Brev 2 till Päivi Nerg

Jag hörde igår att Päivi Nerg får massor av brev av folk som vill att vi ska göra oss av  med alla flyktingar. Tyvärr verkar Migrationsverket ha lyssnat på rasistiska nationalister mer än på vår grundlag. Jag uppmanar alla att skriva till politiker och tjänstemän. Vi som tror på medmänsklighet måste höras ännu mer. Vi är ju fler hoppas jag?? Man får gärna ta bitar ur mina texter om det gör saken lättare!

Här är mitt andra brev till Päivi:

Kära Päivi Nerg

Det här är nu mitt andra brev till dig. Jag läste en artikel och rapport om hur diskussionen på kvinnodagen (8.3.2017) i Karelia i Raseborg hade gått. Att du hade berättat att ni fick massor av e-post från människor som skrev att flyktingarna måste bort. Det stod att du hade tårar i ögonen. Det här ger mig lite hopp. Men det är också väldigt oroande att dessa mycket högljudda, anti-demokratiska nationalister har så mycket makt att påverka.

Jag har under året som gått lärt känna några nya underbara människor. De har flytt från krig, otrygghet och förföljelse. De hade som många andra irakier 2015 fått höra att 80 % av irakier får asyl i Finland. Både irakier och afghaner har flytt från två av världens farligaste länder! De längtar efter trygghet, frihet och en möjlighet att skapa om sina egna liv.

Jag har försökt hjälpa dem att hitta arbete, och de har jobbat frivilligt på många sätt åt olika uppdragsgivare. Men det har sedan visat sig att det är i princip omöjligt för dem att hitta sådant arbete som TE-centralen och Migrationsverket godkänner för att de ska få uppehållstillstånd. Nu har de förlorat hoppet. De är deprimerade. Jag är mycket rädd att min bästa vän ska gå under helt, och dessa självmordsfall från de senaste veckorna är väldigt oroande. Han vill inte ha någon hjälp av mig, han vill klara sig själv. Men han får inte. Finska staten låter honom inte ens försöka. Det är förnedrande för honom. Han säger om och om igen ”I feel so humiliated”. Du vet säkert vad som kan hända med unga män som känner sig förnedrade.

Det skär i mig. Det är ett trauma för mig. Jag vill inte leva i ett land som behandlar människor så här, att de aktivt motverkar deras möjligheter att leva. Det är sjukt. Och det skrämmer mig att du lyssnar på människor med rasistiska fördomar. Dessa människor baserar inte sina åsikter på fakta! Staten får inte diskriminera någon folkgrupp, det går mot grundlagen. Asylbesluten ska vara baserade på fakta och inte irrationella rädslor. Och om det är någon som kommit utan asylskäl, och stannat här i 1,5 år för att försöka klara sig ändå, så tycker jag att det är omoraliskt att inte låta dem göra det.

Rasisterna påstår att alla som kommit är här för att leva på vårt välfärdssystem, alltså för att utnyttja dem som betalar skatter. Det är mycket möjligt att en del gjorde det, men verkligen inte alla. Dessutom har jag svårt att begripa varför någon skulle riskera sitt liv, om den verkligen inte har skäl att fly. Det var inte en enkel sak att ta sig hit. Många gav upp kampen redan förra året och har rest tillbaka. De som är kvar här nu är de som är rädda för att dö, som inte har något att åka tillbaka till, de som har nya vänner här som de inte vill förlora, de som vill arbeta och hjälpa oss att upprätthålla ett gott demokratiskt samhälle där vi hjälper varandra.

Men Migrationsverket krossar dem. Tar bort deras hopp om en framtid.

Och ni tar också bort mitt hopp om en bra framtid. Jag är rädd. Verkligen rädd. Att vi ska förlora vår moral och våra värderingar. Om vi lyssnar på människor som skrattar åt unga män som hellre begår självmord än reser tillbaka till ett söndrigt land. Vi kan inte lyssna på människor som hejar på när andra drunknar i Medelhavet. Är det dessa värderingar vi ska ha i framtiden? Då går jag under. Då krossas mitt hjärta.

Hjärtat är förresten redan sönder. Jag vet inte hur jag ska komma över det här traumat. Att mitt eget land begår dessa övergrepp mot människor som kommit hit med hopp om en bättre framtid.

Det finns fortfarande en laglig möjlighet att ge tillfälliga uppehållstillstånd, ifall en person inte går med på att resa tillbaka. Deportering är en djupt omänsklig handling, och människorättsorganisationer är med rätta mycket kritiska.

Snälla Päivi, var en hjälte och ge oss en chans. Jag säger OSS, för det här gäller inte bara de asylsökande, utan också de tusentals finländare som bryr sig om dem. Om mina vänner får tillfälliga uppehållstillstånd, så kanske de kommer ur sin depression. De får komma ur denna fruktansvärda stress en stund. De får samla sina krafter och börja ge tillbaka till oss. De vill oss väl. De vill oss inget illa.

Sluta lyssna på rasister och inse vilka enorma krafter det finns hos oss som tror på samarbete, god kommunikation, de sanna västerländska värderingarna frihet och jämlikhet – och då menar jag både finländare och de som flytt hit. Vi vill alla bara leva goda liv, arbeta och göra väl ifrån oss.

