Från mörkt till ljust

Stackars blogg, har inte hunnit skriva något på över 2 månader. Men det är positivt, för har ju gjort en massa annat viktigt och spännande. November kändes väldigt tung, för mycket av allt på alla plan i livet. Men det känns som att det vänder och blir bättre nu, efter att jag tänkt igenom prioriteringar och fattat en del svåra beslut. Jag är väldigt glad över många saker, särskilt när det gäller arbete, för har ett sådant bra flyt. Jag är också stolt över att få vara med i många spännande projekt, som alla på något vis är precis vad jag vill och måste göra. Och alla nya fantastiska människor som jag träffat i år… Facebook meddelade mig att jag har fått 64 nya vänner i år. Alla helt fantastiska typer. Vilken rikedom.

Jag har också haft lite svårt att veta hur och vad jag ska skriva om här eftersom det har skett förändringar i hur jag känner mig bekväm med sociala medier. Har varit med i såna projekt som får uppmärksamhet också på olika hatforum på nätet, och man inser plötsligt att allt man skriver offentligt kan läsas av illvilliga personer. Jag har helt enkelt inte hunnit tänka efter hur det här ska påverka vad jag skriver här. Jag tycker om att vara lite osynlig, men samtidigt vill jag inte känna mig tystad heller. Hittills har jag som person varit besparad rasisters uppmärksamhet, men om man aktivt vill kämpa för det man tror på, så måste man kanske ta riskerna också?

Som konstnär är man en offentlig person. Jag får söka skydd och stöd i det att jag inte är ensam med mina åsikter. Det som började med att jag började teckna ögon i augusti ledde vidare till att jag är med i både kampanjen #weseeyou och i en annan grupp: Oikeus elää | Right to Live, som grafiker och webbansvarig (pro bono förstås, finns ingen som får betalt i det här). Vi är som tur många personer som jobbar med detta, vissa gör helt otroligt mycket för att de har mer tid. Jag gör vad jag hinner, för som sagt så har jag också enormt mycket jobb med min firma för tillfället. Men jag är så stolt över att se mina bilder komma till nytta på det här sättet. Och just nu känner jag mig optimistisk, det känns som om vi i dessa grupper faktiskt kan skapa förändring. Det har redan skett förändring. Men målet är att förändringen ska synas i enskilda människors liv, att de ska få leva trygga liv.

Så om ni enstaka som läser här vill hjälpa till lite, sprid dessa viktiga artiklar som kommer ut december på den här bloggen: https://migrileaks.wordpress.com/

Det mesta är på finska, ibland hinner någon översätta till svenska och engelska.

Ja.. jag får återkomma till betaljobben i någon kommande blogg! Det fantastiska är att samma värderingar som ligger bakom min ”aktivism” finns i allt det arbete jag gör med firman nu. Det handlar om att arbeta för demokrati, bildning och välmående på alla plan.

Och God Jul och Gott Nytt År ifall jag inte hittar tillbaka till bloggen igen innan årsskiftet!

righttolive_mielenosoitus_tags2

 

Hösten närmar sig

Förra veckan skolade vi in tvååringen på nytt dagis. Det gick alldeles bra, men den här veckan har varit mycket gråtig på morgonen. Det är tungt, men jag litar fullständigt på att det går bra på dagen. På eftermiddagen är vår minsting alltid på mycket gott humör, så jag oroar mig inte egentligen.

Dagis betyder att jag har arbetstid igen. Förra veckan ännu bara 4-5 timmar per dag, men nu är jag igång heltid. Det känns lite underligt att bara fortsätta jobba på så här, med tanke på semesterlösheten, men det var ju lugnare i juli. Många timmar på stranden med ungarna, eller ute på promenader eller bara se på filmer inne osv. Det svåra där är bara att släppa stressen över att man inte jobbar, och försöka njuta av att vara med barnen.

Nu när jag jobbar så är det som att jag går upp i varv något alldeles otroligt. Jag har så många projekt på gång samtidigt så det är bara att ta tag i det och göra. Försöker nu hålla bättre koll på arbetstimmar, för ett par av jobben förutsätter rapportering så att jag får rätt betalt. Men det är rätt nyttigt att bokföra allt man gör också, allt från sociala medier till e-post och planering, möten och kommunikation, och sedan själva skapandet. Teckningar, text, design… jösses så många olika saker det är nu. Men jag har bra flyt och driv, och det känns som om jag gör rätt saker. Även om vissa av dem är rätt spännande och osäkra och nya. Känslan av ”vad i helsike håller jag på med?” är stor, men vafan, bara att köra på om det känns rätt.

