Radikaliserad tant

Jag identifierar mig inte särskilt starkt med ordet ”tant”, men nu citerar jag min idol Sunniva Drake, som frågade en relevant fråga i Hbl för ett tag sedan: Vad ska vi göra med alla radikaliserade tanter (nu då Finland håller på att begå brott mot mänskliga rättigheter)? För jag ser dem dyka upp överallt nu, tanterna (också en del helt ljuvliga farbröder faktiskt, vi ska inte glömma dem, men det behövs mera farbröder!).

De är trötta på att se på när människor förstörs av makthavare.

I dag i nyheterna: cynismen bland unga ökar. Det förvånar mig inte heller. Vi lever i ett kallt och cyniskt samhälle. Många kämpar emot, det talas nog mycket om öppenhet, vänskap, kärlek, samarbete. Men alla goda krafter motverkas mycket starkt och aktivt av regeringen just nu. Så jag är inte förvånad över att cynismen ökar. Likgiltigheten är också en stark kraft i dag. Det finns alltför många som inte mera tror att vi kan skapa förbättring. Det finns så många som tappat hoppet (för att de trampats ner år efter år), och det finns massor av människor som väljer att blunda och fokusera på bara sina egna liv, kanske för att de inte tror att de har någon makt att påverka samhället? Kanske för att de verkligen inte bryr sig? Det sistnämnda är isande, skrämmande.

Jag har själv svårt att hålla kvar livskraften och kämparandan. Men har nu inte tappat greppet ännu. Tänkte att jag blir radikaliserad istället. Bättre än deprimerad.

Jag har flera vänner nu som är deprimerade. Det är ”sann” politisk depression, eftersom det är det här landets politik som krossar dem. Regeringen har skapat en situation där människor som flytt från krig och förföljelse hamnade i ett nytt sorts helvete. Det helvetet är Finland. Hur känns det att höra det? Hur känns det att leva i en annan människas helvete? De får inte hjälp här. De får inte ens stanna här och försöka hjälpa sig själva. Alla försök att vara medmänsklig, gästvänlig, integrera, krossas.

Jag har inte varit i den här situationen förut, att jag försöker kommunicera med en som verkligen tappat allt hopp. En som säger att den hatar sig själv och att den inte har någon framtid mer. En som säger att alla krafter är helt slut. Dessutom får personen inte ordentlig läkarvård. Jag är rädd för vad som kan hända om det håller på ännu längre. Och det håller ju på tills det andra negativa beslutet kommer, och vad händer sen? Blir det ännu värre? Min vän har dessutom börjat bete sig konstigt och okaraktäristiskt. Svarar inte på meddelanden på flera dagar. Blockar kommunikationen, och kommer sedan tillbaka. Det är oerhört påfrestande. Jag kan inte sluta svara heller, för vad händer då? Jag är kanske den enda personen kvar som har ens en liten möjlighet att rädda livet på personen?

Jag försöker rikta min ilska och besvikelse till aktivism, för det tjänar inte mycket till att vara arg på en person som mår så där dåligt.

Igår när jag såg en text av Sannfinländaren Sampo Terho där han skrev att asylpolitiken i Finland nu är lyckad så fick jag lust att slå honom på käften. Jag är starkt emot våld i alla former, och fredlig protest är mycket mer konstruktiv i längden. Men jag har väldigt svårt just nu att låta bli att hata dessa människor som håller på att förstöra tusentals liv, förstöra mina vänners liv. Det är den här ilskan som är väldigt svår att leva med. Fast bättre med ilska än depression. För ilskan kan jag fortfarande rikta till handling.

Men här är nu en chans för någon av dessa monster i regeringen att bli en hjälte. Vänd på detta nu och rädda liv. Helt konkret skulle det rädda liv att stoppa den här utvecklingen, att låta folk stanna t.ex. med tillfälliga uppehållstillstånd. Låta oss som redan hjälper till fortsätta med det, istället för att se vännerna tyna bort.