Krossa inte drömmen.

Hoppfulla och vänliga hälsningar

Jenny Wiik

Radikaliserad tant

Jag identifierar mig inte särskilt starkt med ordet ”tant”, men nu citerar jag min idol Sunniva Drake, som frågade en relevant fråga i Hbl för ett tag sedan: Vad ska vi göra med alla radikaliserade tanter (nu då Finland håller på att begå brott mot mänskliga rättigheter)? För jag ser dem dyka upp överallt nu, tanterna (också en del helt ljuvliga farbröder faktiskt, vi ska inte glömma dem, men det behövs mera farbröder!).

De är trötta på att se på när människor förstörs av makthavare.

I dag i nyheterna: cynismen bland unga ökar. Det förvånar mig inte heller. Vi lever i ett kallt och cyniskt samhälle. Många kämpar emot, det talas nog mycket om öppenhet, vänskap, kärlek, samarbete. Men alla goda krafter motverkas mycket starkt och aktivt av regeringen just nu. Så jag är inte förvånad över att cynismen ökar. Likgiltigheten är också en stark kraft i dag. Det finns alltför många som inte mera tror att vi kan skapa förbättring. Det finns så många som tappat hoppet (för att de trampats ner år efter år), och det finns massor av människor som väljer att blunda och fokusera på bara sina egna liv, kanske för att de inte tror att de har någon makt att påverka samhället? Kanske för att de verkligen inte bryr sig? Det sistnämnda är isande, skrämmande.

Jag har själv svårt att hålla kvar livskraften och kämparandan. Men har nu inte tappat greppet ännu. Tänkte att jag blir radikaliserad istället. Bättre än deprimerad.

Jag har flera vänner nu som är deprimerade. Det är ”sann” politisk depression, eftersom det är det här landets politik som krossar dem. Regeringen har skapat en situation där människor som flytt från krig och förföljelse hamnade i ett nytt sorts helvete. Det helvetet är Finland. Hur känns det att höra det? Hur känns det att leva i en annan människas helvete? De får inte hjälp här. De får inte ens stanna här och försöka hjälpa sig själva. Alla försök att vara medmänsklig, gästvänlig, integrera, krossas.

Jag har inte varit i den här situationen förut, att jag försöker kommunicera med en som verkligen tappat allt hopp. En som säger att den hatar sig själv och att den inte har någon framtid mer. En som säger att alla krafter är helt slut. Dessutom får personen inte ordentlig läkarvård. Jag är rädd för vad som kan hända om det håller på ännu längre. Och det håller ju på tills det andra negativa beslutet kommer, och vad händer sen? Blir det ännu värre? Min vän har dessutom börjat bete sig konstigt och okaraktäristiskt. Svarar inte på meddelanden på flera dagar. Blockar kommunikationen, och kommer sedan tillbaka. Det är oerhört påfrestande. Jag kan inte sluta svara heller, för vad händer då? Jag är kanske den enda personen kvar som har ens en liten möjlighet att rädda livet på personen?

Jag försöker rikta min ilska och besvikelse till aktivism, för det tjänar inte mycket till att vara arg på en person som mår så där dåligt.

Igår när jag såg en text av Sannfinländaren Sampo Terho där han skrev att asylpolitiken i Finland nu är lyckad så fick jag lust att slå honom på käften. Jag är starkt emot våld i alla former, och fredlig protest är mycket mer konstruktiv i längden. Men jag har väldigt svårt just nu att låta bli att hata dessa människor som håller på att förstöra tusentals liv, förstöra mina vänners liv. Det är den här ilskan som är väldigt svår att leva med. Fast bättre med ilska än depression. För ilskan kan jag fortfarande rikta till handling.

Men här är nu en chans för någon av dessa monster i regeringen att bli en hjälte. Vänd på detta nu och rädda liv. Helt konkret skulle det rädda liv att stoppa den här utvecklingen, att låta folk stanna t.ex. med tillfälliga uppehållstillstånd. Låta oss som redan hjälper till fortsätta med det, istället för att se vännerna tyna bort.

Men om det fortsätter så här så kommer jag ju bli tvungen att påminna makthavarna om att de är onda människor, så länge jag själv orkar skriva. Då kommer jag att bli tvungen att hoppas att de någon gång inser hur många människor de skadat, och att de sedan får leva med det resten av livet. Jag får hoppas de får leva i egna personliga helveten. Jag får börja måla stora tavlor med bilder på dessa monster där det framgår tydligt hur mycket ondska de spridit i världen. Kanske konsten kan nå fram till deras kalla hjärtan på något sätt?

Eller så får jag göra som Arya i Game of Thrones och börja läsa upp en lista på de som skadat mina vänner. Och sedan väntar jag på att de ska få vad de förtjänar (som sagt önskar jag inte våld, men skulle vara skönt om de hade dåligt samvete ens). Juha Sipilä, Paula Risikko, Päivi Nerg, Jaana Vuorio, Jussi Halla-aho, Sampo Terho, Juho Eerola… vem mer?

