Vi lider av framtidsbrist

Framtiden är ett tema som rullat på i mitt huvud länge nu. Förra året gick jag till och med en kurs i framtidsforskning, och en av uppgifterna var att skapa framtidsscenarion av Finland år 2060 – en utopi, en dystopi och en ”business as usual”.

Dystopin var enklast att skriva. Låt de fascistiska, nationalistiska och rasistiska krafterna fortsätta få makt så är vi snart framme i något som de allra flesta människor garanterat skulle kalla en dystopi. Om man tummar på mänskliga rättigheter för en grupp, så kan man tumma på allas rättigheter, förr eller senare. De som för den högerextrema politiken vill hålla den här nationen vit, ”kristen” och patriarkal, och de tål ingen kritik, de förnekar klimatkrisen (tack och hej då mänskligheten), dess anhängare dyrkar krig och våld. Ja… ni vet vart det leder.

En vän på FB skrev en klok text för ett tag sedan, jag parafraserar: en sak som Putin och Trump har gemensamt är en brist på framtid. Deras politik vädjar med en längtan efter ett imaginärt förgånget där nationen har varit ”great”. Samma sak gäller Europeiska populistledare i den extrema högern. Det enda sättet att vinna mot dem är att bidra med en framtidsvision. Den traditionella politiska eliten har misslyckats med detta, de försöker bevara allt som det är, medan missnöjet växer.

Åh, så vi behöver en mänskligare framtidsvision! Jag har tänkt på det i så många olika sammanhang på sistone. Om man vill påverka världen och samhället behövs en vision för vad man vill uppnå. Till min utopi hör inte rasism, diskrimering eller en totalitär stat med en maktgalen ledare. Vi som inte vill ha det, utan fortfarande vill hålla fast i en tro på att mänskliga rättigheter är något som vi måste kämpa för, behöver skapa en tydligare framtidsvision.

Att föreställa sig framtiden är ett kraftfullt verktyg. Vi får veta vad det är vi verkligen värderar just nu. Vi tvingas ta ställning och göra val. Och om vi kan föreställa oss en värld som de flesta av oss skulle vilja leva i, så har vi möjligheter att utveckla strategier för att nå dit. Vi kan försöka leva den framtiden så snabbt som möjligt.

För min del innebär den här tanken om en framtidsvision att jag vet vad jag ska fokusera på när jag arbetar, vilka projekt som är viktiga, vilka som förhoppningsvis leder dit jag vill (jag kan inte veta för jag har inte mycket kontroll över omvärlden). Och det gäller att så ofta som möjligt formulera de värderingar som man vill värna om. Här kommer ord och kommunikation in som en enormt viktig del. Vi skriver också framtiden just nu.

Men det handlar också om hur man lever sin vardag (med hela kroppen), vilka val man gör i alla situationer. Hur rör jag mig ute i världen? Vad äter jag? Hur talar jag om och med andra människor? Rangordnar jag människor på olika sätt? Det är kanske ett slitet uttryck att säga att det privata är politiskt, men det är inte mindre sant för det. I varje liten vardaglig situation finns normer för hur vi agerar, och vad innebär det att följa eller inte följa normen? Det märker man först när man handlar. En liten handling av motstånd kan ha en mycket stor betydelse.

Just nu känner jag av begränsningar på många plan. Det jag vill stöter på motstånd på mer eller mindre subtila sätt. Råkade på ett citat (på fb-sidan till tidskriften Historiskan) om just detta:

Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor.

– Rosa Luxemburg (1871-1919)

Att röra sig kopplar jag till att bygga en sådan framtid som man själv kan leva med. Att röra sig så att de som håller i kedjorna inte lyckas hålla en bunden.

