Vi lider av framtidsbrist

Framtiden är ett tema som rullat på i mitt huvud länge nu. Förra året gick jag till och med en kurs i framtidsforskning, och en av uppgifterna var att skapa framtidsscenarion av Finland år 2060 – en utopi, en dystopi och en ”business as usual”.

Dystopin var enklast att skriva. Låt de fascistiska, nationalistiska och rasistiska krafterna fortsätta få makt så är vi snart framme i något som de allra flesta människor garanterat skulle kalla en dystopi. Om man tummar på mänskliga rättigheter för en grupp, så kan man tumma på allas rättigheter, förr eller senare. De som för den högerextrema politiken vill hålla den här nationen vit, ”kristen” och patriarkal, och de tål ingen kritik, de förnekar klimatkrisen (tack och hej då mänskligheten), dess anhängare dyrkar krig och våld. Ja… ni vet vart det leder.

En vän på FB skrev en klok text för ett tag sedan, jag parafraserar: en sak som Putin och Trump har gemensamt är en brist på framtid. Deras politik vädjar med en längtan efter ett imaginärt förgånget där nationen har varit ”great”. Samma sak gäller Europeiska populistledare i den extrema högern. Det enda sättet att vinna mot dem är att bidra med en framtidsvision. Den traditionella politiska eliten har misslyckats med detta, de försöker bevara allt som det är, medan missnöjet växer.

Åh, så vi behöver en mänskligare framtidsvision! Jag har tänkt på det i så många olika sammanhang på sistone. Om man vill påverka världen och samhället behövs en vision för vad man vill uppnå. Till min utopi hör inte rasism, diskrimering eller en totalitär stat med en maktgalen ledare. Vi som inte vill ha det, utan fortfarande vill hålla fast i en tro på att mänskliga rättigheter är något som vi måste kämpa för, behöver skapa en tydligare framtidsvision.

Att föreställa sig framtiden är ett kraftfullt verktyg. Vi får veta vad det är vi verkligen värderar just nu. Vi tvingas ta ställning och göra val. Och om vi kan föreställa oss en värld som de flesta av oss skulle vilja leva i, så har vi möjligheter att utveckla strategier för att nå dit. Vi kan försöka leva den framtiden så snabbt som möjligt.

För min del innebär den här tanken om en framtidsvision att jag vet vad jag ska fokusera på när jag arbetar, vilka projekt som är viktiga, vilka som förhoppningsvis leder dit jag vill (jag kan inte veta för jag har inte mycket kontroll över omvärlden). Och det gäller att så ofta som möjligt formulera de värderingar som man vill värna om. Här kommer ord och kommunikation in som en enormt viktig del. Vi skriver också framtiden just nu.

Men det handlar också om hur man lever sin vardag (med hela kroppen), vilka val man gör i alla situationer. Hur rör jag mig ute i världen? Vad äter jag? Hur talar jag om och med andra människor? Rangordnar jag människor på olika sätt? Det är kanske ett slitet uttryck att säga att det privata är politiskt, men det är inte mindre sant för det. I varje liten vardaglig situation finns normer för hur vi agerar, och vad innebär det att följa eller inte följa normen? Det märker man först när man handlar. En liten handling av motstånd kan ha en mycket stor betydelse.

Just nu känner jag av begränsningar på många plan. Det jag vill stöter på motstånd på mer eller mindre subtila sätt. Råkade på ett citat (på fb-sidan till tidskriften Historiskan) om just detta:

Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor.

– Rosa Luxemburg (1871-1919)

Att röra sig kopplar jag till att bygga en sådan framtid som man själv kan leva med. Att röra sig så att de som håller i kedjorna inte lyckas hålla en bunden.

Just nu känns den finska politiken som en åtstramning av kedjorna. Jag tänker inte leva med det och vara stilla. Jag tänker fortsätta röra på mig. Men det är verkligen inte smärtfritt och det kräver ansträngning. Det är tur att det också är roligt att slita i de där kedjorna tillsammans med andra…

Jag har inte bloggat så mycket det senaste året, som jag gjort innan. Det tar tid att formulera tankeråddet i huvudet. Jag skriver nog hela tiden dagbok för mig själv för att dokumentera och tänka, men den texten kan inte vara offentlig. Jag ska försöka blogga lite oftare det här året. Jag vill tänka högt om många saker, för att det ska finnas någon liten chans att tankarna kan ha en effekt på omvärlden. För att bygga den där framtidvisionen som vi verkligen behöver…

Världen stör mig

Har för mycket tankar om politisk debatt i huvudet för att jobba, så försöker skriva av mig.