Men om det fortsätter så här så kommer jag ju bli tvungen att påminna makthavarna om att de är onda människor, så länge jag själv orkar skriva. Då kommer jag att bli tvungen att hoppas att de någon gång inser hur många människor de skadat, och att de sedan får leva med det resten av livet. Jag får hoppas de får leva i egna personliga helveten. Jag får börja måla stora tavlor med bilder på dessa monster där det framgår tydligt hur mycket ondska de spridit i världen. Kanske konsten kan nå fram till deras kalla hjärtan på något sätt?

Eller så får jag göra som Arya i Game of Thrones och börja läsa upp en lista på de som skadat mina vänner. Och sedan väntar jag på att de ska få vad de förtjänar (som sagt önskar jag inte våld, men skulle vara skönt om de hade dåligt samvete ens). Juha Sipilä, Paula Risikko, Päivi Nerg, Jaana Vuorio, Jussi Halla-aho, Sampo Terho, Juho Eerola… vem mer?

Ja ni hör… jag är inte någon ädel människa som älskar och tolererar alla. Just nu är jag rätt fylld av hat faktiskt. Not nice.

Förr eller senare måste det hända

Jag har haft en ofokuserad förmiddag och har varit på Facebook, och tänkt och skickat lite meddelanden till vänner och e-postat, och INTE FÅTT NÅGOT GJORT. Eller? Skrev lite dagbok, har inte gjort det på länge, men måste få ordning på känslor och händelser, och visst det hjälper ju mig att skriva om hur jag känner mig. Inte så bortkastad tid.

Så. Förr eller senare måste jag ha en sån här förmiddag då man liksom flyter runt och känner och lever.

Har en dryg vecka kvar av eftermiddagsjobbet. Sen fortsätter jag med mina spelprojekt!

Har grubblat väldigt mycket över en sak denna vecka, men fattade ett beslut igår, och nu känns det skönt. Fast pirrigt, för bestämde mig för att göra en sak som är helt ny.

Och har varit glad och lite förskräckt över mig själv på många plan. Ska göra många nya saker denna sommar. Blev till exempel antagen till en självstudiekurs i programmering för totala nybörjare. Ska använda den kursen för att jobba med mitt konstspelprojekt samtidigt. Älskar när jag lyckas slå ihop många saker i ett projekt. Effektivt.

Vågar inte riktigt känna efter om jag är trött. Jag tror inte det? Jag tänker ta åtminstone en hel vecka semester, då vi åker norrut, och man ändå inte kan jobba. Är avundsjuk på människor som har 4-6 veckor betald semester. Kanske någon gång i framtiden så kan jag ha det. Men samtidigt… jag gör vad jag vill göra nu, jag måste inte göra något av det jag gör. Jag väljer att göra det. Och jag har fina människor i min närhet som hjälper mig, och påminner mig om att sköta om mig själv.

Det blir nog bra det här.

Låg nätprofil

Jag har knappt sett på Facebook på en vecka. Använder Groups-appen för alla jobbgrejer som jag behöver vara med på. Ville få bort det där splittrande slösurfandet, och borta är det… Har ju inte hunnit blogga heller på länge – en månad!

Nåja här är en update.

Vi har haft alla sjukor typ flera varv runt, och just nu har alla tre ungarna något med hälsan som tar massor av tid och energi. Försöker leva i nuet och göra det bästa av det. Får emellanåt en impuls att bara sluta med allt i jobbväg och bli någon slags heltidsförälder för att inte allt ska krascha och brinna.

Men så kommer ju dagar med inspiration, som i dag. Fast man får förverkliga sig någon liten minut åt gången, och försöka få med familjen i det samtidigt. Det hjälper faktiskt en del att inte vara så mycket på nätet nu, jag klarar inte av allt samtidigt helt enkelt.

Har hunnit spela färdigt spelet Samorost 3. Ljuvligt ljuvligt, vill göra liknande spel själv! Är också så glad över att bra konst och kultur mest gör mig inspirerad, snarare än t.ex. nedslagen av avund eller liknande (som jag har hört att drabbar en del). Nej jag vill alltid göra själv också!

