Att mötas av misstro

I en månad har jag varit med i en diskussionsgrupp på FB som startades för att så kallade ”invandringskritiker” och ”toleranta” skulle klara av att vara i dialog med varandra, dvs. ett försök att nyansera bilden av dessa grupper och minska polariseringen. Jag plockades förstås med som en ”tolerant”, fast det inte är något som jag anser definierar mig särskilt bra. Min inställning till människor är baserad på respekt och försök att förstå och kommunicera, inte att tolerera. Det är ett problematiskt ord, som jag inte tänker gå in på desto mera nu (har nog skrivit om det förut tror jag).

På samma sätt menar många ”invandringskritiker” att de felaktigt definieras som rasister. Och det stämmer säkert att alla som kritiserar invandring inte är rasister, snarare är de kanske nationalister eller bara extremt cyniska. Det finns alla möjliga subgrupper inom den gruppen. Det som istället slår mig mer är en viss attityd till människor som de har gemensamt. En cynisk, misstroende attityd. Lita inte på någon! Så många är ute efter att utnyttja dig (eller vårt land). Ge inte lillfingret, de tar hela handen! Det kommer gå illa om man öppnar sig! Släpp inte in världen hit, för då överlever vi inte… Släpp inte in någon i ditt hjärta, för då blir du sårad.

I mina inlägg i diskussionsgruppen har jag tagit en personlig vinkling, men måste förstås undvika att skriva ut privata detaljer i en offentlig grupp. Måste därför skriva om mina erfarenheter på ett svepande sätt, men jag har varit tydlig med min position: jag är vän med människor som är rädda för att de ska dö om de skickas tillbaka till sitt hemland. Då krävs jag direkt på bevis. Bevisa att de asylbeslut som du sett har fel i sig. Bevisa hur dina vänner varit utsatta. Bevisa att de är hotade. Vi tror inte på dina eller deras ”berättelser”. Du är så naiv som tror på allt de säger.

Det är svårt att diskutera med personer som helt kategoriskt vägrar tro på att min uppfattning av verkligheten kan vara sann. Om jag säger att jag suttit öga mot öga med en person, som fattat mod till sig, och berättat om döda bröder och traumatiserande situationer, och jag har varit övertygad om att de inte hittar på detta, varför blir jag misstrodd? Jag är faktiskt ganska övertygad om att mina vänner INTE har berättat de allra värsta sakerna åt mig. Att de besparat mig. Att de inte orkar berätta allt. Särskilt inte detaljer. Jag är inte en dålig människokännare. Jag kan nog ana mig till när någon ljuger, eller undviker ämnen. Dessutom: varför skulle någon ljuga om en sån sak åt mig? Jag är inte Migrationsverket. Jag är bara en vän som man kan lätta på hjärtat åt.

Men det här går inte heller fram. För de ”invandringskritiska” vill inte befatta sig med dessa människors liv och berättelser. Jag antar att det skulle vara att öppna sitt hjärta för mycket. Kanske man skulle bli tvungen att känna medkänsla. Hemskheter.

Igår försökte polisen deportera en ung kvinna – Lara från Irak. Hennes mamma satt på flygfältet och grät omgiven av demonstranter. Efter 19.15 när jag visste att planet borde ha lyft kände jag en bottenlös sorg och besvikelse. Svart. Men bara några minuter senare fick jag veta att Lara hade skrikit på planet, och en annan passagerare hade stått upp för henne. Lara togs av planet och fördes till förvaret i Metsälä. I morgon ska de möjligen försöka deportera henne igen. Men man vet aldrig med polisen, för de informerar liksom inte öppet om när de utför deporteringar.

Lara vill leva en västerländsk livsstil, och har därför hotats av sin egen far och hans manliga släktingar (bland annat). Hon lär ha en finsk pojkvän som hon vill bilda familj med. Hon är tatueringskonstnär. Hon skrek så högt att den finska polisen måste stoppa deporteringen. Vilken hjälte hon är!

Jag skrev om det här i diskussionsgruppen igår också. De ”kritiska” var bittra och sura över att deporteringen misslyckades. Hur ska vi nu bli av med folk om det inte går att tvinga bort dem? Kan de inte drogas eller bindas fast? Jag tycker att de borde lastas i lastfartyg istället, så skulle man kunna skeppa bort fler på en gång, skrev en. Jag svarade inte på dessa kommentarer. Skrev mest om det jag vet om kvinnors position i Irak. Om det här fallet. Om hur jag tycker att deportering är moraliskt fel.

