Vi lider av framtidsbrist

Framtiden är ett tema som rullat på i mitt huvud länge nu. Förra året gick jag till och med en kurs i framtidsforskning, och en av uppgifterna var att skapa framtidsscenarion av Finland år 2060 – en utopi, en dystopi och en ”business as usual”.

Dystopin var enklast att skriva. Låt de fascistiska, nationalistiska och rasistiska krafterna fortsätta få makt så är vi snart framme i något som de allra flesta människor garanterat skulle kalla en dystopi. Om man tummar på mänskliga rättigheter för en grupp, så kan man tumma på allas rättigheter, förr eller senare. De som för den högerextrema politiken vill hålla den här nationen vit, ”kristen” och patriarkal, och de tål ingen kritik, de förnekar klimatkrisen (tack och hej då mänskligheten), dess anhängare dyrkar krig och våld. Ja… ni vet vart det leder.

En vän på FB skrev en klok text för ett tag sedan, jag parafraserar: en sak som Putin och Trump har gemensamt är en brist på framtid. Deras politik vädjar med en längtan efter ett imaginärt förgånget där nationen har varit ”great”. Samma sak gäller Europeiska populistledare i den extrema högern. Det enda sättet att vinna mot dem är att bidra med en framtidsvision. Den traditionella politiska eliten har misslyckats med detta, de försöker bevara allt som det är, medan missnöjet växer.

Åh, så vi behöver en mänskligare framtidsvision! Jag har tänkt på det i så många olika sammanhang på sistone. Om man vill påverka världen och samhället behövs en vision för vad man vill uppnå. Till min utopi hör inte rasism, diskrimering eller en totalitär stat med en maktgalen ledare. Vi som inte vill ha det, utan fortfarande vill hålla fast i en tro på att mänskliga rättigheter är något som vi måste kämpa för, behöver skapa en tydligare framtidsvision.

Att föreställa sig framtiden är ett kraftfullt verktyg. Vi får veta vad det är vi verkligen värderar just nu. Vi tvingas ta ställning och göra val. Och om vi kan föreställa oss en värld som de flesta av oss skulle vilja leva i, så har vi möjligheter att utveckla strategier för att nå dit. Vi kan försöka leva den framtiden så snabbt som möjligt.

För min del innebär den här tanken om en framtidsvision att jag vet vad jag ska fokusera på när jag arbetar, vilka projekt som är viktiga, vilka som förhoppningsvis leder dit jag vill (jag kan inte veta för jag har inte mycket kontroll över omvärlden). Och det gäller att så ofta som möjligt formulera de värderingar som man vill värna om. Här kommer ord och kommunikation in som en enormt viktig del. Vi skriver också framtiden just nu.

Men det handlar också om hur man lever sin vardag (med hela kroppen), vilka val man gör i alla situationer. Hur rör jag mig ute i världen? Vad äter jag? Hur talar jag om och med andra människor? Rangordnar jag människor på olika sätt? Det är kanske ett slitet uttryck att säga att det privata är politiskt, men det är inte mindre sant för det. I varje liten vardaglig situation finns normer för hur vi agerar, och vad innebär det att följa eller inte följa normen? Det märker man först när man handlar. En liten handling av motstånd kan ha en mycket stor betydelse.

Just nu känner jag av begränsningar på många plan. Det jag vill stöter på motstånd på mer eller mindre subtila sätt. Råkade på ett citat (på fb-sidan till tidskriften Historiskan) om just detta:

Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor.

– Rosa Luxemburg (1871-1919)

Att röra sig kopplar jag till att bygga en sådan framtid som man själv kan leva med. Att röra sig så att de som håller i kedjorna inte lyckas hålla en bunden.

Just nu känns den finska politiken som en åtstramning av kedjorna. Jag tänker inte leva med det och vara stilla. Jag tänker fortsätta röra på mig. Men det är verkligen inte smärtfritt och det kräver ansträngning. Det är tur att det också är roligt att slita i de där kedjorna tillsammans med andra…

Jag har inte bloggat så mycket det senaste året, som jag gjort innan. Det tar tid att formulera tankeråddet i huvudet. Jag skriver nog hela tiden dagbok för mig själv för att dokumentera och tänka, men den texten kan inte vara offentlig. Jag ska försöka blogga lite oftare det här året. Jag vill tänka högt om många saker, för att det ska finnas någon liten chans att tankarna kan ha en effekt på omvärlden. För att bygga den där framtidvisionen som vi verkligen behöver…

