syssla med skapande verksamhet tillsammans med en så inskränkt person. En person som är så låst i sitt tänkande (helt skulle jag ju bara skriva att han är korkad). För att inte tala om arrogansen i att nedvärdera kulturforskning med ett enda ”det är bara skit”, eller oförmågan att lyssna på kvinnor i sin omgivning, och oförmågan att sätta sig in i andras skinn.

Jag är egentligen rasande arg, fortfarande (därför lyckas jag inte koncentrera mig på jobbet). Först tänkte jag att jag inte kan låta politiska åsiktsskillnader komma i vägen nu, för samarbetet är ändå redan så bräckligt. Och ska man låta det politiska läget påverka vad man gör i sitt arbetsliv? Men det handlar inte egentligen om det politiska läget, utan på vilka personlighetsdrag som det tar fram hos människor.

Jag har i varje fall försökt konfrontera honom öppet. Det är kanske dags att handskas med problemet på ett annat sätt nu.

Branding och en skitsnygg gradu

Har haft två studiedagar på Novia igen. Går nu en kurs i marknadsföring, och vi har pratat om branding mest. Och det har varit mycket roligt. Förvånande roligt.

Vilket får mig att tänka tillbaka på ett lämplighetstest jag gjorde när jag studerade. Då tyckte handledaren som testade mig att jag borde söka jobb i reklambranschen. Vilket jag nog tänkte på, men sen tänkte jag också att jag vet INGENTING om att sälja (och reklambranschen är typ ondskans näste). Och jag ogillade starkt tanken på att försöka få folk att köpa mer än de verkligen behöver (ogillar fortfarande). Så det förslaget fnös jag åt. Men nu i och med mitt eget företagande… och egentligen varje gång jag har att göra med branding och marknadsföring, så inser jag att jag faktiskt tycker det är intressant. Och nu på den här kursen, för första gången, så känner jag att jag fattar vad det handlar om. Och jag fattar också att ingen egentligen vet säkert vad som funkar bäst. Vilket är en väldigt intressant utmaning.

Blev i varje fall väldigt inspirerad att tänka på mitt eget företag. Som en del av den här kursen ska man göra ett projektarbete, så jag kommer att passa på att utveckla mitt eget brand, förstås. Därför går jag ju dessa studier.

Igår hade jag också mitt första graduseminarium, och fick feedback. Massor av jättebra feedback. Och det har också varit så underbart hur de andra kursdeltagarna engagerar sig för mitt projekt. Har fått massor av fina tips och idéer. Mycket värdefullt. Och bekräftande på olika sätt.

Men det roligaste av allt. Nu ska jag skriva en avhandling om det jag älskar att göra allra mest, och jag får göra det nästan i vilken form jag vill (så klart inom vissa ramar, men det hör faktiskt till nu att vara innovativ). Mina kurskamrater tyckte till och med att nu är det ju läge för mig att göra den snyggaste gradun man kan. Ja men visst: en skitsnygg gradu! Äntligen är jag på rätt ställe…

Seriekurs! Och lite annat smått och gott…

Jag behöver ett par deltagare till på min seriekurs för att den ska bli av! Så ifall det finns nån som ännu är intresserad, haka på nu! Här är mer info: https://opistopalvelut.fi/abo/course.php?l=sv&t=2493

Man får vara nästan vilken ålder som helst (fast tänker att det kanske är bäst om man är över 9-10 år pga kursen slutar så sent på torsdag kväll). Man behöver inte alls kunna rita, eller så får man vara Rembrandt, allt är OK.

För övrigt har jag denna vecka gjort följande:

  • Ritat två alienföräldrar från rymden till talterapiappen
  • Gjort pixliga guldögon till en demonservitris till Underworld Kitchen
  • Skissat på ett medeltida fantasybibliotek och flygande flätor
  • Tänkt på ansökningar
  • Skrivit första utkastet på min Master’s thesis (rubrik, introduktion, problemställning, syfte, nosat på teori, tänkt på material och struktur)
  • Varit ledig en dag och ätit massor av fisk och min brorsdotters chokladbakverk och spelat Candy Crush Soda
  • Trott att jag inte fått något gjort, men sen när jag lagt in alla timmar i min snygga excel-tabell över min arbetstid så har jag insett att jag har gjort en hel del

Och nästa vecka slår jag fast programmet för första träffen i seriekursen, ifall jag fått in tillräckligt med folk! Håller på och läser Scott McClouds alldeles briljanta guide till serieteckning och får massor av bra tips till övningar därifrån! Kan knappt hålla mig, vill också gå på min seriekurs, haha!

Inte så rivig start

Struntar i årsrapporter den här gången. Eller nå, här kommer en kort:

Januari-februari var jag föräldraledig. Minns inte riktigt vad jag gjorde då annat än var med baby. Jo, ritade lite vid sidan av också. Men början av förra året känns som tio år sedan. Och som en ganska grå period. Väntade på att få börja jobba.

I mars och lite runt omkring jobbade jag. Hade stipendium för att skriva. Satt hemma och redigerade. Gjorde något litet frilansjobb. Sökte också ett jobb som jag verkligen ville ha, men inte fick.

Sen var jag på hemvårdsstöd med baby, April-Augusti. Sökte aktivt efter ett speldesignteam att haka på. Hittade Team Beelze, och vi kom in i Boost Startup Journey. Den började i juni. Och sen var det jobb och pussel och barn och en regning sommar om jag minns rätt. Gjorde pixelgubbar. Gjorde pixelgubbar i hotellet i Mariehamn när jag var på Archipelacon. Var väl ganska glad, men oroade mig för hösten och inte ha något jobb att komma tillbaka till (förutom ett litet stipendium).

Augusti: flyttade in i mitt arbetsrum, men hann inte vara där förrän efter Demo Day. Sen lugnade det ner sig. Hittade rutiner. Sökte mer jobb och uppdrag. Började på nya projekt och fortsatte med gamla. För många projekt samtidigt. Började studera.

Jobbade väldigt mycket och intensivt ända till julen. Var väldigt trött. Ungarna var väldigt trötta. Fattade det stora beslutet att köra på med eget företag 100 %.

Så vad ska man säga. Massor av jobb och för lite pengar är nog år 2015:s melodi. Det är en frustrerande sits att vara i. Och samtidigt började minstingen på dagis och mellanbarnet på första klass och äldsta barnet gillar inte skolan särskilt mycket (ett helt annat kapitel). Det var nog för mycket. Men vi klarade det.

Eller det fortsätter ju nu. Samma mix av väldigt mycket jobb, väldigt mycket pussel, och väldigt härligt när man orkar vara pigg med barnen (och sen ska vi inte tala om de där trötta, irriterade stunderna).

Nåja. Rubriken syftar på att alla utom mellanbarnet sov riktigt kasst förra natten. Jag var pigg och satt uppe till tolv (såg på serien Broadchurch på Netflix). När jag sedan låg och väntade på sömnen vaknade ettåringen hela tiden och ville ammas (jag ammar fortfarande), tioåringen vaknade mitt på natten och kunde inte somna om, pappan vakade också, vårt huslarm har något fel och pep till två gånger, så där precis när man fått tag i sömnen. Och sen ammade jag typ några timmar till, tydligen är det någon tand eller snorig näsa som pinar henne. Ettåringen hade somnat kl 20 och var i princip redo att stiga upp kl 5, men fick henne att slumra ännu till 6. Så jag vet inte. Har jag sovit alls?

Tror det får bli tupplur i soffan snart. Chefen säger att jag måste.