Skriva interaktivt

På torsdag nästa vecka är det ICT Showroom i ICT-huset. Vår demo för talterapiappen Sanalanka kommer att finnas där, och vi som varit med kommer också att stå där och representera. Själv hinner jag bara vara på plats en timme på förmiddagen, för kommer att åka på mitt nya deltidsjobb på eftermiddagen. Jag kommer att vara eftisledare för en liten grupp barn med specialbehov fram till slutet av maj (när skolorna slutar). Egentligen börjar jag just på torsdag, men behövdes som vikarie redan i fredags. Känns väldigt spännande och utmanande, men också skönt att som omväxling jobba med något som inte kräver att jag pushar på mig själv och är disciplinerad för att få något gjort. Tror också att jag kommer att lära mig väldigt mycket om mig själv i det här jobbet…

Men tillbaka till appen och skrivandet. Det är första gången jag har skrivit text till en interaktiv berättelse. Och det har varit extremt lärorikt, och mycket utmanande. Man kan ju inte bara bestämma att det här ska hända och denna linje kommer berättelsen att följa, utan det gäller att skapa många möjligheter och styra läsaren/spelarens upplevelse på ett mycket mer komplicerat sätt. Hur skapar man dramatik när handlingen kan ta så många olika vägar?

I framtiden kommer det att bli mer av dessa interaktiva texter med ”branching narratives” (för Sanalanka är ju inte ens nära på färdig, finns bara en början, och nu hoppas vi på finansiering så vi kan fortsätta). Började för någon vecka sedan med att skriva manus till ett nytt projekt, med delvis samma team. Det är en berättelse som jag har haft i ett synopsis-skede sedan i höstas, och mitt mål är att skriva ett litterärt och konstnärligt spel. I dag är jag särskilt inspirerad, för det går bra i Steam för studions nyligen publicerade litterära spel The Bottom of the Well (kolla in här, det är gratis att spela: http://store.steampowered.com/app/449020/)! Grattis Red Nettle Studio! Väldigt kul!

Har under våren funderat mycket på vilken form mina berättelser och texter kan ta, och hur jag ska fortsätta med mitt skrivande (och illustrerande). Vill jag fortsätta skriva ”traditionella” romaner alls? Varför ska jag sträva efter att publicera mina texter i bokform? Det känns som om jag kan nå ut på ett helt annat sätt genom att skriva för digitala plattformer. Eller jag når kanske en annan publik på det sättet. Så jag är absolut inne i ett snabbare brytningsskede just nu, och eftersom det lätt blir väldigt splittrat om man försöker göra allt så måste jag välja och fokusera, och nu är fokus på dessa interaktiva berättelser.

Men så handlar ju väldigt mycket också om möjligheter och slump. När jag för snart 10 år sedan bestämde mig för att skriva på allvar hade jag inga kontakter till spelbranschen och visste inte hur man kunde få sådana (branschen var dessutom mycket mindre i Finland då). Att skriva för bokpublicering kändes enklare och mer rakt på sak. Det behövs inte ett team av programmerare eller 3D-animatörer för att få en bok publicerad… Nu har jag hunnit bygga upp det nätverket. Nu är det möjligt att skriva för spel (det var inte en främmande tanke för mig för 10 år sedan, vilket jag kan se i mina anteckningar från den tiden… hade drömmar om samarbeten redan då – Bildbindaren handlar ju de facto om att bygga spelvärldar och att skriva så var en helt medveten strategi för mig, sorry spoiler :D).

Bäst att skriva lite på manuset nu då. Känns supersvårt, men är extremt taggad! Wohoo!

Och vill du veta mera om det här spelprojektet, så håll koll på bloggen i april. Då kommer jag att berätta mer om det nya manuset, visa lite bildmaterial och avslöja vad spelet heter…

Maresi för alla

Det är så roligt att följa Marias Maresi och hur denna fina roman tar över världen. Kolla i hennes blogg nu, så får ni se hur en bok lanseras på engelska marknaden! Väldigt spännande och intressant.

Jag är så glad och stolt också över att få göra illustrationer till Maresis lättlästa version (ges ut av Lärum Förlaget), som ska komma ut på svenska senare i år. Omslaget i katalogversion gjorde jag i slutet av november, och nu jobbar jag med bilder till inlagan. Förutom att jag verkligen vill att det blir en snygg bok, blir det ju extra spännande att illustrera en bok som verkar bli en stor internationell hit också! No pressure. Haha.

