Hösten närmar sig

Förra veckan skolade vi in tvååringen på nytt dagis. Det gick alldeles bra, men den här veckan har varit mycket gråtig på morgonen. Det är tungt, men jag litar fullständigt på att det går bra på dagen. På eftermiddagen är vår minsting alltid på mycket gott humör, så jag oroar mig inte egentligen.

Dagis betyder att jag har arbetstid igen. Förra veckan ännu bara 4-5 timmar per dag, men nu är jag igång heltid. Det känns lite underligt att bara fortsätta jobba på så här, med tanke på semesterlösheten, men det var ju lugnare i juli. Många timmar på stranden med ungarna, eller ute på promenader eller bara se på filmer inne osv. Det svåra där är bara att släppa stressen över att man inte jobbar, och försöka njuta av att vara med barnen.

Nu när jag jobbar så är det som att jag går upp i varv något alldeles otroligt. Jag har så många projekt på gång samtidigt så det är bara att ta tag i det och göra. Försöker nu hålla bättre koll på arbetstimmar, för ett par av jobben förutsätter rapportering så att jag får rätt betalt. Men det är rätt nyttigt att bokföra allt man gör också, allt från sociala medier till e-post och planering, möten och kommunikation, och sedan själva skapandet. Teckningar, text, design… jösses så många olika saker det är nu. Men jag har bra flyt och driv, och det känns som om jag gör rätt saker. Även om vissa av dem är rätt spännande och osäkra och nya. Känslan av ”vad i helsike håller jag på med?” är stor, men vafan, bara att köra på om det känns rätt.

Många pusselbitar har fallit på plats under sommaren. Eller nu när jag är igång och jobbar så inser jag att bitarna passar ihop. Just i dag är jag glad över att mitt teckningsprojekt har fått så bra respons. Jag ritar ögonpar i massor (försöker hinna 2-3 per dag). Och tanken är att skicka teckningarna till Statsrådet som en protest mot asylpolitiken. Hela idén känns precis rätt. Att jag kan göra något med min förmåga att teckna, som involverar andra, och som tar ställning. Vi ska se hur det utvecklar sig.

Men kyliga vindar i morse. Känns som mycket sen sommar nu när man fryser på morgonen. Om en vecka börjar skolan igen, och största barnet börjar på femman, och mellansyster på tvåan. Hon räknar ner dagarna nu, hon längtar så mycket.

Jag längtar också efter allt möjligt, men försöker njuta av nuet och kroppen och varandet.

Faller framåt

200_s

Letade efter en GIF som jag delade på Facebook någon gång på våren: en man som faller ”ner” för Eschers eviga trappor i all evighet. Den var väldigt beskrivande för mig då, och den är det fortfarande. (hittade ingen fungerande gif, men där uppe är bilden i varje fall)

Det här med att ”falla framåt” har jag också tänkt på hela sommaren, det var ett uttryck som jag hörde (dyrkade helgonförklarade) Linda Liukas använda när jag hörde henne tala förra året. Det vill säga, om man misslyckas (faller) så är det bäst att göra det ”framåt”, alltså konstruktivt och in i något nytt och egentligen utan att bli liggande, tänker jag att det betyder. Jag såg mitt avhopp från akademia och avhandlingsskrivande som ett sorts falla framåt (föll in i designvärlden, typ, jag faller ju aldrig in i någon väldigt tydligt definierad låda). Nu senare har jag insett att det verkligen var den enda vägen, efter att jag fått mer information om läget.

Gubben i Escher-gifen faller hela tiden. Vet inte om det är framåt. Men han faller.

Underligt nog känns det som om min fallfart inte alls saktar ner, fast jag försöker bromsa lite hela tiden. Det är snarare som att det bara går snabbare.

Men sen samtidigt så känns det bra. Trappstegen känns underligt bekanta, som ekon från tidigare tider och livskeden. Inte så farligt att falla framåt i en cirkel kanske?

Det är också något nytt hela tiden. Som att återupptäcka sig själv hela tiden. Glömma trappsteg 23, och hitta det igen (genom att slå pannan i det och blöda lite). Men var börjar man räkna, vilket är trappsteg nummer 1? Medan jag föll ner mellan trappsteg 13 och 14 så ändrades hela trappan på andra sidan tornet, så det är ändå som att falla nerför en ny trappa hela tiden. Slår man huvudet ofta tappar man kanske minnet?