Många pusselbitar har fallit på plats under sommaren. Eller nu när jag är igång och jobbar så inser jag att bitarna passar ihop. Just i dag är jag glad över att mitt teckningsprojekt har fått så bra respons. Jag ritar ögonpar i massor (försöker hinna 2-3 per dag). Och tanken är att skicka teckningarna till Statsrådet som en protest mot asylpolitiken. Hela idén känns precis rätt. Att jag kan göra något med min förmåga att teckna, som involverar andra, och som tar ställning. Vi ska se hur det utvecklar sig.

Men kyliga vindar i morse. Känns som mycket sen sommar nu när man fryser på morgonen. Om en vecka börjar skolan igen, och största barnet börjar på femman, och mellansyster på tvåan. Hon räknar ner dagarna nu, hon längtar så mycket.

Jag längtar också efter allt möjligt, men försöker njuta av nuet och kroppen och varandet.

Faller framåt

200_s

Letade efter en GIF som jag delade på Facebook någon gång på våren: en man som faller ”ner” för Eschers eviga trappor i all evighet. Den var väldigt beskrivande för mig då, och den är det fortfarande. (hittade ingen fungerande gif, men där uppe är bilden i varje fall)

Det här med att ”falla framåt” har jag också tänkt på hela sommaren, det var ett uttryck som jag hörde (dyrkade helgonförklarade) Linda Liukas använda när jag hörde henne tala förra året. Det vill säga, om man misslyckas (faller) så är det bäst att göra det ”framåt”, alltså konstruktivt och in i något nytt och egentligen utan att bli liggande, tänker jag att det betyder. Jag såg mitt avhopp från akademia och avhandlingsskrivande som ett sorts falla framåt (föll in i designvärlden, typ, jag faller ju aldrig in i någon väldigt tydligt definierad låda). Nu senare har jag insett att det verkligen var den enda vägen, efter att jag fått mer information om läget.

Gubben i Escher-gifen faller hela tiden. Vet inte om det är framåt. Men han faller.

Underligt nog känns det som om min fallfart inte alls saktar ner, fast jag försöker bromsa lite hela tiden. Det är snarare som att det bara går snabbare.

Men sen samtidigt så känns det bra. Trappstegen känns underligt bekanta, som ekon från tidigare tider och livskeden. Inte så farligt att falla framåt i en cirkel kanske?

Det är också något nytt hela tiden. Som att återupptäcka sig själv hela tiden. Glömma trappsteg 23, och hitta det igen (genom att slå pannan i det och blöda lite). Men var börjar man räkna, vilket är trappsteg nummer 1? Medan jag föll ner mellan trappsteg 13 och 14 så ändrades hela trappan på andra sidan tornet, så det är ändå som att falla nerför en ny trappa hela tiden. Slår man huvudet ofta tappar man kanske minnet?

En ny sak nu på sommaren är nog känslan av att det inte är så farligt att fortsätta falla. Jag är inte alls olycklig, trots detta eviga fallande. Jag känner mig faktiskt rätt självsäker (men trött, måste komma ihåg att sova och andas och äta, och kramas mer!). Det känns som om jag kan lita på att jag klarar alla törnar och blåmärken. Hoppas bara att man inte blir för härdad bara, utvecklar ett hårt skal för att klara fallen. Men det tror jag inte.

Okej, slut med liknelsen. Det är samma gamla juli som det varit de senaste åren: jobb och ingen semester för mig, men alla barn hemma och mycket lite arbetstid som är helt beroende av att tvååringen är ute ur huset med sin pappa (så jag kan ju inte kräva för mycket). Jag är alltså konstant frustrerad, och försöker desperat påminna mig själv att njuta, istället för att längta bort hela tiden.

Mycket inspiration och mycket tankar, mycket skrivande och tecknande, och denna sommar mycket känslor om allt och om andras och min egen situation. Världen brinner säger många. Ja min värld brinner verkligen. Trappan brinner och jag faller vidare.

Ännu en jobbmåndag

Man vet att man jobbar med rätt saker när man längtar efter måndagar och sin arbetstid… vilket jag säkert sagt hundra gånger förut.