Ja ni hör… jag är inte någon ädel människa som älskar och tolererar alla. Just nu är jag rätt fylld av hat faktiskt. Not nice.

Brev till Inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg

Skickade e-post till Nerg i dag. Onödigt att skriva att måttet är rågat, det har varit det länge redan. Fysiska brev till politiker verkar inte ha effekt, och det är oklart hur bra e-post når fram. Men om tillräckligt många skriver, kanske det har effekt.

En irakier jag pratade med på lördag sa att vi är alla som små skedar, om vi skrapar vidare länge så kan vi så småningom bryta igenom den kompakta muren av motstånd. Så fram med alla era små skedar! Här skrapar jag på i varje fall…

Hej!

Nu är det dags för mig att skriva direkt till dig Päivi Nerg. Jag har lärt känna flera asylsökande under det senaste året, några hör nu till mina bästa och närmaste vänner. De har berättat om varför de är i Finland, och personligen ser jag inga hotbilder i att de stannar här – tvärtom har jag sett fram emot en vacker framtid där jag och mina nya vänner lever lyckliga, trygga liv och där vi tillsammans skapar en bra miljö för oss alla att leva i. Ja, eller den vackra framtidsbilden har så gott som suddats ut av mitt eget land, dess regering, Inrikesministeriet och Migrationsverket.

Under året som gått har jag läst flera negativa asylbeslut, och kan inte begripa varför dessa personer har fått negativa beslut. Migrationsverket tror på deras berättelser om personlig förföljelse, men ändå får de inte asyl. Min tillit till den finska migrationspolitiken och byråkratin har rasat samman totalt. Det finns ingen logik i dessa beslut, förutom att man systematiskt försöker göra sig av med människor. Det finns alltså bara en nationalistisk och rasistisk logik. Det känns som om Finland och staten är ett monster. Hur ska jag i framtiden kunna arbeta och leva här, när det är som att bidra till ett system som leder till människors förstörelse?

Varför klarar inte staten och inrikesminsteriet av att skapa en positiv utveckling? Varför skapar ni istället ett brutaliserande samhälle? Varför får jag höra nu av myndighetspersoner att de som vill stanna här utnyttjar vårt system om de vill arbeta och söka uppehållstillstånd på bas av arbete? Eller studier? Varför vill Finland så desperat bli av med dessa resursstarka, fina människor?

Skulle vi ta chansen och satsa direkt på integrationsarbete hade vi många färdigt utbildade unga vuxna här som kan hjälpa med att bygga upp ett bättre Finland. Alla de som jag personligen mött vill ha frihet, trygghet och arbeta hårt för att upprätthålla vårt fina välfärdssystem. De vill leva i ett land som respekterar mänskliga rättigheter. Men nu har de svikits, och jag har svikits. Jag trodde att Finland var ett rättvist land, men nu är vi snabbt på väg att förstöra det. Det är inte dessa människor som kommer från muslimska länder som förstör för oss, DET ÄR VI SJÄLVA. Det är oerhört tragiskt att uppleva inifrån.

Jag har gjort gratis integrationsarbete nu för er i ett år: de irakier och afghaner som jag känner älskar Finland och vill arbeta och bo här. Varsågod, jag jobbar helt gratis, samtidigt som jag driver mitt eget företag med framgång. Dessutom har jag tre barn som jag gör mitt bästa för att uppfostra till empatiska och goda människor. Du förstår, jag tror på att gästvänlighet, vänskap och på att en blandning av kulturer är gynnsamt för både individen och ekonomin på lång sikt. Efter en lång universitetsutbildning har jag lärt mig av historien och sett hur sammanblandning av olika kulturer ofta leder till tidsperioder av utveckling och innovation. Jag har själv redan lärt mig oerhört mycket om världen och livet av mina nya vänner.

Nu skulle vi ha chansen att skapa ett sådant samhälle – varmt, vilt, innovativt, frodigt, ännu mer framgångsrikt.

Men nej. Istället sitter dessa nyanlända personer fast i små rum, sysslolösa, och gnags sönder av oro och osäkerhet. Snart kastas några ut på gatan, och andra tvingas in på flygplan och tillbaka till en farlig tillvaro. Så klart har inte alla som kommit hit asylskäl. En del har inte goda intentioner. Vi som känner asylsökande har en realistisk bild av situationen. Jag har fått höra att folk som ljugit har fått asyl, medan andra vars halva familjer mördats, som hotats, torterats och kidnappats, har fått negativa besked. Också denna enorma känsla av orättvisa håller på att bryta ner både de asylsökande själva och oss som är deras vänner. Vårt system får inte vara ett LOTTERI. Men just nu är det just ett lotteri.

Det sägs att det är som en LOTTO-vinst att födas i Finland. Vi är mycket privilegierade. Jag är privilegierad men jag är också mycket aktiv och försöker förbättra livet för mig själv och för människor i min omgivning. Vi är bra på att arbeta hårt här, och vi har en stark känsla för rättvisa. Vi har råd att hjälpa dessa några tusen som kommit hit. Snälla sluta förstöra mitt land och sluta förstöra mitt och mina vänners liv. Och snälla sluta förstöra mitt hopp för framtiden.

