Good old akademiskt skrivande

I dag har jag deadline på en text som ska vara det första utkastet till min Master’s Thesis. Har intressant nog NOLL ångest för att skriva på den, jag ska ju skriva om mitt eget jobb – illustration. Känns bara roligt! Så nu kan jag konstatera att jag inte egentligen har något emot att skriva akademisk text, utan de problem jag hade med mina forskarstudier hade med något helt annat att göra (host-handledningen-host, ja och kanske lite att ämnet inte var så nära mitt hjärta som jag försökte intala mig).

Hursomhelst. Ska alltså strax börja fila på den. Har stökat undan lite annat direkt på morgonen (JULKALENDERLUCKOR och e-post), så att jag sen kan försänka mig i skrivflow-tillståndet.

Fick förresten intressanta nyheter igår. Underworld Kitchen har ju stått stilla hela hösten för ingen har haft tid att jobba på den vid sidan av jobb/studier/jobbsök. Men vi hade skickat in en ansökan till AVEK för konceptutvecklingsstöd – och vi fick det! Så nu finns lite pengar för att fortsätta på spelet! Är otroligt överraskad och glad. Vill verkligen att mina pixelgubbar ska få leva vidare, och att vi ska få till stånd en bättre prototyp. Varje gång jag visar gubbarna på olika ställen, så brukar både vuxna och barn le och skratta, så jag vet att de har något tilldragande i sig. Nu är det bara att planera och budgetera och fundera på hur vi på effektivast sätt kan använda stödet, för det räcker inte till löner för fem personer (eller ja, i någon vecka då i så fall).

Glad tisdag!

Provkanin

I dag morse var jag och intervjuades för ett forskningsprojekt. Jag hade fyllt i en enkät för ett år sedan om upplevelser av spelande, och fick för en vecka sedan frågan om jag ville ställa upp i deras intervjudel också.

Fick också veta mer om projektet, och tanken tycks vara att testa vilka sorters spel som olika spelarprofiler gillar och varför, och sedan funderar de på att tillämpa spel som terapimetod för personer med olika funktionsnedsättningar (specifikt som har med skador på hjärnan att göra).

Så jag var där i en och en halvtimme och babblade på om spel som jag älskat att spela. Forskaren hade tagit fram dem i förväg och jag såg på klipp av gameplay samtidigt. Det var superskoj. Jag har nog vetat vilka sorters spel och genrer jag gillar redan, men det var skoj att få en liten analys av forskaren om var jag placerade mig i hans kategorier. Och skoj att bara fundera mer ingående på det också – vad det är som jag söker i spel. Detta är mina mest drivande drag: Treasure hunter, alltså en som söker spännande upplevelser genom spelet, gillar att utforska världen och bryr sig om karaktärer och story; Patternmaker (tror jag det hette), gillar förstås matcha-3-spel, Tetris och sånt. Sen är jag pikulite Mercenary också.

Jag mer en storts spelare som gillar utmaningar, gåtor och uppdrag, snarare än en sån som samlar grejer och vårdar saker (resource management). Jag gillar problemlösning som har med rumslighet och språk att göra, men inte så mycket matematik eller memorering.

Skoj att tänka på! Blir intressant att se forskningens resultat!

Annat i dag: sökte ett nytt jobb igen (som skulle börja efter årsskiftet). Vi ska se hur det går med den ansökan… ganska spännande i varje fall att se vad de säger. Jag skulle ha mycket nytta av nästan allt jag kan i det jobbet.

Svammel om Women in Tech

Hej hopp! Kort rapport. Två av tre barn har varit sjuka (vanliga snorsjukan som tur), så jag kämpar med att hinna med mina deadlines. Men det löser sig. I kväll ska jag prata om Underworld Kitchen på IGDA-kvällen i Åbo, men annars ligger pixlandet på is för tillfället. Istället är det talterapiappen som kommer att dra mig framåt denna höst. Och bra så.