Just nu känns den finska politiken som en åtstramning av kedjorna. Jag tänker inte leva med det och vara stilla. Jag tänker fortsätta röra på mig. Men det är verkligen inte smärtfritt och det kräver ansträngning. Det är tur att det också är roligt att slita i de där kedjorna tillsammans med andra…

Jag har inte bloggat så mycket det senaste året, som jag gjort innan. Det tar tid att formulera tankeråddet i huvudet. Jag skriver nog hela tiden dagbok för mig själv för att dokumentera och tänka, men den texten kan inte vara offentlig. Jag ska försöka blogga lite oftare det här året. Jag vill tänka högt om många saker, för att det ska finnas någon liten chans att tankarna kan ha en effekt på omvärlden. För att bygga den där framtidvisionen som vi verkligen behöver…

Stora cirklar

Varit riktigt ordentligt förkyld i tre dagar nu. På söndag kunde jag inte göra annat än ligga ner, för om jag försökte röra mig började jag må illa och fick frossa. Igår morse var det fortfarande rätt ynkligt, och bestämde mig för att vara sjukledig ännu en dag till, och mot kvällen piggnade jag till. Där ser man – vila funkar! Haha… Hostar fortfarande ut allt möjligt obehagligt ur lungorna, men är inte trött mer i varje fall.

Enligt min nya tarmdoktor som jag var hos förra veckan, är jag ”hyväkuntoinen nainen”. Det var ju trevligt att höra, men blev lite fundersam över varför han behövde nämna mitt kön i utlåtandet? Förstår alla de som försöker definiera mig som ”kvinna” att jag inte riktigt känner mig bekväm med det? Det obekväma syns tydligen inte på mig.

Nåväl: lungor, hjärta, tarmar och allt är bra. Mina inflammationsvärden har varit höjda i några år, men nu är de normala! Är väldigt nöjd över detta. Jag har gjort några livsstilsförändringar under året, ganska små, men det verkar fungera bra (om någon undrar, så har jag dragit ner på sockerintag ganska mycket, och undviker rött kött, men inte till 100 %; kan vara det, eller så inte). Sen har jag satsat ganska mycket på avslappning och stresshantering. Jag har levt igenom rätt stressiga perioder de senaste två-tre åren (till exempel ekonomin, men också annat), men försöker att inte dras med i oro eller ångest kring olika saker. Försöker sätta gränser och lyssna på kroppen och känslorna. Försöker ta det jag vill ha (det är verkligen inte lätt för mig).

Men nu till rubriken på inlägget… Satt och skrev i min dagbok nyss, och kom fram till en sak som jag ska göra med mitt romanmanus som legat och vilat länge. Det är en sak som mognat fram under sommaren i mig själv, och som jag nu insåg att kan vara rätt vinkling på karaktärernas förhållanden till varandra i berättelsen.

Sen skrattade jag lite åt mig själv. Den där berättelsen började jag skriva på unde våren 2012. Sen har jag skrivit på den i perioder. Mest 2013 och 2014, då jag faktiskt hade projektstipendier för att skriva. Nu har skrivandet varit på lång paus, för jag har för mycket jobb med att hålla igång mitt företag. Men tydligen så kan jag inte låta manuset ligga för all tid. Tydligen vill jag ännu bearbeta det. Tanken att ta upp texten igen har börjat ploppa upp nu och då, lämnar mig inte i fred. Men jag hinner ju verkligen inte nu på hösten. Hinner knappt göra det jag får betalt för, och dessutom ska jag skriva färdigt min Master’s Thesis. Men efter att den där avhandlingen är klar så… Då.

Och jag ser inget problem med detta. Så här funkar mitt skapande, har jag insett nu. Jag har teman och projekt som jag lever med länge. Som jag plockar upp igen. Vissa lämnar jag förstås, men vissa lämnar jag inte.

Det känns som om skapandet är stora cirklar. Är idéerna och verken, eller projekten, som jag vill göra tillräckligt starka, så kommer jag tillbaka. Kanske inte en så dålig grej att det funkar så. Fast det känns ineffektivt, och som om man inte jobbar tillräckligt hårt. Som att man försummat sina projekt, och tappat bort dem.

Jag ska försöka lita mer på mig själv, och på att mina processer kanske ändå fungerar.

En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.

Hösten närmar sig

Förra veckan skolade vi in tvååringen på nytt dagis. Det gick alldeles bra, men den här veckan har varit mycket gråtig på morgonen. Det är tungt, men jag litar fullständigt på att det går bra på dagen. På eftermiddagen är vår minsting alltid på mycket gott humör, så jag oroar mig inte egentligen.