Men jag anade lite darr i mustascherna igår… lite tveksamhet… något som var annorlunda i kritikernas förhållningssätt. Det var något i det här fallet – att det handlade om en ung kvinna som ville leva som oss – som jag anar att gick in under skinnet på dem. På någon av dem i varje fall. De hade inte förväntat sig det här. De pratar alltid om dessa unga män som kommer och ska leva på bidrag och ta hit sharialag och bla bla. Men Lara passade inte in i deras förutfattade bild av läget.

Fast det känns som att hyvla av sitt eget skinn med en osthyvel när jag går in i den där gruppen och läser kommentarer, så kanske det kan vara att jag kan hyvla av små flagor av deras fördomar ibland. Kanske komma in under deras skinn och lämna små obekväma korn av tvekan i deras kött. De vet att jag inte är okunnig eller naiv (det här har kommit fram i diskussionerna, och några av de vettigare kritikerna verkar ha byggt upp en bild av mig som ”inte en av de värsta toleranta utan ganska vettig”). Men de vet också att jag bygger allt på ett ganska tydligt moraliskt ställningstagande, förstås det att jag önskar att alla människor ska behandlas med lika värde och rättvist (kristen moral i grunden, fast jag inte är religiös). Jag försvarar mina vänner. Det är liksom min moraliska grund här. Men mina vänner är inte deras vänner. Och deras grundinställning är att man inte kan tro på de asylsökandes berättelser.

I dag har jag ingen lust att skriva något i den där gruppen. Man måste vila upp sig emellan. Vet inte ens vad det har för betydelse om vi kan diskutera eller förstå varandra. Det räddar inte mina vänner. De där kritikerna är inte Migri och de fattar inga beslut. Men kanske jag får lite lite hopp om att dialog är möjligt, varje gång en av dem ger med sig lite, eller egentligen: bara skriver lugnt och sakligt åt mig, med relativt logiska resonemang, och utan personliga påhopp. Redan det känns som en vinst.

Men den största vinsten vore att detta helvete med tvångsavvisningar tar slut. Jag misstror nämligen myndigheterna, och asylbeslutens laglighet. Det är inte naivitet, utan det är att vara kritisk. Så jag undrar varför det är jag som kallas tolerant (fast jag inte tolererar brott mot mänskliga rättigheter) och inte kritiker?

Vi lider av framtidsbrist

Framtiden är ett tema som rullat på i mitt huvud länge nu. Förra året gick jag till och med en kurs i framtidsforskning, och en av uppgifterna var att skapa framtidsscenarion av Finland år 2060 – en utopi, en dystopi och en ”business as usual”.

Dystopin var enklast att skriva. Låt de fascistiska, nationalistiska och rasistiska krafterna fortsätta få makt så är vi snart framme i något som de allra flesta människor garanterat skulle kalla en dystopi. Om man tummar på mänskliga rättigheter för en grupp, så kan man tumma på allas rättigheter, förr eller senare. De som för den högerextrema politiken vill hålla den här nationen vit, ”kristen” och patriarkal, och de tål ingen kritik, de förnekar klimatkrisen (tack och hej då mänskligheten), dess anhängare dyrkar krig och våld. Ja… ni vet vart det leder.

En vän på FB skrev en klok text för ett tag sedan, jag parafraserar: en sak som Putin och Trump har gemensamt är en brist på framtid. Deras politik vädjar med en längtan efter ett imaginärt förgånget där nationen har varit ”great”. Samma sak gäller Europeiska populistledare i den extrema högern. Det enda sättet att vinna mot dem är att bidra med en framtidsvision. Den traditionella politiska eliten har misslyckats med detta, de försöker bevara allt som det är, medan missnöjet växer.

Åh, så vi behöver en mänskligare framtidsvision! Jag har tänkt på det i så många olika sammanhang på sistone. Om man vill påverka världen och samhället behövs en vision för vad man vill uppnå. Till min utopi hör inte rasism, diskrimering eller en totalitär stat med en maktgalen ledare. Vi som inte vill ha det, utan fortfarande vill hålla fast i en tro på att mänskliga rättigheter är något som vi måste kämpa för, behöver skapa en tydligare framtidsvision.