Det är sista veckan som lilla A är på dagis, sedan kommer vi att byta dagis efter juli. Dagiset flyttar för långt bort från oss, så vi byter helt. Tyvärr finns inget riktigt nära oss, så det blir längre resor ändå efter bytet också. Men nåja, fyra år kvar till förskolan, haha.

Jag ritade en present till vårt gamla dagis nu på förmiddagen. Och har stirrat på bokillustrationer, gjort lite ändringar i ljuset på ett par. Har också stirrat på en bakgrundsbild som kommer till mitt eget konstspel. Och listat ut hur jag ska göra en sak visuellt till det.

Under helgen har jag pressat mig igenom en kodskola online (nu har jag gått färdigt Frontend Foundations, men det finns massor kvar). Eftersom jag går Summer of Programming på Boost Turku, så får jag tillgång till codeschool gratis. Har väldigt skoj med uppgifterna. Känner mig väldigt motiverad. Skulle inte alls ha något emot att jobba mer med programmering i framtiden. Får nu sedan se i vilken form det blir. Troligen något mer webbrelaterat i så fall, eller förstås spelrelaterat. Jag är bara så glad att jag tar mig tiden att göra det här nu. Och känner mig inte heller det minsta stressad, lustigt nog. Bara inspirerad.

Jag är också lite förvånad över att jag lyckas fortsätta jobba så bra, trots att jag känt mig ganska distraherad av allt möjligt annat, utifrån och inifrån. Men tänker inte gå djupare in på det här.

Nu, tillbaka till layoutjobbet! Som jag också njuter av enormt! Who knew att jag skulle gilla att layouta böcker så mycket. Det bor ändå en liten perfektionist i mig nånstans… Kanske därför jag också gillar programmeringen. Det gäller att ha koll på både helhet och små detaljer samtidigt. Men ifall ni vet någon som söker frilansande grafiska designers att ombryta böcker, tipsa om mig ;) Jag gör gärna mera…

Skriva interaktivt

På torsdag nästa vecka är det ICT Showroom i ICT-huset. Vår demo för talterapiappen Sanalanka kommer att finnas där, och vi som varit med kommer också att stå där och representera. Själv hinner jag bara vara på plats en timme på förmiddagen, för kommer att åka på mitt nya deltidsjobb på eftermiddagen. Jag kommer att vara eftisledare för en liten grupp barn med specialbehov fram till slutet av maj (när skolorna slutar). Egentligen börjar jag just på torsdag, men behövdes som vikarie redan i fredags. Känns väldigt spännande och utmanande, men också skönt att som omväxling jobba med något som inte kräver att jag pushar på mig själv och är disciplinerad för att få något gjort. Tror också att jag kommer att lära mig väldigt mycket om mig själv i det här jobbet…

Men tillbaka till appen och skrivandet. Det är första gången jag har skrivit text till en interaktiv berättelse. Och det har varit extremt lärorikt, och mycket utmanande. Man kan ju inte bara bestämma att det här ska hända och denna linje kommer berättelsen att följa, utan det gäller att skapa många möjligheter och styra läsaren/spelarens upplevelse på ett mycket mer komplicerat sätt. Hur skapar man dramatik när handlingen kan ta så många olika vägar?

I framtiden kommer det att bli mer av dessa interaktiva texter med ”branching narratives” (för Sanalanka är ju inte ens nära på färdig, finns bara en början, och nu hoppas vi på finansiering så vi kan fortsätta). Började för någon vecka sedan med att skriva manus till ett nytt projekt, med delvis samma team. Det är en berättelse som jag har haft i ett synopsis-skede sedan i höstas, och mitt mål är att skriva ett litterärt och konstnärligt spel. I dag är jag särskilt inspirerad, för det går bra i Steam för studions nyligen publicerade litterära spel The Bottom of the Well (kolla in här, det är gratis att spela: http://store.steampowered.com/app/449020/)! Grattis Red Nettle Studio! Väldigt kul!

Har under våren funderat mycket på vilken form mina berättelser och texter kan ta, och hur jag ska fortsätta med mitt skrivande (och illustrerande). Vill jag fortsätta skriva ”traditionella” romaner alls? Varför ska jag sträva efter att publicera mina texter i bokform? Det känns som om jag kan nå ut på ett helt annat sätt genom att skriva för digitala plattformer. Eller jag når kanske en annan publik på det sättet. Så jag är absolut inne i ett snabbare brytningsskede just nu, och eftersom det lätt blir väldigt splittrat om man försöker göra allt så måste jag välja och fokusera, och nu är fokus på dessa interaktiva berättelser.

