Att mötas av misstro

I en månad har jag varit med i en diskussionsgrupp på FB som startades för att så kallade ”invandringskritiker” och ”toleranta” skulle klara av att vara i dialog med varandra, dvs. ett försök att nyansera bilden av dessa grupper och minska polariseringen. Jag plockades förstås med som en ”tolerant”, fast det inte är något som jag anser definierar mig särskilt bra. Min inställning till människor är baserad på respekt och försök att förstå och kommunicera, inte att tolerera. Det är ett problematiskt ord, som jag inte tänker gå in på desto mera nu (har nog skrivit om det förut tror jag).

På samma sätt menar många ”invandringskritiker” att de felaktigt definieras som rasister. Och det stämmer säkert att alla som kritiserar invandring inte är rasister, snarare är de kanske nationalister eller bara extremt cyniska. Det finns alla möjliga subgrupper inom den gruppen. Det som istället slår mig mer är en viss attityd till människor som de har gemensamt. En cynisk, misstroende attityd. Lita inte på någon! Så många är ute efter att utnyttja dig (eller vårt land). Ge inte lillfingret, de tar hela handen! Det kommer gå illa om man öppnar sig! Släpp inte in världen hit, för då överlever vi inte… Släpp inte in någon i ditt hjärta, för då blir du sårad.

I mina inlägg i diskussionsgruppen har jag tagit en personlig vinkling, men måste förstås undvika att skriva ut privata detaljer i en offentlig grupp. Måste därför skriva om mina erfarenheter på ett svepande sätt, men jag har varit tydlig med min position: jag är vän med människor som är rädda för att de ska dö om de skickas tillbaka till sitt hemland. Då krävs jag direkt på bevis. Bevisa att de asylbeslut som du sett har fel i sig. Bevisa hur dina vänner varit utsatta. Bevisa att de är hotade. Vi tror inte på dina eller deras ”berättelser”. Du är så naiv som tror på allt de säger.

Det är svårt att diskutera med personer som helt kategoriskt vägrar tro på att min uppfattning av verkligheten kan vara sann. Om jag säger att jag suttit öga mot öga med en person, som fattat mod till sig, och berättat om döda bröder och traumatiserande situationer, och jag har varit övertygad om att de inte hittar på detta, varför blir jag misstrodd? Jag är faktiskt ganska övertygad om att mina vänner INTE har berättat de allra värsta sakerna åt mig. Att de besparat mig. Att de inte orkar berätta allt. Särskilt inte detaljer. Jag är inte en dålig människokännare. Jag kan nog ana mig till när någon ljuger, eller undviker ämnen. Dessutom: varför skulle någon ljuga om en sån sak åt mig? Jag är inte Migrationsverket. Jag är bara en vän som man kan lätta på hjärtat åt.

Men det här går inte heller fram. För de ”invandringskritiska” vill inte befatta sig med dessa människors liv och berättelser. Jag antar att det skulle vara att öppna sitt hjärta för mycket. Kanske man skulle bli tvungen att känna medkänsla. Hemskheter.

Igår försökte polisen deportera en ung kvinna – Lara från Irak. Hennes mamma satt på flygfältet och grät omgiven av demonstranter. Efter 19.15 när jag visste att planet borde ha lyft kände jag en bottenlös sorg och besvikelse. Svart. Men bara några minuter senare fick jag veta att Lara hade skrikit på planet, och en annan passagerare hade stått upp för henne. Lara togs av planet och fördes till förvaret i Metsälä. I morgon ska de möjligen försöka deportera henne igen. Men man vet aldrig med polisen, för de informerar liksom inte öppet om när de utför deporteringar.

Lara vill leva en västerländsk livsstil, och har därför hotats av sin egen far och hans manliga släktingar (bland annat). Hon lär ha en finsk pojkvän som hon vill bilda familj med. Hon är tatueringskonstnär. Hon skrek så högt att den finska polisen måste stoppa deporteringen. Vilken hjälte hon är!

Jag skrev om det här i diskussionsgruppen igår också. De ”kritiska” var bittra och sura över att deporteringen misslyckades. Hur ska vi nu bli av med folk om det inte går att tvinga bort dem? Kan de inte drogas eller bindas fast? Jag tycker att de borde lastas i lastfartyg istället, så skulle man kunna skeppa bort fler på en gång, skrev en. Jag svarade inte på dessa kommentarer. Skrev mest om det jag vet om kvinnors position i Irak. Om det här fallet. Om hur jag tycker att deportering är moraliskt fel.

Men jag anade lite darr i mustascherna igår… lite tveksamhet… något som var annorlunda i kritikernas förhållningssätt. Det var något i det här fallet – att det handlade om en ung kvinna som ville leva som oss – som jag anar att gick in under skinnet på dem. På någon av dem i varje fall. De hade inte förväntat sig det här. De pratar alltid om dessa unga män som kommer och ska leva på bidrag och ta hit sharialag och bla bla. Men Lara passade inte in i deras förutfattade bild av läget.

Fast det känns som att hyvla av sitt eget skinn med en osthyvel när jag går in i den där gruppen och läser kommentarer, så kanske det kan vara att jag kan hyvla av små flagor av deras fördomar ibland. Kanske komma in under deras skinn och lämna små obekväma korn av tvekan i deras kött. De vet att jag inte är okunnig eller naiv (det här har kommit fram i diskussionerna, och några av de vettigare kritikerna verkar ha byggt upp en bild av mig som ”inte en av de värsta toleranta utan ganska vettig”). Men de vet också att jag bygger allt på ett ganska tydligt moraliskt ställningstagande, förstås det att jag önskar att alla människor ska behandlas med lika värde och rättvist (kristen moral i grunden, fast jag inte är religiös). Jag försvarar mina vänner. Det är liksom min moraliska grund här. Men mina vänner är inte deras vänner. Och deras grundinställning är att man inte kan tro på de asylsökandes berättelser.

I dag har jag ingen lust att skriva något i den där gruppen. Man måste vila upp sig emellan. Vet inte ens vad det har för betydelse om vi kan diskutera eller förstå varandra. Det räddar inte mina vänner. De där kritikerna är inte Migri och de fattar inga beslut. Men kanske jag får lite lite hopp om att dialog är möjligt, varje gång en av dem ger med sig lite, eller egentligen: bara skriver lugnt och sakligt åt mig, med relativt logiska resonemang, och utan personliga påhopp. Redan det känns som en vinst.

Men den största vinsten vore att detta helvete med tvångsavvisningar tar slut. Jag misstror nämligen myndigheterna, och asylbeslutens laglighet. Det är inte naivitet, utan det är att vara kritisk. Så jag undrar varför det är jag som kallas tolerant (fast jag inte tolererar brott mot mänskliga rättigheter) och inte kritiker?