Konkreta förslag:

– Sluta förvränga information om säkerhetsläget i Irak och Afghanistan och stoppa den politiska styrningen av Migrationsverkets beslut, följ de internationella lagarna för mänskliga rättigheter

– Gör byråkratin kring uppehållstillstånd för arbete mycket tydligare och enklare (och sluta diskriminera personer från utlandet)

– Ge personer som fått negativt asylbeslut och papperslösa rätt att arbeta eller grunda företag

Hälsningar

Jenny Wiik

Konstnär, företagare, författare, speldesigner, förälder till tre barn, medborgare, medmänniska

Vi lider av framtidsbrist

Framtiden är ett tema som rullat på i mitt huvud länge nu. Förra året gick jag till och med en kurs i framtidsforskning, och en av uppgifterna var att skapa framtidsscenarion av Finland år 2060 – en utopi, en dystopi och en ”business as usual”.

Dystopin var enklast att skriva. Låt de fascistiska, nationalistiska och rasistiska krafterna fortsätta få makt så är vi snart framme i något som de allra flesta människor garanterat skulle kalla en dystopi. Om man tummar på mänskliga rättigheter för en grupp, så kan man tumma på allas rättigheter, förr eller senare. De som för den högerextrema politiken vill hålla den här nationen vit, ”kristen” och patriarkal, och de tål ingen kritik, de förnekar klimatkrisen (tack och hej då mänskligheten), dess anhängare dyrkar krig och våld. Ja… ni vet vart det leder.

En vän på FB skrev en klok text för ett tag sedan, jag parafraserar: en sak som Putin och Trump har gemensamt är en brist på framtid. Deras politik vädjar med en längtan efter ett imaginärt förgånget där nationen har varit ”great”. Samma sak gäller Europeiska populistledare i den extrema högern. Det enda sättet att vinna mot dem är att bidra med en framtidsvision. Den traditionella politiska eliten har misslyckats med detta, de försöker bevara allt som det är, medan missnöjet växer.

Åh, så vi behöver en mänskligare framtidsvision! Jag har tänkt på det i så många olika sammanhang på sistone. Om man vill påverka världen och samhället behövs en vision för vad man vill uppnå. Till min utopi hör inte rasism, diskrimering eller en totalitär stat med en maktgalen ledare. Vi som inte vill ha det, utan fortfarande vill hålla fast i en tro på att mänskliga rättigheter är något som vi måste kämpa för, behöver skapa en tydligare framtidsvision.

Att föreställa sig framtiden är ett kraftfullt verktyg. Vi får veta vad det är vi verkligen värderar just nu. Vi tvingas ta ställning och göra val. Och om vi kan föreställa oss en värld som de flesta av oss skulle vilja leva i, så har vi möjligheter att utveckla strategier för att nå dit. Vi kan försöka leva den framtiden så snabbt som möjligt.

För min del innebär den här tanken om en framtidsvision att jag vet vad jag ska fokusera på när jag arbetar, vilka projekt som är viktiga, vilka som förhoppningsvis leder dit jag vill (jag kan inte veta för jag har inte mycket kontroll över omvärlden). Och det gäller att så ofta som möjligt formulera de värderingar som man vill värna om. Här kommer ord och kommunikation in som en enormt viktig del. Vi skriver också framtiden just nu.

Men det handlar också om hur man lever sin vardag (med hela kroppen), vilka val man gör i alla situationer. Hur rör jag mig ute i världen? Vad äter jag? Hur talar jag om och med andra människor? Rangordnar jag människor på olika sätt? Det är kanske ett slitet uttryck att säga att det privata är politiskt, men det är inte mindre sant för det. I varje liten vardaglig situation finns normer för hur vi agerar, och vad innebär det att följa eller inte följa normen? Det märker man först när man handlar. En liten handling av motstånd kan ha en mycket stor betydelse.

Just nu känner jag av begränsningar på många plan. Det jag vill stöter på motstånd på mer eller mindre subtila sätt. Råkade på ett citat (på fb-sidan till tidskriften Historiskan) om just detta:

Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor.

– Rosa Luxemburg (1871-1919)

Att röra sig kopplar jag till att bygga en sådan framtid som man själv kan leva med. Att röra sig så att de som håller i kedjorna inte lyckas hålla en bunden.

Just nu känns den finska politiken som en åtstramning av kedjorna. Jag tänker inte leva med det och vara stilla. Jag tänker fortsätta röra på mig. Men det är verkligen inte smärtfritt och det kräver ansträngning. Det är tur att det också är roligt att slita i de där kedjorna tillsammans med andra…

Jag har inte bloggat så mycket det senaste året, som jag gjort innan. Det tar tid att formulera tankeråddet i huvudet. Jag skriver nog hela tiden dagbok för mig själv för att dokumentera och tänka, men den texten kan inte vara offentlig. Jag ska försöka blogga lite oftare det här året. Jag vill tänka högt om många saker, för att det ska finnas någon liten chans att tankarna kan ha en effekt på omvärlden. För att bygga den där framtidvisionen som vi verkligen behöver…

Året 2016, och tankar inför 2017

Före jag drar mig tillbaka för att fira nyår tänkte jag skriva några ord om året som gått. Aldrig förr tycker jag att det har byggts upp en sådan ”buzz” om hur dåligt ett år har varit… för att ikoniska personer avlidit, för att det finns krig och krigens konsekvenser, och för det absurda presidentvalet i USA kanske. Jo det händer mycket i världen, men det gör det ju hela tiden. Själv har jag varit mest oroad över att vi har fascister i regeringen och att mänskliga rättigheter inte är någon självklarhet mera. Men jag har inte tappat hoppet. Mer om det senare i inlägget.

