En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.

I tidningen

Jag ställde upp på en intervju om arbetslivet för en dryg vecka sedan. Och foto togs ju i tisdags här hemma framför datorn. Screenshot från D:s facebook:

11116566_955991624434921_4176803157582960431_o

Intervjun finns alltså i Hbl:s papperstidning eller e-tidning. Men här kan man se på Maija Hurmes fina illustrationer om olika arbetslivssituationer.

Lilla A och snövitteckning och hela råddiga härligheten finns med på fotot. Och mitt amningshår. Gråtskratt.

Men om innehållet. Jag berättar alltså om hur det är att skapa sitt eget arbete, och hur otryggt det ofta är. Jag kommer själv absolut att rösta i valet med tanke på förslag om medborgarlön. Och med tanke på att allt fler yrkesgrupper börjar fungera ”kulturbranschartat” så vore medborgarlön bra för hela samhället. Det skulle också göra det lättare för små företag att anställa tänker jag.

UPPDATERING: Här finns hela artikeln på nätet!

Bra på nätet i dag

Har alltid tyckt att det är väldigt schysst när bloggare samlar intressanta länkar och delar med sig av dem (Peppe är nog den bästa jag vet på det). Men jag har varit dålig på att göra det själv, även om jag förstås dagligen stöter på intressanta artiklar.

Men nu kommer tre stycken blogginlägg som jag redan hunnit imponeras av denna förmiddag:

1.

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

Charlotte Vainio känner jag inte personligen, men hon har nog en av de skarpaste bloggarna på nätet vill jag påstå. Är full av beundran.

2.

En kort utskällning av Yles vetenskapliga skönhetstävling

Skönt att vara gift med en så här klok typ. Ja jag är jävig, men det är ett bra blogginlägg ändå.

3.

Mina viktigaste lärdomar

Vad har min eminenta författarkollega lärt sig om skrivande under sina åtta år som författare? Mycket givande läsning.

Läs och bli klok!

Projekt, jobb, pengar

Plockade ner min biblioteksutställning i dag. Det är spännande att tänka på att en massa människor har gått förbi. Undrar hur många som stannat upp och tittat? Undrar vad de tyckte? Vet inte om det är skönt eller lite tråkigt att inte ha fått recensioner (för det var ju inte en riktig galleriutställning som borde ha fått en recension).

I måndags skickade jag in en stipendieansökan för ett illustrationsprojekt, som också är ett speldesignprojekt. Man får väl veta resultatet för den ansökan först på vårsidan. Nu i oktober ska jag dessutom skicka in en annan konstrelaterad ansökan, till finska kulturfonden. Har en idé som jag skulle vilja genomföra, som har med porträtt att göra, och skulle jag få pengar att jobba med det nästa höst skulle det också vara mycket spännande och fantastiskt. Men man vet ju inte om det lossnar stipendiepengar. Samtidigt känner jag underligt lite panik över det ekonomiska. Har plötsligt utvecklat en enorm tilltro till att det kommer att lösa sig på sätt eller annat. Jag litar liksom på att chefen (c’est moi) fixar det. Och känner mig väldigt redo också för att ro iland mina helt egna projekt.

Det måste vara ungefär raka motsatsen till hur det känns att vara anställd och veta att tjänster ska skäras ner. Som i Hbl och KSF media i dag. Jag förstår att det är en pissig situation, och jag kan inte riktigt begripa logiken faktiskt. KSF har ju uppenbarligen pengar eftersom de lägger mera på konstmuseiverksamheten just nu. Man skulle tro att jag som är i konstfältet skulle gilla det, men jag tycker faktiskt inte att de prioriterar rätt nu.

Sen tycker jag att diskussionen inom tryckmedia är väldigt pessimistisk och liksom chockat förvirrad. Varför inte sätta de där 30 dagsverkena som ska bort på att utveckla något nytt istället? Nya sätt att finansiera bra journalistik? Vara det mediehuset som kommer med de nya och fräscha idéerna? Att bara sparka folk känns som att ge upp. Nu har jag ju inte perfekt insikt i detta. Och det låter kanske mer än lovligt neoliberalt och businesspeppigt att säga att ”var mera kreativa då”. Men det är ju vad man måste vara ifall det inte går runt.

Det är vad jag måste vara för att kunna jobba med det jag jobbar med. Nosa fram möjligheter i varje hörn. Försöka tänka nytt, upptäcka nytt, men ändå behålla kärnan i det som man sysslar med. Inte tappa bort sig i jakten på pengar.