Att föreställa sig framtiden är ett kraftfullt verktyg. Vi får veta vad det är vi verkligen värderar just nu. Vi tvingas ta ställning och göra val. Och om vi kan föreställa oss en värld som de flesta av oss skulle vilja leva i, så har vi möjligheter att utveckla strategier för att nå dit. Vi kan försöka leva den framtiden så snabbt som möjligt.

För min del innebär den här tanken om en framtidsvision att jag vet vad jag ska fokusera på när jag arbetar, vilka projekt som är viktiga, vilka som förhoppningsvis leder dit jag vill (jag kan inte veta för jag har inte mycket kontroll över omvärlden). Och det gäller att så ofta som möjligt formulera de värderingar som man vill värna om. Här kommer ord och kommunikation in som en enormt viktig del. Vi skriver också framtiden just nu.

Men det handlar också om hur man lever sin vardag (med hela kroppen), vilka val man gör i alla situationer. Hur rör jag mig ute i världen? Vad äter jag? Hur talar jag om och med andra människor? Rangordnar jag människor på olika sätt? Det är kanske ett slitet uttryck att säga att det privata är politiskt, men det är inte mindre sant för det. I varje liten vardaglig situation finns normer för hur vi agerar, och vad innebär det att följa eller inte följa normen? Det märker man först när man handlar. En liten handling av motstånd kan ha en mycket stor betydelse.

Just nu känner jag av begränsningar på många plan. Det jag vill stöter på motstånd på mer eller mindre subtila sätt. Råkade på ett citat (på fb-sidan till tidskriften Historiskan) om just detta:

Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor.

– Rosa Luxemburg (1871-1919)

Att röra sig kopplar jag till att bygga en sådan framtid som man själv kan leva med. Att röra sig så att de som håller i kedjorna inte lyckas hålla en bunden.

Just nu känns den finska politiken som en åtstramning av kedjorna. Jag tänker inte leva med det och vara stilla. Jag tänker fortsätta röra på mig. Men det är verkligen inte smärtfritt och det kräver ansträngning. Det är tur att det också är roligt att slita i de där kedjorna tillsammans med andra…

Jag har inte bloggat så mycket det senaste året, som jag gjort innan. Det tar tid att formulera tankeråddet i huvudet. Jag skriver nog hela tiden dagbok för mig själv för att dokumentera och tänka, men den texten kan inte vara offentlig. Jag ska försöka blogga lite oftare det här året. Jag vill tänka högt om många saker, för att det ska finnas någon liten chans att tankarna kan ha en effekt på omvärlden. För att bygga den där framtidvisionen som vi verkligen behöver…

Världen stör mig

Har för mycket tankar om politisk debatt i huvudet för att jobba, så försöker skriva av mig.

Under helgen har ju diskussionen om sexuella trakasserier varit framme, pga händelserna i Köln (som jag inte tänker ta ställning till eftersom jag saknar fakta, misstänker dock att verkligheten är så mångdimensionerad som den alltid är) och finländska polisens absurda uttalande om att sexuella trakasserier i grupp är ett nytt fenomen här. Så klart finns kulturella skillnader och nyanser i hur trakasserierna tar sitt uttryck, och det är inte heller något okänt att i vissa kulturer är kvinnor mer utsatta än i andra, men det är samma skit ändå. Överallt.

Det som gör mig mest arg är att detta globala fenomen används som ett argument för att stoppa människor från att söka asyl eller röra sig fritt. Det används för att beröva vissa människor deras mänskliga rättigheter. Det skrämmer mig också, för det är bara en tidsfråga tills någon helt oskyldig person som ser ut som den fiende som högerextremisterna nu bygger upp, kommer att skadas eller dödas. För att inte tala om vardagsrasismen som alla de som inte är tillräckligt bleka i ansiktet får stå ut med.

De som motsätter sig invandring bryr sig inte ett skvatt om jämställdhet eller kvinnors rättigheter, de bryr sig bara om att få bekräftelse för sin rasism eller sina fördomar.

Tyvärr kunde jag inte låta bli att reagera på en bekants Facebook-inlägg i lördags. Han skrev (inte på svenska ursprungligen, jag översätter) ”Muslimer våldtar kvinnor i massor runt om i Europa, säkert för att vi är rasister och för att USA anföll Irak. Det är obehagligt att föreställa sig läget om 5-10 år om det fortsätter i samma takt.” Till detta länkades en youtube-film där en engelsman babblade på om hur upprörd han var över Köln-incidenten. Hade inte tid att se färdigt hela den filmen (och ärligt talat så orkar jag inte heller).

