Nu skulle det ha passat bra med medborgarlön

Ja som rubriken säger. Nu hade det suttit fint med medborgarlön i mitt frilansarliv.

Man söker och väntar på svar och jobbar på, men ibland går det inte ihop, ibland förlorar man någon pusselbit och det blir glapp. Hade räknat med att ha ett uppdrag ännu hela hösten, men det verkar ha fallit bort, och inget annat har kommit till för att lappa hålet. Jag har ju nog försökt lappa det. Det tar väldigt mycket tid att söka nya kunder och jobb. Så jag betar av min lista på potentiella uppdragsgivare en efter en (för anonyma massmail hit och dit lönar sig inte, alla förfrågningar måste vara riktade och gjorda med eftertanke). Men nu har det varit en enda lång svacka med ”nej tack” ett tag.

Det underliga med mina tidigare uppdrag är att de nästan alltid kommer ”out of the blue”, alltså jag får väldigt sällan ett jobb genom att jag själv direkt tar kontakt med någon, utan de kommer till mig (via rekommendationer, slump, att någon har sett min portfolio någontans, eller typ ett år efter att jag frågat). Det har till och med kommit lite sådant den senaste månaden, men inte tillräckligt. Hoppas på att reda ut hur det här egentligen fungerar med hjälp av tjänstedesignstudierna, som jag inte hunnit med på ett par veckor.

Samtidigt har jag ju uppdrag (helt fantastiskt roliga sådana! Men utmanande…) som jag borde utföra med fokus, men det är ”lite” ansträngande när man har panik.

Nä men nu vill jag inte vara gnällig. En svacka är en utmaning att övervinna. Inte tänker jag ge upp så här lätt. Jag har fler kort i skjortärmen. Och framför allt ska man inte ge upp när man har panik, då fattar man inga vettiga beslut. I morgon ska jag titta in bland entreprenörerna i Slush och göra lite antropologiska studier (jag kan inte låta bli att se på nya sociala sammanhang ur den synvinkeln, sorry), eller bara försöka prata med folk och inte vara blyg eller för blygsam. Sen har jag min första föräldrakväll om spelkultur. Hoppas de inte äter upp mig levande…

Ljuset är bäst i oktober

Tänker det varje år, att solljuset i oktober är guldfärgat. Tror det är min favoritmånad med tanke på ljuset. Jag antar att jag tänker rätt mycket på färger och ljus. Hör till arbetsbilden.

Jobbar hemifrån igen i dag. Sonen är hemma tredje dagen med snorig näsa. Men han är ganska pigg och spelar PS3 med sin kompis i Ekenäs, som har höstlov hela veckan. Mina ungar får höstlov i morgon, och har bara torsdag fredag lediga. De får umgås med sina farföräldrar och en kusin. Och jag ska jobba på som vanligt.

Nästa vecka ska jag lämna in en längre uppsats till Leadership-delen av mina studier. Uppgiften var att svara på tre frågor gällande organisationsförändring och ledarskap. Igår kom jag på hur jag skulle vinkla det, och kände mig rätt fiffig där en stund. Nu borde man ju ännu skriva det mesta (har struktur och typ 2 sidor skrivna), kolla lite källor osv. Det är den tråkiga biten av att skriva essäer, tycker jag. Jag gillar att planera en facktext mest. Då kan man ju bli riktigt inspirerad. Men som vi alla vet: inspirationen täcker bara 5 % av arbetet. Sen måste man pressa ur sig resten. Temat jag valde var förresten hur man får mer mångfald i spelbranschen. När jag skrev på det igår insåg jag att jag verkligen hade ett behov av att skriva något mer strukturerat om det. Har tänkt så mycket på det de senaste åren, men inte systematiskt. Perfekt att tvinga sig att skriva om det då.

