Maresi för alla

Det är så roligt att följa Marias Maresi och hur denna fina roman tar över världen. Kolla i hennes blogg nu, så får ni se hur en bok lanseras på engelska marknaden! Väldigt spännande och intressant.

Jag är så glad och stolt också över att få göra illustrationer till Maresis lättlästa version (ges ut av Lärum Förlaget), som ska komma ut på svenska senare i år. Omslaget i katalogversion gjorde jag i slutet av november, och nu jobbar jag med bilder till inlagan. Förutom att jag verkligen vill att det blir en snygg bok, blir det ju extra spännande att illustrera en bok som verkar bli en stor internationell hit också! No pressure. Haha.

Apropå lättläst, alldeles nyss ploppade en finsk YLE-intervju fram i min mobil om lättläst litteratur. Lättläst betyder inte enkelspårigt. Poängen är att de som har lässvårigheter vill ha lika utmanande och bra innehåll som de utan svårigheter. Och jag måste säga, att efter att jag läste det lättlästa manuset i december så är jag väldigt imponerad. Det är samma bok, förutom att det gick snabbare för mig att läsa (som inte har lässvårigheter). Men känslorna och världen som målades upp var samma.

Jag tänker mycket på detta när jag illustrerar Maresi nu. Bilderna behöver inte vara ”enkla”, de ska tilltala samma åldersgrupp som den ursprungliga texten tilltalar. Bilderna ska vara vackra och bygga upp samma värld som texten. Och de får gärna innehålla något mer att tänka på. Nu har jag bara börjat skissa på de bilder som kommer till inlagan, men jag har en lista på vilka scener, miljöer och personer som jag kommer att fokusera på. Ska bli så spännande att se vad som kommer ur arbetet – för jag vet ju inte i förväg riktigt hur det kommer att bli. Vad som fungerar ser jag först när jag gjort det.

Ja, och nu tillbaka till dagens uppdrag: mera manustext till talterapiappen (vilket jag gör hemma med min krassliga tioåring). Lite på samma spår är ju det projektet också. Tycker att jag börjar hitta en linje i mina projekt. Konst och litteratur för alla. I morgon ska jag dessutom på möte och diskutera läromedel…

Bra på nätet i dag

Har alltid tyckt att det är väldigt schysst när bloggare samlar intressanta länkar och delar med sig av dem (Peppe är nog den bästa jag vet på det). Men jag har varit dålig på att göra det själv, även om jag förstås dagligen stöter på intressanta artiklar.

Men nu kommer tre stycken blogginlägg som jag redan hunnit imponeras av denna förmiddag:

1.

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

Charlotte Vainio känner jag inte personligen, men hon har nog en av de skarpaste bloggarna på nätet vill jag påstå. Är full av beundran.

2.

En kort utskällning av Yles vetenskapliga skönhetstävling

Skönt att vara gift med en så här klok typ. Ja jag är jävig, men det är ett bra blogginlägg ändå.

3.

Mina viktigaste lärdomar

Vad har min eminenta författarkollega lärt sig om skrivande under sina åtta år som författare? Mycket givande läsning.

Läs och bli klok!

Året 2014

Jag passar på och skriver en årsrapport nu, inspirerad av Maria. Jag stjäl också hennes frågelista!