Apropå lättläst, alldeles nyss ploppade en finsk YLE-intervju fram i min mobil om lättläst litteratur. Lättläst betyder inte enkelspårigt. Poängen är att de som har lässvårigheter vill ha lika utmanande och bra innehåll som de utan svårigheter. Och jag måste säga, att efter att jag läste det lättlästa manuset i december så är jag väldigt imponerad. Det är samma bok, förutom att det gick snabbare för mig att läsa (som inte har lässvårigheter). Men känslorna och världen som målades upp var samma.

Jag tänker mycket på detta när jag illustrerar Maresi nu. Bilderna behöver inte vara ”enkla”, de ska tilltala samma åldersgrupp som den ursprungliga texten tilltalar. Bilderna ska vara vackra och bygga upp samma värld som texten. Och de får gärna innehålla något mer att tänka på. Nu har jag bara börjat skissa på de bilder som kommer till inlagan, men jag har en lista på vilka scener, miljöer och personer som jag kommer att fokusera på. Ska bli så spännande att se vad som kommer ur arbetet – för jag vet ju inte i förväg riktigt hur det kommer att bli. Vad som fungerar ser jag först när jag gjort det.

Ja, och nu tillbaka till dagens uppdrag: mera manustext till talterapiappen (vilket jag gör hemma med min krassliga tioåring). Lite på samma spår är ju det projektet också. Tycker att jag börjar hitta en linje i mina projekt. Konst och litteratur för alla. I morgon ska jag dessutom på möte och diskutera läromedel…

Älska sitt jobb

Tänkte nyss ”I love my job” som man gör ibland. Känslan kom när jag printade ut en längre text som jag ska illustrera. Blev riktigt sugen på att sätta tänderna i den och börja fundera på var de fem illustrationerna som ska komma i inlagan skulle kunna vara och vad de ska föreställa. Bilder vimlar redan i huvudet, för jag har läst boken förut, men nu är det en lättläst bearbetning som jag ska illustrera. Blir spännande att se hur samma berättelse berättas på ett nytt sätt. Och det finns nu en första omslagsbild som kommer att finnas i en katalog:

maresiomslag_dec15_framsida

Det kan alltså komma ändringar ännu (troligen, för kommer säkert att hitta en massa detaljer som jag vill förbättra), för själva boken trycks först om över ett halvt år.

Har alltså fått två deadlines gjorda tidigare i veckan, och är nu fri att lägga lite tid på talterapiappen. Just nu jobbar vi på minispel med kort som föreställer olika djur och objekt. Förresten så har appen en Facebook-sida: Sanalanka. Det finns inte så hemskt mycket där ännu, men nästa måndag ska vi vara 33 % färdiga med prototypen*, så då kommer vi att ha lite bilder av hur spelet kommer att se ut – gameview alltså. Och sen lägger vi säkert ut mer bildmaterial också, när helheten börjar ta form.

Och så väntar jag på ett intressant besked igen, men den här gången ser det ganska hoppfullt ut, vilket kanske förklarar mitt goda jobbhumör i dag…

Okej, let’s go! Nu ska jag rita bär, ett fågelbo, en kanin, stjärnor…

*Projektet är med i en kurs för IT-studeranden. Våra programmerare går den, så det kommer en del deadlines på grund av det, vilket nu bara är bra!

Vädret samarbetar inte

Igår var det rena helvetet att röra sig med buss med en massa ungar. Fattar inte hur humöret höll så bra. Värst var sista bussträckan med lilla A som fick nervsammanbrott och skrek hela vägen. Äldre damer tittade på oss med medlidande. Baby vred sig i min famn tills hon var en het boll av svett. Jag nödammade henne direkt utanför bussen på en parkbänk (ammar fortfarande). Sen var hon en liten solstråle igen.

På kvällen fick jag skala av mig kläderna. Typ.

Ja det hela började på morgonen med att bilen till sist gav upp mitt på Pansiovägen och en extremt vänlig karl kom och knuffade ut oss ur trafiken. Jag fick sedan på motorn efter ett tag så att vi kunde köra in på en bensinstation och parkera. Sen gick vi till bussen och sonen blev ändå bara en kvart försenad. Men så måste jag ju tillbaka och köra bilen till en verkstad. Vi fick tid först på torsdag, så nu står bilen vid dagis, för att senare flyttas tillbaka till verkstaden. Får se hur det går med den sen.