Så önskar lycka till, till dem som inte mera jobbar för KSF efter den här dagen. Hoppas ni studsar upp snabbt igen och flyger förbi era forna arbetsgivare som gör sig av med era kunskaper nu. Tänk att det är deras mycket stora förlust.

Veckans entusiasmerande

Har äntligen kommit riktigt ordentligt in i boken Outlander (som jag alltså började på för typ ett år sedan, men glömde bort en stund). Är nu i det skedet att det känns som att komma hem till en gammal kompis när man läser. Vissa element är bekanta och jag har börjat gilla dem. Tycker särskilt mycket om a) Claires medicinska kunnighet och när hon sköter om sjuka och skadade, b) det sympatiska och långsamt framväxande förhållandet mellan Claire och Jamie, c) Claires växande vänskapsförhållanden till andra i slottet och trakten.

Och goda (en vecka gamla) nyheter: YLE har köpt TV-serien! Och jag har hittat ett Twitterkonto för finska Outlandernördar.

outlandertweets

Och stora A har igen nördat Ghibli-filmer. För tillfället ser hon om Spirited Away, baklänges. Heh! Jag tittade också någon kvart medan jag ammade. Det var scenen där den svarta anden med masken äter sig enorm, spyr och jagar Chihiro. Att se det baklänges blev snäppet mer surrealistiskt än vad filmen redan är. Men på något vis hittade jag något lite nytt igen i filmen, när bilderna rullar på långsamt. Man hinner se varje teckning ordentligt…

Outlander!

Åh peppen när jag läser den här intressanta feministiskt analyserande artikeln om Outlander-serien. Och bilderna!

Har hållit mig lite avvaktande inför det här. Såg redan på våren att boken skulle bli TV-serie. Och kände mig lite hoppfull. Kanske en ny serie att älska?

Men har inte läst färdigt boken ännu. Tappade bort den läsningen där någonstans på våren när all min läslust försvann på en gång. Men minns mycket bra vad jag läst hittills… tänk om man hann plocka upp den igen (dessutom har jag bok 2 som ljudbok från mina Audible-tider, har förstås inte lyssnat på den, för ville ju läsa ettan först). Gaah alla böcker som man vill hinna läsa!

Men var får man tag på TV-serien från Finland?!?

Maktlösheten

Vad ska man göra när en massa människor dödas runt om i världen på grund av krig? Vad ska man göra åt alla nyhetslänkar på webben? Skriva in ledsna gråtande smileys eller skriva att det är hemskt? Jag vet inte vad det finns för poäng med det annat än att visa åt andra att man tänker på det.

Läser om både Gaza och flygkraschen (massmordet) i Ukraina. Blir ledsen och förbannad. Läser om ledaren för rebellerna som tycker att kraschen inte är någon orsak att ha eldupphör. Men jo, man kan nog tänka sig att släppa in dem som ska städa upp och kartlägga förödelsen. Vilka är dessa människor som gör så här? Hur kan de leva med sig själva?

Och i Gaza skjuts barn ner på stränder och andra barn skriker av mardrömmar om nätterna. De vuxna gråter och fördömer världen som tigande tittar på. Information och bilder sprids till alla.

Vad innebär det att tiga? Vad innebär det att GÖRA NÅGOT? Jag har ingen aning om vad jag skulle kunna göra annat än lyssna och känna. Vet någon vad man borde göra?

Skulle jag drabbas själv av detta skulle jag säkert också skrika på hjälp, och fördöma världen och dem som inte GÖR NÅGOT.

Hur stoppar man krig och hur får man människor att sluta göra dessa meningslösa saker?

När ska man slippa fråga sig detta? När ska folk slippa dödas på grund av enorma konflikter som ingen klarar av att lösa?

Eller finns det folk som klarar av att lösa dem?

Troligen.

De borde GÖRA NÅGOT.

Men jag borde också GÖRA NÅGOT.

Läser om den här texten, och hoppas att skrivande är att GÖRA NÅGOT.

En länksamling och tankar om karriär, familj och jämställdhet

Igår läste jag Ida Theréns artikel om att heltidsarbete kan ses som en ”familjefälla”:

Det riktiga problemet är vår syn på tid och pengar. Hur föräldrar prioriterar att lägga fiskbensparkett, köpa råsaftscentrifuger och andra konsumtions-skitdrömmar som förpestar planeten, framför fritid att umgås med sina barn.

