Stora cirklar

Varit riktigt ordentligt förkyld i tre dagar nu. På söndag kunde jag inte göra annat än ligga ner, för om jag försökte röra mig började jag må illa och fick frossa. Igår morse var det fortfarande rätt ynkligt, och bestämde mig för att vara sjukledig ännu en dag till, och mot kvällen piggnade jag till. Där ser man – vila funkar! Haha… Hostar fortfarande ut allt möjligt obehagligt ur lungorna, men är inte trött mer i varje fall.

Enligt min nya tarmdoktor som jag var hos förra veckan, är jag ”hyväkuntoinen nainen”. Det var ju trevligt att höra, men blev lite fundersam över varför han behövde nämna mitt kön i utlåtandet? Förstår alla de som försöker definiera mig som ”kvinna” att jag inte riktigt känner mig bekväm med det? Det obekväma syns tydligen inte på mig.

Nåväl: lungor, hjärta, tarmar och allt är bra. Mina inflammationsvärden har varit höjda i några år, men nu är de normala! Är väldigt nöjd över detta. Jag har gjort några livsstilsförändringar under året, ganska små, men det verkar fungera bra (om någon undrar, så har jag dragit ner på sockerintag ganska mycket, och undviker rött kött, men inte till 100 %; kan vara det, eller så inte). Sen har jag satsat ganska mycket på avslappning och stresshantering. Jag har levt igenom rätt stressiga perioder de senaste två-tre åren (till exempel ekonomin, men också annat), men försöker att inte dras med i oro eller ångest kring olika saker. Försöker sätta gränser och lyssna på kroppen och känslorna. Försöker ta det jag vill ha (det är verkligen inte lätt för mig).

Men nu till rubriken på inlägget… Satt och skrev i min dagbok nyss, och kom fram till en sak som jag ska göra med mitt romanmanus som legat och vilat länge. Det är en sak som mognat fram under sommaren i mig själv, och som jag nu insåg att kan vara rätt vinkling på karaktärernas förhållanden till varandra i berättelsen.

Sen skrattade jag lite åt mig själv. Den där berättelsen började jag skriva på unde våren 2012. Sen har jag skrivit på den i perioder. Mest 2013 och 2014, då jag faktiskt hade projektstipendier för att skriva. Nu har skrivandet varit på lång paus, för jag har för mycket jobb med att hålla igång mitt företag. Men tydligen så kan jag inte låta manuset ligga för all tid. Tydligen vill jag ännu bearbeta det. Tanken att ta upp texten igen har börjat ploppa upp nu och då, lämnar mig inte i fred. Men jag hinner ju verkligen inte nu på hösten. Hinner knappt göra det jag får betalt för, och dessutom ska jag skriva färdigt min Master’s Thesis. Men efter att den där avhandlingen är klar så… Då.

Och jag ser inget problem med detta. Så här funkar mitt skapande, har jag insett nu. Jag har teman och projekt som jag lever med länge. Som jag plockar upp igen. Vissa lämnar jag förstås, men vissa lämnar jag inte.

Det känns som om skapandet är stora cirklar. Är idéerna och verken, eller projekten, som jag vill göra tillräckligt starka, så kommer jag tillbaka. Kanske inte en så dålig grej att det funkar så. Fast det känns ineffektivt, och som om man inte jobbar tillräckligt hårt. Som att man försummat sina projekt, och tappat bort dem.

Jag ska försöka lita mer på mig själv, och på att mina processer kanske ändå fungerar.

En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.