Dagis betyder att jag har arbetstid igen. Förra veckan ännu bara 4-5 timmar per dag, men nu är jag igång heltid. Det känns lite underligt att bara fortsätta jobba på så här, med tanke på semesterlösheten, men det var ju lugnare i juli. Många timmar på stranden med ungarna, eller ute på promenader eller bara se på filmer inne osv. Det svåra där är bara att släppa stressen över att man inte jobbar, och försöka njuta av att vara med barnen.

Nu när jag jobbar så är det som att jag går upp i varv något alldeles otroligt. Jag har så många projekt på gång samtidigt så det är bara att ta tag i det och göra. Försöker nu hålla bättre koll på arbetstimmar, för ett par av jobben förutsätter rapportering så att jag får rätt betalt. Men det är rätt nyttigt att bokföra allt man gör också, allt från sociala medier till e-post och planering, möten och kommunikation, och sedan själva skapandet. Teckningar, text, design… jösses så många olika saker det är nu. Men jag har bra flyt och driv, och det känns som om jag gör rätt saker. Även om vissa av dem är rätt spännande och osäkra och nya. Känslan av ”vad i helsike håller jag på med?” är stor, men vafan, bara att köra på om det känns rätt.

Många pusselbitar har fallit på plats under sommaren. Eller nu när jag är igång och jobbar så inser jag att bitarna passar ihop. Just i dag är jag glad över att mitt teckningsprojekt har fått så bra respons. Jag ritar ögonpar i massor (försöker hinna 2-3 per dag). Och tanken är att skicka teckningarna till Statsrådet som en protest mot asylpolitiken. Hela idén känns precis rätt. Att jag kan göra något med min förmåga att teckna, som involverar andra, och som tar ställning. Vi ska se hur det utvecklar sig.

Men kyliga vindar i morse. Känns som mycket sen sommar nu när man fryser på morgonen. Om en vecka börjar skolan igen, och största barnet börjar på femman, och mellansyster på tvåan. Hon räknar ner dagarna nu, hon längtar så mycket.

Jag längtar också efter allt möjligt, men försöker njuta av nuet och kroppen och varandet.

Faller framåt

200_s

Letade efter en GIF som jag delade på Facebook någon gång på våren: en man som faller ”ner” för Eschers eviga trappor i all evighet. Den var väldigt beskrivande för mig då, och den är det fortfarande. (hittade ingen fungerande gif, men där uppe är bilden i varje fall)

Det här med att ”falla framåt” har jag också tänkt på hela sommaren, det var ett uttryck som jag hörde (dyrkade helgonförklarade) Linda Liukas använda när jag hörde henne tala förra året. Det vill säga, om man misslyckas (faller) så är det bäst att göra det ”framåt”, alltså konstruktivt och in i något nytt och egentligen utan att bli liggande, tänker jag att det betyder. Jag såg mitt avhopp från akademia och avhandlingsskrivande som ett sorts falla framåt (föll in i designvärlden, typ, jag faller ju aldrig in i någon väldigt tydligt definierad låda). Nu senare har jag insett att det verkligen var den enda vägen, efter att jag fått mer information om läget.

Gubben i Escher-gifen faller hela tiden. Vet inte om det är framåt. Men han faller.

Underligt nog känns det som om min fallfart inte alls saktar ner, fast jag försöker bromsa lite hela tiden. Det är snarare som att det bara går snabbare.

Men sen samtidigt så känns det bra. Trappstegen känns underligt bekanta, som ekon från tidigare tider och livskeden. Inte så farligt att falla framåt i en cirkel kanske?

Det är också något nytt hela tiden. Som att återupptäcka sig själv hela tiden. Glömma trappsteg 23, och hitta det igen (genom att slå pannan i det och blöda lite). Men var börjar man räkna, vilket är trappsteg nummer 1? Medan jag föll ner mellan trappsteg 13 och 14 så ändrades hela trappan på andra sidan tornet, så det är ändå som att falla nerför en ny trappa hela tiden. Slår man huvudet ofta tappar man kanske minnet?

En ny sak nu på sommaren är nog känslan av att det inte är så farligt att fortsätta falla. Jag är inte alls olycklig, trots detta eviga fallande. Jag känner mig faktiskt rätt självsäker (men trött, måste komma ihåg att sova och andas och äta, och kramas mer!). Det känns som om jag kan lita på att jag klarar alla törnar och blåmärken. Hoppas bara att man inte blir för härdad bara, utvecklar ett hårt skal för att klara fallen. Men det tror jag inte.

