Maresi för alla

Det är så roligt att följa Marias Maresi och hur denna fina roman tar över världen. Kolla i hennes blogg nu, så får ni se hur en bok lanseras på engelska marknaden! Väldigt spännande och intressant.

Jag är så glad och stolt också över att få göra illustrationer till Maresis lättlästa version (ges ut av Lärum Förlaget), som ska komma ut på svenska senare i år. Omslaget i katalogversion gjorde jag i slutet av november, och nu jobbar jag med bilder till inlagan. Förutom att jag verkligen vill att det blir en snygg bok, blir det ju extra spännande att illustrera en bok som verkar bli en stor internationell hit också! No pressure. Haha.

Apropå lättläst, alldeles nyss ploppade en finsk YLE-intervju fram i min mobil om lättläst litteratur. Lättläst betyder inte enkelspårigt. Poängen är att de som har lässvårigheter vill ha lika utmanande och bra innehåll som de utan svårigheter. Och jag måste säga, att efter att jag läste det lättlästa manuset i december så är jag väldigt imponerad. Det är samma bok, förutom att det gick snabbare för mig att läsa (som inte har lässvårigheter). Men känslorna och världen som målades upp var samma.

Jag tänker mycket på detta när jag illustrerar Maresi nu. Bilderna behöver inte vara ”enkla”, de ska tilltala samma åldersgrupp som den ursprungliga texten tilltalar. Bilderna ska vara vackra och bygga upp samma värld som texten. Och de får gärna innehålla något mer att tänka på. Nu har jag bara börjat skissa på de bilder som kommer till inlagan, men jag har en lista på vilka scener, miljöer och personer som jag kommer att fokusera på. Ska bli så spännande att se vad som kommer ur arbetet – för jag vet ju inte i förväg riktigt hur det kommer att bli. Vad som fungerar ser jag först när jag gjort det.

Ja, och nu tillbaka till dagens uppdrag: mera manustext till talterapiappen (vilket jag gör hemma med min krassliga tioåring). Lite på samma spår är ju det projektet också. Tycker att jag börjar hitta en linje i mina projekt. Konst och litteratur för alla. I morgon ska jag dessutom på möte och diskutera läromedel…

Orka med detta land

Hur ska man orka läsa i sociala medier och i tidningar och i blogginlägg om hur rasismen breder ut sig?

Läste nyss en kommentar av någon, att Sannfinländarna förstört detta land. Så känner jag också, men samtidigt så har jag alltid upplevt Finland som ganska rasistiskt, har har inte heller några nostalgiska fantasier om att det skulle ha varit bättre förr. Det är bara att det inte tycks finnas några spärrar hos folk nu. Genom att de normaliserat rasismen finns det plötsligt allt fler som inte ser något problem med att skrika glåpord efter människor på gatan, eller i bussar, eller skicka dödshot åt dem som inte är ”sanna finländare”. Jag mår illa. Jag har alltid hatat rasism över allt annat. Eller med andra ord: rasism är något som upprör mig väldigt väldigt mycket, och har gjort det sedan jag var barn.

Det är svårt att orka tycker jag. Jag känner en våg av hopplöshet inför mänskligheten, och särskilt det här landet jag är född i, och har bott mest i. Man börjar fantisera om att flytta någon annanstans. Typ till Sverige (tillbaka igen, tredje gången skulle det vara). Ungarna vill ju faktiskt flytta dit, lustigt nog (de tycker att det verkar besvärligt att lära sig finska, och såklart har det en betydelse om man bor i ett land där man omges av sitt eget språk, eller inte). Men saken är den att rasismen blommar i hela Europa, och jag har börjat tycka att Åbo är mitt hem. Det finns kanske inte någon bättre plats, någon annanstans.

Och jag vill inte ge upp, utan vill vara kvar här och påverka. Vara en motkraft, på något sätt.

Små steg tar man varje dag. Hoppas bara att alla de andra som också kämpar mot rasism här (alla på sina egna sätt) också orkar. Annars skulle det nog bli olidligt.

Igår och i dag försökte jag hjälpa lite, genom att designa en logo åt ett projekt som strävar efter att öka förståelse mellan människor, de som bott här en längre tid, och de som nyss satt sina fötter på marken här. Får se när logon dyker upp på nätet. Känns bra att kunna göra något litet.

Sjukstugan: The neverending story (och bodyrolls!)