Och köpte nyss ett nytt spel på Steam: 1979 Revolution: Black Friday – ett historiskt spel som handlar om konflikten i Iran. Verkar helt otroligt intressant, och viktigt. Vi ska se hurdant det är… Är mest intresserad av hur de sköter berättandet, för det är liksom det jag tänker på hela tiden nu: hur kan man berätta, eller skapa litteratur, i spelform?

Annars jobbar jag vidare med 2-3 frilansprojekt på förmiddagarna, och det går långsamt. Eftermiddagsjobbet tar mycket tid och energi (med specialbarnen), så jag kommer inte att fortsätta med det på hösten. Men det känns som om jag lärt mig enormt mycket under de senaste veckorna (har varit där nu i 1,5 månader, en dryg månad kvar). Men det är inte den sortens arbete som leder mig vidare dit jag vill komma, så för min egen skull kan jag inte fortsätta. Och som tur har jag några spännande arbetsuppdrag som väntar från och med juni. Det är mitt eget konstspel, ett undervisningsspel som jag ska illustrera och sedan arbete med läromedel och webb.

Fördelen att arbeta och umgås mycket med barn är att man sitter mindre, så ryggen och nacken mår bra. Jag har också skaffat ett aktivitetsarmband nu, och är ganska ivrig över att nörda ner mig i biohacking för att må bättre… Har redan börjat dansa mer hemma för att få upp aktivitetsnivån. Winwin.

Vi hörs!

Svälj

Sväljer och sväljer. Fick nyss en visdomstand utdragen. Har två kvar ännu, men de är så djupt inne så de kanske aldrig behöver dras bort. Bedövningen och blodsmaken gör att man sväljer och sväljer.

Annars också lite gulp gulp, fick fortsättning på damtidningsjobbet i fredags, och drog en lättnadens suck. Lite mindre panik igen. Så nu känns det som att det går att fokusera på att faktiskt göra sina uppdrag igen. Förutom hålet i munnen i dag, som distraherar mig lite. Fick min tand med mig i en liten påse, men vad ska jag göra med den nu? Den är ganska fin, men har också tandsten och blod på sig, så man borde ju putsa den om man ska ha den till nåt. Hm.

Ja förra veckan var hektisk, tung och rolig.

Pratade med 120 barn om spel, cirka 8 lärare och 10 föräldrar. Uppskattningsvis. Det bestående intrycket: dessa föreläsningar behövs oerhört mycket.

Vad ska man säga om Slush? En klar trend verkar vara startups med världsförbättrarmål. Hörde folk tala om rent vatten i Afrika och företagsstöd åt kvinnor i fattiga länder. Sen fanns det ju massor av app- och webbföretag av olika slag. Hittade sist och slutligen inte så mycket spelföretag. Men var och visade min portfolio till ett Åbo-företag, som jag dagen innan råkade få veta att hade fått en investering och ett nytt samarbete, och ett spelprojekt med innehåll som verkligen passade min bakgrund (mer specifikt modeillustration). Jag flög på företagets CEO som en missil, och visst, han och den andra som var på plats gillade det jag gjort. Problemet var att de redan hade tillräckligt med konstnärer för tillfället. Men ifall det blir tal om att anställa fler, tror jag att jag ligger bra till. I varje fall sa det att min portfolio var ”väldigt stark”. Hoppas de behöver fler. (Jag höll på att explodera på onsdag kväll när jag hittade dem via Twitter, eftersom deras samarbetspartner med spelidén hade följt mig. Ett företag i Åbo som troligen kommer att ha råd att anställa folk, och som gör spel med såna bilder jag är expert på? Gaah!).

Det känns lite som att kasta pil på en måltavla. Jag stod långt borta för ett år sedan, och kastade pilar på väggen runt omkring. Men för varje kast närmar jag mig mitten. När ska man lyckas träffa? Känns egentligen bara som en tidsfråga. Eller just nu är också några pilar i luften, men jag kan inte se ifall de kommer att hamna rätt ännu.

