Att mötas av misstro

I en månad har jag varit med i en diskussionsgrupp på FB som startades för att så kallade ”invandringskritiker” och ”toleranta” skulle klara av att vara i dialog med varandra, dvs. ett försök att nyansera bilden av dessa grupper och minska polariseringen. Jag plockades förstås med som en ”tolerant”, fast det inte är något som jag anser definierar mig särskilt bra. Min inställning till människor är baserad på respekt och försök att förstå och kommunicera, inte att tolerera. Det är ett problematiskt ord, som jag inte tänker gå in på desto mera nu (har nog skrivit om det förut tror jag).

På samma sätt menar många ”invandringskritiker” att de felaktigt definieras som rasister. Och det stämmer säkert att alla som kritiserar invandring inte är rasister, snarare är de kanske nationalister eller bara extremt cyniska. Det finns alla möjliga subgrupper inom den gruppen. Det som istället slår mig mer är en viss attityd till människor som de har gemensamt. En cynisk, misstroende attityd. Lita inte på någon! Så många är ute efter att utnyttja dig (eller vårt land). Ge inte lillfingret, de tar hela handen! Det kommer gå illa om man öppnar sig! Släpp inte in världen hit, för då överlever vi inte… Släpp inte in någon i ditt hjärta, för då blir du sårad.

I mina inlägg i diskussionsgruppen har jag tagit en personlig vinkling, men måste förstås undvika att skriva ut privata detaljer i en offentlig grupp. Måste därför skriva om mina erfarenheter på ett svepande sätt, men jag har varit tydlig med min position: jag är vän med människor som är rädda för att de ska dö om de skickas tillbaka till sitt hemland. Då krävs jag direkt på bevis. Bevisa att de asylbeslut som du sett har fel i sig. Bevisa hur dina vänner varit utsatta. Bevisa att de är hotade. Vi tror inte på dina eller deras ”berättelser”. Du är så naiv som tror på allt de säger.

Det är svårt att diskutera med personer som helt kategoriskt vägrar tro på att min uppfattning av verkligheten kan vara sann. Om jag säger att jag suttit öga mot öga med en person, som fattat mod till sig, och berättat om döda bröder och traumatiserande situationer, och jag har varit övertygad om att de inte hittar på detta, varför blir jag misstrodd? Jag är faktiskt ganska övertygad om att mina vänner INTE har berättat de allra värsta sakerna åt mig. Att de besparat mig. Att de inte orkar berätta allt. Särskilt inte detaljer. Jag är inte en dålig människokännare. Jag kan nog ana mig till när någon ljuger, eller undviker ämnen. Dessutom: varför skulle någon ljuga om en sån sak åt mig? Jag är inte Migrationsverket. Jag är bara en vän som man kan lätta på hjärtat åt.

Men det här går inte heller fram. För de ”invandringskritiska” vill inte befatta sig med dessa människors liv och berättelser. Jag antar att det skulle vara att öppna sitt hjärta för mycket. Kanske man skulle bli tvungen att känna medkänsla. Hemskheter.

Igår försökte polisen deportera en ung kvinna – Lara från Irak. Hennes mamma satt på flygfältet och grät omgiven av demonstranter. Efter 19.15 när jag visste att planet borde ha lyft kände jag en bottenlös sorg och besvikelse. Svart. Men bara några minuter senare fick jag veta att Lara hade skrikit på planet, och en annan passagerare hade stått upp för henne. Lara togs av planet och fördes till förvaret i Metsälä. I morgon ska de möjligen försöka deportera henne igen. Men man vet aldrig med polisen, för de informerar liksom inte öppet om när de utför deporteringar.

Lara vill leva en västerländsk livsstil, och har därför hotats av sin egen far och hans manliga släktingar (bland annat). Hon lär ha en finsk pojkvän som hon vill bilda familj med. Hon är tatueringskonstnär. Hon skrek så högt att den finska polisen måste stoppa deporteringen. Vilken hjälte hon är!

Jag skrev om det här i diskussionsgruppen igår också. De ”kritiska” var bittra och sura över att deporteringen misslyckades. Hur ska vi nu bli av med folk om det inte går att tvinga bort dem? Kan de inte drogas eller bindas fast? Jag tycker att de borde lastas i lastfartyg istället, så skulle man kunna skeppa bort fler på en gång, skrev en. Jag svarade inte på dessa kommentarer. Skrev mest om det jag vet om kvinnors position i Irak. Om det här fallet. Om hur jag tycker att deportering är moraliskt fel.

