Brev 2 till Päivi Nerg

Jag hörde igår att Päivi Nerg får massor av brev av folk som vill att vi ska göra oss av  med alla flyktingar. Tyvärr verkar Migrationsverket ha lyssnat på rasistiska nationalister mer än på vår grundlag. Jag uppmanar alla att skriva till politiker och tjänstemän. Vi som tror på medmänsklighet måste höras ännu mer. Vi är ju fler hoppas jag?? Man får gärna ta bitar ur mina texter om det gör saken lättare!

Här är mitt andra brev till Päivi:

Kära Päivi Nerg

Det här är nu mitt andra brev till dig. Jag läste en artikel och rapport om hur diskussionen på kvinnodagen (8.3.2017) i Karelia i Raseborg hade gått. Att du hade berättat att ni fick massor av e-post från människor som skrev att flyktingarna måste bort. Det stod att du hade tårar i ögonen. Det här ger mig lite hopp. Men det är också väldigt oroande att dessa mycket högljudda, anti-demokratiska nationalister har så mycket makt att påverka.

Jag har under året som gått lärt känna några nya underbara människor. De har flytt från krig, otrygghet och förföljelse. De hade som många andra irakier 2015 fått höra att 80 % av irakier får asyl i Finland. Både irakier och afghaner har flytt från två av världens farligaste länder! De längtar efter trygghet, frihet och en möjlighet att skapa om sina egna liv.

Jag har försökt hjälpa dem att hitta arbete, och de har jobbat frivilligt på många sätt åt olika uppdragsgivare. Men det har sedan visat sig att det är i princip omöjligt för dem att hitta sådant arbete som TE-centralen och Migrationsverket godkänner för att de ska få uppehållstillstånd. Nu har de förlorat hoppet. De är deprimerade. Jag är mycket rädd att min bästa vän ska gå under helt, och dessa självmordsfall från de senaste veckorna är väldigt oroande. Han vill inte ha någon hjälp av mig, han vill klara sig själv. Men han får inte. Finska staten låter honom inte ens försöka. Det är förnedrande för honom. Han säger om och om igen ”I feel so humiliated”. Du vet säkert vad som kan hända med unga män som känner sig förnedrade.

Det skär i mig. Det är ett trauma för mig. Jag vill inte leva i ett land som behandlar människor så här, att de aktivt motverkar deras möjligheter att leva. Det är sjukt. Och det skrämmer mig att du lyssnar på människor med rasistiska fördomar. Dessa människor baserar inte sina åsikter på fakta! Staten får inte diskriminera någon folkgrupp, det går mot grundlagen. Asylbesluten ska vara baserade på fakta och inte irrationella rädslor. Och om det är någon som kommit utan asylskäl, och stannat här i 1,5 år för att försöka klara sig ändå, så tycker jag att det är omoraliskt att inte låta dem göra det.

Rasisterna påstår att alla som kommit är här för att leva på vårt välfärdssystem, alltså för att utnyttja dem som betalar skatter. Det är mycket möjligt att en del gjorde det, men verkligen inte alla. Dessutom har jag svårt att begripa varför någon skulle riskera sitt liv, om den verkligen inte har skäl att fly. Det var inte en enkel sak att ta sig hit. Många gav upp kampen redan förra året och har rest tillbaka. De som är kvar här nu är de som är rädda för att dö, som inte har något att åka tillbaka till, de som har nya vänner här som de inte vill förlora, de som vill arbeta och hjälpa oss att upprätthålla ett gott demokratiskt samhälle där vi hjälper varandra.

Men Migrationsverket krossar dem. Tar bort deras hopp om en framtid.

Och ni tar också bort mitt hopp om en bra framtid. Jag är rädd. Verkligen rädd. Att vi ska förlora vår moral och våra värderingar. Om vi lyssnar på människor som skrattar åt unga män som hellre begår självmord än reser tillbaka till ett söndrigt land. Vi kan inte lyssna på människor som hejar på när andra drunknar i Medelhavet. Är det dessa värderingar vi ska ha i framtiden? Då går jag under. Då krossas mitt hjärta.

Hjärtat är förresten redan sönder. Jag vet inte hur jag ska komma över det här traumat. Att mitt eget land begår dessa övergrepp mot människor som kommit hit med hopp om en bättre framtid.

Det finns fortfarande en laglig möjlighet att ge tillfälliga uppehållstillstånd, ifall en person inte går med på att resa tillbaka. Deportering är en djupt omänsklig handling, och människorättsorganisationer är med rätta mycket kritiska.

Snälla Päivi, var en hjälte och ge oss en chans. Jag säger OSS, för det här gäller inte bara de asylsökande, utan också de tusentals finländare som bryr sig om dem. Om mina vänner får tillfälliga uppehållstillstånd, så kanske de kommer ur sin depression. De får komma ur denna fruktansvärda stress en stund. De får samla sina krafter och börja ge tillbaka till oss. De vill oss väl. De vill oss inget illa.

Sluta lyssna på rasister och inse vilka enorma krafter det finns hos oss som tror på samarbete, god kommunikation, de sanna västerländska värderingarna frihet och jämlikhet – och då menar jag både finländare och de som flytt hit. Vi vill alla bara leva goda liv, arbeta och göra väl ifrån oss.