Okej, slut med liknelsen. Det är samma gamla juli som det varit de senaste åren: jobb och ingen semester för mig, men alla barn hemma och mycket lite arbetstid som är helt beroende av att tvååringen är ute ur huset med sin pappa (så jag kan ju inte kräva för mycket). Jag är alltså konstant frustrerad, och försöker desperat påminna mig själv att njuta, istället för att längta bort hela tiden.

Mycket inspiration och mycket tankar, mycket skrivande och tecknande, och denna sommar mycket känslor om allt och om andras och min egen situation. Världen brinner säger många. Ja min värld brinner verkligen. Trappan brinner och jag faller vidare.

Låg nätprofil

Jag har knappt sett på Facebook på en vecka. Använder Groups-appen för alla jobbgrejer som jag behöver vara med på. Ville få bort det där splittrande slösurfandet, och borta är det… Har ju inte hunnit blogga heller på länge – en månad!

Nåja här är en update.

Vi har haft alla sjukor typ flera varv runt, och just nu har alla tre ungarna något med hälsan som tar massor av tid och energi. Försöker leva i nuet och göra det bästa av det. Får emellanåt en impuls att bara sluta med allt i jobbväg och bli någon slags heltidsförälder för att inte allt ska krascha och brinna.

Men så kommer ju dagar med inspiration, som i dag. Fast man får förverkliga sig någon liten minut åt gången, och försöka få med familjen i det samtidigt. Det hjälper faktiskt en del att inte vara så mycket på nätet nu, jag klarar inte av allt samtidigt helt enkelt.

Har hunnit spela färdigt spelet Samorost 3. Ljuvligt ljuvligt, vill göra liknande spel själv! Är också så glad över att bra konst och kultur mest gör mig inspirerad, snarare än t.ex. nedslagen av avund eller liknande (som jag har hört att drabbar en del). Nej jag vill alltid göra själv också!

Och köpte nyss ett nytt spel på Steam: 1979 Revolution: Black Friday – ett historiskt spel som handlar om konflikten i Iran. Verkar helt otroligt intressant, och viktigt. Vi ska se hurdant det är… Är mest intresserad av hur de sköter berättandet, för det är liksom det jag tänker på hela tiden nu: hur kan man berätta, eller skapa litteratur, i spelform?

Annars jobbar jag vidare med 2-3 frilansprojekt på förmiddagarna, och det går långsamt. Eftermiddagsjobbet tar mycket tid och energi (med specialbarnen), så jag kommer inte att fortsätta med det på hösten. Men det känns som om jag lärt mig enormt mycket under de senaste veckorna (har varit där nu i 1,5 månader, en dryg månad kvar). Men det är inte den sortens arbete som leder mig vidare dit jag vill komma, så för min egen skull kan jag inte fortsätta. Och som tur har jag några spännande arbetsuppdrag som väntar från och med juni. Det är mitt eget konstspel, ett undervisningsspel som jag ska illustrera och sedan arbete med läromedel och webb.

Fördelen att arbeta och umgås mycket med barn är att man sitter mindre, så ryggen och nacken mår bra. Jag har också skaffat ett aktivitetsarmband nu, och är ganska ivrig över att nörda ner mig i biohacking för att må bättre… Har redan börjat dansa mer hemma för att få upp aktivitetsnivån. Winwin.

Vi hörs!

Minska stressen?

Surfade nyss runt och letade efter lite yoga eller stretching att göra, för vaknade med huvudvärk igen. Så nu har jag sträckt på mig, och har på lugn musik. Har fortfarande huvudvärk.

Har nu morgonen på mig att skriva på mitt marknadsföringsprojekt. Deadline är nästa vecka, och är stressad för känner att jag inte alls hunnit lägga tillräckligt tid på detta. Har nu ett enormt dokument med spridda tankar, men det borde dras ihop till en sammanhängande helhet, och få illustrationer. Trots att det är ganska roligt att tänka på sitt eget brand, så har jag svårt att komma igång i dag. Det är tusen och en saker med barnen som jag har snurrande i huvudet.