Förra veckan var jag på Women in Tech-konferensen i Helsingfors, och fick många tankar av det. Bra att det snackas om hur man ska få in mer kvinnor i teknologibranschen, men samtidigt kändes det också som att det finns en hel del arbete som måste göras för att det alls ska kunna skapas förändring. Till exempel rådde stor förvirring bland en del talare om hur man kan närma sig begreppen kön och genus, vilket var lite oroväckande med tanke på konferensens mål (jag menar, om man inte ens har en rudimentär analys av begreppet ”kvinna”, så kan det vara lite svårt att få mer av dem i branschen; vad innebär fokus på ”kvinnor” här?). Det behövs alltså mer genusvetenskap, mer humaniora och samhällsvetenskap i de teknologiska sammanhangen. Tänker att det är designers som kan vara brobyggare här (fick en sådan känsla, men det beror också på designutbildningarna i Finland). Tänker att jag har precis rätt kompetens, och är på rätt väg för att vara en som kan skapa den förändringen, men var börjar man?

Okej, har redan börjat, och kommer att vara lite mer aktiv inom IGDA så småningom (så mycket som tiden tillåter), och där finns en del möjligheter att börja skapa förändring. Har också nu ett mycket lovande nätverk i Åbo. Det är här som jag kan skapa förändring. Vi ska se hur det går.

Nästa vecka förresten! Kommer bli episk (det finns inget utrymme nu för att själv smittas av snorviruset)! Ska flyga till Köpenhamn, ta tåget till Landskrona, och uppleva detta. Så otroligt spännande. På ett behagligt sätt alltså.

Färggrannt

Hade en lite låg dag igår. Saker och ting gick trögt, men stretade på, och egentligen hade humöret ingen större effekt på arbetets resultat. Riktigt innan jag gick ut för att hämta ungarna gjorde jag det här mönstret i Photoshop. Det är vattenfärger och lagereffekter, och har rapporterat (dvs, mönstret kan upprepas utan skarvar, är själv lite chockad över att jag så enkelt klarade av att fixa det, tog bara 15 minuter).

wheniclosemyeyes

Vissa effekter här påminner mig om näthinnor, så kallar detta mönster When I close my eyes. Tänker ladda upp det på Society6 nu. Samtidigt är det en påminnelse för mig om hur Soc6 funkar, för skriver nämligen en Service Design-analys om den webbsidan till min kurs. Tyckte det var ett fiffigt val av övningsuppgift. Hur fungerar det att vara konstnär och använda den tjänsten, hur kunde man göra den bättre? Uppgiftens deadline är nästa vecka. Det kan hända att jag inte jobbar mer på den i dag för har sådan enorm bildinspiration sedan i morse. Rusade in i arbetsrummet och slet fram penslar och bläck för att få börja på en idé jag fick i bussen.

Så låg igår, hög i dag. Så där går det ofta med kreativiteten.

Det underliga är att jag dealade med studieärenden i dag också (utan att bli sur). Hade tydligen glömt att registera mig som frånvarande på ÅA för hösten, så måste betala lite böter och registera mig, för att min e-post (som jag knappt använder) inte skulle sluta fungera. Men samtidigt tänkte jag att NU, nu ska jag på nytt ta tag i att få ut mina saknade studiepoäng i konstvetenskap. Det är en ny ämnesansvarig där nu, och så klart fick jag svar direkt att no problem det här fixar vi. Men måste närvaroanmäla mig för att få ut mina poäng, så nu är jag närvaroanmäld för läsåret. Samtidigt diskuterades ifall jag vill ta ut en licentiatexamen istället för doktors (vilket jag hade övergett pga gubbpropp orsaker… eller total brist på motivation alltså). De textmassor jag har räcker troligen till en lic, förutom att den del dött kött måste skäras av, och hela grejen läsas igenom och putsas lite. Sammanfattning saknas och sådant. Nu känns det pötsligt inte helt orealistiskt att jag kunde få ut min examen trots allt. Jag har absolut inga krav på att min lic.avhandling måste vara högt stående eller perfekt på något vis. Tvärtom. Bara man får igenom NÅGOT. Så tänk om jag lyckas bli både magister och få ut en licentiatexamen nästa år. Haha. Sjukt.