Men jag anade lite darr i mustascherna igår… lite tveksamhet… något som var annorlunda i kritikernas förhållningssätt. Det var något i det här fallet – att det handlade om en ung kvinna som ville leva som oss – som jag anar att gick in under skinnet på dem. På någon av dem i varje fall. De hade inte förväntat sig det här. De pratar alltid om dessa unga män som kommer och ska leva på bidrag och ta hit sharialag och bla bla. Men Lara passade inte in i deras förutfattade bild av läget.

Fast det känns som att hyvla av sitt eget skinn med en osthyvel när jag går in i den där gruppen och läser kommentarer, så kanske det kan vara att jag kan hyvla av små flagor av deras fördomar ibland. Kanske komma in under deras skinn och lämna små obekväma korn av tvekan i deras kött. De vet att jag inte är okunnig eller naiv (det här har kommit fram i diskussionerna, och några av de vettigare kritikerna verkar ha byggt upp en bild av mig som ”inte en av de värsta toleranta utan ganska vettig”). Men de vet också att jag bygger allt på ett ganska tydligt moraliskt ställningstagande, förstås det att jag önskar att alla människor ska behandlas med lika värde och rättvist (kristen moral i grunden, fast jag inte är religiös). Jag försvarar mina vänner. Det är liksom min moraliska grund här. Men mina vänner är inte deras vänner. Och deras grundinställning är att man inte kan tro på de asylsökandes berättelser.

I dag har jag ingen lust att skriva något i den där gruppen. Man måste vila upp sig emellan. Vet inte ens vad det har för betydelse om vi kan diskutera eller förstå varandra. Det räddar inte mina vänner. De där kritikerna är inte Migri och de fattar inga beslut. Men kanske jag får lite lite hopp om att dialog är möjligt, varje gång en av dem ger med sig lite, eller egentligen: bara skriver lugnt och sakligt åt mig, med relativt logiska resonemang, och utan personliga påhopp. Redan det känns som en vinst.

Men den största vinsten vore att detta helvete med tvångsavvisningar tar slut. Jag misstror nämligen myndigheterna, och asylbeslutens laglighet. Det är inte naivitet, utan det är att vara kritisk. Så jag undrar varför det är jag som kallas tolerant (fast jag inte tolererar brott mot mänskliga rättigheter) och inte kritiker?

Vi lider av framtidsbrist

Framtiden är ett tema som rullat på i mitt huvud länge nu. Förra året gick jag till och med en kurs i framtidsforskning, och en av uppgifterna var att skapa framtidsscenarion av Finland år 2060 – en utopi, en dystopi och en ”business as usual”.

Dystopin var enklast att skriva. Låt de fascistiska, nationalistiska och rasistiska krafterna fortsätta få makt så är vi snart framme i något som de allra flesta människor garanterat skulle kalla en dystopi. Om man tummar på mänskliga rättigheter för en grupp, så kan man tumma på allas rättigheter, förr eller senare. De som för den högerextrema politiken vill hålla den här nationen vit, ”kristen” och patriarkal, och de tål ingen kritik, de förnekar klimatkrisen (tack och hej då mänskligheten), dess anhängare dyrkar krig och våld. Ja… ni vet vart det leder.

En vän på FB skrev en klok text för ett tag sedan, jag parafraserar: en sak som Putin och Trump har gemensamt är en brist på framtid. Deras politik vädjar med en längtan efter ett imaginärt förgånget där nationen har varit ”great”. Samma sak gäller Europeiska populistledare i den extrema högern. Det enda sättet att vinna mot dem är att bidra med en framtidsvision. Den traditionella politiska eliten har misslyckats med detta, de försöker bevara allt som det är, medan missnöjet växer.

Åh, så vi behöver en mänskligare framtidsvision! Jag har tänkt på det i så många olika sammanhang på sistone. Om man vill påverka världen och samhället behövs en vision för vad man vill uppnå. Till min utopi hör inte rasism, diskrimering eller en totalitär stat med en maktgalen ledare. Vi som inte vill ha det, utan fortfarande vill hålla fast i en tro på att mänskliga rättigheter är något som vi måste kämpa för, behöver skapa en tydligare framtidsvision.