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Fick ett tredje barn. Startade en podcast. Gått en kurs i speldesign. Varit webbansvarig för en ny förening (FIBUL).
Vilka länder besökte du?
Sverige två gånger. Rafflande.
Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?
Arbetstid. Tänkte skriva högre lön, men egentligen har det ju gått bra ekonomiskt, bara att det varit ett sånt lapptäcke av inkomster att det är lite svårt att få översikt. Semester i soligt land vore kul (och bra för hälsan), men kanske det blir till 2016.
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
30 maj. Astrid kom äntligen.
Största misstaget?
Kommer inte på något. Ångrar inget detta år, tvärtom har jag fattat alla rätta beslut i år – äntligen.
Bästa köpet?
Köpte en kurs i digitalt måleri på nätet. Har inte hunnit se på allt och göra uppgifterna, men kursen finns kvar att göra när jag hinner.
Vad spenderade du mest pengar på?
Kanske böcker och Adobe Creative Cloud.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Åh, så mycket. Mina barn, varje dag. När D är på gott humör. Att jag fick jobba heltid med illustration och skrivande på våren. Alla samarbeten med spännande, skapande människor. Att teckna mycket och att få bra feedback för bilder. Hinna se på bra TV-serier på hösten med bebis. Solen på hösten och vintern.
Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2014?
Jag har nog läst exceptionellt lite i år, och särskilt inte en hel bok i ett sammanhängande sjok. Men om jag tolkar frågan ordagrannt så finns det ju massor av böcker som kommer att påminna mig om 2014, trots att jag inte läst klart dem. Läste Karin Tidbecks Jagannath – inspirerande! Försökte läsa klart Drakarnas dans av GRRM. Marias Maresi har jag hemma, men har inte hunnit läsa, men kommer förstås att minnas hur fint det gått för boken i höst. Har ju läst hur Mia kämpat med Maraminne (men inte hunnit läsa den ännu) och trilogins tredje del. Började på Knausgårds Min kamp, men läste bara hälften och tröttnade sen. Ingrid Elams bok Jag är väldigt intressant! Jag fick Simona Ahrnstedts bok En enda natt, och vågar inte börja läsa för är rädd att den behöver hetsläsas, och jag kan inte det just nu. Snart så. Lotta Kühlhorns Rapport! En bok om att göra mönster är snygg och lärde mig att just rapportera. Har lyssnat på Dune som ljudbok då och då, men det går trögt. Den inspirerar mig inte så värst, tyvärr. Började nyligen lyssna på Siri Hustvedts The Blazing World, senast igår kväll när bebis somnat bredvid mig, och den verkar helt fantastisk. Blir helt till mig av inspiration. Den kommer på något vis fruktansvärt nära…
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
GLADARE. Bara för att jag slutat skriva avhandling. Gällande allt annat är jag lika glad och tacksam som förut.
Vad önskar du att du gjort mer?
Inget. Har gjort allt jag kan och så gott jag kan. Hade förstås alltid gärna motionerat mer, och sluppit löjlig vardagsirritation, men samtidigt – this was the best I could do.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Hm. Inget här heller. Alltid nyttigare att äta mindre socker förstås, men igen – när jag åt det jag ville ha var jag glad. Graviditetskilona är ändå nästan borta nu.
Favoritprogram på TV?
Game of Thrones och True Detective
Bästa boken du läste i år?
Jag tror jag precis börjat på den… (The Blazing World, Hustvedt).
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Minns inte så jag googlade.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Nä inte egentligen. Hur skulle jag ha fått plats med något mer när jag fått så mycket fint?
Något du önskade dig och fick?
Ett friskt barn. Kan nog inte bli bättre än så.
Fick ha en egen utställning som sågs av många, det har jag önskat mig i hemlighet och samtidigt varit lite rädd för att ordna. Men det gick ju superbra på stadsbiblioteket i Åbo!
Något du önskade dig och inte fick?
Har sökt ett jobb jag inte fick och ett stipendium jag inte fick (men är också lite lättad över att jag inte fick just dessa just nu, eftersom jag inte var riktigt färdig för dem pga föräldraledig).
Har önskat mig mer jobb inom spelbranschen, men inte fått det (ännu). Men alltså, har ju inte haft tid att jobba halva året så…
Vad fick dig att må bra?
Fantastiskt familjeliv. Förstås har ju alla sina små problem då och då, trötthet, gnällighet. Men på det stora hela: fantastiskt och harmoniskt. Jag har varit väldigt lycklig hela året (har jag sagt att jag är sjukt bra på att glömma obehagligheter?).
Att dansa, sjunga och lyssna på musik.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Alltså, när man är gravid och ammar är man inte sugen på snubbar (om jag nu utgår från att jag är hetero), det är hormonellt. Men om jag måste välja någon så tyckte jag att Matthew McConaughey i True Detective var en spännande figur, även om jag inte annars är riktigt sugen på den skådisen (och skådisar är nästan de ända kändisar jag bryr mig lite om… kanske med undantag för musiker).
Vem saknade du?
Åh, alla mina gamla kompisar! Träffar dem alldeles för sällan.
Högsta önskan just nu?
Mer drömjobb nästa år! Alla får vara friska!
Och som avslutning första och sista Photobooth-bilderna detta år:
Bild 2013-12-21 kl. 18.25
Bild 2014-12-19 kl. 08.35
Otroligt vad tiden går snabbt, och vad snabbt en människa kan växa…

Tänker på jobb och att sälja prylar

Jag jobbar lite då och då, tänker på jobb desto mera. Drömde en dröm förförra natten som helt klart hade med jobb/bebis-kluvenheten att göra. Drömde att någon placerat mig på en berg-och-dal-bana (jag hade inte valt det själv) och jag hade svindel. Jag satt i en kontorsstol som svävade över ett förortslandskap, höghus, träd, gräsmattor. Var mest rädd för att tappa min iPhone. Samtidigt var det roligt och spännande att flyga omkring i stolen. Mysig stämning. Men inne i mig gnagde tanken om att jag måste skynda hem till lilla A som behöver ammas. Jag hoppades på att hon inte skrek efter mig någon annanstans. Ville vara i berg-och-dal-banan men samtidigt inte. Längtade till barnet.