Under helgen har ju diskussionen om sexuella trakasserier varit framme, pga händelserna i Köln (som jag inte tänker ta ställning till eftersom jag saknar fakta, misstänker dock att verkligheten är så mångdimensionerad som den alltid är) och finländska polisens absurda uttalande om att sexuella trakasserier i grupp är ett nytt fenomen här. Så klart finns kulturella skillnader och nyanser i hur trakasserierna tar sitt uttryck, och det är inte heller något okänt att i vissa kulturer är kvinnor mer utsatta än i andra, men det är samma skit ändå. Överallt.

Det som gör mig mest arg är att detta globala fenomen används som ett argument för att stoppa människor från att söka asyl eller röra sig fritt. Det används för att beröva vissa människor deras mänskliga rättigheter. Det skrämmer mig också, för det är bara en tidsfråga tills någon helt oskyldig person som ser ut som den fiende som högerextremisterna nu bygger upp, kommer att skadas eller dödas. För att inte tala om vardagsrasismen som alla de som inte är tillräckligt bleka i ansiktet får stå ut med.

De som motsätter sig invandring bryr sig inte ett skvatt om jämställdhet eller kvinnors rättigheter, de bryr sig bara om att få bekräftelse för sin rasism eller sina fördomar.

Tyvärr kunde jag inte låta bli att reagera på en bekants Facebook-inlägg i lördags. Han skrev (inte på svenska ursprungligen, jag översätter) ”Muslimer våldtar kvinnor i massor runt om i Europa, säkert för att vi är rasister och för att USA anföll Irak. Det är obehagligt att föreställa sig läget om 5-10 år om det fortsätter i samma takt.” Till detta länkades en youtube-film där en engelsman babblade på om hur upprörd han var över Köln-incidenten. Hade inte tid att se färdigt hela den filmen (och ärligt talat så orkar jag inte heller).

Mitt dilemma är att jag måste samarbeta med den här personen i vissa begränsade sammanhang. Så jag försökte vara diplomatisk och påpeka om brister i resonemanget på ett sakligt men strängt vis. Och sedan föreslog jag att personen blir aktiv i jämställdhetsarbete ifall våldtäkter och trakasserier upprör honom så mycket, till exempel kunde han ju gå och prata med muslimska män och upplysa dem om den finländska kvinnans självbestämmanderätt. Som väntat så skrev han att allt det som kvinnosaksförbund gör är bara skit. Och sedan när jag föreslår att vi jobbar för att förändra misogyna kulturer mot en mer positiv riktning, för att förebygga våldet, så kallade han det arbetet för ”flum” (eller hur ska man översätta termen ”lässytys” till svenska?).

Jahapp. Det var inte någon särskilt lång debatt vi hade nu, för jag insåg sedan att det inte är värt min energi (ändå stal det här min sinnesro för lö-sö-må). Men vad ska man göra nu då? Hur ska jag kunna samarbeta med den här personen? Det kommer i varje fall inte på fråga att göra något varaktigt samarbete.

Problemet är kanske inte så mycket de fördomsfulla åsikterna i sig, utan hans motvilja att ifrågasätta sina egna ideologier. Hans motvilja att tänka på kulturbegreppet, motviljan att tro på möjligheten att förändra kulturer, motviljan att reflektera över sin egen roll i sammanhanget. Jag kan helt enkelt inte syssla med skapande verksamhet tillsammans med en så inskränkt person. En person som är så låst i sitt tänkande (helt skulle jag ju bara skriva att han är korkad). För att inte tala om arrogansen i att nedvärdera kulturforskning med ett enda ”det är bara skit”, eller oförmågan att lyssna på kvinnor i sin omgivning, och oförmågan att sätta sig in i andras skinn.

Jag är egentligen rasande arg, fortfarande (därför lyckas jag inte koncentrera mig på jobbet). Först tänkte jag att jag inte kan låta politiska åsiktsskillnader komma i vägen nu, för samarbetet är ändå redan så bräckligt. Och ska man låta det politiska läget påverka vad man gör i sitt arbetsliv? Men det handlar inte egentligen om det politiska läget, utan på vilka personlighetsdrag som det tar fram hos människor.