Jaha det fortsätter. Trodde att ungarna skulle kunna gå till skolan i dag då båda var feberfria (trodde jag) igår. Men nu vaknade W med 38,8 grader. Men vi får ta det lugnt. Flunssor klarar man. Det finns värre saker. Det är ju rätt skönt också att slippa köra till skolan med ungarna. Men jag missar ett möte i dag. Inte heller det är någon panik, eftersom jag får info efteråt om mötet.

För övrigt så avskyr jag ordet ”sjukstuga” på det där sättet som jag alltid börjar avsky vissa uttryck efter ett tag, om många använder dem. Det är ett lite lustigt fenomen, eller en egenskap som jag har. Blir liksom utled på uttryck som blir ”trendiga”, och när man läser mycket bloggar som jag så upplever man ofta hur vissa uttryck trendar. Det senaste som irriterat mig är när man skriver ”JETE” i ställer för ”JÄTTE”, och ”very” istället för ”väldigt”. Tyckte säkert att båda sätten att skriva var lite smålustiga första, och kanske andra gången jag såg dem. Men sen… blir det för mycket efter en stund. Nu skrev jag ”sjukstuga” ändå, kunde inte låta bli. Vill inte vara språkfascist, men man kan ju inte hjälpa att man blir irriterad, hähä.

Apropå bloggar så har jag inte hunnit med en gång i veckan på bildkult. Det får bli varannan måndag istället. Just nu ruvar jag på ett inlägg om kroppspositivitet och träningskonton på Instagram. Har tänkt mycket på detta med hälsohets, fetma, övervikt, träning och skönhetsideal på sistone. Jag är själv i en sån fas att jag är riktigt jävla trött på att ”hälsosamhet” blivit det som tutas ut ur alla kanaler som det viktigaste i livet. Samtidigt är jag väldigt glad över hur mycket jag får chansen röra på mig när jag är hemma med bebis – hata sittjobb, älska att dansa med bebis och gå vagnpromenad. Så jag försöker hitta någon slags balans mellan att älska min fantastiska kropp som kan så mycket och som fortfarande håller mig levande, och anstränga mig för att hitta tid och glädje i rörelse. Det är möjligt att inte hälsohetsa och ÄNDÅ sträva efter att få motionera.

Det är så klart viktigt för en individ att få må så bra som möjligt. Men det slår över till något neurotiskt både för individen och samhället ifall hälsa kopplas till god moral. Man ska inte behöva tillägna all sin tid på att tänka på sin hälsa, och samhälleligt blir det problematiskt om människor delas in i kaster: de hälsosamma och de ohälsosamma. Det finns människor som är sjuka på alla möjliga vis, och just nu finns en diskurs som lägger för mycket ansvar på individen att hålla sig frisk. Med tanke på hur svårt det kan vara att ha olika funktionsnedsättningar, bara vara gammal, eller ha någon kronisk sjukdom, så behövs inte den ytterligare belastningen att man också borde skämmas för att inte vara i toppskick. Eller?

Då tycker jag att det är rent destruktivt att annars rätt friska individer ska gå omkring och må dåligt över någon liten bilring på magen. Härregud! Jag blir riktigt arg nu alltså. Älska din bilring säger jag!

Lite torsdagsunderhållning:

Watch out for my bodyrolls!

Här är jag med spretigt hår och skönaste kroppen! Hellooo! (skulle jag inte sträcka lite på mig här skulle ni se min mäktiga bodyroll bättre! Nu är den ju rätt modest…)

messyworldselfie

Hej jag redigerar

Igår kom jag inte igång riktigt: måste föra son till läkare, för han har haft lite dålig mage i några veckor. Jag hoppas det inte är något värre än laktosintolerans. När jag sen kom hem med honom var det enklast att fixa undan ännu mer adminstration och småsaker.

Men nu är jag på stadsbiblioteket. Och jag redigerar. Det är … Lite tråkigt. Hah. Men det beror mest på att det är ett rätt mekaniskt slit att byta tempus och person: presens till imperfekt, jag till hon. Samtidigt läser jag igenom. Små gnistor i hjärnan. Här kunde man förbättra så här. Här borde man stryka. Långsamt kommer man in i texten igen. Det är inte tråkigt. Det är skönt!

Tillbaka till laptopen! Tjing!

”Hen” i fantastik?