I dag fanns en artikel i Hbl om en doktorsavhandling om kvinnor som hoppar av toppjobb:

– Hittills har vi talat om hur dessa kvinnor vill prioritera familjen, men det är en förvrängd syn. Det handlar mer om ett behov av att arbeta och leva på egna villkor och inte enligt en förhandsbestämd modell för hur man ska avancera på ”rätt sätt” i ett företag, säger Biese […]

Och i dag bloggar också Johanna Stenback om detta:

Men känslan av att det sitter chefer i ett annat rum och bestämmer över vad jag skall göra i framtiden och hur jag skall utvecklas utan att bolla det med mig var ohållbart för min egen utveckling. Kvinnorna som hoppar av från makten och skapar sina egna företag vill ha kontroll över sin tid för att kunna skapa en bra balans mellan arbete och fritid och genom det ha makt och framgång, för den drivkraften försvinner nog inte i första taget och den kraften behövs starkt som egenföretagare.

Det här är saker jag tänkt på mycket förstås.

Från Stenbacks text kände jag igen mig i den där känslan av att andra har bestämt hur jag ska utvecklas. Det finns starka normer inom akademia om hur man ska ha en forskarkarriär. Och jag har verkligen känt att det inte är något för mig. Samtidigt finns det en viss flexibilitet också i forskningsvärlden. Men tillräckligt stor motivation skulle man möjligen kunna skapa en egen väg där (t.ex. som Biese i Hbl-artikeln gjort). Så situationen varierar säkert stort beroende på om man arbetar inom forskning, näringsliv, politik, kultur osv. Men det finns också en arbetskultur som genomsyrar hela samhället, som går ut på att vissa arbetar extremt mycket, medan andra knappt får jobb alls (det här nämner Therén).

Det tycks finnas ett tryck på att man måste arbeta väldigt hårt i precis samma ålder som man kan få barn, att man tycks vara mest attraktiv på arbetsmarknaden precis samtidigt som man har små barn. Att arbetsgivare vill ha passionerade typer som ger allt åt sitt jobb. Att man ska jobba mycket, för att få hög lön, och kunna konsumera mer. Och de som sen inte alls kommer in i arbetsmarknaden lever på fattigdomsgränsen.

Det är något skevt här. Samtidigt irriterar det mig att jag bara har haft korta snuttjobb, levt på stipendier eller frilansjobb, varit hemma med barn, och således inte sparat in särskilt mycket pension. Det irriterar mig också väldigt mycket att vara så satans lågavlönad. Jag tycker att jag förtjänar högre lön! Men att få högre lön innebär dels att få ett heltidsjobb, och definitivt att inte hanka på i ”kulturbranschen”.

Sökte ett heltidsjobb i april, för jag tyckte att arbetsbeskrivningen lät underbar. Men samtidigt blev jag nästan panikslagen av möjligheten att faktiskt få jobbet*, och bli tvungen att pendla eller flytta och jobba 8 timmar per dag, med en liten bebis hemma. Bebisen skulle ju förstås må finfint med sin pappa i början. Men sen när dagis börjar och ens barn blir de där barnen som måste vara på dagis under hela den tid dagis är öppet, och att man knappt skulle hinna se dem… Fick djup ångest av den tanken. Är väldigt nöjd just nu när jag kan föra barnen sent till dagis/skola (oftast till 8.30-9) och hämta tidigt (under våren då jag frilansat har jag hämtat 15.30 och nu när jag är föräldraledig redan runt 14-tiden när skolan slutat).

Så vad ska man välja? Långa arbetstider med högre lön och mer ekonomisk trygghet (om man nu också lyckades få ett sånt jobb) eller flexibla arbetstider, men mindre lön och noll trygghet?

Just nu känns det som om den senare modellen är det jag kommer att halka in på, helt enkelt för att då jobbar jag för mig själv och då jobbar jag med det jag älskar att göra. Och jag utvecklas åt precis det håll jag själv väljer. Och samtidigt behöver jag inte offra tiden med barnen när de är små. Men vi får se. Jag skulle väldigt gärna någon gång testa på att ha en fast anställning med en lön som motsvarar min kompetens.

Jag hoppas att jag kan vara en av de där som är med och förändrar arbetsklimatet istället för att vara dess slav.