På ett personligt plan har året varit ett av de mest lärorika på länge. Jag har egentligen inte haft något ”vilosamt” år på länge, det har varit full rulle ett bra tag. Dels handlar det om att jag har haft små barn i elva år, dels att jag har bytt karriärspår runt 2013-2015, och det var inte heller helt lätt. Förra vintern arbetade jag på ett projekt som jag fick betalt för (illustrationer till Lättlästa Maresi), och sedan arbetade jag gratis med text och bild till en app för talterapi (ett drag som troligen kommer att löna sig under 2017 eftersom projektet ska fortsätta – med finansiering).

I början av våren var min ekonomiska situation inte bra. Tänkte på Seth Godins uttryck ”The Dip”, dvs. när man är i en sådan punkt att man är i botten och man verkligen måste jobba hårt för att komma ur det – eller ge upp. Jag gav inte upp utan tog ett extrajobb i mars-maj för att klara ekonomin. Sen började det långsamt rulla på åt rätt håll.

I mars fick jag ett litet stipendium för att illustrera en egen spelidé, och det arbetet gjorde jag under sommaren. Det finns fortfarande mycket kvar att göra på det projektet, och vet inte helt hur det kommer att fortsätta. I samband med det projektet studerade jag lite kodning med hjälp av Boost här i Åbo.

I juni började jag också arbeta på ett annat spelprojekt: ett spel som handlar om finlandssvensk litteratur. Min roll är att skapa grafik och speldesign i samarbete med kodaren. Jag har fått sitta och rita pixelbilder igen! Vi kommer att ha en demo färdig om ett par veckor, och den ska visas upp i Educa-mässan i Helsingfors i slutet av januari. Känner mig mycket entusiastisk för det! Just igår gjorde jag en animerad logo till spelet som alltså heter ”X-libris”. Hela spelet ska vara färdigt i slutet av mars för att det sedan kan testas och spridas till skolor i april. Det här projektet har igen varit ett exempel på hur jag helt plötsligt får vara med i något som passar mig precis.

I augusti började jag arbeta som frilansredaktör för Utbildningsstyrelsen, och också det arbetet har varit mycket givande, trots att den första boken jag fick i uppdrag att redigera handlade om elinstallation (hahah). Utmanande men lärorikt att bearbeta en text som handlar om något man inte vet så mycket om själv. Samtidigt är ju målet att göra texten begriplig för en viss målgrupp. Det här jobbet har nog utvecklat min känsla för språk mycket. Jag håller också på med illustrationsarbete för samma beställare. På sätt och vis har alla vägar lett mig till Utbildningsstyrelsen det här året, eftersom X-libris också får finansiering därifrån.

På våren ska jag skriva färdigt min Master’s thesis, som förstås ska handla om de spelprojekt jag varit med i de senaste 1,5 åren, och temat är ”serious games”. Wish me luck, hoppas jag lyckas hitta tid att skriva färdigt…

Men mitt år präglas allra starkast av möten med människor. Jag har aktivt sökt kontakter utanför mina egna cirklar och också i syfte att arbeta för ett mer inkluderande samhälle. ”Arbeta” är kanske ett lite tråkigt ord i sammanhanget… det handlar ju om lust att vara öppen för ny vänskap. Det har varit en enorm glädje att lära sig lite mer om irakisk kultur via de människor som jag lärt känna (och inte är det ju mycket jag vet ännu heller, har ju bara lärt känna några enstaka människor). Men det har verkligen inte varit lätt hela tiden. Dessa möten har tvingat mig att se mig själv i ett helt nytt ljus, och har gett mig många smärtsamma insikter. Det har varit fruktansvärt tungt att bry sig om människor som är i den allra mest utsatta positionen i vårt land. Människor som är i ett ingenmansland och väntar på att få en chans att börja om. Att se vänner få negativa asylbesked. I oktober-november höll jag nästan på att gå under av ångest och nedstämdhet på grund av det här – grät säkert dagligen över andras livsöden och min enorma ilska över situationen. Och efter att jag engagerade mig i de grupper som nu arbetar hårt för att dessa människor ska få en rättvis behandling, så har jag fått höra allt fler exempel på hur ruttet systemet är för tillfället. Det har förstås direkt att göra med vilka partier och personer vi har i regeringen. Och rasismen. Det här är ett direkt resultat av rasism.