Före jag blev sjuk hann jag redigera mer i boken, och kom till ett ställe där en karaktär (som egentligen är helt könslös, den är alltså skapad utan kön) funderar på om den är en ”han” eller ”hon”. Så slog det mig att ”hen” kanske kunde vara lämpligt. Men är det ett problem att använda ett ord som på något vis är så knutet till en samtida diskussion i en text som utspelar sig i en helt annan värld. Skulle läsaren liksom dras ut ur berättelsen om det dyker upp ett ord som ”hen”? Hela den där idiotiska ”debatten” om ordet skulle liksom välla över läsaren och distansera hen från texten?

Jag kunde i och för sig fortsätta kalla figuren ”den”, men tanken är att figuren utvecklas till att bli mer ”mänsklig” från att inte ha varit så mänsklig alls, så jag tänkte att ett pronomen som han eller hon vore bra att introducera. Eller hen. Även om man kan använda ”den” för människor, så associerar jag det mer till saker och djur… och vill ha en större kontrast mellan början där figuren är ”det” och ett senare skede av texten när det blir han/hon. Eller hen.

Vad tycker ni?

PS. Började förresten läsa Anne Leckies Ancillary Justice på senhösten (men har inte hunnit läsa vidare nu på våren, ska plocka upp den snart igen), och där använder huvudpersonen helt enkelt ”she” på alla, även om det sedan blir tydligt att de är av olika kön. Detta för att markera att huvudpersonen själv inte har olika pronomen för olika kön. Mycket intressant.

Känner igen mig…

Råkade prokrastinera lite och läsa på Yle-webben. Stötte på Evas kolumn om hennes finska-komplex. Känner verkligen igen mig i komplexet, även om min bakgrund är rätt annorlunda. Men sen finns det också en kommentar till texten som kunde vara skriven av mig – en annan känner igen sig. Om man tillåts citera ur en kommentar: ”Det som stör mest är att jag på svenska är en mycket verbal person och en stor del av min identitet är knuten till att kunna uttrycka mig belevat – en del som helt och hållet försvinner då man pratar finska.”

OK jag uttrycker mig kanske inte så belevat alla gånger, men mycket av möjligheten att kommunicera sin identitet finns i språket. Och upplever nog starkt att jag inte får fram vad jag vill få fram på finska. Det gällde särskilt när jag var runt 20 och umgicks med en helt finsksspråkig krets. Jag var någon helt annan med dem, eller jag bara blev någon jag inte var egentligen, tyst och blyg t.ex. Jag kände mig väldigt missförstådd. Det stör mig fortfarande att vissa av dem jag ännu träffar då och då inte egentligen känner mig alls för att jag inte kunde vara mig själv. I vissa sammanhang är dessutom språket viktigare, t.ex. just när folk är språkviga och fiffiga och själv sitter man där och stakar sig.

Sen måste jag säga att jag inte minns ett enda tillfälle där någon finskspråkig skulle ha påpekat något om min finska. Det var alltid mycket svårare att prata finska när andra finlandssvenskar eller tvåspråkiga var i närheten, det var för dem man skämdes mest. Och det var i finskaundervisningen i skolan som det var allra värst. Med finskspråkiga har det alltid bara gällt att kunna kommunicera och det är det viktigaste, inte hur språkligt begåvad man låter (förutom i de sammanhang där språklig begåvning plötsligt är viktigare).

Numera är jag mycket mer avslappnad när det gäller finskan. Men hur jag ska få mina enspråkigt svenska barn att börja lära sig finska är en utmaning… vi har bara finskspråkiga grannar, men ungarna är helt ointresserade av att gå ut och leka med dem (den äldsta är ganska blyg, och väldigt verbal, så att inte alls kunna kommunicera språkligt är ett effektivt hinder för vänskap, tyvärr). Och några nära finskspråkiga vänner som man skulle träffa tillräckligt ofta för att språk ska börja fastna har vi inte i Åbo. Men kanske det kommer mer motivation att lära sig så småningom. Dottern går ju i varje fall på musikskola på finska nu (men har ingen aning om hur mycket hon förstår).

Läsa med penna

Plötsligt slog det mig att jag måste läsa Lotass Den svarta solen med en penna, precis som när jag läser teori- eller forskningsböcker. En penna gör en till delskapare kanske, gör läsningen långsammare, noggrannare, men till en fysiskt mer exalterande upplevelse… Kanske jag t.o.m. läser hela, eller så inte. Men bara några stycken kastade in mig i det där spännande rummet där man kan skapa något själv.

image

Märker också att alla associationer filtreras genom mitt eget skrivprojekt och det är som om jag läser genom det, och det jag läser liksom rinner in i det. Det gör inget om Lotass rinner in i min egen text, för det är så olika texter ändå. Tvärtom är det säkert bra. Nu längtar jag igen efter att skriva egen text och skärpa till den.