Men så handlar ju väldigt mycket också om möjligheter och slump. När jag för snart 10 år sedan bestämde mig för att skriva på allvar hade jag inga kontakter till spelbranschen och visste inte hur man kunde få sådana (branschen var dessutom mycket mindre i Finland då). Att skriva för bokpublicering kändes enklare och mer rakt på sak. Det behövs inte ett team av programmerare eller 3D-animatörer för att få en bok publicerad… Nu har jag hunnit bygga upp det nätverket. Nu är det möjligt att skriva för spel (det var inte en främmande tanke för mig för 10 år sedan, vilket jag kan se i mina anteckningar från den tiden… hade drömmar om samarbeten redan då – Bildbindaren handlar ju de facto om att bygga spelvärldar och att skriva så var en helt medveten strategi för mig, sorry spoiler :D).

Bäst att skriva lite på manuset nu då. Känns supersvårt, men är extremt taggad! Wohoo!

Och vill du veta mera om det här spelprojektet, så håll koll på bloggen i april. Då kommer jag att berätta mer om det nya manuset, visa lite bildmaterial och avslöja vad spelet heter…

Vagaste inlägget någonsin, men hoppfullt!

Hm, har lust att skriva om vad jag sysslar med, men det är så mycket som jag inte kan skriva om ännu. Väntar på diverse mailsvar denna vecka, tre åtminstone, så har svårt att lösgöra mig från mailen och webben. Något kommer hända där snart…

Nej? Ja? Nej? Ja?

Det dumma är ju att det spelar ingen roll om jag tänker på det eller inte, mailen kommer ju när de kommer, och att vänta på dem stjäl fokus.

Och har samtidigt massor att göra (som vanligt), deadlines som kommer närmare. Har svårt att bestämma mig för vilka jobb jag ska ta tag i. Igår rullade det på helt OK, och hade inte så hemskt stora svårigheter att byta mellan olika uppdrag. Men man gör på ett, och då förblir ju ett annat ogjort, och så har man känslan av att man tappar greppet på allt. Det här är ju utmaningen med att jobba med många projekt på en gång. Fördelen är att man kan byta ifall ett av jobben hakar upp sig.

Skrev också på mina studier igår. Ska göra ett studieprojekt om branding och mitt eget företag till marknadsföringskursen. Väldigt nyttigt. Faktiskt har dessa studier gjort det mycket enklare för mig att skriva arbetsansökningar (märkte jag i måndags när jag skickade iväg en ny), för jag får hela tiden bättre koll på vad det är jag kan och vill göra – vad jag kan erbjuda, och vad jag vill ha.

Under helgen tror jag också att jag kom på vad syftet med min Master’s thesis ska vara, och har ett nytt arbetsnamn för den. Också det skrivandet och skapandet för mig framåt hela tiden, och gör framtiden tydligare. När man har en tydlig vision av vad man vill jobba med är det enklare att sedan skala bort det som inte leder dit. Och jag har en vision, den har jag byggt på länge, men nu syns den allt tydligare. Och mycket av det jobb jag gjort under vintern leder precis dit.

Har varit väldigt entusiastisk över många saker denna vecka. Har sett saker hända som jag hoppats på. Och det bekräftar att jag redan för länge sedan anat och vetat vad som kommer att hända i mitt yrkesområde. Intressanta tider.

Branding och en skitsnygg gradu

Har haft två studiedagar på Novia igen. Går nu en kurs i marknadsföring, och vi har pratat om branding mest. Och det har varit mycket roligt. Förvånande roligt.

Vilket får mig att tänka tillbaka på ett lämplighetstest jag gjorde när jag studerade. Då tyckte handledaren som testade mig att jag borde söka jobb i reklambranschen. Vilket jag nog tänkte på, men sen tänkte jag också att jag vet INGENTING om att sälja (och reklambranschen är typ ondskans näste). Och jag ogillade starkt tanken på att försöka få folk att köpa mer än de verkligen behöver (ogillar fortfarande). Så det förslaget fnös jag åt. Men nu i och med mitt eget företagande… och egentligen varje gång jag har att göra med branding och marknadsföring, så inser jag att jag faktiskt tycker det är intressant. Och nu på den här kursen, för första gången, så känner jag att jag fattar vad det handlar om. Och jag fattar också att ingen egentligen vet säkert vad som funkar bäst. Vilket är en väldigt intressant utmaning.