Att föreställa sig framtiden är ett kraftfullt verktyg. Vi får veta vad det är vi verkligen värderar just nu. Vi tvingas ta ställning och göra val. Och om vi kan föreställa oss en värld som de flesta av oss skulle vilja leva i, så har vi möjligheter att utveckla strategier för att nå dit. Vi kan försöka leva den framtiden så snabbt som möjligt.

För min del innebär den här tanken om en framtidsvision att jag vet vad jag ska fokusera på när jag arbetar, vilka projekt som är viktiga, vilka som förhoppningsvis leder dit jag vill (jag kan inte veta för jag har inte mycket kontroll över omvärlden). Och det gäller att så ofta som möjligt formulera de värderingar som man vill värna om. Här kommer ord och kommunikation in som en enormt viktig del. Vi skriver också framtiden just nu.

Men det handlar också om hur man lever sin vardag (med hela kroppen), vilka val man gör i alla situationer. Hur rör jag mig ute i världen? Vad äter jag? Hur talar jag om och med andra människor? Rangordnar jag människor på olika sätt? Det är kanske ett slitet uttryck att säga att det privata är politiskt, men det är inte mindre sant för det. I varje liten vardaglig situation finns normer för hur vi agerar, och vad innebär det att följa eller inte följa normen? Det märker man först när man handlar. En liten handling av motstånd kan ha en mycket stor betydelse.

Just nu känner jag av begränsningar på många plan. Det jag vill stöter på motstånd på mer eller mindre subtila sätt. Råkade på ett citat (på fb-sidan till tidskriften Historiskan) om just detta:

Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor.

– Rosa Luxemburg (1871-1919)

Att röra sig kopplar jag till att bygga en sådan framtid som man själv kan leva med. Att röra sig så att de som håller i kedjorna inte lyckas hålla en bunden.

Just nu känns den finska politiken som en åtstramning av kedjorna. Jag tänker inte leva med det och vara stilla. Jag tänker fortsätta röra på mig. Men det är verkligen inte smärtfritt och det kräver ansträngning. Det är tur att det också är roligt att slita i de där kedjorna tillsammans med andra…

Jag har inte bloggat så mycket det senaste året, som jag gjort innan. Det tar tid att formulera tankeråddet i huvudet. Jag skriver nog hela tiden dagbok för mig själv för att dokumentera och tänka, men den texten kan inte vara offentlig. Jag ska försöka blogga lite oftare det här året. Jag vill tänka högt om många saker, för att det ska finnas någon liten chans att tankarna kan ha en effekt på omvärlden. För att bygga den där framtidvisionen som vi verkligen behöver…

Året 2016, och tankar inför 2017

Före jag drar mig tillbaka för att fira nyår tänkte jag skriva några ord om året som gått. Aldrig förr tycker jag att det har byggts upp en sådan ”buzz” om hur dåligt ett år har varit… för att ikoniska personer avlidit, för att det finns krig och krigens konsekvenser, och för det absurda presidentvalet i USA kanske. Jo det händer mycket i världen, men det gör det ju hela tiden. Själv har jag varit mest oroad över att vi har fascister i regeringen och att mänskliga rättigheter inte är någon självklarhet mera. Men jag har inte tappat hoppet. Mer om det senare i inlägget.

På ett personligt plan har året varit ett av de mest lärorika på länge. Jag har egentligen inte haft något ”vilosamt” år på länge, det har varit full rulle ett bra tag. Dels handlar det om att jag har haft små barn i elva år, dels att jag har bytt karriärspår runt 2013-2015, och det var inte heller helt lätt. Förra vintern arbetade jag på ett projekt som jag fick betalt för (illustrationer till Lättlästa Maresi), och sedan arbetade jag gratis med text och bild till en app för talterapi (ett drag som troligen kommer att löna sig under 2017 eftersom projektet ska fortsätta – med finansiering).

I början av våren var min ekonomiska situation inte bra. Tänkte på Seth Godins uttryck ”The Dip”, dvs. när man är i en sådan punkt att man är i botten och man verkligen måste jobba hårt för att komma ur det – eller ge upp. Jag gav inte upp utan tog ett extrajobb i mars-maj för att klara ekonomin. Sen började det långsamt rulla på åt rätt håll.

I mars fick jag ett litet stipendium för att illustrera en egen spelidé, och det arbetet gjorde jag under sommaren. Det finns fortfarande mycket kvar att göra på det projektet, och vet inte helt hur det kommer att fortsätta. I samband med det projektet studerade jag lite kodning med hjälp av Boost här i Åbo.