Min presentation igår gick väl helt OK (på min skala, på andras skala var den säkert lite bättre än bara OK). Fick folk att skratta i varje fall. Men sen finns det sånt som jag inte kan eller vill kontrollera, som min ”dagsform”. Igår var jag lite väl mjäkig. Jag skulle kunna våga ännu mer, inte vara så ursäktande, säga mer provocerande saker. Nåja, man kan ju vrida humor av sin mjäkighet också. Det är i varje fall skönt att märka att detta med att uppträda inte är ett problem för mig. Kan till och med njuta en del av att få prata inför folk. Särskilt om man kommer igång och får bra flyt. Kanske jag borde gå någon workshop i ståupp-komik (fast jag får lite ont i magen av tanken)… kunde vara bra bara med tanke på alla ens ”vanliga” uppträdanden.

Älskar verkligen att få folk att skratta…

På ett sätt är det att hitta tillbaka till sitt barn-jag. Innan tonåren var jag inte alls nervös för att prata inför en publik. Var till och med lite av en pajas, som provade på det mesta för att få dem som lyssnade att skratta eller bli imponerade. I tioårsåldern tror jag att jag tänkte lite på att bli skådespelare. Var med i ”dramaklubben” och läste böcker om teater. Minns en incident där 8-9-åriga jag var med på någon konferens som min pappa ordnade, och rummet var fullt av vuxna som väntade på att något skulle börja. Där fanns ett piano, och jag kunde väl exakt en sång och skulle förstås spela den åt de vuxna. Och sen njöt man av att få uppmärksamhet och beröm. Jag är sån: en show-off. Under tonåren var jag mer nervös och försiktig ett tag, fick rampfeber, kanske för att man insåg att det var möjligt att göra bort sig. Men tror att jag nu kommit till ett skede igen där jag kan släppa det. Och ju äldre man blir, desto mindre behöver man bry sig om andras negativa åsikter.

Bara att hoppa i den leriga vattenpölen.

Nu dök det upp foton från IGDA-kvällen på Facebook medan jag skrev!

12096066_525998200901693_6668412382867737884_n

Foto av Natasha Trygg

12079239_525998190901694_1976574411741820388_n

Foto av Natasha Trygg

Ja det här inlägget handlade ju inte så mycket om ljus trots allt. Men så kan det gå.

Svammel om Women in Tech

Hej hopp! Kort rapport. Två av tre barn har varit sjuka (vanliga snorsjukan som tur), så jag kämpar med att hinna med mina deadlines. Men det löser sig. I kväll ska jag prata om Underworld Kitchen på IGDA-kvällen i Åbo, men annars ligger pixlandet på is för tillfället. Istället är det talterapiappen som kommer att dra mig framåt denna höst. Och bra så.

Förra veckan var jag på Women in Tech-konferensen i Helsingfors, och fick många tankar av det. Bra att det snackas om hur man ska få in mer kvinnor i teknologibranschen, men samtidigt kändes det också som att det finns en hel del arbete som måste göras för att det alls ska kunna skapas förändring. Till exempel rådde stor förvirring bland en del talare om hur man kan närma sig begreppen kön och genus, vilket var lite oroväckande med tanke på konferensens mål (jag menar, om man inte ens har en rudimentär analys av begreppet ”kvinna”, så kan det vara lite svårt att få mer av dem i branschen; vad innebär fokus på ”kvinnor” här?). Det behövs alltså mer genusvetenskap, mer humaniora och samhällsvetenskap i de teknologiska sammanhangen. Tänker att det är designers som kan vara brobyggare här (fick en sådan känsla, men det beror också på designutbildningarna i Finland). Tänker att jag har precis rätt kompetens, och är på rätt väg för att vara en som kan skapa den förändringen, men var börjar man?

Okej, har redan börjat, och kommer att vara lite mer aktiv inom IGDA så småningom (så mycket som tiden tillåter), och där finns en del möjligheter att börja skapa förändring. Har också nu ett mycket lovande nätverk i Åbo. Det är här som jag kan skapa förändring. Vi ska se hur det går.