En ny sak nu på sommaren är nog känslan av att det inte är så farligt att fortsätta falla. Jag är inte alls olycklig, trots detta eviga fallande. Jag känner mig faktiskt rätt självsäker (men trött, måste komma ihåg att sova och andas och äta, och kramas mer!). Det känns som om jag kan lita på att jag klarar alla törnar och blåmärken. Hoppas bara att man inte blir för härdad bara, utvecklar ett hårt skal för att klara fallen. Men det tror jag inte.

Okej, slut med liknelsen. Det är samma gamla juli som det varit de senaste åren: jobb och ingen semester för mig, men alla barn hemma och mycket lite arbetstid som är helt beroende av att tvååringen är ute ur huset med sin pappa (så jag kan ju inte kräva för mycket). Jag är alltså konstant frustrerad, och försöker desperat påminna mig själv att njuta, istället för att längta bort hela tiden.

Mycket inspiration och mycket tankar, mycket skrivande och tecknande, och denna sommar mycket känslor om allt och om andras och min egen situation. Världen brinner säger många. Ja min värld brinner verkligen. Trappan brinner och jag faller vidare.

Juni – nytt liv

Förra veckan tog mitt eftermiddagsjobb slut, och från och med den här veckan jobbar jag 100 % med företagandet igen. Känner mig oerhört lättad, nästan avslappnad, haha. Men försöker nu få lite koll på projekten igen, för har skjutit upp dem eftersom jag inte haft tid i mars-maj att göra särskilt mycket annat än boklayout.

En sak har jag lärt mig, och det är att det inte går i längden att ha ett deltidsjobb och samtidigt driva företag. Jag har bara haft förmiddagarna för företaget, och det har inneburit att all arbetstid hackats upp i små ögonblick här och där, och det har varit väldigt svårt att hålla koll på helheter. Det går helt enkelt inte att jobba så. Men jag var tvungen att ta deltidsjobbet nu på våren, eftersom jag inte fick tillräckligt med frilansjobb. Ett annat problem med att jobba med barn – lönen är så dålig att det inte går att leva på det, särskilt inte när man är företagare och det då alltid går biinkomstskatt på lönen. Jag vågar inte ens säga hur mycket timlönen efter skatt blev, men det var långt under 10 euro. Det här är ju synd och skam, för det var i sig inget fel på jobbets innehåll. Jag har utvecklats mycket bara på två månader… men jag förtjänar att få bättre betalt. Så är det nu bara.

Men nu har jag tillräckligt med frilansarbete. Många väldigt roliga projekt. Ett som ska slutföras denna månad. Två som ska påbörjas. Mer på kommande på hösten. Så det ser bra ut, även om jag inte ännu vet hur mycket jag kommer att kunna tjäna in på allt eftersom jag fortfarande förhandlar om priser.

En annan sak som totalt misslyckades i april-maj var mina studier. Eller delvis misslyckades. Jag hade ett lyckat andra seminarium, men den kurs som jag också skulle gå var för krävande, och jag har nu fått en månad tilläggstid för att få färdigt uppgifterna. Framtidsforskning handlar kursen om, och ämnet är sådant att det inte går att hafsa fram lite text nu och då, utan vissa uppgifter kräver sammanhållet tankearbete i några dagar. Så hoppas på att få detta gjort inom de två närmaste veckorna.

Sen har jag en del andra idéer på lut också som har att göra med ”socialt entreprenörskap”… Men mer om det när det är dags. Är fortfarande bara i ett inledande planeringsskede med den idén.

Ja, en liten jobbrapport. Får ta och blogga mer om innehållet i enskilda projekt en annan gång. Behövde nog samla mig lite här bara. Men nu ska jag strax till frisören. Har inte hunnit med det heller på tre år, så det ska bli skönt. Haha.

Och i dag på kvällen ska jag ju börja på programmeringskurs! Jag hoppas bara min gamla laptop håller ihop för det… har inte kunnat uppdatera operativsystemet mer för minnet är nu för litet (en MacBook från 2008, förvånansvärt länge har den ändå hållit). Men har inte råd att köpa någon ny laptop heller. Suck.