Känns hoppfullt i varje fall. Känns som att jag kan gå vidare.

Fortsätter måla resten av dagen.

Lättnader

Upptäcker gång på gång hur oerhört lättad jag är när jag tänker på att jag inte mer är i universitetsvärlden. Det händer oftast när jag ser vad mina gamla bekanta som forskar eller undervisar sysslar med, att de publicerat något, eller annars skriver om universitetsvärlden. Då tänker jag bara: SÅ skönt att jag inte sysslar med det där mera. Jag vill verkligen inte göra det där. Samtidigt är jag genuint glad när människor lyckas med något, blir doktorer, får publicera en artikel, är glada över sina undervisningsjobb, engagerar sig för vetenskapen och forskningen. Heja! Jättefint när andra personer vill vara i den världen och lyckas där.

Men det är inte för mig. Det har verkligen sjunkit in nu under detta ett och ett halva år som jag inte varit där. Jag har långsamt ömsat av mig forskaridentiteten. Det har inte varit helt oproblematiskt. Det är mycket prestige kopplat till den rollen. Många förväntningar från andra människor. Mest från andra människor. Och där i ligger ju problemet. Jag har aldrig själv förväntat mig att vara forskare. Visst har jag ju ibland känt mig nöjd över prestationer, om jag lyckats lära någon något nytt, om jag skrivit något fiffigt i en artikel. Men mest har det nog varit en pina. Men det är en mångfacetterad grej. Nu känns det dock som om jag gör det jag är bäst på. Inte det som andra tror att jag är bäst på, eller som jag borde göra.

Men nu ska jag ju studera igen nästa läsår. Är inte det konstigt att jag söker mig tillbaka till studier? Nej inte alls. Den här gången studerar jag exakt det som jag vill jobba med. På pricken. Och dessa studier kommer att utveckla min nya yrkesroll som illustratör och designer, och inte den gamla som har med konstvetenskap att göra. Också det känns oerhört lättande.

Vardagen – en extremsport

Läste nyss en finsk kolumn som hade rubriken: vardagen är den svåraste extremsporten.

Det kan man verkligen säga att stämmer här hemma hos oss i dag, eftersom baby hade svårt att sova mellan 00:00 och 04:00 ungefär. Och jag hade knappt hunnit somna innan hon blev orolig. Det var väl den förkylda täppta näsan som plågade henne. Som tur kunde vi turas om lite i att försöka lugna henne. Men som sagt. Jag har hunnit sova c. 2-3 timmar för sen skulle jag upp kl 6 för att fixa i ordning de äldre ungarna inför skolan.

Så ”äiti on vähän väsynyt” (mamma är lite trött).

Ja och i kväll ska jag gå på teater och vara recensent. Det kommer garanterat krävas ordentligt tupplurande om det ska funka med hjärnan.

Meeen. Här sitter man ändå vid datorn och får lite små saker gjorda. Är till och med entusiastisk över en sak som jag väntar på. Men hade också tänkt att nu hinner jag skriva ett blogginlägg och jämställdhet i konstfältet, och tänkte gräva fram lite siffror ur min avhandling, och då blev det total meltdown i knoppen. Jag hade svårt att hitta den senaste versionen, eftersom jag inte ens har öppnat dokumentet på nästan ett och ett halvt år. Och när jag skulle ta fram de siffror jag ville ha insåg jag att de var ju helt bristfälliga. Eller jag fattade inte riktigt hur jag tänkt. Inte riktigt rätt läge att gå och gräva där, eller att t.ex. öppna det enorma excel-dokumentet där jag har all data (som alltså tog mig 8 månader att mata in!!). På 2-3 timmars sömn: NEJ.