Nästa vecka förresten! Kommer bli episk (det finns inget utrymme nu för att själv smittas av snorviruset)! Ska flyga till Köpenhamn, ta tåget till Landskrona, och uppleva detta. Så otroligt spännande. På ett behagligt sätt alltså.

Känns som flyt!

I dag var jag i Helsingfors på lunchmöte (tack vare Onnibus kostade resan verkligen inte mycket), och gick igenom detaljerna till ett fantastiskt roligt illustrationsjobb som kommer att uppta min vinter! Och att jag dessutom får jobba med en mycket trevlig och organiserad person som redaktör är ju stort bonus.

Ni får följa mig på instagram och facebook så börjar det säkert sippra ut processbilder så småningom. Hehheh.

Sen fick jag svar på lite arbetsprover jag skickade ut i torsdags. Jobbet gällde en serie dekaler till en app. De skulle inte behöva dem riktigt ännu, och fick veta att de återkommer under vintern. Tolkar det försiktigt positivt.

Var nyss på IGDAs möte i centrum och hörde en paneldebatt om spelbranschens framtid i Åbo. En del intressant att bita i fick jag där. Nu under året har jag börjat få rätt bra koll på läget här, och man kan ju säga att det är som med allt annat kreativt jobb: bäst att vara försiktigt optimistisk realist. Dvs. farligt att bygga upp illusioner eller stora förväntningar, men inte kommer man heller någon vart om man förlorar hoppet och inte vågar ta risker. Ska skriva mer om detta senare, men nu är det läggdags.

Vädret samarbetar inte

Igår var det rena helvetet att röra sig med buss med en massa ungar. Fattar inte hur humöret höll så bra. Värst var sista bussträckan med lilla A som fick nervsammanbrott och skrek hela vägen. Äldre damer tittade på oss med medlidande. Baby vred sig i min famn tills hon var en het boll av svett. Jag nödammade henne direkt utanför bussen på en parkbänk (ammar fortfarande). Sen var hon en liten solstråle igen.

På kvällen fick jag skala av mig kläderna. Typ.

Ja det hela började på morgonen med att bilen till sist gav upp mitt på Pansiovägen och en extremt vänlig karl kom och knuffade ut oss ur trafiken. Jag fick sedan på motorn efter ett tag så att vi kunde köra in på en bensinstation och parkera. Sen gick vi till bussen och sonen blev ändå bara en kvart försenad. Men så måste jag ju tillbaka och köra bilen till en verkstad. Vi fick tid först på torsdag, så nu står bilen vid dagis, för att senare flyttas tillbaka till verkstaden. Får se hur det går med den sen.

Och i dag är det ju istället ösregn. För att vi bor på två platser så är ju det mesta på fel ställe. Paraplyer i bilen. Tjockare kläder i huset. Som tur hade jag i varje fall tagit babys regnkläder till lägenheten (badrumsrenoveringen, vi bor fem pers i en tvåa tillfälligt). När jag till sist kom till arbetsrummet i dag halvtio hade jag fyra paraplyer och en tung väska, och svettades igen.

Alltså logistiken i mitt liv just nu. Hjärnan får jobba övervarv på att minnas rätt nycklar och vad som ska fraktas hit eller dit. Är alla barn på rätt ställe helt säkert?

Vad är det jag jobbar med nu igen då?

Nåh, så illa är det inte. På något sätt lyckas jag mitt i allt detta ändå njuta. När det känns tungt (till exempel med fyra blöta paraplyer i famnen i en skumpig buss som ger mig lite åksjuka) tänker jag bara: detta är livet, älskar det.

Och igår ritade jag en fin teckning och kände mig nöjd. Fick också mina animationsböcker. Mastontverk som jag ska bläddra i på kvällarna när baby somnat.

Nu ska jag rusa mig in i stan igen och gå på lunchmöte med ett av mina speldesignteam.