 

*det jobbet fylldes direkt när ansökningstiden gick ut ”på rekordtid”, och ”den här gången hade de inte möjlighet att diskutera min ansökan”… vad det nu sen betyder. Men det var en bra övning att skriva en riktig arbetsansökan igen efter en lång period av stipendieansökningar och akademia

Tisdagstankar (rasister, barn, Tywin Lannister…)

Funderar i listform i dag:

Sannfinländare är ”roliga” på nätet, igen. Jag läser hans svar på journalistens frågor (artikeln på finska) och inser än en gång hur svårt det verkar vara för vissa att tänka. Blir så oerhört trött och ledsen. Och sen pratas det om att partiet i fråga kommer att vara röstmagnet i EU-valet. Det säger mig bara att det finns väldigt många i det här landet som också har svårt att tänka. Tänka och känna längre än sin egen nästipp. Det är nästan så att man ibland önskar att ”invandringskritiker” skulle få råka ut för lite riktig nöd och försöka flytta och sedan inse att de kommer mötas av kyla och hat, eller inte ens tas emot. Men jag önskar inte egentligen det åt någon.

– Är hemma med 5-åringen som inte orkade dagis i dag. Eftersom jag ändå är hemma, kan man ju vara lite mer flexibel. Nu borde jag komma på hur jag ska få henne att städa huset åt mig… Hon verkade ivrig att torka damm i varje fall… Fast just nu har jag kapitulerat, och hon ser på Netflix.

– På magfronten intet nytt. Två lugna dagar har passerat. I dag lite mer molande igen. Höfterna värker konstant. 39+2. Orolig mage i dag. Piggare bebis.

– När jag satt i bilen utanför skolan och väntade på att sonen skulle gå till skolgården (ifall vi är tidiga vill han vänta i bilen en stund) tittade jag på strömmarna av barn som gick upp för backen. Påmindes om hur skoj det är att bara titta på människor. People watching. Jag borde kanske ha studerat antropologi/etnologi istället.

– Gillar att man får SMS dagen innan man ska på någon av stadens hälsocentraler, minskar risken att man glömmer. En gång glömde jag en rådgivningstid för ett av barnen. Enorm SKAMkänsla! Imorgon är det rådgivningstid. Hoppas det är sista gången för den här magen. Ska bli skönt att höra lite hjärtljud, och är väldigt nyfiken på om huvudet är fixerat eller ruckbart.

– Och till sist: När Tywin Lannister sa ”Done” i gårdagens GoT-avsnitt så var det asgrymt (Charles Dance är PERFEKT för rollen). Och oj så stackars Tyrion trasslar in sig. Men visste ju vad som var på väg. Samtidigt är scenerna inte helt likadana som i böckerna, och det är intressant att se nu när jag läser samtidigt. Man kan överraskas också fast man vet vad som borde hända. Det var lustigt att märka att en scen jag läste i Drakarnas dans på söndag kom med i TV-serien igår! Böckerna överlappar ju varandra, och TV-serien tycks köra på mer kronologiskt. Men asgrymt alltså. Storyn kränger och trots att vissa figurer tror att de har makten över händelseförloppet (och bokläsaren tror att hen vet vad som ska komma), så har de inte det… inte ens Tywin…

Tywin_Lannister

Valmaskin

Gjorde den första valmaskinen för det kommande EU-valet i slutet av maj (MTV:s). Resultatet blev att av de tre mest passande kandidaterna var en vänsterpartist, en SFP:are och en grön. I den ordningen. Jag har röstat grönt i de senaste två valen åtminstone. Tycker att både vänsterpartisten och den gröna som kom med i min topplista är väldigt bra kandidater som jag redan känner till väl. Att SFP (denna kandidat, som jag ser att är ganska fokuserad på miljöfrågor på sin webbsida, förklarar kanske varför hon kom högt på min lista) också kom med förvånar mig lite, men egentligen symboliserar väl den här trion precis min partipolitiska splittring. Är rödgrön och tycker att det är bra att svenskan frodas i Finland. Så då blir det väl så här… Men SFP är för borgerligt för mig, så det blir nog att välja mellan grönt och vänster… Alltid lika svårt… Får testa fler valmaskiner och jämföra.

Valet är förresten 25.5. Måste kanske förhandsrösta för säkerhets skull i år, ifall det blir förlossning just på valdagen, vilket faktiskt skulle vara ungefär samma dag som de två äldre barnen kom på. Det kan ju också gå tvärtom, förlossning på förhandsröstningen, och att släpa sig till vallokal med nyföding. Hoppas jag inte missar hela grejen! Himla viktigt att rösta. Brukar oftast ta med ungarna också så att de också lär sig vad det handlar om.

Annars är ju 25.5.2014 ett fint datum att födas. Också 24.5.2014 är ju fint. (Tänker kanske främst på att mer symmetriska datum är lättare att komma ihåg, heh).