Måste läsa mer böcker med penna. Och ännu långsammare.

Resultatet bli ju också intressantare exemplar av boken man ”klottrat” i.

SF-noveller på finska

Håller på och läser mig igenom de finskspråkiga SF-noveller som är nominerade till Atoroxpriset (delas ut av Åbos förening för science fiction, fantasy och spekulativ fiktion). Försökte läsa lite mer finska noveller nu på vintern då jag insåg att många novelltidskrifter gick att ladda ner på pdf gratis (t.ex. Usva, och Ursula) och var alltså lättillgängliga på nätet.

Nu har jag läst några av novellerna som är nominerade, och är så lycklig. För att jag inser att jag inte har svårigheter att läsa på finska trots allt. Och för att texterna hittills varit så bra.

Jag pratar annars bara finska med grannar, i butiker, med andra föräldrar osv. men arbetar bara på svenska nu och har inte så många finskspråkiga vänner i närheten, så det är rätt slumpartat hur jag får använda min finska. Jag läser nästan aldrig skönlitteratur på finska. Så jag tänkte att finska SF-noveller kanske kunde rätta till det här, att ämnet skulle vara så lockande att jag skulle sugas med. Och herreminje vad jag har sugits med. De nominerade novellerna jag läst hittills är helt fantastiska. Jag vet inte hur jag ska kunna värdera dem och välja favoriter. Ska nämligen vara med och rösta på novellerna till priset.

En annan tanke som slog mig var också i hur hög grad dessa noveller översätts till svenska. Jag antar att författarna gärna vill ha översättningar till engelska, eftersom SF-genren ändå är så stark på det språket, och att det då finns massor av publikationsmöjligheter. Men vad fint det också skulle vara att se dem översatta till svenska. Jag undrar hur mycket kontakt det annars finns mellan den finska och den svenska SF-scenen? Så här som nära på tvåspråkig (min finska är ändå tyvärr sämre än min svenska) så känner man ju sig själv lite som en möjlig länk där emellan. Men jag är själv så dålig på att aktivera mig i föreningar (finns inte tid för det) så jag har dålig koll på vilka kontakter som redan finns… men det här känns som en plats där jag gärna skulle engagera mig mer så småningom.

Men än så länge nöjer jag mig med att läsa och rösta. Och det är en mycket givande uppgift. Jag skriver mer om enskilda noveller när priset delats ut!

Hungerspelsreflektioner

Läste nyss klart del två i Hungerspelsserien. Det gick ganska snabbt… Det intressanta var att jag tyckte språket och till en viss del berättandet var helt fruktansvärt (första boken var väl helt ok språkligt, och berättandet var mycket bättre). Kontrasten som uppstod av att hoppa direkt från Murakami till Collins var enorm. Det är intressant att fundera på varför Hungerspelen ändå är en sådan bladvändare. För det är den ju verkligen, trots språket.

Jag tror att det är för att Hungerspelen är en bok(serie) som huvudsakligen går ut på en bra och riktigt intressant idé. Tänker på Orson Scott Cards M.I.C.E-kvot: M = milieu, I = Idea, C = character, E = event. Han menar att för att en bok ska fungera bra så borde tyngdpunkten ligga på en av dessa, och att man sedan håller sig konsekvent till vilken typs historia man berättar. Det kan förstås finnas element av alla fyra i en bok, men bäst funkar det om ett av elementen är drivande. När det gäller Hungerspelen är det nog idé som driver handlingen, tycker jag: tänk om man har ett samhälle med en tävling där ungdomar tvingas slåss mot varandra till döden… Sen plockar man in karaktärerna som tvingas med i handlingen, miljön som kan ge upphov till en sådan idé, och en händelse som är själva spelet. Men karaktärerna driver inte handlingen, miljön är inte huvudsaken, och spelet slutar före bokserien är slut (spelet är rätt dominant i bok ett, men i bok två är spelet bara en del av andra halvan, del tre har jag inte ännu läst). För i slutet vill man inte veta hur spelet slutar, utan man vill veta vad idén har för konsekvenser. Man vill ha revolten. Därför läser man vidare.

