Att skriva fram sina tankar

Nog är det intressant när man sätter sig för att skriva en recension och märker hur skrivande fungerar. Blir förvånad varje gång!

Först är pjäsen en enda röra av intryck, tankar och känslor. Man tror inte man kan få någon ordning på det, man vet inte vad man tycker alls, eller man har en vag aning. Sen börjar man skriva. Börjar från något hörn bara, tar tag i någon tråd. Jag började denna gång från pjästiteln och nystade upp den. En timme senare har man sitt första utkast. Och där finns tankar och åsikter plötsligt helt tydliga. Det är där jag är nu. Tar en liten matpaus och låter texten ligga några minuter. Sen redigerar man texten. Slipar meningar, kollar fakta, tar bort onödiga ord och svammel. Stramar åt.

Jag var alltså på Batman bor inte här längre igår på ÅST. Det var mycket musik i pjäsen, men inte den här, fast titeln anspelar på den:

Jorma, Måns, Dirty Loops

Pust, fick äntligen färdigt recensionen av Jorma Uotinens show. Det var en svår recension att skriva, för föreställningen var dels tråkig, dels småcharmig. Men det blev som att recensera en person, eftersom allt hängde på just en persons karisma. Hela kvällen kändes som att vara bjuden på middag hos Jorma, men sen kommer man inte därifrån och mannen bara fortsätter sjunga och berätta, och man vågar inte avbryta honom för att man är ju artig. Typ så. Det är alltid svårast att recensera verk som inte riktigt väcker några starka känslor hos en (annat än uttråkning).

Men nu är jag alltså klar (eller vi ska se om jag får feedback ännu).

I dag har jag visat melodifestivalklipp* åt barnen som somnade före röstningen. När jag såg Heroes för två veckor sedan var jag helt bombsäker på att den skulle kamma hem segern, stort. Och så gick det. Skönt att liksom få bekräftelse på sin känsla för pop/schlager och vad ”folket” kommer att gilla. Låten ligger väldigt nära David Guettas Lovers On The Sun, vilket är lite pinsamt, men när var pop någonsin helt originellt? Allt bygger ju på något äldre. Och det går inte att stå emot den där refrängen (den ekar i mitt huvud just nu) ”We are the heroes of our time” osv.

Men det som var helt vrålpyramidaliskt** på mello! Dirty Loops! Herregud vilket rytmsinne! Bas! Trummor! Sångrösten! Helt fantastiskt driv.

Jag skulle kanske inte orka lyssna på detta hemma så där i bakgrunden, men live måste den här gruppen vara helt suverän.

*Vet ni vad som är den tråkigaste diskussionen på Internet? Den om det är vettigt eller inte att se på Melodifestivalen. Var och en ser på vad f*n den vill och tycker är skoj. Jag ser inte alltid på svenska mello, men jag tycker det är rätt skoj och intressant att göra det ibland.

**Tackar Karin Tidbeck för det ordet, så att man inte skriver ”awesome” hela tiden. Hade lust att skriva awesome, jag erkänner.

Bästa TV-musiken i år!

Håller på och följer The Knick medan avsnitten läggs ut på HBO. Har nu sett sjunde avsnittet och är helt fast. Men förutom att seriens handling fångar mig så tror jag att det är musiken som verkligen är pricken på i:et. Jag älskar att de haar använt elektronisk musik trots att det är ett ”kostymdrama”. Det funkar så otroligt bra med kontrasten. Det elektroniska soundet får också en symbolisk mening: på sjukhuset The Knickerbocker jobbar de hårt mot framtiden, att utveckla sjukvården.

Här finns en artikeln på nätet om Cliff Martinez soundtrack och lite smakprover på musiken.

Ojojoj så jag diggar.

Minimalistisk stämning

Spelade min gamla favorit Erik Satie åt ungarna härom dagen (har en ny trådlös högtalare som ska brukas). Sonen sa att det lät som Minecraftmusiken.

Känns som om referensramarna är lite annorlunda för mig och honom.

Men jovisst. Minimalistisk stämningsmusik. Nu när jag hittade Minecraftmusiken på Spotify så vill sonen att det ska stå på.