Jobb och pengar, det är allt man tänker på nuförtiden. Usch så tråkig jag är. Jag lovar, jag har också annat innehåll i livet, men det tänker jag inte skriva om här och nu, heh.

Låg nätprofil

Jag har knappt sett på Facebook på en vecka. Använder Groups-appen för alla jobbgrejer som jag behöver vara med på. Ville få bort det där splittrande slösurfandet, och borta är det… Har ju inte hunnit blogga heller på länge – en månad!

Nåja här är en update.

Vi har haft alla sjukor typ flera varv runt, och just nu har alla tre ungarna något med hälsan som tar massor av tid och energi. Försöker leva i nuet och göra det bästa av det. Får emellanåt en impuls att bara sluta med allt i jobbväg och bli någon slags heltidsförälder för att inte allt ska krascha och brinna.

Men så kommer ju dagar med inspiration, som i dag. Fast man får förverkliga sig någon liten minut åt gången, och försöka få med familjen i det samtidigt. Det hjälper faktiskt en del att inte vara så mycket på nätet nu, jag klarar inte av allt samtidigt helt enkelt.

Har hunnit spela färdigt spelet Samorost 3. Ljuvligt ljuvligt, vill göra liknande spel själv! Är också så glad över att bra konst och kultur mest gör mig inspirerad, snarare än t.ex. nedslagen av avund eller liknande (som jag har hört att drabbar en del). Nej jag vill alltid göra själv också!

Och köpte nyss ett nytt spel på Steam: 1979 Revolution: Black Friday – ett historiskt spel som handlar om konflikten i Iran. Verkar helt otroligt intressant, och viktigt. Vi ska se hurdant det är… Är mest intresserad av hur de sköter berättandet, för det är liksom det jag tänker på hela tiden nu: hur kan man berätta, eller skapa litteratur, i spelform?

Annars jobbar jag vidare med 2-3 frilansprojekt på förmiddagarna, och det går långsamt. Eftermiddagsjobbet tar mycket tid och energi (med specialbarnen), så jag kommer inte att fortsätta med det på hösten. Men det känns som om jag lärt mig enormt mycket under de senaste veckorna (har varit där nu i 1,5 månader, en dryg månad kvar). Men det är inte den sortens arbete som leder mig vidare dit jag vill komma, så för min egen skull kan jag inte fortsätta. Och som tur har jag några spännande arbetsuppdrag som väntar från och med juni. Det är mitt eget konstspel, ett undervisningsspel som jag ska illustrera och sedan arbete med läromedel och webb.

Fördelen att arbeta och umgås mycket med barn är att man sitter mindre, så ryggen och nacken mår bra. Jag har också skaffat ett aktivitetsarmband nu, och är ganska ivrig över att nörda ner mig i biohacking för att må bättre… Har redan börjat dansa mer hemma för att få upp aktivitetsnivån. Winwin.

Vi hörs!

Minska stressen?

Surfade nyss runt och letade efter lite yoga eller stretching att göra, för vaknade med huvudvärk igen. Så nu har jag sträckt på mig, och har på lugn musik. Har fortfarande huvudvärk.

Har nu morgonen på mig att skriva på mitt marknadsföringsprojekt. Deadline är nästa vecka, och är stressad för känner att jag inte alls hunnit lägga tillräckligt tid på detta. Har nu ett enormt dokument med spridda tankar, men det borde dras ihop till en sammanhängande helhet, och få illustrationer. Trots att det är ganska roligt att tänka på sitt eget brand, så har jag svårt att komma igång i dag. Det är tusen och en saker med barnen som jag har snurrande i huvudet.

Tre barn är inte en flock som man bara kan valla åt samma håll. Nej, de är alla tre olika personer. Och när de alla tre har något problem (eller deras diverse skolor och dagis kräver saker av en) samtidigt så är det tre olika personers problem som föräldrarna måste hjälpa med. Så har man ju sitt eget mående att tänka på också. Fast saken är ju den att fram till sig själv kommer man ju sällan.

Och sen ska jag plötsligt få tankarna in på ett studiearbete.

Undrar om den här meditationsmusiken i bakgrunden alls hjälper?