Tre barn är inte en flock som man bara kan valla åt samma håll. Nej, de är alla tre olika personer. Och när de alla tre har något problem (eller deras diverse skolor och dagis kräver saker av en) samtidigt så är det tre olika personers problem som föräldrarna måste hjälpa med. Så har man ju sitt eget mående att tänka på också. Fast saken är ju den att fram till sig själv kommer man ju sällan.

Och sen ska jag plötsligt få tankarna in på ett studiearbete.

Undrar om den här meditationsmusiken i bakgrunden alls hjälper?

Igår hade jag dessutom ångest över att det blir en sommar till av pseudosemester. Dvs. jag är hemma ensam med ungarna ett antal veckor, utan att själv ha någon betald semester. Sen lyckas vi kanske få in 1-2 veckor gemensam semester då båda de vuxna är hemma samtidigt. Jag väntar just nu på att få veta om ett stöd jag sökt ska beviljas, och får jag det, kan jag faktiskt ta lite ledigt. Och ledigt är ju sedan inte ”ensamtid”, eftersom man är med tre barn då. Samtidigt som jag skulle behöva vila upp mig ensam på något sätt, så tycker jag inte om att vara ifrån ungarna någon längre tid. Det känns tomt utan dem. Vilket dumt dilemma! Kan man inte vara nöjd bara liksom?

Tror i och för sig att det kan räcka med en timmes massage eller liknande för att jag ska känna mig mer utvilad igen.

Egentligen är jag rätt pigg. Men tänker att den återkommande huvudvärken skvallrar om att man är på gränsen till sina förmågor hela tiden.

Sanningen är ju den, att om vi skulle anställa en person att sköta barn och hushåll åt oss skulle det utan tvekan vara ett heltidsjobb för någon. Men nu är vi två heltidsarbetande föräldrar som försöker bolla all krav och behov (hur i hela fridens namn gör ensamstående föräldrar??). Jag förstår inte ens riktigt hur vi klarar det så bra som vi gör, och samtidigt så har vi ju då en del problem som dyker upp för att vi vuxna inte har koll på allt (som den äldstas läxor till exempel – det är ju alltså så att när man har barn i skolan så är det som om man själv är i skolan igen, vilket jag inte är så där hundra procent glad över).

Och det finns en bra förklaring till att jag stupar i säng klockan 21 varje dag. Jag är alltså en kvällsperson. Under dessa ”rusningsår” är jag däremot inte det.

OK, ett gnällinlägg, men jag har huvudvärk. Nu tar jag medicin, för yoga hjälpte inte.

They will come

Det går bra det här med att jag försöker undvika att söka mer jobb nu (och undviker också att slösurfa, vilket jag ofta gör med motiveringen att jag måste ha koll på vad som händer så att jag inte missar någon bra möjlighet – ni vet Fear of Missing Out).

Jag tror inte att jag har missat något viktigt. Istället har jag fått helt intressanta mail av människor som kontaktat mig direkt med intressanta förslag.

I dag började det ganska ynkligt dock, har haft ett av mina minimigränanfall (huvudvärk som kryper på mig mot eftermiddagen, håller i sig över natten och klingar sedan av sakta följande dag). Så jag vaknade med huvudvärk för att Buranan hade slutat verka. Och har haft ont i ryggen sedan lördag, och känt mig allmänt stel och konstigt i kroppen.

Kroppens förfall har däremot inte satt stopp för idéerna och lusten att jobba vidare på en del projekt som varit på paus. Så jag har ”prokrastinerat” och jobbat på lustprojekten istället för att göra det jag borde. Fast å andra sidan. Borde och borde. Allt jag gör på mina projekt är hemåt på något vis. Bara att belöningarna ligger på lite olika avstånd. Nu jobbade jag på sådant där belöningen ännu är dold i dunklet någonstans i framtiden. Men det är OK. Det är rätt. Vet att jag jobbar på rätt saker. Fokus och riktning är tydlig. Bara att när man har förtielva projekt på gång samtidigt så har man alltid lite dåligt samvete över att inte ha lust med vissa av dem.

Men budskapet i dagens blogg är alltså: ta det lugnt. Möjligheterna kommer. Idéerna kommer. Tiden kommer. Rätt människor kommer. E-post som jag väntar på kommer (förr eller senare, eller så inte alls, men det är ingen idé att fundera på dem).