In her you’ll find the sanctuary

I bilen lyssnade vi på radiokanalen Zoom.fm. Sonen har börjat efterfråga ”rockmusik, men utan någon som sjunger”. Han blir väldigt störd på rockröster som inte är helt rena. Men så spelades denna klassiker:

Vi kom inte på bandets namn just då i bilen, men sonen gillade det. Sångrösten är ju rätt integrerad i musiken, och så sjunger han ju inte falskt heller. Så jag måste googla fram bandet (The Cult förstås, rösten tillhör Ian Astbury) hemma nu så att jag har det färdigt på Spotify åt sonen på eftermiddagen. Han är inte lika musikintresserad som lillasyster, men han verkar ha utvecklat en smak för viss musik i varje fall. Och nu vill han höra mer rock tydligen. Jag är inte så kunnig om just rockmusik, så ifall någon har tips sådant som liknar The Cult, eller som har ett liknande drive och hänger mer på instrumenten än sångaren så säg till!

Om någon har bra tips på vilka trådlösa högtalare som är bra (men inte svindyra) så tar jag gärna tips om det också! Har lyssnat på musik från datorns inbyggda högtalare alltför länge nu…

Sångtexten till ”She sells sanctuary” är förresten så vag så att man utan större besvär kan associera den till graviditet: ”make my back burn” (värkar!), ”I’m sure in her you’ll find the sanctuary”, till och med ”the world turns around” känns inte helt irrelevant… ska lyssna på dem nu hela dagen och samla krafter! Ungen i magen gillar dessutom musik, för alltid när jag kör och har radion på så brukar hen vakna till och sparka lite extra.

Musik att skriva till

Spotifys Discover-app ledde in mig på Jóhann Jóhannsson. Det har den försökt göra hela våren, men lyssnade igenom ett helt album av honom först i dag. Alldeles nyss.

Här är sista låten på skivan Englabörn:

Det här förvrängda röstljudet i låten känns för mig som något som skulle passa ett sorts melankoliskt monster, eller någon främmande varelse. Den här samma melodislingan upprepas i hela skivan. Skivan är som en soundtrack till någon verkligt underlig men vacker spekulativ berättelse. Ska hålla J.J. bakom örat, till nästa gång jag har energin att skriva något nytt. Får starka bilder i huvudet av den här musiken. Fast inser nu också att skivan passar rätt bra som soundtrack till slutet av mitt halvfärdiga bokmanus som väntar på redigeringsvända nummer två.

Bestämde igår (när jag pratade om manuset med min mamma) att min deadline för att redigera om texten är början av augusti. Sen ska jag skicka in texten till förlaget. Tänker mig nämligen att det inte är någon större idé att skicka in något strax före eller under juli. Redaktörer går ju på semester antar jag.

Har ingen aning om jag kommer att klara av att redigera i sommar, med bebisen. Det beror ju på hur hen sover och är. Och hur mycket jag känner att jag klarar av. Så tänker inte stressa över det. Istället vill jag hitta tillbaka till lusten. Och jag vet att den finns där någonstans inne i mig, redo att vakna till liv igen när det finns utrymme.

Podcasts, illustration, länkkärlek

Den här podcasten verkar lovande! Ska börja lyssna direkt när jag inte multitaskar illustrationer och sjukt barn…

Det funkar fantastiskt bra för mig att rita när jag lyssnar på prat. Faktiskt så gör det mig mer fokuserad och effektiv. Får inte lust att kolla webben om samtalen är intressanta. Synd att det inte finns något liknande trick för skrivandet, hah! Men då funkar i och för sig musik bra… ska testa denna lokala talang här näst!

Maija tipsade mig nyligen om Chris Oatleys podcaster, och jag insåg ju att jag följer honom på Twitter redan, men hade inte riktigt kollat på allt han gör. När jag sedan lyssnat på ett par väldigt intressanta podcaster om att frilansa som illustratör bland annat så började jag tycka att den här typen kan man lära sig mycket av. Han har också kurser i illustration och digitalt måleri på webben, så jag bestämde mig för att hoppa på en. Man gör den i sin egen takt. Och sen lägger man ut sina alster på webbforumet där andra som går kursen ger feedback. Lite spännande… Ska snart börja bekanta mig med första uppgiften (skickade redan in de första damtidningsskisserna, och väntar på feedback). Tänker att jag igen kan slå tusen flugor i en smäll med den kursen, och alltså låna innehåll från skrivandet till måleriuppgifterna.