OK. Nu har bedövningen nästan släppt. Kan känna mina läppar igen, och tungan, blodsmaken. Att svälja känns inte svårt mer. Dags att skaffa lunch och sedan kasta sig över ett bokomslag.

Ja, höll på att glömma: har ju nu äntligen betalat avgiften för att registrera min firma, och fyllt i blanketterna. Sen är det bara att posta, och vänta på svar, och så får jag mitt företagsnummer. Stort. Gulp.

En vecka gick igen

Helt sjukt hur tiden går snabbt! Det verkar som att den går snabbare ju mer olika saker man gör. Ifall man hade en månad då man gjorde så lite som möjligt borde alltså tiden gå långsammare. Långsammast går tiden när jag väntar på att en bebis ska födas.

Här håller jag på bara och håller på. Keepin on keepin on… Har gjort mer animation, ordnat en grillfest för startupfolket tillsammans med mitt ljuvliga team, pitchat igen i dag, varit hela dagarna med ungarna eftersom D:s semester tog slut förra helgen. Så allt jobb har skett på kvällen.

Tröttnade på att yoga, vilket jag gjorde varje dag en hel vecka, och har istället denna vecka testat en app som heter 7 minute workout (7 minutes 7 months, när jag googlade såg jag att det finns tusentals likadana, men länkade nu till den jag använder, och den funkar finfint). Traditionella grejer som armhävningar, situps, plankan och sånt i 7 minuter. Förvånansvärt effektivt, har gått att göra samtidigt som jag är med ungar och aktiv ettåring, och har haft träningsvärk. Har i varje fall känt mig mycket bättre på grund av den regelbundna motionen. Har mer energi och känt mig mer hemma i kroppen helt enkelt. Om en dryg vecka när jag flyttar in i mitt arbetsrum (yaaayyy!!) ska jag köpa kort till gymet som finns i samma fabriksbyggnad (Saippua Center) och börja träna där mitt på dagen. Min chef (jag) säger att det är nödvändigt. Vill vara stark! Men framför allt så gör motion att jag känner mig välmående. Som jag skrev: hemma i kroppen.

Nästa vecka går igen i animationens tecken. Sen på veckoslutet blir det en gammal kompis bröllop i Sverige (jag får flyga). Jag har till och med lyckats skaffa en klänning härifrån! Och är till och med nöjd med den! Helt otippat! Tänk om jag nu plötsligt blivit en människa som gillar att ha klänning? En gymfåne med swingklänningar… Vi får se. Men det kommer att bli jävligt fantastiskt att träffa gamla vänner.

En gif till er:

beelze_BR_stove2

Val

Så, jag har röstat. Vi passade på att gå en promenad, hela familjen. Det har vi inte gjort på länge. Pga sjukdomarna. Men baby mår igen bättre. Det ser ljust ut. Hur det ser ut med det finska valresultatet vågar jag inte riktigt tänka på.

Sen tog jag en timme skrivtid. Redigerade ”färdigt” ett varv. Tempusändringarna främst, bort med lite upprepningar också. Nu har jag kvar att a) skriva om 6-7 scener ur en annan figurs perspektiv b) förbättra språk och gestaltning och försöka lyfta fram det tema jag vill fokusera på. Så det är två varv till som behövs tror jag. Sen ska jag skicka vidare texten igen.

Så om man tar perspektivbytena först då. Ett kapitel i taget. Små delmål är det som gäller när man bara har små stunder skrivtid här och där… Men det blir inte mer redigering i dag, för D som är journalist jobbar när det är vakvaka i kväll.

Fast jag får väl fira att jag fått det där första varvet färdigt nu då!

Måste också säga att jag verkligen gillar slutet på min text. Klimax och slutet. Jag gillar mitt manus just nu (förstås, när jag just blev klar med ett litet delmål, så typiskt).