Och i dag är det ju istället ösregn. För att vi bor på två platser så är ju det mesta på fel ställe. Paraplyer i bilen. Tjockare kläder i huset. Som tur hade jag i varje fall tagit babys regnkläder till lägenheten (badrumsrenoveringen, vi bor fem pers i en tvåa tillfälligt). När jag till sist kom till arbetsrummet i dag halvtio hade jag fyra paraplyer och en tung väska, och svettades igen.

Alltså logistiken i mitt liv just nu. Hjärnan får jobba övervarv på att minnas rätt nycklar och vad som ska fraktas hit eller dit. Är alla barn på rätt ställe helt säkert?

Vad är det jag jobbar med nu igen då?

Nåh, så illa är det inte. På något sätt lyckas jag mitt i allt detta ändå njuta. När det känns tungt (till exempel med fyra blöta paraplyer i famnen i en skumpig buss som ger mig lite åksjuka) tänker jag bara: detta är livet, älskar det.

Och igår ritade jag en fin teckning och kände mig nöjd. Fick också mina animationsböcker. Mastontverk som jag ska bläddra i på kvällarna när baby somnat.

Nu ska jag rusa mig in i stan igen och gå på lunchmöte med ett av mina speldesignteam.

Livet. Love it.

PS. Är medlem i Worldcon 75, woohoo! Och lyckades dessutom anmäla mig till ett evenemang i oktober, Women in Tech, gratis och superspännande!

Pixelgalen

Har ju ritat pixelgubbar hela juni och det börjar märkas i mitt undermedvetna. Om jag sover lite halvdåligt så får jag märkliga drömmar där allt är pixlat. Till exempel i morse när baby A vaknade klockan 4 och började rotera i sängen. Kvällen innan hade jag precis filat på vår huvudfigur Beelze (som i Belzebub), som alltså är en söt liten demon. Och ni kan ju tänka er vilka underliga drömmar det blir av pixlad babydemon klockan 4 på morgonen.

zombiegirlscreen

Pixelzömbigrrl! Mwuaah!*

Nu har jag bokat taxi till imorgon till hamnen. Dags att packa! Archipelacon-nerver! Iiih!

*benbrottet har bytt plats till andra benet nu, bilderna lever…

Inte långt kvar

Inte långt kvar till allt möjligt!

Men minst kvar är det till Archipelacon som börjar om två dagar! Fick veta att min piratbild fanns med i Nya Åland i dag. I mycket eminent sällskap:

10672260_10153891903359989_2683024341544776402_n

Där nere till höger är min blåhåriga fara. Här finns mer om konstutställningen.

Det är med lite blandade känslor nog som jag kommer till Archipelacon. Det blir första gången jag är borta över natten från lilla A, och är rätt nervös över hur hon ska klara sig. Så klart klarar hon sig bra (precis som mina två äldre barn som jag har varit borta ifrån 3-4 nätter när de var i ettårsåldern), men de senaste veckorna är det bara jag som fått henne att somna om på natten, så hennes far får det nog inte så enkelt. Men sen kan det ju också hända att det inte blir några problem alls. Kanske vi till och med har en baby som sover bättre efter denna ”sömnskola”? Men man kan inte få allt. När jag är med henne kan jag inte jobba och gå på con, men när jag inte är med henne saknar jag henne. Kan inte ha henne med och vara på con och hålla föredrag, så det är bara att släppa taget och acceptera. Det är nog också bara bra att vi byter roller lite här hemma också, med tanke på att det är jag som varit hemma mest.

Och man får ju erkänna att visst kommer det också att vara otroligt skönt att bara vistas med vuxna (som dessutom har samma passioner som jag) i fyra dagar. Inga blöjbyten. Får sova ostörd på natten. Får läsa en morgontidning och äta utan att stressa och hålla koll på någon annan. Behöver inte panikduscha. Får gå på toa ensam. Hahaha. Men så är det ju.

Nåja. Det slog mig att det inte är långt kvar till en massa annat spännande också. En dryg månad tills jag har ett eget arbetsrum och tills baby A börjar dagis. Och två månader tills vår spelprototyp ska vara klar. Bara drygt två månader tills jag börjar med nya studier. Och hela hösten är fullspäckad med drömjobb. Jag klagar inte! (trots att det är mycket, men bara man sover och äter och gör lite yoga emellanåt blir det nog bara bra).

Mitt program på Archipelacon!

Jag kommer att ha fyra programpunker på Archipelacon. Storheten i detta!

