Året 2016, och tankar inför 2017

Före jag drar mig tillbaka för att fira nyår tänkte jag skriva några ord om året som gått. Aldrig förr tycker jag att det har byggts upp en sådan ”buzz” om hur dåligt ett år har varit… för att ikoniska personer avlidit, för att det finns krig och krigens konsekvenser, och för det absurda presidentvalet i USA kanske. Jo det händer mycket i världen, men det gör det ju hela tiden. Själv har jag varit mest oroad över att vi har fascister i regeringen och att mänskliga rättigheter inte är någon självklarhet mera. Men jag har inte tappat hoppet. Mer om det senare i inlägget.

På ett personligt plan har året varit ett av de mest lärorika på länge. Jag har egentligen inte haft något ”vilosamt” år på länge, det har varit full rulle ett bra tag. Dels handlar det om att jag har haft små barn i elva år, dels att jag har bytt karriärspår runt 2013-2015, och det var inte heller helt lätt. Förra vintern arbetade jag på ett projekt som jag fick betalt för (illustrationer till Lättlästa Maresi), och sedan arbetade jag gratis med text och bild till en app för talterapi (ett drag som troligen kommer att löna sig under 2017 eftersom projektet ska fortsätta – med finansiering).

I början av våren var min ekonomiska situation inte bra. Tänkte på Seth Godins uttryck ”The Dip”, dvs. när man är i en sådan punkt att man är i botten och man verkligen måste jobba hårt för att komma ur det – eller ge upp. Jag gav inte upp utan tog ett extrajobb i mars-maj för att klara ekonomin. Sen började det långsamt rulla på åt rätt håll.

I mars fick jag ett litet stipendium för att illustrera en egen spelidé, och det arbetet gjorde jag under sommaren. Det finns fortfarande mycket kvar att göra på det projektet, och vet inte helt hur det kommer att fortsätta. I samband med det projektet studerade jag lite kodning med hjälp av Boost här i Åbo.

I juni började jag också arbeta på ett annat spelprojekt: ett spel som handlar om finlandssvensk litteratur. Min roll är att skapa grafik och speldesign i samarbete med kodaren. Jag har fått sitta och rita pixelbilder igen! Vi kommer att ha en demo färdig om ett par veckor, och den ska visas upp i Educa-mässan i Helsingfors i slutet av januari. Känner mig mycket entusiastisk för det! Just igår gjorde jag en animerad logo till spelet som alltså heter ”X-libris”. Hela spelet ska vara färdigt i slutet av mars för att det sedan kan testas och spridas till skolor i april. Det här projektet har igen varit ett exempel på hur jag helt plötsligt får vara med i något som passar mig precis.

I augusti började jag arbeta som frilansredaktör för Utbildningsstyrelsen, och också det arbetet har varit mycket givande, trots att den första boken jag fick i uppdrag att redigera handlade om elinstallation (hahah). Utmanande men lärorikt att bearbeta en text som handlar om något man inte vet så mycket om själv. Samtidigt är ju målet att göra texten begriplig för en viss målgrupp. Det här jobbet har nog utvecklat min känsla för språk mycket. Jag håller också på med illustrationsarbete för samma beställare. På sätt och vis har alla vägar lett mig till Utbildningsstyrelsen det här året, eftersom X-libris också får finansiering därifrån.

På våren ska jag skriva färdigt min Master’s thesis, som förstås ska handla om de spelprojekt jag varit med i de senaste 1,5 åren, och temat är ”serious games”. Wish me luck, hoppas jag lyckas hitta tid att skriva färdigt…