Och trots att jag nu har stor lust att ösa ur mig om vad jag sysslat med som var inspirerande, så tror jag det är bäst att jag skriver om det en annan gång.

Tillbaka från underjorden

Fyra dagar med vinterkräksjuka då alla i familjen drabbades en efter en.

”Kul”.

Jag missade typ allt. Måste avboka en seriekursgång. Måste avboka mitt deltagande i Global Game Jam. Måste boka om Trollflöjten-biljetten (jag recenserar Åbo Svenska Teater-föreställningar åt Västra Nyland) till onsdag. Just precis när nattens drottning sjöng satt jag på toa och hade kramper. Men på lördag kväll kl 22 började jag faktiskt känna mig bättre redan, så 12 timmar tog min magsjuka (om man räknar med det värsta… vissa symptom höll på ännu något dygn till).

Som kontrast har jag haft en skön dag i dag! Jobbade hemma ännu för att ta det lite lugnt. Har fixat till det som saknades på seriekurs del 2. Har t.ex. bildgooglat Timo Soini och Lenita Airisto (bra fejs för karikatyrträning). Sen blev jag fotograferad till en artikel. En konstvetenskaplig analys av senaste Star Wars-filmen var mitt bidrag. Det var faktiskt väldigt kul… en bild med lite rekvisita… Ska se om jag får tag på artikeln och bilden sen. En mycket nördig bild, haha.

Och det var tur att jag var hemma idag, för fick min leverans av Queal-pulver direkt hem via posten! Jag har sålt detta som ”framtidsmat” här hemma. Jag orkar ärligt talat inte tänka på vad jag ska äta när jag jobbar ensam och bara behöver tanka näring till lunch, så har tänkt att detta ska ersätta de där nudelpåsarna och pastaportionerna som jag annars häller i mig. Och åt jordgubbssmakande Queal till lunch i dag. Orkade inte hela satsen, och är fortfarande väldigt mätt 2,5 timmar senare… Det smakade helt OK, men inte någon smakfest precis. Som havremjölk med lite extra fiber och essens och… något annat…

Sorry det här var kanske världens sämsta reklam för det här pulvret! Magsjuka i samma blogginlägg! Haha. Förlåt. Ingen har betalat för det jag lovar. Men alltså, detta satt nog riktigt bra i magen så här när man återhämtar sig…

Slasktrött

Hej! Har skottat slask nyss. Och ettåringen var vaken mellan halvtre och fyra på natten och somnade inte om.

Vi tänkte i bilen på väg till skolan och dagis att det skulle vara skönt att bo i något slaskfritt land. Typ Kalifornien (inte ett land, jag vet), men då tänker jag att där är det ju farligt för snart kommer The Big One. Lite slask är ju inget i jämförelse med att glida ut i Stilla Havet på en kontinentalplatta.

Tänkte också i morse att nu skulle jag kunna blogga ett ”jag är trött”-inlägg, och hur ovanligt det är att jag orkar skriva att jag är trött på sociala medier nuförtiden – för att det är så vanligt. Skulle ju få skriva det varje dag nästan, beroende på tidpunkt (morgon och kväll är värst, dagtid kan också vara svårt). Tråkigt. Tänker att jag är van vid att vara konstant trött, eller är jag på något vis härdad, eller speciellt lämpad för det? Varför klarar jag det ändå på något vis? Så oroar man sig för att det står i artiklar på nätet att SÖMN är väldigt viktigt, och att man blir sjuk om man inte sover tillräckligt. Jahaja. Här har vi ju haft små barn sedan år 2005.

Kunde ju ta en tupplur i dag för jobbar hemma igen (tog mitt pick och pack hit till hemmakontoret förra veckan eftersom vi har flunssamaraton, och då kan jag jobba på kvällar och helger och när barn sover). Men jag har svårt att sova mitt på dagen. För att jag hinner inte.

Okej. Nu ska jag duscha och sedan ska jag fundera på typografi och peta i InDesign. Och rita ett fint skepp med blyertspenna. Ska också peta i Photoshop. Roliga grejer. Men önskar att jag inte var så trött. Och att livet inte var så inrutat och minutjusterat.

Stirrar på skärmen en stund till bara.