Har funderat mycket på det här med ”concept art” på sistone annars. När man ser sig runt på webben så slår det en att väldigt mycket ser likadant ut (väldigt många spel ser också precis likadana ut…). Jag har tänkt att jag inte kan eller vill lära mig att måla en viss typs rymdskeppsbilder eller fantasykrigare för att passa in. Varför lära sig att skapa den där generiska spellooken? Då blir man lite glad när man läser vad C.O. skriver i sin senaste bloggpost: det är troligen inte ens bra att göra concept art som ser precis ut som alla andras. Trösterikt, och inspirerande.

Och apropå podcasts: imorgon kommer Fantastisk Podd och avsnitt fem ut på webben, med Grupp Finland (dvs. lilla jag är med där)! Det rullar på!

Recenserar en favoritmusikal

I tonåren brukade jag lyssna mycket på musikaler (kopior på C-kassetter, haha!). Favoriterna var Fantomen på operan och Jesus Christ Superstar. Igår var jag på ÅST:s uppsättning av JC, och nu skriver jag recension (till Västra Nyland). Då måste man förstås ha rätt bakgrundsmusik:

Så den här musiken sitter i min kropp kan man säga. Är liksom marinerad av dessa melodier. Kan säga att sångprestationerna igår var mycket mer gripande än de inbandningar jag hört, t.ex. den som jag länkar till i Spotify här. Men nu till det svåra jobbet att recensera…

Om jag blev tvingad att spela i ett band…

Januarilistan dag 27.

Hjälp så januari flyger fram. Snart är ju listan slut, bara några dagar kvar… vad ska man blogga om sen? Fast det löser sig nog. Närmar mig också det tusende inlägget. Borde firas på något sätt.

Men listan alltså! Band! Behöver fortfarande inte pistolhotas för att leka tankeleken. Men svår fråga… Skulle antingen vilja sjunga eller spela trummor (som ju var min nya hobby på hösten… nu har jag inte tid *ledsen smiley*).

Sen har jag ju faktiskt spelat i ett band redan för 15 år sedan. Det var roligt och jobbigt i lika stora doser ungefär. Så jag vet hur det kan vara.

Verkar det som om jag försöker undvika frågan? Japp. Jag kommer inte på något bra. Ungarna behöver middag. Sonen köar för att få se mer Ren and Stimpy. Klockan tickar.

Det måste ju vara något episkt med mycket powerballader… eller nej, jag vet! Att få vara med i det här bandet, så sjukt coolt:

Jag kunde stå där bakom i dimman och spela på ett litet plastägg till exempel och bara njuta.

Hepp! Dagens musiktips

Januarilistan dag 23.

Oooh musik! Jag lyssnar mycketmycketmycket på musik, ända sedan jag var ungefär 11-12 har jag letat efter vissa sound och stämningar. Så har jag perioder när jag lyssnar massor på någon viss artist, och sedan går jag vidare. Men sen är den artistens musik för evigt associerad med en viss ålder i mitt liv.

Just nu lyssnar jag mest via Spotify eller radio. Lyssnar vitt och brett på många olika genrer. Så vad ska man tipsa?

Tror jag tar en av de fantastiska sångare som jag gillar. Lisa Gerrard upptäckte jag först i soundtracken till filmen The Insider, och var djupt imponerad av bredden i hennes röst. Från en stund lät hon som en manlig tenor, nästa stund som någon gudinna ur forntiden. Hon är kanske mest känd som sångare i Dead Can Dance, och för den breda massan som sångrösten i filmen Gladiator.

Följande låt är inledningsstycket från hennes soloskiva The Silver Tree från 2006. Lyssnade mycket på den här när jag skrev Bildbindaren.