Men att engagera mig har också gett mig enormt mycket extra krafter. Att hitta andra som också vill göra något, och få energi av varandra. Att se att det man gör visst har en betydelse, även om det är både bakslag och små små vinster som det handlar om. Och oftast vet man inte om något har effekt eller inte. Nu i december fick vi ut MigriLeaks julkalender, med fall efter fall där människor mötts av ett monstruöst system där ingen tar ansvar. Och nästa år fortsätter arbetet för mänskliga rättigheter. Jag arbetar med det både i mina egna arbetsprojekt (bildning) och via min aktivism.

Jag känner mig stark och redo för 2017. Det finns mycket att vara glad för. Mina barn är friska och jag tror att jag är en tillräckligt bra förälder för att de inte ska bli alltför traumatiserade. Jag känner så mycket glädje över att få samarbeta och vara vän med många fina människor.

En sak som jag tänker anstränga mig lite extra för, är att verkligen se människor i min närhet och vara mer medveten om relationerna, vårda dem mer medvetet och inte rangordna dem – det finns något viktigt i alla förhållanden. Så jag förklarar nästa år till vänskapens år! Kan du vara med på det?

Från mörkt till ljust

Stackars blogg, har inte hunnit skriva något på över 2 månader. Men det är positivt, för har ju gjort en massa annat viktigt och spännande. November kändes väldigt tung, för mycket av allt på alla plan i livet. Men det känns som att det vänder och blir bättre nu, efter att jag tänkt igenom prioriteringar och fattat en del svåra beslut. Jag är väldigt glad över många saker, särskilt när det gäller arbete, för har ett sådant bra flyt. Jag är också stolt över att få vara med i många spännande projekt, som alla på något vis är precis vad jag vill och måste göra. Och alla nya fantastiska människor som jag träffat i år… Facebook meddelade mig att jag har fått 64 nya vänner i år. Alla helt fantastiska typer. Vilken rikedom.

Jag har också haft lite svårt att veta hur och vad jag ska skriva om här eftersom det har skett förändringar i hur jag känner mig bekväm med sociala medier. Har varit med i såna projekt som får uppmärksamhet också på olika hatforum på nätet, och man inser plötsligt att allt man skriver offentligt kan läsas av illvilliga personer. Jag har helt enkelt inte hunnit tänka efter hur det här ska påverka vad jag skriver här. Jag tycker om att vara lite osynlig, men samtidigt vill jag inte känna mig tystad heller. Hittills har jag som person varit besparad rasisters uppmärksamhet, men om man aktivt vill kämpa för det man tror på, så måste man kanske ta riskerna också?

Som konstnär är man en offentlig person. Jag får söka skydd och stöd i det att jag inte är ensam med mina åsikter. Det som började med att jag började teckna ögon i augusti ledde vidare till att jag är med i både kampanjen #weseeyou och i en annan grupp: Oikeus elää | Right to Live, som grafiker och webbansvarig (pro bono förstås, finns ingen som får betalt i det här). Vi är som tur många personer som jobbar med detta, vissa gör helt otroligt mycket för att de har mer tid. Jag gör vad jag hinner, för som sagt så har jag också enormt mycket jobb med min firma för tillfället. Men jag är så stolt över att se mina bilder komma till nytta på det här sättet. Och just nu känner jag mig optimistisk, det känns som om vi i dessa grupper faktiskt kan skapa förändring. Det har redan skett förändring. Men målet är att förändringen ska synas i enskilda människors liv, att de ska få leva trygga liv.

Så om ni enstaka som läser här vill hjälpa till lite, sprid dessa viktiga artiklar som kommer ut december på den här bloggen: https://migrileaks.wordpress.com/

Det mesta är på finska, ibland hinner någon översätta till svenska och engelska.

Ja.. jag får återkomma till betaljobben i någon kommande blogg! Det fantastiska är att samma värderingar som ligger bakom min ”aktivism” finns i allt det arbete jag gör med firman nu. Det handlar om att arbeta för demokrati, bildning och välmående på alla plan.

Och God Jul och Gott Nytt År ifall jag inte hittar tillbaka till bloggen igen innan årsskiftet!

righttolive_mielenosoitus_tags2

 

En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.

Hösten närmar sig

Förra veckan skolade vi in tvååringen på nytt dagis. Det gick alldeles bra, men den här veckan har varit mycket gråtig på morgonen. Det är tungt, men jag litar fullständigt på att det går bra på dagen. På eftermiddagen är vår minsting alltid på mycket gott humör, så jag oroar mig inte egentligen.

Dagis betyder att jag har arbetstid igen. Förra veckan ännu bara 4-5 timmar per dag, men nu är jag igång heltid. Det känns lite underligt att bara fortsätta jobba på så här, med tanke på semesterlösheten, men det var ju lugnare i juli. Många timmar på stranden med ungarna, eller ute på promenader eller bara se på filmer inne osv. Det svåra där är bara att släppa stressen över att man inte jobbar, och försöka njuta av att vara med barnen.