Blev i varje fall väldigt inspirerad att tänka på mitt eget företag. Som en del av den här kursen ska man göra ett projektarbete, så jag kommer att passa på att utveckla mitt eget brand, förstås. Därför går jag ju dessa studier.

Igår hade jag också mitt första graduseminarium, och fick feedback. Massor av jättebra feedback. Och det har också varit så underbart hur de andra kursdeltagarna engagerar sig för mitt projekt. Har fått massor av fina tips och idéer. Mycket värdefullt. Och bekräftande på olika sätt.

Men det roligaste av allt. Nu ska jag skriva en avhandling om det jag älskar att göra allra mest, och jag får göra det nästan i vilken form jag vill (så klart inom vissa ramar, men det hör faktiskt till nu att vara innovativ). Mina kurskamrater tyckte till och med att nu är det ju läge för mig att göra den snyggaste gradun man kan. Ja men visst: en skitsnygg gradu! Äntligen är jag på rätt ställe…

Strävar mot ljuset

Det har kliat i fingrarna att få skriva ett blogginlägg, men har inte hunnit. Så mycket jobb, sjuka barn och julfester och förberedelser så (så att jag glömde alla mina Wordfeud-matcher)… Men nu börjar julhelgen närma sig. Ungarna är redan lediga, och jag är hemma med dem måndag-tisdag och sen när det är riktig julhelg kommer till och med jag troligen att ta ledigt. Alltså försöka låta bli att tänka på jobb.

Jag ser i varje fall hoppfullt på nästa år. Är med i så många ansökningar och projekt nu att det skulle vara närmast fenomenalt dålig mojo ifall inget av dem får finansiering. Det har förstås krävt väldigt mycket jobb av mig nu på hösten att hitta och hålla alla dessa bollar i luften. Det har känts som att vara inne i en djup grop och försöka kravla sig upp. Tycker att jag ser ljus någonstans där uppe, och hänger och dinglar i någon hal trädrot. Så helt i botten kanske jag inte är. Men det är en bit kvar innan man får ligga och vila i gräset om man säger så. Haha jösses vilka liknelser. Nåja.

Trots sjuka barn förra veckan fick jag inskickat mina slutuppgifter till Service Design-kursen där jag använde mitt eget företag som exempel. Det var en väldigt nyttig övning. Men kunde inte lägga så mycket tid som jag önskade på det, så slutuppgiften är inte alls så bra som jag skulle vilja. Fast känner ändå att jag lärt mig mycket.

Sedan skickade jag in arbetsprover till ett frilansjobb som läromedelsredaktör. Det verkade mycket spännande, och blev riktigt inspirerad av uppgifterna jag skulle göra. Får knappast besked innan årskiftet, så får leva med att inte veta hur det gick över julhelgen. Men hoppas hoppas… Skulle vara ett så perfekt jobb för mig!

Att släppa taget om jobbet kommer att vara svårt märkte jag nu på veckoslutet. Varit på väldigt dåligt humör emellanåt. Hittat några stunder där jag lyckats slappna av. Men det kräver ansträngning. Att riktigt tvinga sig att bara ligga i sängen och till exempel läsa böcker med ettåringen (herregud vad hon älskar böcker just nu!), utan att genast tänka på alla hundra saker man borde fixa på datorn (tänker just nu denna sekund på att jag borde kolla upp en grej i ett projekt, suck).

Igår var det ljust ute, och gick i solen.

God jul! I väntan på ännu ljusare tider.

grasssun

Solen igår. Lustigt nog illustrerar ju den här bilden min grop- och gräsliknelse rätt bra…

Tryck!

Var och hämtade mina konsttryck igår! Beställde tio exemplar av fem olika bläckmålningar, och de blev superbra! Dessutom helt strålande service i detta tryckeri. Prigi heter de, och jag rekommenderar varmt. Ska snart trycka upp nya visitkort och trycka hos dem.

Och nu sålde jag redan ett tryck till min arbetsrumsgranne här i Saippua-Center. Nummer ett av tio av bilden med skuggorna.

treeshadows_150

Jag skriver alltså för hand upplagans nummer, och nummer på varje tryck, och signerar dem (även om de redan också har loggan där nere i hörnet). Trycket är inte begränsat (än så länge), men tänker att numreringen är trevlig. Har man ett lågt nummer så är det mer speciellt. Så ju snabbare man köper ett, desto lägre nummer.