Här kommer jag att vara (hoppas det kommer någon!):

Thursday 17–18: Illustration magic (speaker)
Friday 13–14: Fantastic art – Past, Present and Glorious Future (moderator)
Friday 15–16: Digital magi (speaker)
Friday 16–17: Fantastisk podd (panelist)

Illustration magic är bara den engelska versionen av Digital magi, så man måste inte se båda, hehe.

Håhhåh. En dryg vecka kvar… Nervöst och spännande, och PEPPEN!!

Första maj, jobb och kropp

Jag sitter och fixar undan små arbetsuppgifter som hopat sig under veckan, och som kräver att jag kan sitta i fred vid datorn och fokusera. Och eftersom det är helgdag är D hemma och kan ta förmiddagspromenaden med baby A. Så jag har plötsligt lite tid. Men nu borde jag egentligen passa på att tvätta håret och inte blogga.

Måste säga att jag verkligen längtar efter att komma förbi den här baby som upptäckare-fasen. Man måste lyfta undan henne från farligheter eller dyra prylar (den nya TV:en, som hon vill slå på) hela tiden. Min kropp känns konstant överansträngd. Det räcker inte ens med att sova en natt för att återhämta sig, för när jag vaknar är jag stel som en pinne. Fast det finns ju fördelar med att tvingas röra sig så här mycket. Måste ju anta att det också är bra för musklerna. Man sitter inte stilla i varje fall! Igår kröp jag under matbordet med baby, och hon blev så superlycklig av det att man ju ändå måste tycka att detta är en skojig fas också. Man kan också bara ligga på golvet med henne och låta henne klättra på en. TV:en struntar hon i när ingen ser på den. Men när stora barnen är hemma vill de spela efter skolan, och då måste jag låsa in mig i ena barnrummet med baby så att man slipper lyfta bort henne från TV:en. Där lyssnar vi på radio, dansar lite när det kommer en bra låt, jag läser en mening då och då i en bok, skriver upp idéer i anteckningshäftet, kollar fb, spelar Farm heroes saga, plockar med klossar eller stirrar in i en Barbie-dockas hår. Sen kan man prata med baby A också. Hon säger ”Ha?”, ”Deddeddedde”, och ”Taaa?”. Det där sista är ”tack”. Hennes prat låter som riktigt prat, fast utan mening. Det är supergulligt.

Det blev babyrapport här!

Under veckan har jag faktiskt hunnit med annat också. Ville lämna in ett bidrag till Archipelacons konstutställning, men lyckades inte få till det med min första idé. Så på tisdag och onsdag lyckades jag klämma ur mig något helt nytt. Vet inte om jag är nöjd eller inte, men bilden blev liksom mer jag än det första jag försökte göra. Får se om den kommer med på utställningen. Och om den kommer med, kanske jag göra lite ändringar ännu. Så här ser den ut nu:

captblue_150dpi

Sen har jag fått ett nytt damtidningsuppdrag, med deadline på måndag. Har bara börjat lite på den. Hinner fixa resten på veckoslutet. Och har haft teckningsinspiration, så det har inte blivit tid till att skriva. Tyvärr tar de ut varandra när tiden är begränsad. Jag klarar dessutom av att rita i anteckningsblocket när jag är med baby i lekrummet. Så då gör man ju det…

Grafisk roman

Kom på i bilen i dag att manuset jag jobbar på skulle vara ganska fantastiskt som en grafisk roman. Har berättelsen mycket klar för mig visuellt. Det är ju en skrivteknik för mig, att se allt som en film. Men förstås också känna hur det är att vara i huvudkaraktärernas kroppar, vilket inte bara är visuellt förstås.

Så oberoende om manuset blir bok eller inte, så tänker jag försöka mig på att göra en serie av den. Funderar på crowdfunding, att man skulle publicera en scen åt gången (elektroniskt som pdf-filer tänkte jag) när man fått tillräckligt med backare för ritjobbet. För det är i princip omöjligt tidsmässigt att rita en grafisk roman utan nån form av finansiering. Extremt tidskrävande jobb.

Nå, vi ska se hur det blir! Jag är så inne i manuset nu att det är igen svårt att tänka på annat. Fast samtidigt väntag jag på olika besked om ansökningar av olika slag, så man svävar lite i osäkerhetslimbo här igen.

Och i morgon ska jag på ett spännande inträdesprov. Men är mer nervös för att baby ska vars en hel dag med sina morföräldrar. Vi ska träna lite på bilstolar, blöjor och burkmat i dag…