Året 2016, och tankar inför 2017

Före jag drar mig tillbaka för att fira nyår tänkte jag skriva några ord om året som gått. Aldrig förr tycker jag att det har byggts upp en sådan ”buzz” om hur dåligt ett år har varit… för att ikoniska personer avlidit, för att det finns krig och krigens konsekvenser, och för det absurda presidentvalet i USA kanske. Jo det händer mycket i världen, men det gör det ju hela tiden. Själv har jag varit mest oroad över att vi har fascister i regeringen och att mänskliga rättigheter inte är någon självklarhet mera. Men jag har inte tappat hoppet. Mer om det senare i inlägget.

På ett personligt plan har året varit ett av de mest lärorika på länge. Jag har egentligen inte haft något ”vilosamt” år på länge, det har varit full rulle ett bra tag. Dels handlar det om att jag har haft små barn i elva år, dels att jag har bytt karriärspår runt 2013-2015, och det var inte heller helt lätt. Förra vintern arbetade jag på ett projekt som jag fick betalt för (illustrationer till Lättlästa Maresi), och sedan arbetade jag gratis med text och bild till en app för talterapi (ett drag som troligen kommer att löna sig under 2017 eftersom projektet ska fortsätta – med finansiering).

I början av våren var min ekonomiska situation inte bra. Tänkte på Seth Godins uttryck ”The Dip”, dvs. när man är i en sådan punkt att man är i botten och man verkligen måste jobba hårt för att komma ur det – eller ge upp. Jag gav inte upp utan tog ett extrajobb i mars-maj för att klara ekonomin. Sen började det långsamt rulla på åt rätt håll.

I mars fick jag ett litet stipendium för att illustrera en egen spelidé, och det arbetet gjorde jag under sommaren. Det finns fortfarande mycket kvar att göra på det projektet, och vet inte helt hur det kommer att fortsätta. I samband med det projektet studerade jag lite kodning med hjälp av Boost här i Åbo.

I juni började jag också arbeta på ett annat spelprojekt: ett spel som handlar om finlandssvensk litteratur. Min roll är att skapa grafik och speldesign i samarbete med kodaren. Jag har fått sitta och rita pixelbilder igen! Vi kommer att ha en demo färdig om ett par veckor, och den ska visas upp i Educa-mässan i Helsingfors i slutet av januari. Känner mig mycket entusiastisk för det! Just igår gjorde jag en animerad logo till spelet som alltså heter ”X-libris”. Hela spelet ska vara färdigt i slutet av mars för att det sedan kan testas och spridas till skolor i april. Det här projektet har igen varit ett exempel på hur jag helt plötsligt får vara med i något som passar mig precis.

I augusti började jag arbeta som frilansredaktör för Utbildningsstyrelsen, och också det arbetet har varit mycket givande, trots att den första boken jag fick i uppdrag att redigera handlade om elinstallation (hahah). Utmanande men lärorikt att bearbeta en text som handlar om något man inte vet så mycket om själv. Samtidigt är ju målet att göra texten begriplig för en viss målgrupp. Det här jobbet har nog utvecklat min känsla för språk mycket. Jag håller också på med illustrationsarbete för samma beställare. På sätt och vis har alla vägar lett mig till Utbildningsstyrelsen det här året, eftersom X-libris också får finansiering därifrån.

På våren ska jag skriva färdigt min Master’s thesis, som förstås ska handla om de spelprojekt jag varit med i de senaste 1,5 åren, och temat är ”serious games”. Wish me luck, hoppas jag lyckas hitta tid att skriva färdigt…

Men mitt år präglas allra starkast av möten med människor. Jag har aktivt sökt kontakter utanför mina egna cirklar och också i syfte att arbeta för ett mer inkluderande samhälle. ”Arbeta” är kanske ett lite tråkigt ord i sammanhanget… det handlar ju om lust att vara öppen för ny vänskap. Det har varit en enorm glädje att lära sig lite mer om irakisk kultur via de människor som jag lärt känna (och inte är det ju mycket jag vet ännu heller, har ju bara lärt känna några enstaka människor). Men det har verkligen inte varit lätt hela tiden. Dessa möten har tvingat mig att se mig själv i ett helt nytt ljus, och har gett mig många smärtsamma insikter. Det har varit fruktansvärt tungt att bry sig om människor som är i den allra mest utsatta positionen i vårt land. Människor som är i ett ingenmansland och väntar på att få en chans att börja om. Att se vänner få negativa asylbesked. I oktober-november höll jag nästan på att gå under av ångest och nedstämdhet på grund av det här – grät säkert dagligen över andras livsöden och min enorma ilska över situationen. Och efter att jag engagerade mig i de grupper som nu arbetar hårt för att dessa människor ska få en rättvis behandling, så har jag fått höra allt fler exempel på hur ruttet systemet är för tillfället. Det har förstås direkt att göra med vilka partier och personer vi har i regeringen. Och rasismen. Det här är ett direkt resultat av rasism.