Jag har i varje fall försökt konfrontera honom öppet. Det är kanske dags att handskas med problemet på ett annat sätt nu.

Svammel om Women in Tech

Hej hopp! Kort rapport. Två av tre barn har varit sjuka (vanliga snorsjukan som tur), så jag kämpar med att hinna med mina deadlines. Men det löser sig. I kväll ska jag prata om Underworld Kitchen på IGDA-kvällen i Åbo, men annars ligger pixlandet på is för tillfället. Istället är det talterapiappen som kommer att dra mig framåt denna höst. Och bra så.

Förra veckan var jag på Women in Tech-konferensen i Helsingfors, och fick många tankar av det. Bra att det snackas om hur man ska få in mer kvinnor i teknologibranschen, men samtidigt kändes det också som att det finns en hel del arbete som måste göras för att det alls ska kunna skapas förändring. Till exempel rådde stor förvirring bland en del talare om hur man kan närma sig begreppen kön och genus, vilket var lite oroväckande med tanke på konferensens mål (jag menar, om man inte ens har en rudimentär analys av begreppet ”kvinna”, så kan det vara lite svårt att få mer av dem i branschen; vad innebär fokus på ”kvinnor” här?). Det behövs alltså mer genusvetenskap, mer humaniora och samhällsvetenskap i de teknologiska sammanhangen. Tänker att det är designers som kan vara brobyggare här (fick en sådan känsla, men det beror också på designutbildningarna i Finland). Tänker att jag har precis rätt kompetens, och är på rätt väg för att vara en som kan skapa den förändringen, men var börjar man?

Okej, har redan börjat, och kommer att vara lite mer aktiv inom IGDA så småningom (så mycket som tiden tillåter), och där finns en del möjligheter att börja skapa förändring. Har också nu ett mycket lovande nätverk i Åbo. Det är här som jag kan skapa förändring. Vi ska se hur det går.

Nästa vecka förresten! Kommer bli episk (det finns inget utrymme nu för att själv smittas av snorviruset)! Ska flyga till Köpenhamn, ta tåget till Landskrona, och uppleva detta. Så otroligt spännande. På ett behagligt sätt alltså.

Inte en male panel!

Ni vet den där tumblrn som cirkulerat och fått internationell uppmärksamhet de senaste dagarna? Congrats, you have an all male panel.

Jag har länge stört mig på att varje gång det görs reportage om startups eller spelföretag så har det varit en ”male panel”, dvs. bara vita män, och oftast under 50 åringar också (fast det är ju svårt att säga på ett foto, men yngre män har det oftast varit).

Blev riktigt lycklig när jag såg den senaste sponsrade reklamen från evenemanget Slush, som jag aldrig varit på, men jag följer vad de håller på med ändå. Kanske jag någon gång hamnar på en startupmässa, vi får se.

Men kolla här:

slush230515

Och:

slush230515_investors

Yes! På något sätt tror jag inte det här är en slump… Nu behövs ännu lite lite mer varierande hudfärger bara så är de på god väg att vara en inkluderande mässa. Representation är väldigt viktigt. Detta signalerar att alla är välkomna. Det är inte onödigt att haka upp sig på male panels, och det är inte onödigt att Slush satsar på att i sin reklam visa att de är medvetna.

Fempower

Och när jag nu ändå är i farten (det märks att bebis somnat eller hur?). Klicka in på detta och gör ett löfte! Jag lovade följande:

I commit to applying for challenging positions – especially those traditionally held by men

Jag ska bli chef har jag tänkt. I vilket företag det blir vet jag inte ännu, eget eller något jag grundat tillsammans med andra, eller något jag sökt till – det får vi se. Jag är i varje fall redan min egen chef.

Kan också riktigt bra lova att göra alla de andra punkterna på sidan. Faktiskt. Har redan utövat vissa av dessa till en viss grad.

Sjukstugan: The neverending story (och bodyrolls!)

Jaha det fortsätter. Trodde att ungarna skulle kunna gå till skolan i dag då båda var feberfria (trodde jag) igår. Men nu vaknade W med 38,8 grader. Men vi får ta det lugnt. Flunssor klarar man. Det finns värre saker. Det är ju rätt skönt också att slippa köra till skolan med ungarna. Men jag missar ett möte i dag. Inte heller det är någon panik, eftersom jag får info efteråt om mötet.