I juni började jag också arbeta på ett annat spelprojekt: ett spel som handlar om finlandssvensk litteratur. Min roll är att skapa grafik och speldesign i samarbete med kodaren. Jag har fått sitta och rita pixelbilder igen! Vi kommer att ha en demo färdig om ett par veckor, och den ska visas upp i Educa-mässan i Helsingfors i slutet av januari. Känner mig mycket entusiastisk för det! Just igår gjorde jag en animerad logo till spelet som alltså heter ”X-libris”. Hela spelet ska vara färdigt i slutet av mars för att det sedan kan testas och spridas till skolor i april. Det här projektet har igen varit ett exempel på hur jag helt plötsligt får vara med i något som passar mig precis.

I augusti började jag arbeta som frilansredaktör för Utbildningsstyrelsen, och också det arbetet har varit mycket givande, trots att den första boken jag fick i uppdrag att redigera handlade om elinstallation (hahah). Utmanande men lärorikt att bearbeta en text som handlar om något man inte vet så mycket om själv. Samtidigt är ju målet att göra texten begriplig för en viss målgrupp. Det här jobbet har nog utvecklat min känsla för språk mycket. Jag håller också på med illustrationsarbete för samma beställare. På sätt och vis har alla vägar lett mig till Utbildningsstyrelsen det här året, eftersom X-libris också får finansiering därifrån.

På våren ska jag skriva färdigt min Master’s thesis, som förstås ska handla om de spelprojekt jag varit med i de senaste 1,5 åren, och temat är ”serious games”. Wish me luck, hoppas jag lyckas hitta tid att skriva färdigt…

Men mitt år präglas allra starkast av möten med människor. Jag har aktivt sökt kontakter utanför mina egna cirklar och också i syfte att arbeta för ett mer inkluderande samhälle. ”Arbeta” är kanske ett lite tråkigt ord i sammanhanget… det handlar ju om lust att vara öppen för ny vänskap. Det har varit en enorm glädje att lära sig lite mer om irakisk kultur via de människor som jag lärt känna (och inte är det ju mycket jag vet ännu heller, har ju bara lärt känna några enstaka människor). Men det har verkligen inte varit lätt hela tiden. Dessa möten har tvingat mig att se mig själv i ett helt nytt ljus, och har gett mig många smärtsamma insikter. Det har varit fruktansvärt tungt att bry sig om människor som är i den allra mest utsatta positionen i vårt land. Människor som är i ett ingenmansland och väntar på att få en chans att börja om. Att se vänner få negativa asylbesked. I oktober-november höll jag nästan på att gå under av ångest och nedstämdhet på grund av det här – grät säkert dagligen över andras livsöden och min enorma ilska över situationen. Och efter att jag engagerade mig i de grupper som nu arbetar hårt för att dessa människor ska få en rättvis behandling, så har jag fått höra allt fler exempel på hur ruttet systemet är för tillfället. Det har förstås direkt att göra med vilka partier och personer vi har i regeringen. Och rasismen. Det här är ett direkt resultat av rasism.

Men att engagera mig har också gett mig enormt mycket extra krafter. Att hitta andra som också vill göra något, och få energi av varandra. Att se att det man gör visst har en betydelse, även om det är både bakslag och små små vinster som det handlar om. Och oftast vet man inte om något har effekt eller inte. Nu i december fick vi ut MigriLeaks julkalender, med fall efter fall där människor mötts av ett monstruöst system där ingen tar ansvar. Och nästa år fortsätter arbetet för mänskliga rättigheter. Jag arbetar med det både i mina egna arbetsprojekt (bildning) och via min aktivism.

Jag känner mig stark och redo för 2017. Det finns mycket att vara glad för. Mina barn är friska och jag tror att jag är en tillräckligt bra förälder för att de inte ska bli alltför traumatiserade. Jag känner så mycket glädje över att få samarbeta och vara vän med många fina människor.

En sak som jag tänker anstränga mig lite extra för, är att verkligen se människor i min närhet och vara mer medveten om relationerna, vårda dem mer medvetet och inte rangordna dem – det finns något viktigt i alla förhållanden. Så jag förklarar nästa år till vänskapens år! Kan du vara med på det?