Igår hade jag dessutom ångest över att det blir en sommar till av pseudosemester. Dvs. jag är hemma ensam med ungarna ett antal veckor, utan att själv ha någon betald semester. Sen lyckas vi kanske få in 1-2 veckor gemensam semester då båda de vuxna är hemma samtidigt. Jag väntar just nu på att få veta om ett stöd jag sökt ska beviljas, och får jag det, kan jag faktiskt ta lite ledigt. Och ledigt är ju sedan inte ”ensamtid”, eftersom man är med tre barn då. Samtidigt som jag skulle behöva vila upp mig ensam på något sätt, så tycker jag inte om att vara ifrån ungarna någon längre tid. Det känns tomt utan dem. Vilket dumt dilemma! Kan man inte vara nöjd bara liksom?

Tror i och för sig att det kan räcka med en timmes massage eller liknande för att jag ska känna mig mer utvilad igen.

Egentligen är jag rätt pigg. Men tänker att den återkommande huvudvärken skvallrar om att man är på gränsen till sina förmågor hela tiden.

Sanningen är ju den, att om vi skulle anställa en person att sköta barn och hushåll åt oss skulle det utan tvekan vara ett heltidsjobb för någon. Men nu är vi två heltidsarbetande föräldrar som försöker bolla all krav och behov (hur i hela fridens namn gör ensamstående föräldrar??). Jag förstår inte ens riktigt hur vi klarar det så bra som vi gör, och samtidigt så har vi ju då en del problem som dyker upp för att vi vuxna inte har koll på allt (som den äldstas läxor till exempel – det är ju alltså så att när man har barn i skolan så är det som om man själv är i skolan igen, vilket jag inte är så där hundra procent glad över).

Och det finns en bra förklaring till att jag stupar i säng klockan 21 varje dag. Jag är alltså en kvällsperson. Under dessa ”rusningsår” är jag däremot inte det.

OK, ett gnällinlägg, men jag har huvudvärk. Nu tar jag medicin, för yoga hjälpte inte.

The Lost Day

Eller snarare, Internet-dag. Som en nyfiken skata har jag bläddrat bland inlägg på webben och prokrastinerat och funderat, delat länkar och skrivit lite frågor om min MacBook och operativsystem, ritat lite jo faktiskt… stirrat. Det var länge sedan jag hade tid med en sån här dag.

Sonen har varit hemma, och varit på läkarbesök med sin far, och hans halsont-mysterium verkar vara löst. Läkaren sa att det kan bero på hans allergier (björkpollen och vissa grönsaker och mat som han kanske också är känslig mot), som gör att hans hals är lite svullen och slemmig. En evig halvflunssa liksom. Han har haft det hela vintern. Mycket trötthet på hösten också. Med skam minns jag plötsligt att jag gav honom en fastlagsbulle på tisdag med mandelmassa, och mandlar har han ju reagerat på förut! Nå nu har vi en lång lista på mat som vi ska utesluta och testa sedan. EN LÅNG LISTA. Men det är väldigt skönt att inse att det finns något man kan göra nu.

Anyhow, jag har spelat lite spel med sonen: Typoman, och så testade vi… krhm… Cookie Clicker 2.0. Ahem. Ja det är en kaka man trycker på. Och trycker, och trycker. Inte så mycket mer. Underligt beroendeframkallande ändå. Men Typoman har vi varit nyfikna på ett tag, och vi spelade igenom demon tillsammans. Jag insåg sedan, att hej! Att spela med ett barn är ju research för mig nu när jag själv gör spel och jobbar med barnkultur på olika sätt. Så inte så farligt prokrastinerat av mig ändå… Och kanske det inte är bortkastad tid att umgås och ha roligt med sitt barn heller.

Och har redigerat en text. Och har uppdaterat min hemsida. Och tänkt på mitt brand och sånt mysigt.

Inte så bortkastad dag? Visst? Visst!?

Och jag har så längtat efter att få ha en mindre hektisk och mer flytande dag. Nu kom den. Igår var det också rätt lugnt.

Jag har också längtat efter att vara med alla mina ungar i dag. Sett lite på foton av döttrarna och längtat efter att krama dem. Känt mig lycklig över att de finns.