Förbi

Kanske är vi ute ur den värsta sjukdomsfasen nu. Baby hade en feberfri dag på onsdag och jag tänkte yes, men sen på onsdag kväll kom febern tillbaka. Vi åkte till doktorn på torsdag för jag var övertygad om att hon fått en bakterieinfektion i halsen. Hon hade helt klart extremt ont i halsen. Mycket olycklig baby. Men enligt doktorn var det bara viruset. Och egentligen bra att inte behöva trycka antibiotika i henne. Så hon har fått burana ett par gånger när febern steg upp till 39,5. Förra natten var bäst hittills, hon vaknade bara två gånger (!). Extas!

Men jag känner mig så otroligt tärd nu alltså. Hon är feberfri i dag, men extremt snorig. Jag är glad över att det går åt rätt håll, men… det känns som om man skulle behöva några år på sig att återhämta sig efter den här 3-4 veckors sjukdomsspiralen. Sen att veta att det troligen alltid blir så här när vi är så många nu. Att det blir långa perioder där någon är sjuk.

Nåja. Det är bara flunssor. Visst de kan ju bli farliga också, men det är ju ovanligt.

Men allt jobb som jag skjutit på. Inte en tanke på att hinna rita eller skriva något, minns knappt vad jag heter. Ingen motion. Knappt hinna duscha. Knappt få mat i sig själv (ok smått överdrivet, men jag har flera gånger inte kunnat äta för jag har varit rädd för att väcka bebis som somnat i famnen, eller så har jag fått äta stående medan bebis varit buranapigg och måste stoppas från att dra ner tv:en på sig själv). Turas om hela tiden med den andra vuxna om vem som ska få tid att sköta sig själv, sköta saker. Det tär ju på stämningen också. Evigt förhandlande.

Så här längtar man efter att kunna sitta i lugn och ro och läsa morgontidningen med en kopp kaffe. Eller att svara på e-post vid datorn och hinna tänka efter vad man skriver. Så påminner man sig själv: så kort tid detta är! Det är bara att stå ut lite till. Åtminstone vet man ju som förälder till flera barn, att allt är faser som går över. Ibland är det skitjobbigt. Men det är tillfälligt, oftast väldigt kortvarigt (ifall man har turen att bara drabbas av vanliga sjukdomar som flunssor). Detta är livet.

Men fy fan så trött jag är.

Äh! Snart ska jag skriva något entusiastiskt inlägg igen! Har så otroligt mycket spännande att se fram emot i maj och juni. Yay!

Misär

Så igår kväll fick baby 38 graders feber. Som tur inte så hög, men tillräckligt låg för att man ska ha lekviljan kvar, men så högt att man tröttnar väldigt snabbt och helst vilar upp sig i en mjuk famn.

Den här sjukdomsspiralen bara fortsätter. Väntar med skräck på att baby blir täppt i näsan också, för det betyder no sleep for me.

Sjukstugan: The neverending story (och bodyrolls!)

Jaha det fortsätter. Trodde att ungarna skulle kunna gå till skolan i dag då båda var feberfria (trodde jag) igår. Men nu vaknade W med 38,8 grader. Men vi får ta det lugnt. Flunssor klarar man. Det finns värre saker. Det är ju rätt skönt också att slippa köra till skolan med ungarna. Men jag missar ett möte i dag. Inte heller det är någon panik, eftersom jag får info efteråt om mötet.

För övrigt så avskyr jag ordet ”sjukstuga” på det där sättet som jag alltid börjar avsky vissa uttryck efter ett tag, om många använder dem. Det är ett lite lustigt fenomen, eller en egenskap som jag har. Blir liksom utled på uttryck som blir ”trendiga”, och när man läser mycket bloggar som jag så upplever man ofta hur vissa uttryck trendar. Det senaste som irriterat mig är när man skriver ”JETE” i ställer för ”JÄTTE”, och ”very” istället för ”väldigt”. Tyckte säkert att båda sätten att skriva var lite smålustiga första, och kanske andra gången jag såg dem. Men sen… blir det för mycket efter en stund. Nu skrev jag ”sjukstuga” ändå, kunde inte låta bli. Vill inte vara språkfascist, men man kan ju inte hjälpa att man blir irriterad, hähä.