Stora cirklar

Varit riktigt ordentligt förkyld i tre dagar nu. På söndag kunde jag inte göra annat än ligga ner, för om jag försökte röra mig började jag må illa och fick frossa. Igår morse var det fortfarande rätt ynkligt, och bestämde mig för att vara sjukledig ännu en dag till, och mot kvällen piggnade jag till. Där ser man – vila funkar! Haha… Hostar fortfarande ut allt möjligt obehagligt ur lungorna, men är inte trött mer i varje fall.

Enligt min nya tarmdoktor som jag var hos förra veckan, är jag ”hyväkuntoinen nainen”. Det var ju trevligt att höra, men blev lite fundersam över varför han behövde nämna mitt kön i utlåtandet? Förstår alla de som försöker definiera mig som ”kvinna” att jag inte riktigt känner mig bekväm med det? Det obekväma syns tydligen inte på mig.

Nåväl: lungor, hjärta, tarmar och allt är bra. Mina inflammationsvärden har varit höjda i några år, men nu är de normala! Är väldigt nöjd över detta. Jag har gjort några livsstilsförändringar under året, ganska små, men det verkar fungera bra (om någon undrar, så har jag dragit ner på sockerintag ganska mycket, och undviker rött kött, men inte till 100 %; kan vara det, eller så inte). Sen har jag satsat ganska mycket på avslappning och stresshantering. Jag har levt igenom rätt stressiga perioder de senaste två-tre åren (till exempel ekonomin, men också annat), men försöker att inte dras med i oro eller ångest kring olika saker. Försöker sätta gränser och lyssna på kroppen och känslorna. Försöker ta det jag vill ha (det är verkligen inte lätt för mig).

Men nu till rubriken på inlägget… Satt och skrev i min dagbok nyss, och kom fram till en sak som jag ska göra med mitt romanmanus som legat och vilat länge. Det är en sak som mognat fram under sommaren i mig själv, och som jag nu insåg att kan vara rätt vinkling på karaktärernas förhållanden till varandra i berättelsen.

Sen skrattade jag lite åt mig själv. Den där berättelsen började jag skriva på unde våren 2012. Sen har jag skrivit på den i perioder. Mest 2013 och 2014, då jag faktiskt hade projektstipendier för att skriva. Nu har skrivandet varit på lång paus, för jag har för mycket jobb med att hålla igång mitt företag. Men tydligen så kan jag inte låta manuset ligga för all tid. Tydligen vill jag ännu bearbeta det. Tanken att ta upp texten igen har börjat ploppa upp nu och då, lämnar mig inte i fred. Men jag hinner ju verkligen inte nu på hösten. Hinner knappt göra det jag får betalt för, och dessutom ska jag skriva färdigt min Master’s Thesis. Men efter att den där avhandlingen är klar så… Då.

Och jag ser inget problem med detta. Så här funkar mitt skapande, har jag insett nu. Jag har teman och projekt som jag lever med länge. Som jag plockar upp igen. Vissa lämnar jag förstås, men vissa lämnar jag inte.

Det känns som om skapandet är stora cirklar. Är idéerna och verken, eller projekten, som jag vill göra tillräckligt starka, så kommer jag tillbaka. Kanske inte en så dålig grej att det funkar så. Fast det känns ineffektivt, och som om man inte jobbar tillräckligt hårt. Som att man försummat sina projekt, och tappat bort dem.

Jag ska försöka lita mer på mig själv, och på att mina processer kanske ändå fungerar.

En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.

Hösten närmar sig

Förra veckan skolade vi in tvååringen på nytt dagis. Det gick alldeles bra, men den här veckan har varit mycket gråtig på morgonen. Det är tungt, men jag litar fullständigt på att det går bra på dagen. På eftermiddagen är vår minsting alltid på mycket gott humör, så jag oroar mig inte egentligen.

Dagis betyder att jag har arbetstid igen. Förra veckan ännu bara 4-5 timmar per dag, men nu är jag igång heltid. Det känns lite underligt att bara fortsätta jobba på så här, med tanke på semesterlösheten, men det var ju lugnare i juli. Många timmar på stranden med ungarna, eller ute på promenader eller bara se på filmer inne osv. Det svåra där är bara att släppa stressen över att man inte jobbar, och försöka njuta av att vara med barnen.