Men att engagera mig har också gett mig enormt mycket extra krafter. Att hitta andra som också vill göra något, och få energi av varandra. Att se att det man gör visst har en betydelse, även om det är både bakslag och små små vinster som det handlar om. Och oftast vet man inte om något har effekt eller inte. Nu i december fick vi ut MigriLeaks julkalender, med fall efter fall där människor mötts av ett monstruöst system där ingen tar ansvar. Och nästa år fortsätter arbetet för mänskliga rättigheter. Jag arbetar med det både i mina egna arbetsprojekt (bildning) och via min aktivism.

Jag känner mig stark och redo för 2017. Det finns mycket att vara glad för. Mina barn är friska och jag tror att jag är en tillräckligt bra förälder för att de inte ska bli alltför traumatiserade. Jag känner så mycket glädje över att få samarbeta och vara vän med många fina människor.

En sak som jag tänker anstränga mig lite extra för, är att verkligen se människor i min närhet och vara mer medveten om relationerna, vårda dem mer medvetet och inte rangordna dem – det finns något viktigt i alla förhållanden. Så jag förklarar nästa år till vänskapens år! Kan du vara med på det?

Från mörkt till ljust

Stackars blogg, har inte hunnit skriva något på över 2 månader. Men det är positivt, för har ju gjort en massa annat viktigt och spännande. November kändes väldigt tung, för mycket av allt på alla plan i livet. Men det känns som att det vänder och blir bättre nu, efter att jag tänkt igenom prioriteringar och fattat en del svåra beslut. Jag är väldigt glad över många saker, särskilt när det gäller arbete, för har ett sådant bra flyt. Jag är också stolt över att få vara med i många spännande projekt, som alla på något vis är precis vad jag vill och måste göra. Och alla nya fantastiska människor som jag träffat i år… Facebook meddelade mig att jag har fått 64 nya vänner i år. Alla helt fantastiska typer. Vilken rikedom.

Jag har också haft lite svårt att veta hur och vad jag ska skriva om här eftersom det har skett förändringar i hur jag känner mig bekväm med sociala medier. Har varit med i såna projekt som får uppmärksamhet också på olika hatforum på nätet, och man inser plötsligt att allt man skriver offentligt kan läsas av illvilliga personer. Jag har helt enkelt inte hunnit tänka efter hur det här ska påverka vad jag skriver här. Jag tycker om att vara lite osynlig, men samtidigt vill jag inte känna mig tystad heller. Hittills har jag som person varit besparad rasisters uppmärksamhet, men om man aktivt vill kämpa för det man tror på, så måste man kanske ta riskerna också?

Som konstnär är man en offentlig person. Jag får söka skydd och stöd i det att jag inte är ensam med mina åsikter. Det som började med att jag började teckna ögon i augusti ledde vidare till att jag är med i både kampanjen #weseeyou och i en annan grupp: Oikeus elää | Right to Live, som grafiker och webbansvarig (pro bono förstås, finns ingen som får betalt i det här). Vi är som tur många personer som jobbar med detta, vissa gör helt otroligt mycket för att de har mer tid. Jag gör vad jag hinner, för som sagt så har jag också enormt mycket jobb med min firma för tillfället. Men jag är så stolt över att se mina bilder komma till nytta på det här sättet. Och just nu känner jag mig optimistisk, det känns som om vi i dessa grupper faktiskt kan skapa förändring. Det har redan skett förändring. Men målet är att förändringen ska synas i enskilda människors liv, att de ska få leva trygga liv.

Så om ni enstaka som läser här vill hjälpa till lite, sprid dessa viktiga artiklar som kommer ut december på den här bloggen: https://migrileaks.wordpress.com/

Det mesta är på finska, ibland hinner någon översätta till svenska och engelska.