Det här grunnade jag på igår när jag skulle somna. Jag är med barnet nu. 24/7. Och det är skönt, men fasen vad svårt det är att lägga arbetslivet på paus i den här branschen. Känns som om man missar så mycket. Men det är en illusion: man missar mycket också när man jobbar, för man hinner inte göra allt. Funderade på hur jag ska fortsätta ”min karriär”. Är jag på rätt väg? Vart vill jag? Vad vill jag? Har jag ett val? Sånt.

En sak är i varje fall säker och det är att jag inte kommer att vara på universitetet på ett tag. Är frånvaroanmäld nu i ett år, och det känns väldigt skönt. Däremot längtar jag efter att gå kurser i sånt som jag borde lära mig mer om (som inte haft med min forskarutbildning att göra), som företagande, marknadsföring, programmering, olika typers skrivande, litteraturvetenskap, grafisk design eller produktdesign, 3D-animering…

Ältar också över det här att sälja saker som sin huvudinkomst. Det vore en bra grej att som illustratör kunna sälja bilder och tryck osv. Men jag är så otroligt kluven när det gäller att sälja prylar. Böcker är också prylar. T-shirts med tryck är prylar. Konstverk är prylar. Skulle jag göra något som distrubueras elektroniskt behövs elektroniska prylar för att folk ska kunna köpa det. Det känns fel att göra sig beroende av andras konsumtion.

Men finns det något sätt att göra konst som inte går ut på att sälja prylar? Det mest etiska jag kan komma på är att man blir en skräpredesignare. Då handlar det i varje fall om återvinning. Kanske börja göra alla bilder på gammalt skräppapper?

Tänker mycket på skräpet just nu. De enorma mängderna av saker som flyter omkring i världen och inte gör någon nytta. Man har mycket tid att tänka på sånt när man mest är med en liten som inte pratar ännu. Å andra sidan är jag mycket med de äldre barnen också, och de fyller nog ut mig med allt möjligt. Till exempel sitter femåringen och läser högt konstant. Ur samma bok. Baklänges, framlänges, på i-språket på a-språket på dödspråket på blodspråket på skräckspråket… Okej, nu kom jag av mig. Måste fixa lunch nu.

Puss på beibin.

Bild 2014-08-26 kl. 09.51

Veckans entusiasmerande

Har äntligen kommit riktigt ordentligt in i boken Outlander (som jag alltså började på för typ ett år sedan, men glömde bort en stund). Är nu i det skedet att det känns som att komma hem till en gammal kompis när man läser. Vissa element är bekanta och jag har börjat gilla dem. Tycker särskilt mycket om a) Claires medicinska kunnighet och när hon sköter om sjuka och skadade, b) det sympatiska och långsamt framväxande förhållandet mellan Claire och Jamie, c) Claires växande vänskapsförhållanden till andra i slottet och trakten.

Och goda (en vecka gamla) nyheter: YLE har köpt TV-serien! Och jag har hittat ett Twitterkonto för finska Outlandernördar.

outlandertweets

Och stora A har igen nördat Ghibli-filmer. För tillfället ser hon om Spirited Away, baklänges. Heh! Jag tittade också någon kvart medan jag ammade. Det var scenen där den svarta anden med masken äter sig enorm, spyr och jagar Chihiro. Att se det baklänges blev snäppet mer surrealistiskt än vad filmen redan är. Men på något vis hittade jag något lite nytt igen i filmen, när bilderna rullar på långsamt. Man hinner se varje teckning ordentligt…

Outlander!

Åh peppen när jag läser den här intressanta feministiskt analyserande artikeln om Outlander-serien. Och bilderna!

Har hållit mig lite avvaktande inför det här. Såg redan på våren att boken skulle bli TV-serie. Och kände mig lite hoppfull. Kanske en ny serie att älska?