Nu när jag jobbar så är det som att jag går upp i varv något alldeles otroligt. Jag har så många projekt på gång samtidigt så det är bara att ta tag i det och göra. Försöker nu hålla bättre koll på arbetstimmar, för ett par av jobben förutsätter rapportering så att jag får rätt betalt. Men det är rätt nyttigt att bokföra allt man gör också, allt från sociala medier till e-post och planering, möten och kommunikation, och sedan själva skapandet. Teckningar, text, design… jösses så många olika saker det är nu. Men jag har bra flyt och driv, och det känns som om jag gör rätt saker. Även om vissa av dem är rätt spännande och osäkra och nya. Känslan av ”vad i helsike håller jag på med?” är stor, men vafan, bara att köra på om det känns rätt.

Många pusselbitar har fallit på plats under sommaren. Eller nu när jag är igång och jobbar så inser jag att bitarna passar ihop. Just i dag är jag glad över att mitt teckningsprojekt har fått så bra respons. Jag ritar ögonpar i massor (försöker hinna 2-3 per dag). Och tanken är att skicka teckningarna till Statsrådet som en protest mot asylpolitiken. Hela idén känns precis rätt. Att jag kan göra något med min förmåga att teckna, som involverar andra, och som tar ställning. Vi ska se hur det utvecklar sig.

Men kyliga vindar i morse. Känns som mycket sen sommar nu när man fryser på morgonen. Om en vecka börjar skolan igen, och största barnet börjar på femman, och mellansyster på tvåan. Hon räknar ner dagarna nu, hon längtar så mycket.

Jag längtar också efter allt möjligt, men försöker njuta av nuet och kroppen och varandet.

Intervjun

Ja, vilken vecka… På måndagen var jag med om en helt ny situation, som inte egentligen var svår för mig, men för en annan. Jag var med som stödperson åt min asylsökande vän på hans intervju i migrationsverket (puhuttelu, som det heter på finska – inte så mysigt ord).

Det var på många sätt en absurd plats och situation, men det är sällan som jag känt mig så behövd som den dagen. Min vän var extremt nervös, men det var helt tydligt att det att han inte behövde vara där ensam var till mycket stor hjälp.

Det var mycket folk där samtidigt, flera intervjurum i bruk. Lite löpande band-känsla. Asylsökande, tolkar, advokater, socialarbetare, säkerhetsvakter, migrationsverkets anställda – alla kom och gick. Jag såg några män som verkade vara där ensamma, och de såg gråa och skräckslagna ut. De som hade stödpersoner såg visserligen nervösa ut, men hade en helt annan habitus.

Det här med att veta att någon är på ens sida är verkligen helt avgörande.

Det tragiska och absurda med detta är ju att jag vet att min vän har en mycket liten chans att få asyl för tillfället, i och med Finlands skärpta inställning till asylsökande från Irak, Somalia och Afganistan (det finns inte ord starka nog att uttrycka hur arg och besviken jag har varit över det här de senaste månaderna, det är ett sådant slöseri och helt omänskligt och fruktansvärt cyniskt).

Han pratar om att han inte vill åka tillbaka till döden i sitt hemland, att han tänker göra vad som helst för att kunna stanna här. Att känna en person i denna situation ger ett visst perspektiv på ens eget liv. Han är ju inte ensam om den här situationen, det är tusentals i Finland nu som väntar. Men ändå så är människan mycket ensam när hen väntar i månader i en förvaringsplats, ofta utan familj och vänner, bara tillsammans med de andra ängsliga och rädda. Många försöker tappert upprätthålla en fasad av att de fixar det, men självmorsförsök är inte ovanliga, enligt vad jag läst i Facebook-stödgrupper för flyktingar.

Jämför det med mina egna rädslor. Jag har ändå ett socialt skyddsnät här, för jag är medborgare i det här landet och har släkt och vänner. Ja, och inga militior eller kriminella ligor hotar mig. Så klart finns det många som har det illa ställt här i Finland. Fattigdom och sjukdom tär på folk. Men det är inte konstruktivt att ställa dessa grupper mot varandra. Skulle det inte vara oerhört mycket smartare att ta till vara dessa unga män (som de oftast är) som brinner av motivation att arbeta (för annars skickas de ju tillbaka till döden), innan också de har slitits ner och förbrukats av våra kantiga system (som just nu styrs av en rasistisk regering)?

Nåja, nu fortsätter min vän att vänta på sitt troligen negativa besked (som kan komma om allt mellan veckor och månader, ingen vet), och sedan har han möjlighet att överklaga, och den processen tar ytterligare c. 6 månader. Jag försöker nu hjälpa honom att söka jobb under den här perioden, så om ni har tips, kontakta mig.* Jag vet att det är svårt att få anställningar åt människor som inte kan språket så bra här, och som är papperslösa. Men de har en lite större chans ifall de utvecklar ett socialt nätverk här. Börjar skapa ett hem och ett nytt sammanhang.

Jag tror starkt på att vi som bor här, och är öppna och välkomnande för nya människor, kan tillsammans skapa möjligheter att komma runt de rigida system som Finland just nu har för utlänningar att komma hit (icke-EU-medborgare). Jag tror att ifall vi tar till vara dessa människor och behandlar dem med respekt och ger dem möjligheter att forma sina egna liv här, så kommer det att gynna det här samhället långt mycket mer än belasta.