Eller det behövs en meme för detta tror jag:

20130915-190532

Dagens ord.

Some battles cannot be won

crom

Hittade denna roliga serie (av Rachel Kahn) via folk på fb. Här finns mer.

Beställde precis ett intyg över mina studieprestationer från universitetet, för att ha när jag söker mig till vidareutbildningar. Direkt när jag måste ha med detta att göra igen vällde ilskan över mig. Försökte senast förra våren att få alla mina studiepoäng registrerade i mitt huvudämne, men det fastnade igen hos den ämnesansvarige, trots att jag den här gången gick via studiekansliet. Har försökt i flera år att få studiepoäng som jag borde få för seminarier, recensioner, undervisning jag gjort osv. Men det är alltid något förhinder. Vi ska se om dessa studiepoäng nu mirakulöst har uppenbarat sig i mitt register (för jag har inte kollat sedan april-maj då jag senast gav upp (skulle ju få bebis, annat att tänka på). Annars kommer det alltså se ut som att jag under de år jag varit forskarstuderande bara avlagt en massa kurser i andra ämnen än konstvetenskap.

Så dök Conan-serien här upp i mitt flöde. Jag gissar att det är många gånger som folk stöter på ”battles that cannot be won”. Det känns kanske lite löjligt att prata om att man behöver ha styrka för att sluta slåss för sina studiepoäng, men detta helt obegripliga motstånd är en av många vassa små flisor som gjorde det omöjligt för mig att fortsätta med forskarstudierna, och i förlängningen att göra färdigt den där avhandlingen.

Men det finns många andra orsaker också.

Och nu är jag fri att lägga all min styrka på annat.

Planer, rakt på sak

Ska skriva två till stipendieansökningar denna månad och har full rulle med att ordna med kontakter och andra förberedelser. En måste ju formulera vad projekten ska gå ut på, räkna budget, skriva om projektet syfte och hur det ska genomföras osv.

Det andra stipendiet är visserligen inte ett pengastipendium utan tillgång till en ateljé. Till den behövs en tre års arbetsplan. Jag vet i stort sett vad jag ska göra nästa år, så det är inget problem att skriva om. Men vad jag gör 2016-2017? Det blir spännande att se, eftersom det helt och hållet hänger på varifrån en får finansieringen. Men en sak är klar: jag håller mig inom konstbranschen. Det blir bildkonst, illustration eller författande. Troligen kör jag allt på en gång som det här året. Jag har ju insett att dessa saker kan kombineras på många intressanta sätt.

Och nu är jag helt säker på en sak: Avhandlingen är på paus för en obestämd framtid. Faktum är att den är det sista som jag vill jobba på just nu, och lättnaden att slippa hålla koll på forskningsfältet och vad som händer på universitet just nu är ENORM. Att inte söka mer forskningspengar är ett av de bästa besluten jag fattat (förra året). Jag saknar inte heller forskningen alls. Faktum är att jag just nu inte riktigt förstår hur det är möjligt att jag orkade så länge. Det jag gör nu är det jag ville göra när jag blev magister för 11 år sedan. Men då hade jag ingen plattform för det, inget stort nätverk, ingen kunskap om branschen. Det har jag nu. Och dessutom vet jag vad jag vill göra, och hur.

Man kan säga att beslutet att försöka skriva en avhandling i ett akademiskt ämne var ett av de mest lärorika misstagen jag någonsin gjort. Jag ångrar det inte helt, men nog lite. Tänk dessa tio år som jag kunde ha satsat på att skriva och måla eller göra spel t.ex. men hade ju varit tvungen att ha ett brödjobb ändå.