Apropå bloggar så har jag inte hunnit med en gång i veckan på bildkult. Det får bli varannan måndag istället. Just nu ruvar jag på ett inlägg om kroppspositivitet och träningskonton på Instagram. Har tänkt mycket på detta med hälsohets, fetma, övervikt, träning och skönhetsideal på sistone. Jag är själv i en sån fas att jag är riktigt jävla trött på att ”hälsosamhet” blivit det som tutas ut ur alla kanaler som det viktigaste i livet. Samtidigt är jag väldigt glad över hur mycket jag får chansen röra på mig när jag är hemma med bebis – hata sittjobb, älska att dansa med bebis och gå vagnpromenad. Så jag försöker hitta någon slags balans mellan att älska min fantastiska kropp som kan så mycket och som fortfarande håller mig levande, och anstränga mig för att hitta tid och glädje i rörelse. Det är möjligt att inte hälsohetsa och ÄNDÅ sträva efter att få motionera.

Det är så klart viktigt för en individ att få må så bra som möjligt. Men det slår över till något neurotiskt både för individen och samhället ifall hälsa kopplas till god moral. Man ska inte behöva tillägna all sin tid på att tänka på sin hälsa, och samhälleligt blir det problematiskt om människor delas in i kaster: de hälsosamma och de ohälsosamma. Det finns människor som är sjuka på alla möjliga vis, och just nu finns en diskurs som lägger för mycket ansvar på individen att hålla sig frisk. Med tanke på hur svårt det kan vara att ha olika funktionsnedsättningar, bara vara gammal, eller ha någon kronisk sjukdom, så behövs inte den ytterligare belastningen att man också borde skämmas för att inte vara i toppskick. Eller?

Då tycker jag att det är rent destruktivt att annars rätt friska individer ska gå omkring och må dåligt över någon liten bilring på magen. Härregud! Jag blir riktigt arg nu alltså. Älska din bilring säger jag!

Lite torsdagsunderhållning:

Watch out for my bodyrolls!

Här är jag med spretigt hår och skönaste kroppen! Hellooo! (skulle jag inte sträcka lite på mig här skulle ni se min mäktiga bodyroll bättre! Nu är den ju rätt modest…)

messyworldselfie

Host

Har byggt upp en hostförkylning sedan fredag. Nu börjar den kännas riktigt tung. Har tagit det väldigt lugnt, inte varit ute alls, förutom i morse då jag förde ungarna till skolan. Man får hoppas att den går över snabbt. Fast just nu känns detta som en seg och långsam sort.

Det nya spelprojektet rör på sig. En kodare har hittats, och nu är vi fyra personer. Och det kommer kanske mer. Spännande! Vi kommer att söka till Boost Turku Start Up Journey, som är en sorts tävling och företagarkurs i ett. Så om vi kommer in där så kommer det att bli fart på det hela… Vi får se hur det går! Spelet ska göras med eller utan startup-kursen.

Jag blev lite nervös plötsligt igår. Är jag helt tokig som bara kastar mig in en ny grej så här? Känner inte ens någon av de andra. Men hen som startat det hela brinner verkligen för att få färdigt ett spel och få det till försäljning, och det vill jag verkligen också vara med på, så varför tveka? Det är lite som den där speldesignkursen jag var på i våras, när grupper skulle bildas och jag inte kände en endaste själ där. När första bästa grupp sa: vi behöver en grafiker, så räckte jag bara upp handen och sa ”JAG!”. Det är så nu också. Bara att räcka upp handen och säga ”Jag kan”.

Det är dessutom inte så plötsligt. Har suttit och lurat i startgroparna i flera år nu känns det som. Nu kommer en chans och jag ska vara med.

Nu ska jag fortsätta vara lite sjukledig. Underlig känsla när vi plötsligt är två vuxna hemma med bebis. Man kan ju ta det lite lugnt!