Jag vet inte, men att lyckas i detta känns väldigt viktigt, inte bara för att det är viktigt för enskilda människor (de får leva!), men för att jag tror att våra möjligheter att överleva som ett blomstrande samhälle i framtiden hänger på öppenhet, värme, empati, kärlek, smarta lösningar, nytänkande. Bara det att lära känna en person från en helt annan kultur (som jag inte visste så hemskt mycket om från förut, för att vara helt ärlig) har för mig varit oerhört givande. Inte alltid lätt förstås. Helt klart värt all oro, sorg och besvikelse som jag också tvingas känna för hans skull.

*om ni kontaktar mig så kan jag berätta mer om personen i fråga, vill inte ge ut så mycket personlig information så här offentligt

Världen stör mig

Har för mycket tankar om politisk debatt i huvudet för att jobba, så försöker skriva av mig.

Under helgen har ju diskussionen om sexuella trakasserier varit framme, pga händelserna i Köln (som jag inte tänker ta ställning till eftersom jag saknar fakta, misstänker dock att verkligheten är så mångdimensionerad som den alltid är) och finländska polisens absurda uttalande om att sexuella trakasserier i grupp är ett nytt fenomen här. Så klart finns kulturella skillnader och nyanser i hur trakasserierna tar sitt uttryck, och det är inte heller något okänt att i vissa kulturer är kvinnor mer utsatta än i andra, men det är samma skit ändå. Överallt.

Det som gör mig mest arg är att detta globala fenomen används som ett argument för att stoppa människor från att söka asyl eller röra sig fritt. Det används för att beröva vissa människor deras mänskliga rättigheter. Det skrämmer mig också, för det är bara en tidsfråga tills någon helt oskyldig person som ser ut som den fiende som högerextremisterna nu bygger upp, kommer att skadas eller dödas. För att inte tala om vardagsrasismen som alla de som inte är tillräckligt bleka i ansiktet får stå ut med.

De som motsätter sig invandring bryr sig inte ett skvatt om jämställdhet eller kvinnors rättigheter, de bryr sig bara om att få bekräftelse för sin rasism eller sina fördomar.

Tyvärr kunde jag inte låta bli att reagera på en bekants Facebook-inlägg i lördags. Han skrev (inte på svenska ursprungligen, jag översätter) ”Muslimer våldtar kvinnor i massor runt om i Europa, säkert för att vi är rasister och för att USA anföll Irak. Det är obehagligt att föreställa sig läget om 5-10 år om det fortsätter i samma takt.” Till detta länkades en youtube-film där en engelsman babblade på om hur upprörd han var över Köln-incidenten. Hade inte tid att se färdigt hela den filmen (och ärligt talat så orkar jag inte heller).

Mitt dilemma är att jag måste samarbeta med den här personen i vissa begränsade sammanhang. Så jag försökte vara diplomatisk och påpeka om brister i resonemanget på ett sakligt men strängt vis. Och sedan föreslog jag att personen blir aktiv i jämställdhetsarbete ifall våldtäkter och trakasserier upprör honom så mycket, till exempel kunde han ju gå och prata med muslimska män och upplysa dem om den finländska kvinnans självbestämmanderätt. Som väntat så skrev han att allt det som kvinnosaksförbund gör är bara skit. Och sedan när jag föreslår att vi jobbar för att förändra misogyna kulturer mot en mer positiv riktning, för att förebygga våldet, så kallade han det arbetet för ”flum” (eller hur ska man översätta termen ”lässytys” till svenska?).

Jahapp. Det var inte någon särskilt lång debatt vi hade nu, för jag insåg sedan att det inte är värt min energi (ändå stal det här min sinnesro för lö-sö-må). Men vad ska man göra nu då? Hur ska jag kunna samarbeta med den här personen? Det kommer i varje fall inte på fråga att göra något varaktigt samarbete.

Problemet är kanske inte så mycket de fördomsfulla åsikterna i sig, utan hans motvilja att ifrågasätta sina egna ideologier. Hans motvilja att tänka på kulturbegreppet, motviljan att tro på möjligheten att förändra kulturer, motviljan att reflektera över sin egen roll i sammanhanget. Jag kan helt enkelt inte syssla med skapande verksamhet tillsammans med en så inskränkt person. En person som är så låst i sitt tänkande (helt skulle jag ju bara skriva att han är korkad). För att inte tala om arrogansen i att nedvärdera kulturforskning med ett enda ”det är bara skit”, eller oförmågan att lyssna på kvinnor i sin omgivning, och oförmågan att sätta sig in i andras skinn.

Jag är egentligen rasande arg, fortfarande (därför lyckas jag inte koncentrera mig på jobbet). Först tänkte jag att jag inte kan låta politiska åsiktsskillnader komma i vägen nu, för samarbetet är ändå redan så bräckligt. Och ska man låta det politiska läget påverka vad man gör i sitt arbetsliv? Men det handlar inte egentligen om det politiska läget, utan på vilka personlighetsdrag som det tar fram hos människor.

Jag har i varje fall försökt konfrontera honom öppet. Det är kanske dags att handskas med problemet på ett annat sätt nu.