Men har inte läst färdigt boken ännu. Tappade bort den läsningen där någonstans på våren när all min läslust försvann på en gång. Men minns mycket bra vad jag läst hittills… tänk om man hann plocka upp den igen (dessutom har jag bok 2 som ljudbok från mina Audible-tider, har förstås inte lyssnat på den, för ville ju läsa ettan först). Gaah alla böcker som man vill hinna läsa!

Men var får man tag på TV-serien från Finland?!?

Hushåll och familj AB

Läste om det Knausgårdska hushållskaoset igår kväll, och det (hushåll och kaos) var faktiskt något jag tänkte på under dagen när varje sekund fylldes av uppdrag: vika tvätt, byta blöja, amma, plocka undan tidningar, duka fram duka av, fixa smörgåsar, lägga på tvättmaskinen, tömma diskmaskinen, sopa bort björkfrön, lägga tuttu (napp) i bebis mun, torka spya, bära trött bebis, stänga av apparater efter barnen, in absurdum. Där emellan skrev jag några rader i ett Pages-dokument på datorn.

Vi lever förhållandevis okaotiskt, i jämförelse med hur Karl Ove beskrev sitt hushåll. Men samtidigt kände jag igen mig i hur han ser på familjer som tycks ha ordning på allt, där Hushåll och familj AB är vad man satsar på och allting verkar faktiskt flyta på bra och prydligt. Vi är nog någonstans där mitt emellan totalt kaos och lugnande ordning. Våra barn är ganska lugna. Vi lägger inte all tid på att städa. Vi orkar inte få igång veckoplanering av mat och inköp. Men bottnet på smutstvättkorgen nås ofta. Vi har inte skrubbat bort ingrodd smuts i hörnen på länge, men dammsugaren åker fram direkt när det hamnat kexsmulor under matbordet.

Jag skriver med en bebis i famnen, men har inte duschat ännu i dag och inte tvättat håret på tre dagar.

Det är söndag och vi hinner ikapp med kaoset lite. Jag har läst lite. Jag har tittat igenom några bilder till utställningen och startat ett iMovieprojekt och känt att det ordnar sig.

Jag vaknade med en känsla av att jag inte är bra på något alls, att det jag skrivit på manuset är total skit och kommer inte att bli något. Vid frukostbordet påminde jag mig själv om att jag alltid börjar tvivla när jag inte arbetar. I mitt minne blir allt jag gjort förut misslyckat och ganska medelmåttigt. Men det är ju för att jag inte är färdig.

Och färdig är man egentligen aldrig.

Knaus

Jag har kapitulerat. Igår. I flera år har jag vägrat att läsa Min kamp, fast jag haft första boken i pocket hemma i bokhyllan. Jag har liksom haft den för säkerhets skull. Och igår kom ögonblicket när jag insåg att jag måste läsa den.

Varför har jag inte velat läsa? Jag hatar den hype och genikult som finns runt författaren. Och att han är en manlig författare som massor av läsande kvinnor älskar. Det är så… äckligt. Manliga genier. Nej tack. Orkar inte med såna. Vill inte vara med i den kulten. Vill inte hylla folk som redan hyllas av miljontals läsare.

Men igår fick jag en tanke, kanske ett frö till något nytt, eller snarare en lösning på ett gammalt problem. Och insåg att jag måste läsa Knausgård nu, för att ha koll på vad och hur han gör. Jag är tvungen att komma över mina egna komplex och vara öppen för också hans texter.

Jag har egentligen alltid gillat självbiografiska texter (och igår skrev jag ju att jag gillar sommarpraten och att höra folk prata om sig själva). Minns att jag var rätt imponerad och inspirerad av Carina Rydbergs Den högsta kasten för typ 15 år sedan. Runt millennieskiftet. Den boken var faktiskt bland de böcker som fick mig att tänka att jag också vill skriva. Mina första mer seriösa försök att skriva var vagt självbiografiska. Det kändes enkelt att börja där, men jag insåg ju snabbt att det var skitsvårt och att det jag skrivit bara var övningar. Kunde inte tänka mig att texterna någonsin skulle kunna publiceras. De var misslyckade, men troligen misslyckade på ett sådant sätt att jag kunde söka mig vidare. Leta efter rösten och allt det där.

Inser nu att bloggandet förstås är självbiografiskt. Här har jag ju fått utlopp för den typens skrivande.