År 2012 började de med arbetskraftspolitiska utbildningar till spelbranschen i Åbo. Samma kurs gick tre gånger. De två första kunde jag inte söka till för jag hade anställning av Finlands akademi (men tro mig, jag satt en hel dag i januari 2012 och var bombsäker på att jag skulle hoppa av, riktigt så att det blossade i ansiktet av glädje och skam samtidigt, men så kallade plikten, och dessutom skulle man ha åkt på karenstid ifall man hoppade av ett jobb). Sen gick en för tillfället sista utbildning detta år, men inte kunde jag ju göra den samtidigt som lilla A föddes.

Men jag får bara tro på att det kommer mer chanser. Och dessutom har jag tagit tag i saken själv och har samlat ett litet team för att göra ett ”konstspel”, men definitioner är kanske inte så intressanta. Huvudsaken är att det projektet är igång. En kan inte alltid sitta och vänta på chanser, utan det är bara att jobba på och skapa möjligheterna själv.

Det kan hända att jag återkommer till avhandlingen någon gång, men då är det nog i någon helt annan form, i något helt annat sammanhang. Adios Akademia. Good riddance.

Sommarpraten

Lyckades i dag lyssna på ett sommarprat av en ren slump, och det var Philip Teir som snackade. Helt intressant (sorry intetsägande kommentar, men min hjärna producerar inte något mer analytiskt just nu)! Han hämtade inspiration från liknande ställen som jag gjort, t.ex. Lasse Berg och begreppen positiv och negativ frihet har jag ju skrivit om i min avhandling. Vilket sedan fick mig att börja tänka på den texten och inom mig brottades en gnista inspiration med att jag bestämt att den texten är på paus och möjligen blir det inget (akademiskt) av den senare heller*.

Men alltså, har inte hört något annat sommarprat i år. Och lyssnar annars också hemskt sällan på dem. Den här kritiken som jag sett på Twitter, att alla pratar om sig själva, jag-jag-jag och hur tråkigt det är med jag-jag-jag, den förstår jag inte. Är det inte just meningen att man ska få höra ett personligt prat? Jag lyssnar gärna på folk som pratar om sig själva, jag älskar att höra andras livsberättelser, att få en inblick i andras liv. Så konceptet i sig har jag inget emot. Vet inte egentligen varför jag sen inte hör så många av dem.

Nu har jag i varje fall laddat ner Athena Farrokhzads prat, för det är ju intressant när det blir debatt om något. Och hör gärna vad poeter och författare och konstnärer har att säga. (Vilket förstås är lite pinsamt att man är mest intresserad av att höra vad personer som liknar en själv har att säga).

Jag får återkomma när jag hunnit lyssna!

*detta förtjänar ett längre inlägg någon annan gång, men det kändes sjukt skönt att frånvaroanmäla sig på universitetet nyss

En länksamling och tankar om karriär, familj och jämställdhet

Igår läste jag Ida Theréns artikel om att heltidsarbete kan ses som en ”familjefälla”:

Det riktiga problemet är vår syn på tid och pengar. Hur föräldrar prioriterar att lägga fiskbensparkett, köpa råsaftscentrifuger och andra konsumtions-skitdrömmar som förpestar planeten, framför fritid att umgås med sina barn.

I dag fanns en artikel i Hbl om en doktorsavhandling om kvinnor som hoppar av toppjobb:

– Hittills har vi talat om hur dessa kvinnor vill prioritera familjen, men det är en förvrängd syn. Det handlar mer om ett behov av att arbeta och leva på egna villkor och inte enligt en förhandsbestämd modell för hur man ska avancera på ”rätt sätt” i ett företag, säger Biese […]

Och i dag bloggar också Johanna Stenback om detta:

Men känslan av att det sitter chefer i ett annat rum och bestämmer över vad jag skall göra i framtiden och hur jag skall utvecklas utan att bolla det med mig var ohållbart för min egen utveckling. Kvinnorna som hoppar av från makten och skapar sina egna företag vill ha kontroll över sin tid för att kunna skapa en bra balans mellan arbete och fritid och genom det ha makt och framgång, för den drivkraften försvinner nog inte i första taget och den kraften behövs starkt som egenföretagare.