Nu när jag jobbar så är det som att jag går upp i varv något alldeles otroligt. Jag har så många projekt på gång samtidigt så det är bara att ta tag i det och göra. Försöker nu hålla bättre koll på arbetstimmar, för ett par av jobben förutsätter rapportering så att jag får rätt betalt. Men det är rätt nyttigt att bokföra allt man gör också, allt från sociala medier till e-post och planering, möten och kommunikation, och sedan själva skapandet. Teckningar, text, design… jösses så många olika saker det är nu. Men jag har bra flyt och driv, och det känns som om jag gör rätt saker. Även om vissa av dem är rätt spännande och osäkra och nya. Känslan av ”vad i helsike håller jag på med?” är stor, men vafan, bara att köra på om det känns rätt.

Många pusselbitar har fallit på plats under sommaren. Eller nu när jag är igång och jobbar så inser jag att bitarna passar ihop. Just i dag är jag glad över att mitt teckningsprojekt har fått så bra respons. Jag ritar ögonpar i massor (försöker hinna 2-3 per dag). Och tanken är att skicka teckningarna till Statsrådet som en protest mot asylpolitiken. Hela idén känns precis rätt. Att jag kan göra något med min förmåga att teckna, som involverar andra, och som tar ställning. Vi ska se hur det utvecklar sig.

Men kyliga vindar i morse. Känns som mycket sen sommar nu när man fryser på morgonen. Om en vecka börjar skolan igen, och största barnet börjar på femman, och mellansyster på tvåan. Hon räknar ner dagarna nu, hon längtar så mycket.

Jag längtar också efter allt möjligt, men försöker njuta av nuet och kroppen och varandet.

Intervjun

Ja, vilken vecka… På måndagen var jag med om en helt ny situation, som inte egentligen var svår för mig, men för en annan. Jag var med som stödperson åt min asylsökande vän på hans intervju i migrationsverket (puhuttelu, som det heter på finska – inte så mysigt ord).

Det var på många sätt en absurd plats och situation, men det är sällan som jag känt mig så behövd som den dagen. Min vän var extremt nervös, men det var helt tydligt att det att han inte behövde vara där ensam var till mycket stor hjälp.

Det var mycket folk där samtidigt, flera intervjurum i bruk. Lite löpande band-känsla. Asylsökande, tolkar, advokater, socialarbetare, säkerhetsvakter, migrationsverkets anställda – alla kom och gick. Jag såg några män som verkade vara där ensamma, och de såg gråa och skräckslagna ut. De som hade stödpersoner såg visserligen nervösa ut, men hade en helt annan habitus.

Det här med att veta att någon är på ens sida är verkligen helt avgörande.

Det tragiska och absurda med detta är ju att jag vet att min vän har en mycket liten chans att få asyl för tillfället, i och med Finlands skärpta inställning till asylsökande från Irak, Somalia och Afganistan (det finns inte ord starka nog att uttrycka hur arg och besviken jag har varit över det här de senaste månaderna, det är ett sådant slöseri och helt omänskligt och fruktansvärt cyniskt).

Han pratar om att han inte vill åka tillbaka till döden i sitt hemland, att han tänker göra vad som helst för att kunna stanna här. Att känna en person i denna situation ger ett visst perspektiv på ens eget liv. Han är ju inte ensam om den här situationen, det är tusentals i Finland nu som väntar. Men ändå så är människan mycket ensam när hen väntar i månader i en förvaringsplats, ofta utan familj och vänner, bara tillsammans med de andra ängsliga och rädda. Många försöker tappert upprätthålla en fasad av att de fixar det, men självmorsförsök är inte ovanliga, enligt vad jag läst i Facebook-stödgrupper för flyktingar.

Jämför det med mina egna rädslor. Jag har ändå ett socialt skyddsnät här, för jag är medborgare i det här landet och har släkt och vänner. Ja, och inga militior eller kriminella ligor hotar mig. Så klart finns det många som har det illa ställt här i Finland. Fattigdom och sjukdom tär på folk. Men det är inte konstruktivt att ställa dessa grupper mot varandra. Skulle det inte vara oerhört mycket smartare att ta till vara dessa unga män (som de oftast är) som brinner av motivation att arbeta (för annars skickas de ju tillbaka till döden), innan också de har slitits ner och förbrukats av våra kantiga system (som just nu styrs av en rasistisk regering)?