Men mitt år präglas allra starkast av möten med människor. Jag har aktivt sökt kontakter utanför mina egna cirklar och också i syfte att arbeta för ett mer inkluderande samhälle. ”Arbeta” är kanske ett lite tråkigt ord i sammanhanget… det handlar ju om lust att vara öppen för ny vänskap. Det har varit en enorm glädje att lära sig lite mer om irakisk kultur via de människor som jag lärt känna (och inte är det ju mycket jag vet ännu heller, har ju bara lärt känna några enstaka människor). Men det har verkligen inte varit lätt hela tiden. Dessa möten har tvingat mig att se mig själv i ett helt nytt ljus, och har gett mig många smärtsamma insikter. Det har varit fruktansvärt tungt att bry sig om människor som är i den allra mest utsatta positionen i vårt land. Människor som är i ett ingenmansland och väntar på att få en chans att börja om. Att se vänner få negativa asylbesked. I oktober-november höll jag nästan på att gå under av ångest och nedstämdhet på grund av det här – grät säkert dagligen över andras livsöden och min enorma ilska över situationen. Och efter att jag engagerade mig i de grupper som nu arbetar hårt för att dessa människor ska få en rättvis behandling, så har jag fått höra allt fler exempel på hur ruttet systemet är för tillfället. Det har förstås direkt att göra med vilka partier och personer vi har i regeringen. Och rasismen. Det här är ett direkt resultat av rasism.

Men att engagera mig har också gett mig enormt mycket extra krafter. Att hitta andra som också vill göra något, och få energi av varandra. Att se att det man gör visst har en betydelse, även om det är både bakslag och små små vinster som det handlar om. Och oftast vet man inte om något har effekt eller inte. Nu i december fick vi ut MigriLeaks julkalender, med fall efter fall där människor mötts av ett monstruöst system där ingen tar ansvar. Och nästa år fortsätter arbetet för mänskliga rättigheter. Jag arbetar med det både i mina egna arbetsprojekt (bildning) och via min aktivism.

Jag känner mig stark och redo för 2017. Det finns mycket att vara glad för. Mina barn är friska och jag tror att jag är en tillräckligt bra förälder för att de inte ska bli alltför traumatiserade. Jag känner så mycket glädje över att få samarbeta och vara vän med många fina människor.

En sak som jag tänker anstränga mig lite extra för, är att verkligen se människor i min närhet och vara mer medveten om relationerna, vårda dem mer medvetet och inte rangordna dem – det finns något viktigt i alla förhållanden. Så jag förklarar nästa år till vänskapens år! Kan du vara med på det?

Hur vi sjunker allt längre in i fascismen – God Jul!

Igår och i dag har jag läst om inrikesministeriets riktlinjer för hur vi ska handskas med papperslösa. De ska få en viss hjälp av olika instanser, men det är också meningen att de som hjälper ska ”dela med sig information” till staten. Man ska alltså ange papperslösa (så får man inte kalla dem heller, de är illegala enligt staten) så att de sedan kan tvångsomhändertas och ”frivilligt” skickas tillbaka.

Nu är det ju så att jag läst många beslut från Migri under hösten, och det finns en systematik i hur de försöker kränga ut negativa beslut. Läs några exempel här: http://migrileaks.wordpress.com

Så först gör vi förföljda människor från krigszoner papperslösa och sedan tvingar vi dem att ”frivilligt” åka tillbaka till sina helveten.

Mysigt Finland!

Jag har varit så rasande. I ett halvt år har jag varit rasande. Det blir dessutom bara värre.

Det är helt tydligt strukturell rasism som styr det som händer nu.

Tack Sannfinländarna! Tack Centern och Samlingspartiet!

Ursäkta för att jag skriver i affekt, men om vi inte sätter stopp för dessa brott mot mänskliga rättigheter nu, så är vi på väg nedför ”a slippery slope” riktigt jävla snabbt.

Så nu önskar jag att alla de som säger att de inte tål rasism och vill bekämpa det (alla ni 15 000 pers som var ute på gatorna, Meillä on unelma, Peli poikki osv), alla ni vänner som vill kämpa emot rasism, jag vill att ni förstår att folk har dött, fler kommer att dö, och många mår oerhört dåligt pga rasismen i vår regering just nu. Rasism och fascism. Detta är här och nu. Detta är inte bara på gatan och sparkar ner människor. Detta är inte i framtiden. Detta är i regeringen.