Det här är saker jag tänkt på mycket förstås.

Från Stenbacks text kände jag igen mig i den där känslan av att andra har bestämt hur jag ska utvecklas. Det finns starka normer inom akademia om hur man ska ha en forskarkarriär. Och jag har verkligen känt att det inte är något för mig. Samtidigt finns det en viss flexibilitet också i forskningsvärlden. Men tillräckligt stor motivation skulle man möjligen kunna skapa en egen väg där (t.ex. som Biese i Hbl-artikeln gjort). Så situationen varierar säkert stort beroende på om man arbetar inom forskning, näringsliv, politik, kultur osv. Men det finns också en arbetskultur som genomsyrar hela samhället, som går ut på att vissa arbetar extremt mycket, medan andra knappt får jobb alls (det här nämner Therén).

Det tycks finnas ett tryck på att man måste arbeta väldigt hårt i precis samma ålder som man kan få barn, att man tycks vara mest attraktiv på arbetsmarknaden precis samtidigt som man har små barn. Att arbetsgivare vill ha passionerade typer som ger allt åt sitt jobb. Att man ska jobba mycket, för att få hög lön, och kunna konsumera mer. Och de som sen inte alls kommer in i arbetsmarknaden lever på fattigdomsgränsen.

Det är något skevt här. Samtidigt irriterar det mig att jag bara har haft korta snuttjobb, levt på stipendier eller frilansjobb, varit hemma med barn, och således inte sparat in särskilt mycket pension. Det irriterar mig också väldigt mycket att vara så satans lågavlönad. Jag tycker att jag förtjänar högre lön! Men att få högre lön innebär dels att få ett heltidsjobb, och definitivt att inte hanka på i ”kulturbranschen”.

Sökte ett heltidsjobb i april, för jag tyckte att arbetsbeskrivningen lät underbar. Men samtidigt blev jag nästan panikslagen av möjligheten att faktiskt få jobbet*, och bli tvungen att pendla eller flytta och jobba 8 timmar per dag, med en liten bebis hemma. Bebisen skulle ju förstås må finfint med sin pappa i början. Men sen när dagis börjar och ens barn blir de där barnen som måste vara på dagis under hela den tid dagis är öppet, och att man knappt skulle hinna se dem… Fick djup ångest av den tanken. Är väldigt nöjd just nu när jag kan föra barnen sent till dagis/skola (oftast till 8.30-9) och hämta tidigt (under våren då jag frilansat har jag hämtat 15.30 och nu när jag är föräldraledig redan runt 14-tiden när skolan slutat).

Så vad ska man välja? Långa arbetstider med högre lön och mer ekonomisk trygghet (om man nu också lyckades få ett sånt jobb) eller flexibla arbetstider, men mindre lön och noll trygghet?

Just nu känns det som om den senare modellen är det jag kommer att halka in på, helt enkelt för att då jobbar jag för mig själv och då jobbar jag med det jag älskar att göra. Och jag utvecklas åt precis det håll jag själv väljer. Och samtidigt behöver jag inte offra tiden med barnen när de är små. Men vi får se. Jag skulle väldigt gärna någon gång testa på att ha en fast anställning med en lön som motsvarar min kompetens.

Jag hoppas att jag kan vara en av de där som är med och förändrar arbetsklimatet istället för att vara dess slav.

 

*det jobbet fylldes direkt när ansökningstiden gick ut ”på rekordtid”, och ”den här gången hade de inte möjlighet att diskutera min ansökan”… vad det nu sen betyder. Men det var en bra övning att skriva en riktig arbetsansökan igen efter en lång period av stipendieansökningar och akademia