För övrigt så avskyr jag ordet ”sjukstuga” på det där sättet som jag alltid börjar avsky vissa uttryck efter ett tag, om många använder dem. Det är ett lite lustigt fenomen, eller en egenskap som jag har. Blir liksom utled på uttryck som blir ”trendiga”, och när man läser mycket bloggar som jag så upplever man ofta hur vissa uttryck trendar. Det senaste som irriterat mig är när man skriver ”JETE” i ställer för ”JÄTTE”, och ”very” istället för ”väldigt”. Tyckte säkert att båda sätten att skriva var lite smålustiga första, och kanske andra gången jag såg dem. Men sen… blir det för mycket efter en stund. Nu skrev jag ”sjukstuga” ändå, kunde inte låta bli. Vill inte vara språkfascist, men man kan ju inte hjälpa att man blir irriterad, hähä.

Apropå bloggar så har jag inte hunnit med en gång i veckan på bildkult. Det får bli varannan måndag istället. Just nu ruvar jag på ett inlägg om kroppspositivitet och träningskonton på Instagram. Har tänkt mycket på detta med hälsohets, fetma, övervikt, träning och skönhetsideal på sistone. Jag är själv i en sån fas att jag är riktigt jävla trött på att ”hälsosamhet” blivit det som tutas ut ur alla kanaler som det viktigaste i livet. Samtidigt är jag väldigt glad över hur mycket jag får chansen röra på mig när jag är hemma med bebis – hata sittjobb, älska att dansa med bebis och gå vagnpromenad. Så jag försöker hitta någon slags balans mellan att älska min fantastiska kropp som kan så mycket och som fortfarande håller mig levande, och anstränga mig för att hitta tid och glädje i rörelse. Det är möjligt att inte hälsohetsa och ÄNDÅ sträva efter att få motionera.

Det är så klart viktigt för en individ att få må så bra som möjligt. Men det slår över till något neurotiskt både för individen och samhället ifall hälsa kopplas till god moral. Man ska inte behöva tillägna all sin tid på att tänka på sin hälsa, och samhälleligt blir det problematiskt om människor delas in i kaster: de hälsosamma och de ohälsosamma. Det finns människor som är sjuka på alla möjliga vis, och just nu finns en diskurs som lägger för mycket ansvar på individen att hålla sig frisk. Med tanke på hur svårt det kan vara att ha olika funktionsnedsättningar, bara vara gammal, eller ha någon kronisk sjukdom, så behövs inte den ytterligare belastningen att man också borde skämmas för att inte vara i toppskick. Eller?

Då tycker jag att det är rent destruktivt att annars rätt friska individer ska gå omkring och må dåligt över någon liten bilring på magen. Härregud! Jag blir riktigt arg nu alltså. Älska din bilring säger jag!

Lite torsdagsunderhållning:

Watch out for my bodyrolls!

Här är jag med spretigt hår och skönaste kroppen! Hellooo! (skulle jag inte sträcka lite på mig här skulle ni se min mäktiga bodyroll bättre! Nu är den ju rätt modest…)

messyworldselfie

Ny blogg, redigering, deadlines

Jag kunde inte låta bli mer. Har tänkt länge länge på att jag vill skriva mer om feminism och visuell kultur, och efter föredraget som jag hade i temat för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att slå till. Jag tycker det verkligen behövs mer röster som som tar upp feministiska frågor i samband med bilder.

Här är första inlägget.

Kommer att publicera ett inlägg varje måndag. Kanske inte helt slaviskt så, men strävar efter det i varje fall.

Men annars är det tillbaka till redigeringen nu. Förra veckan hade jag illustrationsdeadlines att fixa, och det var svårt att stänga av det flödet (vilket ni som finns på instagram och följer mig kanske märkte). Men den här veckan blir det bara redigering, för tydlighetens skull.

Tyvärr borde jag också lägga tid på en stipendieansökan, vilket stressar mig. Men den måste postas på fredag. Sen när jag känner mig stressad av sånt, blir jag sur, för det känns så bittert ibland att skriva dessa stipendieansökningar, gång på gång. Det kostar ju mig pengar att trycka upp bilder och posta, och det kostar mig tid. Och sen vet man inte ens ifall man får något tillbaka för det. Samtidigt: ifall man inte ens försöker kommer det ju garanterat ingenting.