Krossa inte drömmen.

Hoppfulla och vänliga hälsningar

Jenny Wiik

Radikaliserad tant

Jag identifierar mig inte särskilt starkt med ordet ”tant”, men nu citerar jag min idol Sunniva Drake, som frågade en relevant fråga i Hbl för ett tag sedan: Vad ska vi göra med alla radikaliserade tanter (nu då Finland håller på att begå brott mot mänskliga rättigheter)? För jag ser dem dyka upp överallt nu, tanterna (också en del helt ljuvliga farbröder faktiskt, vi ska inte glömma dem, men det behövs mera farbröder!).

De är trötta på att se på när människor förstörs av makthavare.

I dag i nyheterna: cynismen bland unga ökar. Det förvånar mig inte heller. Vi lever i ett kallt och cyniskt samhälle. Många kämpar emot, det talas nog mycket om öppenhet, vänskap, kärlek, samarbete. Men alla goda krafter motverkas mycket starkt och aktivt av regeringen just nu. Så jag är inte förvånad över att cynismen ökar. Likgiltigheten är också en stark kraft i dag. Det finns alltför många som inte mera tror att vi kan skapa förbättring. Det finns så många som tappat hoppet (för att de trampats ner år efter år), och det finns massor av människor som väljer att blunda och fokusera på bara sina egna liv, kanske för att de inte tror att de har någon makt att påverka samhället? Kanske för att de verkligen inte bryr sig? Det sistnämnda är isande, skrämmande.

Jag har själv svårt att hålla kvar livskraften och kämparandan. Men har nu inte tappat greppet ännu. Tänkte att jag blir radikaliserad istället. Bättre än deprimerad.

Jag har flera vänner nu som är deprimerade. Det är ”sann” politisk depression, eftersom det är det här landets politik som krossar dem. Regeringen har skapat en situation där människor som flytt från krig och förföljelse hamnade i ett nytt sorts helvete. Det helvetet är Finland. Hur känns det att höra det? Hur känns det att leva i en annan människas helvete? De får inte hjälp här. De får inte ens stanna här och försöka hjälpa sig själva. Alla försök att vara medmänsklig, gästvänlig, integrera, krossas.

Jag har inte varit i den här situationen förut, att jag försöker kommunicera med en som verkligen tappat allt hopp. En som säger att den hatar sig själv och att den inte har någon framtid mer. En som säger att alla krafter är helt slut. Dessutom får personen inte ordentlig läkarvård. Jag är rädd för vad som kan hända om det håller på ännu längre. Och det håller ju på tills det andra negativa beslutet kommer, och vad händer sen? Blir det ännu värre? Min vän har dessutom börjat bete sig konstigt och okaraktäristiskt. Svarar inte på meddelanden på flera dagar. Blockar kommunikationen, och kommer sedan tillbaka. Det är oerhört påfrestande. Jag kan inte sluta svara heller, för vad händer då? Jag är kanske den enda personen kvar som har ens en liten möjlighet att rädda livet på personen?

Jag försöker rikta min ilska och besvikelse till aktivism, för det tjänar inte mycket till att vara arg på en person som mår så där dåligt.

Igår när jag såg en text av Sannfinländaren Sampo Terho där han skrev att asylpolitiken i Finland nu är lyckad så fick jag lust att slå honom på käften. Jag är starkt emot våld i alla former, och fredlig protest är mycket mer konstruktiv i längden. Men jag har väldigt svårt just nu att låta bli att hata dessa människor som håller på att förstöra tusentals liv, förstöra mina vänners liv. Det är den här ilskan som är väldigt svår att leva med. Fast bättre med ilska än depression. För ilskan kan jag fortfarande rikta till handling.

Men här är nu en chans för någon av dessa monster i regeringen att bli en hjälte. Vänd på detta nu och rädda liv. Helt konkret skulle det rädda liv att stoppa den här utvecklingen, att låta folk stanna t.ex. med tillfälliga uppehållstillstånd. Låta oss som redan hjälper till fortsätta med det, istället för att se vännerna tyna bort.

Men om det fortsätter så här så kommer jag ju bli tvungen att påminna makthavarna om att de är onda människor, så länge jag själv orkar skriva. Då kommer jag att bli tvungen att hoppas att de någon gång inser hur många människor de skadat, och att de sedan får leva med det resten av livet. Jag får hoppas de får leva i egna personliga helveten. Jag får börja måla stora tavlor med bilder på dessa monster där det framgår tydligt hur mycket ondska de spridit i världen. Kanske konsten kan nå fram till deras kalla hjärtan på något sätt?

Eller så får jag göra som Arya i Game of Thrones och börja läsa upp en lista på de som skadat mina vänner. Och sedan väntar jag på att de ska få vad de förtjänar (som sagt önskar jag inte våld, men skulle vara skönt om de hade dåligt samvete ens). Juha Sipilä, Paula Risikko, Päivi Nerg, Jaana Vuorio, Jussi Halla-aho, Sampo Terho, Juho Eerola… vem mer?

Ja ni hör… jag är inte någon ädel människa som älskar och tolererar alla. Just nu är jag rätt fylld av hat faktiskt. Not nice.