Nåja, nu fortsätter min vän att vänta på sitt troligen negativa besked (som kan komma om allt mellan veckor och månader, ingen vet), och sedan har han möjlighet att överklaga, och den processen tar ytterligare c. 6 månader. Jag försöker nu hjälpa honom att söka jobb under den här perioden, så om ni har tips, kontakta mig.* Jag vet att det är svårt att få anställningar åt människor som inte kan språket så bra här, och som är papperslösa. Men de har en lite större chans ifall de utvecklar ett socialt nätverk här. Börjar skapa ett hem och ett nytt sammanhang.

Jag tror starkt på att vi som bor här, och är öppna och välkomnande för nya människor, kan tillsammans skapa möjligheter att komma runt de rigida system som Finland just nu har för utlänningar att komma hit (icke-EU-medborgare). Jag tror att ifall vi tar till vara dessa människor och behandlar dem med respekt och ger dem möjligheter att forma sina egna liv här, så kommer det att gynna det här samhället långt mycket mer än belasta.

Jag vet inte, men att lyckas i detta känns väldigt viktigt, inte bara för att det är viktigt för enskilda människor (de får leva!), men för att jag tror att våra möjligheter att överleva som ett blomstrande samhälle i framtiden hänger på öppenhet, värme, empati, kärlek, smarta lösningar, nytänkande. Bara det att lära känna en person från en helt annan kultur (som jag inte visste så hemskt mycket om från förut, för att vara helt ärlig) har för mig varit oerhört givande. Inte alltid lätt förstås. Helt klart värt all oro, sorg och besvikelse som jag också tvingas känna för hans skull.

*om ni kontaktar mig så kan jag berätta mer om personen i fråga, vill inte ge ut så mycket personlig information så här offentligt

Faller framåt

200_s

Letade efter en GIF som jag delade på Facebook någon gång på våren: en man som faller ”ner” för Eschers eviga trappor i all evighet. Den var väldigt beskrivande för mig då, och den är det fortfarande. (hittade ingen fungerande gif, men där uppe är bilden i varje fall)

Det här med att ”falla framåt” har jag också tänkt på hela sommaren, det var ett uttryck som jag hörde (dyrkade helgonförklarade) Linda Liukas använda när jag hörde henne tala förra året. Det vill säga, om man misslyckas (faller) så är det bäst att göra det ”framåt”, alltså konstruktivt och in i något nytt och egentligen utan att bli liggande, tänker jag att det betyder. Jag såg mitt avhopp från akademia och avhandlingsskrivande som ett sorts falla framåt (föll in i designvärlden, typ, jag faller ju aldrig in i någon väldigt tydligt definierad låda). Nu senare har jag insett att det verkligen var den enda vägen, efter att jag fått mer information om läget.

Gubben i Escher-gifen faller hela tiden. Vet inte om det är framåt. Men han faller.

Underligt nog känns det som om min fallfart inte alls saktar ner, fast jag försöker bromsa lite hela tiden. Det är snarare som att det bara går snabbare.

Men sen samtidigt så känns det bra. Trappstegen känns underligt bekanta, som ekon från tidigare tider och livskeden. Inte så farligt att falla framåt i en cirkel kanske?

Det är också något nytt hela tiden. Som att återupptäcka sig själv hela tiden. Glömma trappsteg 23, och hitta det igen (genom att slå pannan i det och blöda lite). Men var börjar man räkna, vilket är trappsteg nummer 1? Medan jag föll ner mellan trappsteg 13 och 14 så ändrades hela trappan på andra sidan tornet, så det är ändå som att falla nerför en ny trappa hela tiden. Slår man huvudet ofta tappar man kanske minnet?

En ny sak nu på sommaren är nog känslan av att det inte är så farligt att fortsätta falla. Jag är inte alls olycklig, trots detta eviga fallande. Jag känner mig faktiskt rätt självsäker (men trött, måste komma ihåg att sova och andas och äta, och kramas mer!). Det känns som om jag kan lita på att jag klarar alla törnar och blåmärken. Hoppas bara att man inte blir för härdad bara, utvecklar ett hårt skal för att klara fallen. Men det tror jag inte.

Okej, slut med liknelsen. Det är samma gamla juli som det varit de senaste åren: jobb och ingen semester för mig, men alla barn hemma och mycket lite arbetstid som är helt beroende av att tvååringen är ute ur huset med sin pappa (så jag kan ju inte kräva för mycket). Jag är alltså konstant frustrerad, och försöker desperat påminna mig själv att njuta, istället för att längta bort hela tiden.