Nej, den här dagen var bestämt inte bortkastad eller LOST alls! Det här har ju varit en mycket skön dag. Snart är alla barn hemma, och tror att jag ska anse mitt Internet-varande mättat för i dag. Men kanske vi spelar lite mer spel… om ettåringen tillåter det alltså (småbarn är som bekant som små diktatorer). Annars tänker jag tvinga dem att LEKA med mig. Känner mig lite sugen på Duplo Lego-världsbygge, och kanske nalle-teater… och frisörbesök. Och Doktor Blod som ska dela ut plåster åt alla dockor.

Skön helg allihop!

Slasktrött

Hej! Har skottat slask nyss. Och ettåringen var vaken mellan halvtre och fyra på natten och somnade inte om.

Vi tänkte i bilen på väg till skolan och dagis att det skulle vara skönt att bo i något slaskfritt land. Typ Kalifornien (inte ett land, jag vet), men då tänker jag att där är det ju farligt för snart kommer The Big One. Lite slask är ju inget i jämförelse med att glida ut i Stilla Havet på en kontinentalplatta.

Tänkte också i morse att nu skulle jag kunna blogga ett ”jag är trött”-inlägg, och hur ovanligt det är att jag orkar skriva att jag är trött på sociala medier nuförtiden – för att det är så vanligt. Skulle ju få skriva det varje dag nästan, beroende på tidpunkt (morgon och kväll är värst, dagtid kan också vara svårt). Tråkigt. Tänker att jag är van vid att vara konstant trött, eller är jag på något vis härdad, eller speciellt lämpad för det? Varför klarar jag det ändå på något vis? Så oroar man sig för att det står i artiklar på nätet att SÖMN är väldigt viktigt, och att man blir sjuk om man inte sover tillräckligt. Jahaja. Här har vi ju haft små barn sedan år 2005.

Kunde ju ta en tupplur i dag för jobbar hemma igen (tog mitt pick och pack hit till hemmakontoret förra veckan eftersom vi har flunssamaraton, och då kan jag jobba på kvällar och helger och när barn sover). Men jag har svårt att sova mitt på dagen. För att jag hinner inte.

Okej. Nu ska jag duscha och sedan ska jag fundera på typografi och peta i InDesign. Och rita ett fint skepp med blyertspenna. Ska också peta i Photoshop. Roliga grejer. Men önskar att jag inte var så trött. Och att livet inte var så inrutat och minutjusterat.

Stirrar på skärmen en stund till bara.

Inte så rivig start

Struntar i årsrapporter den här gången. Eller nå, här kommer en kort:

Januari-februari var jag föräldraledig. Minns inte riktigt vad jag gjorde då annat än var med baby. Jo, ritade lite vid sidan av också. Men början av förra året känns som tio år sedan. Och som en ganska grå period. Väntade på att få börja jobba.

I mars och lite runt omkring jobbade jag. Hade stipendium för att skriva. Satt hemma och redigerade. Gjorde något litet frilansjobb. Sökte också ett jobb som jag verkligen ville ha, men inte fick.

Sen var jag på hemvårdsstöd med baby, April-Augusti. Sökte aktivt efter ett speldesignteam att haka på. Hittade Team Beelze, och vi kom in i Boost Startup Journey. Den började i juni. Och sen var det jobb och pussel och barn och en regning sommar om jag minns rätt. Gjorde pixelgubbar. Gjorde pixelgubbar i hotellet i Mariehamn när jag var på Archipelacon. Var väl ganska glad, men oroade mig för hösten och inte ha något jobb att komma tillbaka till (förutom ett litet stipendium).

Augusti: flyttade in i mitt arbetsrum, men hann inte vara där förrän efter Demo Day. Sen lugnade det ner sig. Hittade rutiner. Sökte mer jobb och uppdrag. Började på nya projekt och fortsatte med gamla. För många projekt samtidigt. Började studera.

Jobbade väldigt mycket och intensivt ända till julen. Var väldigt trött. Ungarna var väldigt trötta. Fattade det stora beslutet att köra på med eget företag 100 %.

Så vad ska man säga. Massor av jobb och för lite pengar är nog år 2015:s melodi. Det är en frustrerande sits att vara i. Och samtidigt började minstingen på dagis och mellanbarnet på första klass och äldsta barnet gillar inte skolan särskilt mycket (ett helt annat kapitel). Det var nog för mycket. Men vi klarade det.