Ja.. jag får återkomma till betaljobben i någon kommande blogg! Det fantastiska är att samma värderingar som ligger bakom min ”aktivism” finns i allt det arbete jag gör med firman nu. Det handlar om att arbeta för demokrati, bildning och välmående på alla plan.

Och God Jul och Gott Nytt År ifall jag inte hittar tillbaka till bloggen igen innan årsskiftet!

righttolive_mielenosoitus_tags2

 

En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.

Låg nätprofil

Jag har knappt sett på Facebook på en vecka. Använder Groups-appen för alla jobbgrejer som jag behöver vara med på. Ville få bort det där splittrande slösurfandet, och borta är det… Har ju inte hunnit blogga heller på länge – en månad!

Nåja här är en update.

Vi har haft alla sjukor typ flera varv runt, och just nu har alla tre ungarna något med hälsan som tar massor av tid och energi. Försöker leva i nuet och göra det bästa av det. Får emellanåt en impuls att bara sluta med allt i jobbväg och bli någon slags heltidsförälder för att inte allt ska krascha och brinna.

Men så kommer ju dagar med inspiration, som i dag. Fast man får förverkliga sig någon liten minut åt gången, och försöka få med familjen i det samtidigt. Det hjälper faktiskt en del att inte vara så mycket på nätet nu, jag klarar inte av allt samtidigt helt enkelt.

Har hunnit spela färdigt spelet Samorost 3. Ljuvligt ljuvligt, vill göra liknande spel själv! Är också så glad över att bra konst och kultur mest gör mig inspirerad, snarare än t.ex. nedslagen av avund eller liknande (som jag har hört att drabbar en del). Nej jag vill alltid göra själv också!

Och köpte nyss ett nytt spel på Steam: 1979 Revolution: Black Friday – ett historiskt spel som handlar om konflikten i Iran. Verkar helt otroligt intressant, och viktigt. Vi ska se hurdant det är… Är mest intresserad av hur de sköter berättandet, för det är liksom det jag tänker på hela tiden nu: hur kan man berätta, eller skapa litteratur, i spelform?

Annars jobbar jag vidare med 2-3 frilansprojekt på förmiddagarna, och det går långsamt. Eftermiddagsjobbet tar mycket tid och energi (med specialbarnen), så jag kommer inte att fortsätta med det på hösten. Men det känns som om jag lärt mig enormt mycket under de senaste veckorna (har varit där nu i 1,5 månader, en dryg månad kvar). Men det är inte den sortens arbete som leder mig vidare dit jag vill komma, så för min egen skull kan jag inte fortsätta. Och som tur har jag några spännande arbetsuppdrag som väntar från och med juni. Det är mitt eget konstspel, ett undervisningsspel som jag ska illustrera och sedan arbete med läromedel och webb.

Fördelen att arbeta och umgås mycket med barn är att man sitter mindre, så ryggen och nacken mår bra. Jag har också skaffat ett aktivitetsarmband nu, och är ganska ivrig över att nörda ner mig i biohacking för att må bättre… Har redan börjat dansa mer hemma för att få upp aktivitetsnivån. Winwin.

Vi hörs!

Skriva interaktivt

På torsdag nästa vecka är det ICT Showroom i ICT-huset. Vår demo för talterapiappen Sanalanka kommer att finnas där, och vi som varit med kommer också att stå där och representera. Själv hinner jag bara vara på plats en timme på förmiddagen, för kommer att åka på mitt nya deltidsjobb på eftermiddagen. Jag kommer att vara eftisledare för en liten grupp barn med specialbehov fram till slutet av maj (när skolorna slutar). Egentligen börjar jag just på torsdag, men behövdes som vikarie redan i fredags. Känns väldigt spännande och utmanande, men också skönt att som omväxling jobba med något som inte kräver att jag pushar på mig själv och är disciplinerad för att få något gjort. Tror också att jag kommer att lära mig väldigt mycket om mig själv i det här jobbet…

Men tillbaka till appen och skrivandet. Det är första gången jag har skrivit text till en interaktiv berättelse. Och det har varit extremt lärorikt, och mycket utmanande. Man kan ju inte bara bestämma att det här ska hända och denna linje kommer berättelsen att följa, utan det gäller att skapa många möjligheter och styra läsaren/spelarens upplevelse på ett mycket mer komplicerat sätt. Hur skapar man dramatik när handlingen kan ta så många olika vägar?