Mitt dilemma är att jag måste samarbeta med den här personen i vissa begränsade sammanhang. Så jag försökte vara diplomatisk och påpeka om brister i resonemanget på ett sakligt men strängt vis. Och sedan föreslog jag att personen blir aktiv i jämställdhetsarbete ifall våldtäkter och trakasserier upprör honom så mycket, till exempel kunde han ju gå och prata med muslimska män och upplysa dem om den finländska kvinnans självbestämmanderätt. Som väntat så skrev han att allt det som kvinnosaksförbund gör är bara skit. Och sedan när jag föreslår att vi jobbar för att förändra misogyna kulturer mot en mer positiv riktning, för att förebygga våldet, så kallade han det arbetet för ”flum” (eller hur ska man översätta termen ”lässytys” till svenska?).

Jahapp. Det var inte någon särskilt lång debatt vi hade nu, för jag insåg sedan att det inte är värt min energi (ändå stal det här min sinnesro för lö-sö-må). Men vad ska man göra nu då? Hur ska jag kunna samarbeta med den här personen? Det kommer i varje fall inte på fråga att göra något varaktigt samarbete.

Problemet är kanske inte så mycket de fördomsfulla åsikterna i sig, utan hans motvilja att ifrågasätta sina egna ideologier. Hans motvilja att tänka på kulturbegreppet, motviljan att tro på möjligheten att förändra kulturer, motviljan att reflektera över sin egen roll i sammanhanget. Jag kan helt enkelt inte syssla med skapande verksamhet tillsammans med en så inskränkt person. En person som är så låst i sitt tänkande (helt skulle jag ju bara skriva att han är korkad). För att inte tala om arrogansen i att nedvärdera kulturforskning med ett enda ”det är bara skit”, eller oförmågan att lyssna på kvinnor i sin omgivning, och oförmågan att sätta sig in i andras skinn.

Jag är egentligen rasande arg, fortfarande (därför lyckas jag inte koncentrera mig på jobbet). Först tänkte jag att jag inte kan låta politiska åsiktsskillnader komma i vägen nu, för samarbetet är ändå redan så bräckligt. Och ska man låta det politiska läget påverka vad man gör i sitt arbetsliv? Men det handlar inte egentligen om det politiska läget, utan på vilka personlighetsdrag som det tar fram hos människor.

Jag har i varje fall försökt konfrontera honom öppet. Det är kanske dags att handskas med problemet på ett annat sätt nu.

Svammel om Women in Tech

Hej hopp! Kort rapport. Två av tre barn har varit sjuka (vanliga snorsjukan som tur), så jag kämpar med att hinna med mina deadlines. Men det löser sig. I kväll ska jag prata om Underworld Kitchen på IGDA-kvällen i Åbo, men annars ligger pixlandet på is för tillfället. Istället är det talterapiappen som kommer att dra mig framåt denna höst. Och bra så.

Förra veckan var jag på Women in Tech-konferensen i Helsingfors, och fick många tankar av det. Bra att det snackas om hur man ska få in mer kvinnor i teknologibranschen, men samtidigt kändes det också som att det finns en hel del arbete som måste göras för att det alls ska kunna skapas förändring. Till exempel rådde stor förvirring bland en del talare om hur man kan närma sig begreppen kön och genus, vilket var lite oroväckande med tanke på konferensens mål (jag menar, om man inte ens har en rudimentär analys av begreppet ”kvinna”, så kan det vara lite svårt att få mer av dem i branschen; vad innebär fokus på ”kvinnor” här?). Det behövs alltså mer genusvetenskap, mer humaniora och samhällsvetenskap i de teknologiska sammanhangen. Tänker att det är designers som kan vara brobyggare här (fick en sådan känsla, men det beror också på designutbildningarna i Finland). Tänker att jag har precis rätt kompetens, och är på rätt väg för att vara en som kan skapa den förändringen, men var börjar man?

Okej, har redan börjat, och kommer att vara lite mer aktiv inom IGDA så småningom (så mycket som tiden tillåter), och där finns en del möjligheter att börja skapa förändring. Har också nu ett mycket lovande nätverk i Åbo. Det är här som jag kan skapa förändring. Vi ska se hur det går.

Nästa vecka förresten! Kommer bli episk (det finns inget utrymme nu för att själv smittas av snorviruset)! Ska flyga till Köpenhamn, ta tåget till Landskrona, och uppleva detta. Så otroligt spännande. På ett behagligt sätt alltså.