Livet. Love it.

PS. Är medlem i Worldcon 75, woohoo! Och lyckades dessutom anmäla mig till ett evenemang i oktober, Women in Tech, gratis och superspännande!

Livet fortsätter hurra!

Åh lättnaden. Hade min pitch igår och det gick utan problem. Var förstås spänd och nervös hela dagen, och särskilt precis före. Men samtidigt så kände jag mig så väl förberedd att jag inte var riktigt så nervös som jag varit i andra tillfällen. Direkt efter kändes det nog fantastiskt skönt att ha gjort pitchen. Det var väl 100-150 personer där? Något sånt. Fullt i varje fall. Och fyra företagssnubbar som satt och skulle ställa kvistiga frågor. Men tyckte inte ens att frågestunden gick särskilt dåligt. Jag gjorde det bästa jag kunde och det var rätt bra. I någon parallell verklighet kunde jag kanske ha blivit ståuppkomiker. Eller inte.

Däremot vann vi inget. Vilket kanske inte var så förvånande. Men jag tycker samtidigt inte att min pitch var på något sätt sämre än någon annans, eller ens sämre än de som vann för bästa pitch. Men så kan det gå.

Huvudpriset delades i två delar, så två lag ”vann”. Först tänkte jag, att åhåå, kanske helt bra. Men ju mer jag tänkte på det, desto mindre tyckte jag om det beslutet. Tycker nu att de borde ha gett hela priset åt det ena laget, vilket faktiskt var det laget jag personligen hejat på hela tävlingen (detta lag).

Det som mitt team främst fick ut av det här var att testa hur det fungerade att arbeta tillsammans. Och eftersom det funkar helt fantastiskt bra, så ska vi fortsätta slipa på Underworld Kitchen. Men nu kommer jag inte att kunna lägga så mycket tid på det som under sommaren.

Sen måste jag ju lägga till att jag fått en helt unik inblick i hur startups fungerar, vilken logik som styr den världen, och förstås har vi fått en massa intressanta kontakter. Men för mig personligen är det kontakterna till andra som vill skapa spel i Åbo som är viktigast. Känner mig mycket nöjd och optimistisk och glad. Nya vänner med samma intressen som en själv! Men att man skulle kunna leva på det, alltså få in pengar, det får man nog vänta på ett tag ännu. Konstbranschen och spelbranschen är rätt lika trots allt.

Mycket lärorik sommar. Nu kommer det vara väldigt spännande att försöka klara sig som frilansare. Jag har några månader på mig att få det hela att gå runt. Annars blir det att börja söka andra jobb också (som om de växer på träd, haha, men jag kan tänka mig en del grejer som kunde vara kul, men vill ha en ordentlig lön då också). Men nu tamejfan ska jag försöka. Kasta mig in i det. Skapa konst och hålla tummarna för att det kommer att gå att leva på det.

Dagisinskolning. Politisk konst.

Den här veckan har varit så oerhört tung. Inskolningen i dagis har gått alldeles OK, men den kräver enormt mycket energi av mig. Det handlar ju om att skapa nya rutiner och samtidigt vara tryggheten för barnet som rycks ifrån sin normala tillvaro. Samtidigt myllrar det av andra krav i mig. Har deadlines, vill förbereda mig för nästa jobbfas, vill fixa i ordning arbetsrummet, oroar mig för min ekonomi, letar frenetiskt efter möjligheter. Allt det har fått ta ett steg bakåt, men det är tungt att acceptera det och fortsätta vänta på TID.

De äldre barnen har också behövt mig mycket. Också deras rutiner påverkas av inskolningen. När lilla A har varit sur på kvällen tar det ju också energi av dem. Snart börjar de skolan. Saker och ting måste kollas och fixas, förberedas. Har gått igenom allas kläder i dag, letat efter små regnkläder, hittat påsar jag stoppat undan som innehåller kläder som nu plötsligt passar en annan. Om det är något som jag avskyr med att ha tre barn, så är det mängden kläder som ska flyttas hit och dit. Tre barn, fyra årstider. Mängder av lådor och påsar. Platsbrist. Behov av organisering.