Mycket inspiration och mycket tankar, mycket skrivande och tecknande, och denna sommar mycket känslor om allt och om andras och min egen situation. Världen brinner säger många. Ja min värld brinner verkligen. Trappan brinner och jag faller vidare.

Förr eller senare måste det hända

Jag har haft en ofokuserad förmiddag och har varit på Facebook, och tänkt och skickat lite meddelanden till vänner och e-postat, och INTE FÅTT NÅGOT GJORT. Eller? Skrev lite dagbok, har inte gjort det på länge, men måste få ordning på känslor och händelser, och visst det hjälper ju mig att skriva om hur jag känner mig. Inte så bortkastad tid.

Så. Förr eller senare måste jag ha en sån här förmiddag då man liksom flyter runt och känner och lever.

Har en dryg vecka kvar av eftermiddagsjobbet. Sen fortsätter jag med mina spelprojekt!

Har grubblat väldigt mycket över en sak denna vecka, men fattade ett beslut igår, och nu känns det skönt. Fast pirrigt, för bestämde mig för att göra en sak som är helt ny.

Och har varit glad och lite förskräckt över mig själv på många plan. Ska göra många nya saker denna sommar. Blev till exempel antagen till en självstudiekurs i programmering för totala nybörjare. Ska använda den kursen för att jobba med mitt konstspelprojekt samtidigt. Älskar när jag lyckas slå ihop många saker i ett projekt. Effektivt.

Vågar inte riktigt känna efter om jag är trött. Jag tror inte det? Jag tänker ta åtminstone en hel vecka semester, då vi åker norrut, och man ändå inte kan jobba. Är avundsjuk på människor som har 4-6 veckor betald semester. Kanske någon gång i framtiden så kan jag ha det. Men samtidigt… jag gör vad jag vill göra nu, jag måste inte göra något av det jag gör. Jag väljer att göra det. Och jag har fina människor i min närhet som hjälper mig, och påminner mig om att sköta om mig själv.

Det blir nog bra det här.

Hej hej

Nej, nu måste jag blogga lite. Har en lugn stund denna förmiddag. Förbereder ett intressant jobbmöte, och ska försöka hitta lite fokus att jobba på illustrationer också. Om lite mer än ett par veckor slutar skolorna, ungarna är hemma, och mitt eftisjobb tar slut. Vi kommer ha minstingen på dagis ännu till midsommar så att jag kan jobba 3 veckor i juni ännu. Får se hur det går när stora barnen är hemma samtidigt. Men har så spännande projekt på gång, så det måste funka. Och så har vi ju morföräldrar som kan komma ibland.

Jag har egentligen ingen aning hur semestrig min semester kommer att bli… Egentligen har jag kanske inte råd eller tid att vara helt ledig, men någon vecka måste jag ändå vara det, för vi åker bort. I juli gissar jag att jag kommer att jobba när minstingen tar tupplurer. Och sen kommer jag att få kämpa för att få någon mer tid än det. Eller så ger jag bara upp tanken på jobb och låter vardagen flyta på.

Men det är så mycket rörelse i mitt arbetsliv annars nu, så vågar skriva varken bu eller bä. Haha. Måste vara hemlig ännu. Kan bara säga att det senaste året nog har varit väldigt betydelsefullt för min framtid, jag har lärt mig massor och i synnerhet gjort många val. Brant inlärningskurva. Väldigt mycket arbete. Känner mig ganska stolt över det. På min studiekurs var det till och med någon som skämtade om att min karriär säkert är på väg att ”skyrocket”. Skönt om det ser ut så utifrån, själv är jag ju bara fylld av osäkerhet och beslutsamhet. Man kan ju inte veta hur det går.

Men det här är också orsaken till varför jag har skurit ner väldigt mycket på FB. Har varit mer på Instagram, och sedan roligt nog, chattat direkt med personer istället, oftast via Whatsapp. Tydligen är det förresten en trend i sociala medier: man slutar dela information offentligt och riktar in sig på mindre grupper eller att kommunicera mer privat med enskilda människor. Att sluta läsa flödet i FB har definitivt hjälpt med att hålla mig mer fokuserad, också att det minskar på distraktioner. Känner mig inte så överbelastad av information och aningen mindre politiskt deprimerad. Tänker nog hålla mig kvar på den linjen. Twitter läser jag förresten nästan inte alls.

Så hej! Ifall någon vill chatta med mig, skicka ett fb-meddelande! Ask me anything, och så vidare. Stor glad smiley.