Då för 15 år sedan snackades det mycket om att det var kvinnor som skrev så där självutlämnande, typ om mens och kroppar och barn osv. Och sedan när Knausgård gör det, så är det mycket mer Litterärt och Bra och Genialiskt. Jag vet inte om min uppfattning av det litterära fältet och samtalet stämmer, men så här har jag uppfattat det. Därför har jag vägrat Knaus.

Men så skriver han ju mycket medryckande text. Så man få kapitulera, läsa och lära.

Utan (barn)

Läste färdigt antologin Utan igår (eller nu ljuger jag, det blev några sidor kvar igår kväll, men har inte hunnit läsa dem denna morgon; snart så!). Den är redigerad av Mikaela Sonck och utgiven 2011. Den innehåller texter av olika personer som berättar om att inte ha barn, att kämpa för att få barn, men inte få dem, att inte vilja ha barn. Frivillig och ofrivillig barnlöshet alltså. Slukade dessa texter igår.

Man förstår att alla har sina egna helt unika erfarenheter när det gäller att ha barn eller inte. Texterna bjuder på viktiga perspektiv som annars ofta inte kommer fram. Det handlar ju om väldigt privata saker, hur ens kropp fungerar, ens privata drömmar och känslor. Det är ju bara de som har barn som syns, barnen syns och då behöver ingen fråga om saken.

För det är tydligen så att frågan om att ha barn eller inte är enorm, något som alla vuxna ställs inför. För många sker saker i livet odramatiskt och självklart, eller utan tunga beslut. Men alla måste ta ställning på något vis.

Men det förvånar mig att de som är barnlösa upplever att människor som har barn inte förstår att barnlösa finns (fast så klart beror det på vilka människor man råkar ha runt omkring sig). Själv har jag i varje fall massvis med vänner och bekanta som inte har barn, och av väldigt varierande orsaker. Fast i de flesta fall vet jag inte den exakta orsaken, för jag brukar inte fråga om sånt. Däremot lyssnar jag nog om någon vill berätta om sina upplevelser.

Ibland kan jag nog uppleva att det att jag själv har massor med barn nu (pust) kan vara ett problem när det gäller mina vänskapsförhållanden, särskilt till barnlösa. Vi har så olika vardag. Samtidigt hinner jag ju knappt vara social med någon vuxen alls, så det är inte bara vänner utan barn som jag aldrig träffar, jag träffar typ ingen alls. Lite sorgligt. Men man har inte energin att fixa träffar alltid. När man inte mer har spädbarn att ta hand om blir det enklare. Och jag försöker oftast undvika att snacka om barnen när jag är i vuxensällskap, om det inte annars uppstår en diskussion om barn. Men när jag är med andra vuxna vill jag ju prata om vuxensaker! Politik, samhälle, kultur osv. Inte bajsblöjor eller dagisskjutsning.

Men samtidigt kan man ju inte helt och hållet gömma undan sin egen vardag, med alla dessa barn. Livet präglas ju av att man mest umgås med dem.

Boken fick mig också att igen reflektera över varför jag själv har barn. Jag har alltid känt att det inte funnits så mycket alternativ. Jag har förstås valt att försöka få barn, men samtidigt drevs de försöken så starkt av känslor som jag inte kunde dämpa eller kontrollera, så det känns inte som ett fritt val. Fick enorm babyfeber när jag var 25 år, och varit i ett förhållande i ett år. Före det hade jag helt ärligt inte alls tänkt på saken. Jag har inte vuxit upp med en djup önskan om barn, tvärtom så föreställde jag mig att jag skulle bli en ensam konstnärstyp, en nomad som arbetar konstant och skapar en familj av vänner. Så man kan skylla på den heterosexuella tvåsamheten, den gjorde något med mina hormoner som avlöste något slags djupt liggande instinkt och insikt: jag vill ha barn. Herregud så jag vill ha barn.

Och på den vägen blev det. Visserligen fick vi försöka ett år för att få till stånd vår förstfödde. Hann få ett missfall före han började växa i mig. Hann vara rätt deprimerad över detta i ett halvt år ungefär. Men att sedan få det där efterlängtade barnet suddade nog ut all sorg. Kan inte föreställa mig hur det hade varit ifall han inte hade kommit. Eller nu kan jag ju. Det finns texter i Utan som ger ekon av den där andra möjliga vägen i livet: den där man inte fick barn.

Så rekommenderar verkligen boken åt alla. Den berör alla.