I framtiden kommer det att bli mer av dessa interaktiva texter med ”branching narratives” (för Sanalanka är ju inte ens nära på färdig, finns bara en början, och nu hoppas vi på finansiering så vi kan fortsätta). Började för någon vecka sedan med att skriva manus till ett nytt projekt, med delvis samma team. Det är en berättelse som jag har haft i ett synopsis-skede sedan i höstas, och mitt mål är att skriva ett litterärt och konstnärligt spel. I dag är jag särskilt inspirerad, för det går bra i Steam för studions nyligen publicerade litterära spel The Bottom of the Well (kolla in här, det är gratis att spela: http://store.steampowered.com/app/449020/)! Grattis Red Nettle Studio! Väldigt kul!

Har under våren funderat mycket på vilken form mina berättelser och texter kan ta, och hur jag ska fortsätta med mitt skrivande (och illustrerande). Vill jag fortsätta skriva ”traditionella” romaner alls? Varför ska jag sträva efter att publicera mina texter i bokform? Det känns som om jag kan nå ut på ett helt annat sätt genom att skriva för digitala plattformer. Eller jag når kanske en annan publik på det sättet. Så jag är absolut inne i ett snabbare brytningsskede just nu, och eftersom det lätt blir väldigt splittrat om man försöker göra allt så måste jag välja och fokusera, och nu är fokus på dessa interaktiva berättelser.

Men så handlar ju väldigt mycket också om möjligheter och slump. När jag för snart 10 år sedan bestämde mig för att skriva på allvar hade jag inga kontakter till spelbranschen och visste inte hur man kunde få sådana (branschen var dessutom mycket mindre i Finland då). Att skriva för bokpublicering kändes enklare och mer rakt på sak. Det behövs inte ett team av programmerare eller 3D-animatörer för att få en bok publicerad… Nu har jag hunnit bygga upp det nätverket. Nu är det möjligt att skriva för spel (det var inte en främmande tanke för mig för 10 år sedan, vilket jag kan se i mina anteckningar från den tiden… hade drömmar om samarbeten redan då – Bildbindaren handlar ju de facto om att bygga spelvärldar och att skriva så var en helt medveten strategi för mig, sorry spoiler :D).

Bäst att skriva lite på manuset nu då. Känns supersvårt, men är extremt taggad! Wohoo!

Och vill du veta mera om det här spelprojektet, så håll koll på bloggen i april. Då kommer jag att berätta mer om det nya manuset, visa lite bildmaterial och avslöja vad spelet heter…

Dagisinskolning. Politisk konst.

Den här veckan har varit så oerhört tung. Inskolningen i dagis har gått alldeles OK, men den kräver enormt mycket energi av mig. Det handlar ju om att skapa nya rutiner och samtidigt vara tryggheten för barnet som rycks ifrån sin normala tillvaro. Samtidigt myllrar det av andra krav i mig. Har deadlines, vill förbereda mig för nästa jobbfas, vill fixa i ordning arbetsrummet, oroar mig för min ekonomi, letar frenetiskt efter möjligheter. Allt det har fått ta ett steg bakåt, men det är tungt att acceptera det och fortsätta vänta på TID.

De äldre barnen har också behövt mig mycket. Också deras rutiner påverkas av inskolningen. När lilla A har varit sur på kvällen tar det ju också energi av dem. Snart börjar de skolan. Saker och ting måste kollas och fixas, förberedas. Har gått igenom allas kläder i dag, letat efter små regnkläder, hittat påsar jag stoppat undan som innehåller kläder som nu plötsligt passar en annan. Om det är något som jag avskyr med att ha tre barn, så är det mängden kläder som ska flyttas hit och dit. Tre barn, fyra årstider. Mängder av lådor och påsar. Platsbrist. Behov av organisering.

I dag kommer jag att missa en demonstration mot rasism i Åbo som jag skulle ha velat delta i. Men jag kan inte ta med ungarna tid, eftersom en av dem inte klarar stora folkmassor. Så deras journalistpappa får gå och representera oss alla.

Hela den här Immonen-grejen har gjort att jag känner en enorm sense of urgency. Fatta att hälften av Sannf håller med hans uttalanden. Och nu har Soini sagt att saken INTE kommer att tas upp på partiets möte i Åbo nu i helgen.

Det går bara att dra två slutsatser av detta: Sannfinländarna är precis ett så rasistiskt och nära på fascistiskt parti som jag alltid trott. Regeringen accepterar detta, och är därför en rasistisk och nära på fascistisk regering (oberoende av att de säger sig stå för mänskliga rättigheter för alla människor). Jag kan personligen inte acceptera en regering med sådana värderingar. Men vad kan man göra annat än säga det om och om igen?