Men det är synd att tvåan tycks vara mindre bearbetad språkligt. Förstapersonperspektivet tycks nu leda till att författaren glömmer att gestalta, och istället är det Katniss som berättar en massa för oss, vi får hennes ganska torra och ofta irriterande förklaringar och tolkningar, vilket förstås gör att vi lär känna henne, men undertexten är så gott som förintad. Det känns som att faktiskt läsa något som en som inte är så bra på att uttrycka sig skriver, vilket förstås passar med berättarperspektivet (Katniss är inte bra med ord, hon är en tonåring), men man vill hellre läsa vad en skicklig författare får fram. Och så finns det klumpig dialog, problem med rytm och tidsuppfattning, första halvan känns utdragen och onödig och spretig. Men andra halvan blir lite bättre. Och så klart läste jag maniskt för att få reda på hur det skulle gå. Jag ville veta vad konsekvenserna var. Så länge författaren lyckas hålla sig till att skriva en idédriven bok så funkar det (dels funkar också sekvenserna med spelet bättre, det är som om författaren har svårt att balansera Idea och Event). Men särskilt vackert görs det inte i den andra boken.

Lyssnade sen på Daughter of Smoke and Bone en stund i dag. Kom in några kapitel i den. Här var språket riktigt bra. Men, trots att jag redan hört en timme på den, så hade jag svårt att få grepp om vad som driver handlingen. Inte så bra det, tyvärr. Skulle man ha fått Hungerspelsidén skriven med Laini Taylors språk, där hade man haft en explosiv kombination… Ska dock lyssna färdigt så småningom, för Daughter of Smoke and Bone har så många element i sin värld som jag dras till, så man måste ju. Men hon måste nog få till det där suget snart, för började gäspa lite där i kapitel 2-4…

Uppdatering: skriver som en kratta… samtidigt som jag hackar ner på någon annans text, haha. Men mina ursäkter: skrev detta på en halvtimme, samtidigt som jag torkade barnrumpor, sökte tuschpennor, tittade på barnteckningar och skyndade mig för att ungarna var uppe för sent och väntade på att jag skulle natta dem…

Stor himmel, allt nära (och några ord om kreativitet)

Ur Little, big (John Crowley, 1981):

The sky had got big, you know, the way it does when it clears at last after a long rainy time, and everything looked near; the place the rainbow came down was near; and I wanted more than anything to go stand in it – and look up – and be covered with colors.

Detta är stället i boken då man bjuds in i det magiska.

Såg inte en regnbåge igår, men nog precis en sådan stor himmel efter långt regn.

Little, big är en fantastisk bok (och jag har bara läst 20 sidor… smakar på varje ord, drar ut på läsandet så mycket som möjligt). Undrar om den översatts till svenska? Det skulle vara en utmaning i varje fall. Språket är eget på ett sådant sätt att det kanske bara kan finnas på engelska. Men skulle vara intressant att se om någon lyckats översätta det.

Hörde också på en Writing Excuse-podcast igår, om det går att lära sig vara kreativ. Har aldrig själv försökt lära mig det. Men anser att det säkert går, samtidigt som jag tycker att det är en konstig inställning. För alla människor gör kreativa beslut hela tiden. Man kan kanske lära sig att vara kreativ på fler områden, eller på de områden man vill/behöver vara det. Men en sak håller jag med om i podcasten: att kreativitet är att lägga ihop två saker/idéer som redan finns, men tillsammans skapar de något nytt. Det är kanske omöjligt att hitta på något helt nytt (inget nytt under solen osv.), men saker kan kombineras och utföras på nya sätt. I dag morfade t.ex. några idéer jag haft i huvudet ihop, och pang! ett större projekt börjar se klarare ut, samtidigt som jag får kombinera fler saker jag vill göra i samma stora projekt.

Så ett tips: vad vill du göra? Är det massor av till synes olika saker, och det stressar dig att du inte kan göra dem alla, eller är det svårt att välja mellan dem? Bra. Lägg ihop dem och du har något nytt… Jag har själv sett gränser mellan vissa saker jag vill, men så plötsligt kom jag på att trycka ihop dem ändå. Det jag hittade på har just med litet och stort att göra, det är en grundläggande tematik, ett ramverk, som jag tänker hänga upp en del andra saker på, och sen göra på mitt eget sätt.