I dag kommer jag att missa en demonstration mot rasism i Åbo som jag skulle ha velat delta i. Men jag kan inte ta med ungarna tid, eftersom en av dem inte klarar stora folkmassor. Så deras journalistpappa får gå och representera oss alla.

Hela den här Immonen-grejen har gjort att jag känner en enorm sense of urgency. Fatta att hälften av Sannf håller med hans uttalanden. Och nu har Soini sagt att saken INTE kommer att tas upp på partiets möte i Åbo nu i helgen.

Det går bara att dra två slutsatser av detta: Sannfinländarna är precis ett så rasistiskt och nära på fascistiskt parti som jag alltid trott. Regeringen accepterar detta, och är därför en rasistisk och nära på fascistisk regering (oberoende av att de säger sig stå för mänskliga rättigheter för alla människor). Jag kan personligen inte acceptera en regering med sådana värderingar. Men vad kan man göra annat än säga det om och om igen?

Förra helgen, på hotellrummet, såg jag bitar av en dokumentär om Ralph Steadman. Och det sa PLING i skallen på mig. Det här är vad en som tecknar kan göra. Eller det har jag ju tänkt på länge redan, men att se hur någon gjort är alltid inspirerande. Jag har inte vetat så mycket om Steadman, mest känt till hans samarbete med Hunter S. Thompson. Namnet är bekant. Men all hans fantastiska politiska konst hade gått mig förbi. Det finns så klart massor med karikatyrtecknare som redan sysslar med politisk satir och kritik osv. Men samtidigt tycker jag inte att jag sett så mycket av det här i Finland ändå. Bara några få som sprids på fb. Visst känns det som om det kokar i kulturkretsarna just nu. Demonstrationen i dag (och den i Helsingfors) är ju ett tecken på det. Men tecknare kunde synas mer. Göra mer. Steadman hade bland annat gjort en grej, och det var att illustrera alla artiklarna i FN:s mänskliga rättigheter. Vilken strålande idé tänkte jag! Sorgligt nog har den texten fortfarande enorm relevans. Så den idén ska jag stjäla och förhoppningsvis hinna komma till snart…

Men just nu alltså: måste få i ordning våra nya rutiner, dagis, skola, barn och hushåll. Göra färdigt animationerna, och fixa demodagen (demondagen för oss, haha). Det kommer säkert att ta tid att komma in i det nya, in i arbetsrutiner. Men sen. Fan också. Jag kan inte bara strunta i det ruttna som sprider sig. Jag är fri att fatta pennan.

Efter fredagspitchen

Känslan är bra! Vår nya pitch approach funkar fint. Jag tror folk skrattade åt skämten, men ärligt talat så gör nervositeten att jag har svårt att minnas publiken. Men fick bra kommentarer efteråt. Stämningen var mycket positiv.

Så har det varit för det mesta när vi berättar om spelet: folk ser glada ut. Det är ju ett humorspel vi jobbar på, så det ser jag som ett gott tecken. Ungarna här hemma är också mycket entusiastiska.

Det jag nu mest väntar på är att programmeraren ska få till stånd en spelbar version. Alltså minsta möjliga som krävs för att man ska kunna testa.

Nåja. I dag jobbar jag inte med spelet, men däremot är det vårt team som ordnar grillfest i Boosts utrymmen på onsdag (alla team gör det en gång), så i dag ska jag åka till butiken och shoppa en del av det som behövs. Grillfesterna är förresten öppna tillställningar, så är du nyfiken på vad Boost är, och vad vi grillar, så kan man dyka upp efter kl 18 på onsdag.

Ja och kolla in vår uppdaterade webbsida om du är nyfiken på spelet. The name of the game: Underworld Kitchen.