Förra helgen, på hotellrummet, såg jag bitar av en dokumentär om Ralph Steadman. Och det sa PLING i skallen på mig. Det här är vad en som tecknar kan göra. Eller det har jag ju tänkt på länge redan, men att se hur någon gjort är alltid inspirerande. Jag har inte vetat så mycket om Steadman, mest känt till hans samarbete med Hunter S. Thompson. Namnet är bekant. Men all hans fantastiska politiska konst hade gått mig förbi. Det finns så klart massor med karikatyrtecknare som redan sysslar med politisk satir och kritik osv. Men samtidigt tycker jag inte att jag sett så mycket av det här i Finland ändå. Bara några få som sprids på fb. Visst känns det som om det kokar i kulturkretsarna just nu. Demonstrationen i dag (och den i Helsingfors) är ju ett tecken på det. Men tecknare kunde synas mer. Göra mer. Steadman hade bland annat gjort en grej, och det var att illustrera alla artiklarna i FN:s mänskliga rättigheter. Vilken strålande idé tänkte jag! Sorgligt nog har den texten fortfarande enorm relevans. Så den idén ska jag stjäla och förhoppningsvis hinna komma till snart…

Men just nu alltså: måste få i ordning våra nya rutiner, dagis, skola, barn och hushåll. Göra färdigt animationerna, och fixa demodagen (demondagen för oss, haha). Det kommer säkert att ta tid att komma in i det nya, in i arbetsrutiner. Men sen. Fan också. Jag kan inte bara strunta i det ruttna som sprider sig. Jag är fri att fatta pennan.

Inte långt kvar

Inte långt kvar till allt möjligt!

Men minst kvar är det till Archipelacon som börjar om två dagar! Fick veta att min piratbild fanns med i Nya Åland i dag. I mycket eminent sällskap:

10672260_10153891903359989_2683024341544776402_n

Där nere till höger är min blåhåriga fara. Här finns mer om konstutställningen.

Det är med lite blandade känslor nog som jag kommer till Archipelacon. Det blir första gången jag är borta över natten från lilla A, och är rätt nervös över hur hon ska klara sig. Så klart klarar hon sig bra (precis som mina två äldre barn som jag har varit borta ifrån 3-4 nätter när de var i ettårsåldern), men de senaste veckorna är det bara jag som fått henne att somna om på natten, så hennes far får det nog inte så enkelt. Men sen kan det ju också hända att det inte blir några problem alls. Kanske vi till och med har en baby som sover bättre efter denna ”sömnskola”? Men man kan inte få allt. När jag är med henne kan jag inte jobba och gå på con, men när jag inte är med henne saknar jag henne. Kan inte ha henne med och vara på con och hålla föredrag, så det är bara att släppa taget och acceptera. Det är nog också bara bra att vi byter roller lite här hemma också, med tanke på att det är jag som varit hemma mest.

Och man får ju erkänna att visst kommer det också att vara otroligt skönt att bara vistas med vuxna (som dessutom har samma passioner som jag) i fyra dagar. Inga blöjbyten. Får sova ostörd på natten. Får läsa en morgontidning och äta utan att stressa och hålla koll på någon annan. Behöver inte panikduscha. Får gå på toa ensam. Hahaha. Men så är det ju.

Nåja. Det slog mig att det inte är långt kvar till en massa annat spännande också. En dryg månad tills jag har ett eget arbetsrum och tills baby A börjar dagis. Och två månader tills vår spelprototyp ska vara klar. Bara drygt två månader tills jag börjar med nya studier. Och hela hösten är fullspäckad med drömjobb. Jag klagar inte! (trots att det är mycket, men bara man sover och äter och gör lite yoga emellanåt blir det nog bara bra).

Mitt program på Archipelacon!

Jag kommer att ha fyra programpunker på Archipelacon. Storheten i detta!

Här kommer jag att vara (hoppas det kommer någon!):

Thursday 17–18: Illustration magic (speaker)
Friday 13–14: Fantastic art – Past, Present and Glorious Future (moderator)
Friday 15–16: Digital magi (speaker)
Friday 16–17: Fantastisk podd (panelist)

Illustration magic är bara den engelska versionen av Digital magi, så man måste inte se båda, hehe.

Håhhåh. En dryg vecka kvar… Nervöst och spännande, och PEPPEN!!