Inte en male panel!

Ni vet den där tumblrn som cirkulerat och fått internationell uppmärksamhet de senaste dagarna? Congrats, you have an all male panel.

Jag har länge stört mig på att varje gång det görs reportage om startups eller spelföretag så har det varit en ”male panel”, dvs. bara vita män, och oftast under 50 åringar också (fast det är ju svårt att säga på ett foto, men yngre män har det oftast varit).

Blev riktigt lycklig när jag såg den senaste sponsrade reklamen från evenemanget Slush, som jag aldrig varit på, men jag följer vad de håller på med ändå. Kanske jag någon gång hamnar på en startupmässa, vi får se.

Men kolla här:

slush230515

Och:

slush230515_investors

Yes! På något sätt tror jag inte det här är en slump… Nu behövs ännu lite lite mer varierande hudfärger bara så är de på god väg att vara en inkluderande mässa. Representation är väldigt viktigt. Detta signalerar att alla är välkomna. Det är inte onödigt att haka upp sig på male panels, och det är inte onödigt att Slush satsar på att i sin reklam visa att de är medvetna.

Fempower

Och när jag nu ändå är i farten (det märks att bebis somnat eller hur?). Klicka in på detta och gör ett löfte! Jag lovade följande:

I commit to applying for challenging positions – especially those traditionally held by men

Jag ska bli chef har jag tänkt. I vilket företag det blir vet jag inte ännu, eget eller något jag grundat tillsammans med andra, eller något jag sökt till – det får vi se. Jag är i varje fall redan min egen chef.

Kan också riktigt bra lova att göra alla de andra punkterna på sidan. Faktiskt. Har redan utövat vissa av dessa till en viss grad.

Sjukstugan: The neverending story (och bodyrolls!)

Jaha det fortsätter. Trodde att ungarna skulle kunna gå till skolan i dag då båda var feberfria (trodde jag) igår. Men nu vaknade W med 38,8 grader. Men vi får ta det lugnt. Flunssor klarar man. Det finns värre saker. Det är ju rätt skönt också att slippa köra till skolan med ungarna. Men jag missar ett möte i dag. Inte heller det är någon panik, eftersom jag får info efteråt om mötet.

För övrigt så avskyr jag ordet ”sjukstuga” på det där sättet som jag alltid börjar avsky vissa uttryck efter ett tag, om många använder dem. Det är ett lite lustigt fenomen, eller en egenskap som jag har. Blir liksom utled på uttryck som blir ”trendiga”, och när man läser mycket bloggar som jag så upplever man ofta hur vissa uttryck trendar. Det senaste som irriterat mig är när man skriver ”JETE” i ställer för ”JÄTTE”, och ”very” istället för ”väldigt”. Tyckte säkert att båda sätten att skriva var lite smålustiga första, och kanske andra gången jag såg dem. Men sen… blir det för mycket efter en stund. Nu skrev jag ”sjukstuga” ändå, kunde inte låta bli. Vill inte vara språkfascist, men man kan ju inte hjälpa att man blir irriterad, hähä.

Apropå bloggar så har jag inte hunnit med en gång i veckan på bildkult. Det får bli varannan måndag istället. Just nu ruvar jag på ett inlägg om kroppspositivitet och träningskonton på Instagram. Har tänkt mycket på detta med hälsohets, fetma, övervikt, träning och skönhetsideal på sistone. Jag är själv i en sån fas att jag är riktigt jävla trött på att ”hälsosamhet” blivit det som tutas ut ur alla kanaler som det viktigaste i livet. Samtidigt är jag väldigt glad över hur mycket jag får chansen röra på mig när jag är hemma med bebis – hata sittjobb, älska att dansa med bebis och gå vagnpromenad. Så jag försöker hitta någon slags balans mellan att älska min fantastiska kropp som kan så mycket och som fortfarande håller mig levande, och anstränga mig för att hitta tid och glädje i rörelse. Det är möjligt att inte hälsohetsa och ÄNDÅ sträva efter att få motionera.

Det är så klart viktigt för en individ att få må så bra som möjligt. Men det slår över till något neurotiskt både för individen och samhället ifall hälsa kopplas till god moral. Man ska inte behöva tillägna all sin tid på att tänka på sin hälsa, och samhälleligt blir det problematiskt om människor delas in i kaster: de hälsosamma och de ohälsosamma. Det finns människor som är sjuka på alla möjliga vis, och just nu finns en diskurs som lägger för mycket ansvar på individen att hålla sig frisk. Med tanke på hur svårt det kan vara att ha olika funktionsnedsättningar, bara vara gammal, eller ha någon kronisk sjukdom, så behövs inte den ytterligare belastningen att man också borde skämmas för att inte vara i toppskick. Eller?