Eller det fortsätter ju nu. Samma mix av väldigt mycket jobb, väldigt mycket pussel, och väldigt härligt när man orkar vara pigg med barnen (och sen ska vi inte tala om de där trötta, irriterade stunderna).

Nåja. Rubriken syftar på att alla utom mellanbarnet sov riktigt kasst förra natten. Jag var pigg och satt uppe till tolv (såg på serien Broadchurch på Netflix). När jag sedan låg och väntade på sömnen vaknade ettåringen hela tiden och ville ammas (jag ammar fortfarande), tioåringen vaknade mitt på natten och kunde inte somna om, pappan vakade också, vårt huslarm har något fel och pep till två gånger, så där precis när man fått tag i sömnen. Och sen ammade jag typ några timmar till, tydligen är det någon tand eller snorig näsa som pinar henne. Ettåringen hade somnat kl 20 och var i princip redo att stiga upp kl 5, men fick henne att slumra ännu till 6. Så jag vet inte. Har jag sovit alls?

Tror det får bli tupplur i soffan snart. Chefen säger att jag måste.

Strävar mot ljuset

Det har kliat i fingrarna att få skriva ett blogginlägg, men har inte hunnit. Så mycket jobb, sjuka barn och julfester och förberedelser så (så att jag glömde alla mina Wordfeud-matcher)… Men nu börjar julhelgen närma sig. Ungarna är redan lediga, och jag är hemma med dem måndag-tisdag och sen när det är riktig julhelg kommer till och med jag troligen att ta ledigt. Alltså försöka låta bli att tänka på jobb.

Jag ser i varje fall hoppfullt på nästa år. Är med i så många ansökningar och projekt nu att det skulle vara närmast fenomenalt dålig mojo ifall inget av dem får finansiering. Det har förstås krävt väldigt mycket jobb av mig nu på hösten att hitta och hålla alla dessa bollar i luften. Det har känts som att vara inne i en djup grop och försöka kravla sig upp. Tycker att jag ser ljus någonstans där uppe, och hänger och dinglar i någon hal trädrot. Så helt i botten kanske jag inte är. Men det är en bit kvar innan man får ligga och vila i gräset om man säger så. Haha jösses vilka liknelser. Nåja.

Trots sjuka barn förra veckan fick jag inskickat mina slutuppgifter till Service Design-kursen där jag använde mitt eget företag som exempel. Det var en väldigt nyttig övning. Men kunde inte lägga så mycket tid som jag önskade på det, så slutuppgiften är inte alls så bra som jag skulle vilja. Fast känner ändå att jag lärt mig mycket.

Sedan skickade jag in arbetsprover till ett frilansjobb som läromedelsredaktör. Det verkade mycket spännande, och blev riktigt inspirerad av uppgifterna jag skulle göra. Får knappast besked innan årskiftet, så får leva med att inte veta hur det gick över julhelgen. Men hoppas hoppas… Skulle vara ett så perfekt jobb för mig!

Att släppa taget om jobbet kommer att vara svårt märkte jag nu på veckoslutet. Varit på väldigt dåligt humör emellanåt. Hittat några stunder där jag lyckats slappna av. Men det kräver ansträngning. Att riktigt tvinga sig att bara ligga i sängen och till exempel läsa böcker med ettåringen (herregud vad hon älskar böcker just nu!), utan att genast tänka på alla hundra saker man borde fixa på datorn (tänker just nu denna sekund på att jag borde kolla upp en grej i ett projekt, suck).

Igår var det ljust ute, och gick i solen.

God jul! I väntan på ännu ljusare tider.

grasssun

Solen igår. Lustigt nog illustrerar ju den här bilden min grop- och gräsliknelse rätt bra…

Julkalender på FIBUL

Ett tips! Kolla in Fibuls Julkalender! Här.

Jag brukar sällan själv göra julkalender här på bloggen, men nu är det alltså jag som lägger ut Fibuls luckor och också illustrerar siffrorna. Massor av skickliga författare och illustratörer bidrar. Till varje lucka kommer några skrivinstruktioner, så om man vill få lite idéer själv till en julsaga: följ instruktionerna. Kanske man kan lägga ut en helt egen urspårad Fibul-kalender på sin blogg? Länka i så fall till mig, eller till Fibul, så får vi se hur historien kan leva i parallella verkligheter… eller sagor alltså.