Ja… Och alla människoöden som jag hört om de senaste veckorna och dagarna. Traumatiserade barn på sjukhus. Människor separerade från sina familjer, med den finska byråkratins monster mellan sig. Människor som bara vill arbeta och leva i fred som långsamt bryts ner av total osäkerhet för sin framtid, en oerhörd stress. I dag fick jag t.ex. veta om en man här i Pansio nära mig som sitter och sörjer en dödad syster och oroar sig för sin mamma som är på sjukhus. Sorgen sprider sig. Tänker att hur många sådana sörjande har vi här i våra förläggningar? Och vad möter de här? Kalla handen.

Det är en skam. Snälla säg nej nu och gör något.

God Jul!

(Och ja det går helt bra för mig att fira jul trots allt detta, jag förstår att jag måste hitta glädje i min vardag också och krama mina barn och vila emellanåt, det går att kämpa samtidigt som man sköter om sig själv, det går att ta in detta och känna det och styra de känslorna till att jobba för något man tror är rätt – det är inte så farligt att känna smärta och medlidande! Styr det till handlingar! Det finns inga ursäkter.)

Från mörkt till ljust

Stackars blogg, har inte hunnit skriva något på över 2 månader. Men det är positivt, för har ju gjort en massa annat viktigt och spännande. November kändes väldigt tung, för mycket av allt på alla plan i livet. Men det känns som att det vänder och blir bättre nu, efter att jag tänkt igenom prioriteringar och fattat en del svåra beslut. Jag är väldigt glad över många saker, särskilt när det gäller arbete, för har ett sådant bra flyt. Jag är också stolt över att få vara med i många spännande projekt, som alla på något vis är precis vad jag vill och måste göra. Och alla nya fantastiska människor som jag träffat i år… Facebook meddelade mig att jag har fått 64 nya vänner i år. Alla helt fantastiska typer. Vilken rikedom.

Jag har också haft lite svårt att veta hur och vad jag ska skriva om här eftersom det har skett förändringar i hur jag känner mig bekväm med sociala medier. Har varit med i såna projekt som får uppmärksamhet också på olika hatforum på nätet, och man inser plötsligt att allt man skriver offentligt kan läsas av illvilliga personer. Jag har helt enkelt inte hunnit tänka efter hur det här ska påverka vad jag skriver här. Jag tycker om att vara lite osynlig, men samtidigt vill jag inte känna mig tystad heller. Hittills har jag som person varit besparad rasisters uppmärksamhet, men om man aktivt vill kämpa för det man tror på, så måste man kanske ta riskerna också?

Som konstnär är man en offentlig person. Jag får söka skydd och stöd i det att jag inte är ensam med mina åsikter. Det som började med att jag började teckna ögon i augusti ledde vidare till att jag är med i både kampanjen #weseeyou och i en annan grupp: Oikeus elää | Right to Live, som grafiker och webbansvarig (pro bono förstås, finns ingen som får betalt i det här). Vi är som tur många personer som jobbar med detta, vissa gör helt otroligt mycket för att de har mer tid. Jag gör vad jag hinner, för som sagt så har jag också enormt mycket jobb med min firma för tillfället. Men jag är så stolt över att se mina bilder komma till nytta på det här sättet. Och just nu känner jag mig optimistisk, det känns som om vi i dessa grupper faktiskt kan skapa förändring. Det har redan skett förändring. Men målet är att förändringen ska synas i enskilda människors liv, att de ska få leva trygga liv.

Så om ni enstaka som läser här vill hjälpa till lite, sprid dessa viktiga artiklar som kommer ut december på den här bloggen: https://migrileaks.wordpress.com/

Det mesta är på finska, ibland hinner någon översätta till svenska och engelska.

Ja.. jag får återkomma till betaljobben i någon kommande blogg! Det fantastiska är att samma värderingar som ligger bakom min ”aktivism” finns i allt det arbete jag gör med firman nu. Det handlar om att arbeta för demokrati, bildning och välmående på alla plan.

Och God Jul och Gott Nytt År ifall jag inte hittar tillbaka till bloggen igen innan årsskiftet!

righttolive_mielenosoitus_tags2