Då tycker jag att det är rent destruktivt att annars rätt friska individer ska gå omkring och må dåligt över någon liten bilring på magen. Härregud! Jag blir riktigt arg nu alltså. Älska din bilring säger jag!

Lite torsdagsunderhållning:

Watch out for my bodyrolls!

Här är jag med spretigt hår och skönaste kroppen! Hellooo! (skulle jag inte sträcka lite på mig här skulle ni se min mäktiga bodyroll bättre! Nu är den ju rätt modest…)

messyworldselfie

Ny blogg, redigering, deadlines

Jag kunde inte låta bli mer. Har tänkt länge länge på att jag vill skriva mer om feminism och visuell kultur, och efter föredraget som jag hade i temat för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att slå till. Jag tycker det verkligen behövs mer röster som som tar upp feministiska frågor i samband med bilder.

Här är första inlägget.

Kommer att publicera ett inlägg varje måndag. Kanske inte helt slaviskt så, men strävar efter det i varje fall.

Men annars är det tillbaka till redigeringen nu. Förra veckan hade jag illustrationsdeadlines att fixa, och det var svårt att stänga av det flödet (vilket ni som finns på instagram och följer mig kanske märkte). Men den här veckan blir det bara redigering, för tydlighetens skull.

Tyvärr borde jag också lägga tid på en stipendieansökan, vilket stressar mig. Men den måste postas på fredag. Sen när jag känner mig stressad av sånt, blir jag sur, för det känns så bittert ibland att skriva dessa stipendieansökningar, gång på gång. Det kostar ju mig pengar att trycka upp bilder och posta, och det kostar mig tid. Och sen vet man inte ens ifall man får något tillbaka för det. Samtidigt: ifall man inte ens försöker kommer det ju garanterat ingenting.

Ännu värre är det med tävlingar. Det är en illustrationstävling på gång för medlemmar i Illustratörer i Finland, och deadline för den är 31.3. Jag har en idé som jag skissat lite på. Men också där är det ju en stor risk att man gör jobbet helt gratis och i onödan. Och det dödar faktiskt min lust att skapa. Så vi får se om jag lyckas klämma ur mig något som är tillräckligt bra att skicka in. Sen ska det fästas på skivor och printas ut snyggt också, och sånt tar också tid. Att hitta rätt skivor, skaffa bra tryck.

Oj nu blev det ju en massa gnäll här! Ska fly in i texten istället. Där är ingen sur och gnällig.

Bra på nätet i dag

Har alltid tyckt att det är väldigt schysst när bloggare samlar intressanta länkar och delar med sig av dem (Peppe är nog den bästa jag vet på det). Men jag har varit dålig på att göra det själv, även om jag förstås dagligen stöter på intressanta artiklar.

Men nu kommer tre stycken blogginlägg som jag redan hunnit imponeras av denna förmiddag:

1.

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

Charlotte Vainio känner jag inte personligen, men hon har nog en av de skarpaste bloggarna på nätet vill jag påstå. Är full av beundran.

2.

En kort utskällning av Yles vetenskapliga skönhetstävling

Skönt att vara gift med en så här klok typ. Ja jag är jävig, men det är ett bra blogginlägg ändå.

3.

Mina viktigaste lärdomar

Vad har min eminenta författarkollega lärt sig om skrivande under sina åtta år som författare? Mycket givande läsning.

Läs och bli klok!

Snart

kuva

Jag är nästan mer nervös än när vi skulle få en bebis i maj. Men alltså, snart röstar riksdagen i en fråga som borde vara så totalt självklar. Vi ska se hur det går.

Jag fuskstartar bloggen också. Den riktiga återkomsten är på måndag! Då kommer jag att vara slut efter att ha åkt båt av och an till Stockholm. Men annars fullkomligt spricker jag av lust att skriva blogginlägg igen. Vilket troligen leder till handlingsförlamning för jag kommer inte att veta var jag ska börja. Kanske från resultatet av dagens historiska riksdagsomröstning. Antingen kommer jag vara glad och nöjd, eller så arg och ledsen. Vi ses!