I dag reser några av bilderna upp till Jakobstad. En av mina kurskamrater på Service Design, silversmeden Malin, kommer att ha en popup-butik där hela december, så då finns trycken att köpa där! Resten säljer jag via min Holvi-shop. Och den uppdaterar jag nästa vecka. Men är man alltså sugen på att köpa en ”lajv” så finns de här från och med tredje december.

Hurra!

Ljuset är bäst i oktober

Tänker det varje år, att solljuset i oktober är guldfärgat. Tror det är min favoritmånad med tanke på ljuset. Jag antar att jag tänker rätt mycket på färger och ljus. Hör till arbetsbilden.

Jobbar hemifrån igen i dag. Sonen är hemma tredje dagen med snorig näsa. Men han är ganska pigg och spelar PS3 med sin kompis i Ekenäs, som har höstlov hela veckan. Mina ungar får höstlov i morgon, och har bara torsdag fredag lediga. De får umgås med sina farföräldrar och en kusin. Och jag ska jobba på som vanligt.

Nästa vecka ska jag lämna in en längre uppsats till Leadership-delen av mina studier. Uppgiften var att svara på tre frågor gällande organisationsförändring och ledarskap. Igår kom jag på hur jag skulle vinkla det, och kände mig rätt fiffig där en stund. Nu borde man ju ännu skriva det mesta (har struktur och typ 2 sidor skrivna), kolla lite källor osv. Det är den tråkiga biten av att skriva essäer, tycker jag. Jag gillar att planera en facktext mest. Då kan man ju bli riktigt inspirerad. Men som vi alla vet: inspirationen täcker bara 5 % av arbetet. Sen måste man pressa ur sig resten. Temat jag valde var förresten hur man får mer mångfald i spelbranschen. När jag skrev på det igår insåg jag att jag verkligen hade ett behov av att skriva något mer strukturerat om det. Har tänkt så mycket på det de senaste åren, men inte systematiskt. Perfekt att tvinga sig att skriva om det då.

Min presentation igår gick väl helt OK (på min skala, på andras skala var den säkert lite bättre än bara OK). Fick folk att skratta i varje fall. Men sen finns det sånt som jag inte kan eller vill kontrollera, som min ”dagsform”. Igår var jag lite väl mjäkig. Jag skulle kunna våga ännu mer, inte vara så ursäktande, säga mer provocerande saker. Nåja, man kan ju vrida humor av sin mjäkighet också. Det är i varje fall skönt att märka att detta med att uppträda inte är ett problem för mig. Kan till och med njuta en del av att få prata inför folk. Särskilt om man kommer igång och får bra flyt. Kanske jag borde gå någon workshop i ståupp-komik (fast jag får lite ont i magen av tanken)… kunde vara bra bara med tanke på alla ens ”vanliga” uppträdanden.

Älskar verkligen att få folk att skratta…

På ett sätt är det att hitta tillbaka till sitt barn-jag. Innan tonåren var jag inte alls nervös för att prata inför en publik. Var till och med lite av en pajas, som provade på det mesta för att få dem som lyssnade att skratta eller bli imponerade. I tioårsåldern tror jag att jag tänkte lite på att bli skådespelare. Var med i ”dramaklubben” och läste böcker om teater. Minns en incident där 8-9-åriga jag var med på någon konferens som min pappa ordnade, och rummet var fullt av vuxna som väntade på att något skulle börja. Där fanns ett piano, och jag kunde väl exakt en sång och skulle förstås spela den åt de vuxna. Och sen njöt man av att få uppmärksamhet och beröm. Jag är sån: en show-off. Under tonåren var jag mer nervös och försiktig ett tag, fick rampfeber, kanske för att man insåg att det var möjligt att göra bort sig. Men tror att jag nu kommit till ett skede igen där jag kan släppa det. Och ju äldre man blir, desto mindre behöver man bry sig om andras negativa åsikter.

Bara att hoppa i den leriga vattenpölen.

Nu dök det upp foton från IGDA-kvällen på Facebook medan jag skrev!

12096066_525998200901693_6668412382867737884_n

Foto av Natasha Trygg

12079239_525998190901694_1976574411741820388_n

Foto av Natasha Trygg

Ja det här inlägget handlade ju inte så mycket om ljus trots allt. Men så kan det gå.