Ännu värre är det med tävlingar. Det är en illustrationstävling på gång för medlemmar i Illustratörer i Finland, och deadline för den är 31.3. Jag har en idé som jag skissat lite på. Men också där är det ju en stor risk att man gör jobbet helt gratis och i onödan. Och det dödar faktiskt min lust att skapa. Så vi får se om jag lyckas klämma ur mig något som är tillräckligt bra att skicka in. Sen ska det fästas på skivor och printas ut snyggt också, och sånt tar också tid. Att hitta rätt skivor, skaffa bra tryck.

Oj nu blev det ju en massa gnäll här! Ska fly in i texten istället. Där är ingen sur och gnällig.

Bra på nätet i dag

Har alltid tyckt att det är väldigt schysst när bloggare samlar intressanta länkar och delar med sig av dem (Peppe är nog den bästa jag vet på det). Men jag har varit dålig på att göra det själv, även om jag förstås dagligen stöter på intressanta artiklar.

Men nu kommer tre stycken blogginlägg som jag redan hunnit imponeras av denna förmiddag:

1.

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

Charlotte Vainio känner jag inte personligen, men hon har nog en av de skarpaste bloggarna på nätet vill jag påstå. Är full av beundran.

2.

En kort utskällning av Yles vetenskapliga skönhetstävling

Skönt att vara gift med en så här klok typ. Ja jag är jävig, men det är ett bra blogginlägg ändå.

3.

Mina viktigaste lärdomar

Vad har min eminenta författarkollega lärt sig om skrivande under sina åtta år som författare? Mycket givande läsning.

Läs och bli klok!

Snart

kuva

Jag är nästan mer nervös än när vi skulle få en bebis i maj. Men alltså, snart röstar riksdagen i en fråga som borde vara så totalt självklar. Vi ska se hur det går.

Jag fuskstartar bloggen också. Den riktiga återkomsten är på måndag! Då kommer jag att vara slut efter att ha åkt båt av och an till Stockholm. Men annars fullkomligt spricker jag av lust att skriva blogginlägg igen. Vilket troligen leder till handlingsförlamning för jag kommer inte att veta var jag ska börja. Kanske från resultatet av dagens historiska riksdagsomröstning. Antingen kommer jag vara glad och nöjd, eller så arg och ledsen. Vi ses!

Bebistid

Stora barnen åkte iväg till sina farföräldrar tillsammans med sin far i dag och jag kommer att vara ensam med bebis ända till söndag. Kan säga att ett barn definitivt är färre än tre, eller alltså: herregud så lätt det är att vara hemma med bara bebis. Mycket skönt. Som en semester. I dag har hon fått sova i min famn framför morgon-TV, jag har dansat med henne, hon fick komma med i duschen efter. Man kan ta sig sin tid och behöver inte rusa någonstans. Men ska inte heller försöka börja pressa in en massa program nu åt mig själv bara för detta. Utan tänker ta det lugnt. Får se ifall jag får mer lust att blogga, eller skriva, eller varför inte virka eller sticka, vilket jag inte kunnat på evigheter. Ska förstås se på massor av vuxen-TV eftersom bebis inte tar skada av sånt.

Har massor jag skulle ha lust att blogga om. Intressanta länkar och inlägg som jag läst och bara kommenterat via fb t.ex. Allt det här om GamerGate t.ex. som trots att jag inte ens deltagit i diskussionen i någon hög grad är extremt irriterande och utröttande och sorgligt. Och har tänkt att jag vill skriva något om rasism. Och ännu mer om feminism, som verkar så otroligt aktuellt nu igen. Skulle vilja skriva om mensprogrammet som Kobra sände igår och som jag tittade på via mobilen i förmiddags medan bebis sov på mig. Skulle vilja skriva om barn- och ungdomsböcker som inte fanns med alls i Hbl:s Bokextra. Skulle vilja skriva om att SF-litteratur inte heller har en självklar plats där ännu. Och så vidare…

Men nu ska jag torka håret, äta lunch och sedan ta en buss in till stan och köpa mig en latte och tågbiljetter som ska användas på söndag (bara det nu går tåg då… man oroar ju sig lite för tågtrafiken med alla förseningar under veckan).