Hösten närmar sig

Förra veckan skolade vi in tvååringen på nytt dagis. Det gick alldeles bra, men den här veckan har varit mycket gråtig på morgonen. Det är tungt, men jag litar fullständigt på att det går bra på dagen. På eftermiddagen är vår minsting alltid på mycket gott humör, så jag oroar mig inte egentligen.

Dagis betyder att jag har arbetstid igen. Förra veckan ännu bara 4-5 timmar per dag, men nu är jag igång heltid. Det känns lite underligt att bara fortsätta jobba på så här, med tanke på semesterlösheten, men det var ju lugnare i juli. Många timmar på stranden med ungarna, eller ute på promenader eller bara se på filmer inne osv. Det svåra där är bara att släppa stressen över att man inte jobbar, och försöka njuta av att vara med barnen.

Nu när jag jobbar så är det som att jag går upp i varv något alldeles otroligt. Jag har så många projekt på gång samtidigt så det är bara att ta tag i det och göra. Försöker nu hålla bättre koll på arbetstimmar, för ett par av jobben förutsätter rapportering så att jag får rätt betalt. Men det är rätt nyttigt att bokföra allt man gör också, allt från sociala medier till e-post och planering, möten och kommunikation, och sedan själva skapandet. Teckningar, text, design… jösses så många olika saker det är nu. Men jag har bra flyt och driv, och det känns som om jag gör rätt saker. Även om vissa av dem är rätt spännande och osäkra och nya. Känslan av ”vad i helsike håller jag på med?” är stor, men vafan, bara att köra på om det känns rätt.

Många pusselbitar har fallit på plats under sommaren. Eller nu när jag är igång och jobbar så inser jag att bitarna passar ihop. Just i dag är jag glad över att mitt teckningsprojekt har fått så bra respons. Jag ritar ögonpar i massor (försöker hinna 2-3 per dag). Och tanken är att skicka teckningarna till Statsrådet som en protest mot asylpolitiken. Hela idén känns precis rätt. Att jag kan göra något med min förmåga att teckna, som involverar andra, och som tar ställning. Vi ska se hur det utvecklar sig.

Men kyliga vindar i morse. Känns som mycket sen sommar nu när man fryser på morgonen. Om en vecka börjar skolan igen, och största barnet börjar på femman, och mellansyster på tvåan. Hon räknar ner dagarna nu, hon längtar så mycket.

Jag längtar också efter allt möjligt, men försöker njuta av nuet och kroppen och varandet.

Intervjun

Ja, vilken vecka… På måndagen var jag med om en helt ny situation, som inte egentligen var svår för mig, men för en annan. Jag var med som stödperson åt min asylsökande vän på hans intervju i migrationsverket (puhuttelu, som det heter på finska – inte så mysigt ord).

Det var på många sätt en absurd plats och situation, men det är sällan som jag känt mig så behövd som den dagen. Min vän var extremt nervös, men det var helt tydligt att det att han inte behövde vara där ensam var till mycket stor hjälp.

Det var mycket folk där samtidigt, flera intervjurum i bruk. Lite löpande band-känsla. Asylsökande, tolkar, advokater, socialarbetare, säkerhetsvakter, migrationsverkets anställda – alla kom och gick. Jag såg några män som verkade vara där ensamma, och de såg gråa och skräckslagna ut. De som hade stödpersoner såg visserligen nervösa ut, men hade en helt annan habitus.

Det här med att veta att någon är på ens sida är verkligen helt avgörande.

Det tragiska och absurda med detta är ju att jag vet att min vän har en mycket liten chans att få asyl för tillfället, i och med Finlands skärpta inställning till asylsökande från Irak, Somalia och Afganistan (det finns inte ord starka nog att uttrycka hur arg och besviken jag har varit över det här de senaste månaderna, det är ett sådant slöseri och helt omänskligt och fruktansvärt cyniskt).

Han pratar om att han inte vill åka tillbaka till döden i sitt hemland, att han tänker göra vad som helst för att kunna stanna här. Att känna en person i denna situation ger ett visst perspektiv på ens eget liv. Han är ju inte ensam om den här situationen, det är tusentals i Finland nu som väntar. Men ändå så är människan mycket ensam när hen väntar i månader i en förvaringsplats, ofta utan familj och vänner, bara tillsammans med de andra ängsliga och rädda. Många försöker tappert upprätthålla en fasad av att de fixar det, men självmorsförsök är inte ovanliga, enligt vad jag läst i Facebook-stödgrupper för flyktingar.

Jämför det med mina egna rädslor. Jag har ändå ett socialt skyddsnät här, för jag är medborgare i det här landet och har släkt och vänner. Ja, och inga militior eller kriminella ligor hotar mig. Så klart finns det många som har det illa ställt här i Finland. Fattigdom och sjukdom tär på folk. Men det är inte konstruktivt att ställa dessa grupper mot varandra. Skulle det inte vara oerhört mycket smartare att ta till vara dessa unga män (som de oftast är) som brinner av motivation att arbeta (för annars skickas de ju tillbaka till döden), innan också de har slitits ner och förbrukats av våra kantiga system (som just nu styrs av en rasistisk regering)?

Nåja, nu fortsätter min vän att vänta på sitt troligen negativa besked (som kan komma om allt mellan veckor och månader, ingen vet), och sedan har han möjlighet att överklaga, och den processen tar ytterligare c. 6 månader. Jag försöker nu hjälpa honom att söka jobb under den här perioden, så om ni har tips, kontakta mig.* Jag vet att det är svårt att få anställningar åt människor som inte kan språket så bra här, och som är papperslösa. Men de har en lite större chans ifall de utvecklar ett socialt nätverk här. Börjar skapa ett hem och ett nytt sammanhang.

Jag tror starkt på att vi som bor här, och är öppna och välkomnande för nya människor, kan tillsammans skapa möjligheter att komma runt de rigida system som Finland just nu har för utlänningar att komma hit (icke-EU-medborgare). Jag tror att ifall vi tar till vara dessa människor och behandlar dem med respekt och ger dem möjligheter att forma sina egna liv här, så kommer det att gynna det här samhället långt mycket mer än belasta.

Jag vet inte, men att lyckas i detta känns väldigt viktigt, inte bara för att det är viktigt för enskilda människor (de får leva!), men för att jag tror att våra möjligheter att överleva som ett blomstrande samhälle i framtiden hänger på öppenhet, värme, empati, kärlek, smarta lösningar, nytänkande. Bara det att lära känna en person från en helt annan kultur (som jag inte visste så hemskt mycket om från förut, för att vara helt ärlig) har för mig varit oerhört givande. Inte alltid lätt förstås. Helt klart värt all oro, sorg och besvikelse som jag också tvingas känna för hans skull.

*om ni kontaktar mig så kan jag berätta mer om personen i fråga, vill inte ge ut så mycket personlig information så här offentligt