Från mörkt till ljust

Stackars blogg, har inte hunnit skriva något på över 2 månader. Men det är positivt, för har ju gjort en massa annat viktigt och spännande. November kändes väldigt tung, för mycket av allt på alla plan i livet. Men det känns som att det vänder och blir bättre nu, efter att jag tänkt igenom prioriteringar och fattat en del svåra beslut. Jag är väldigt glad över många saker, särskilt när det gäller arbete, för har ett sådant bra flyt. Jag är också stolt över att få vara med i många spännande projekt, som alla på något vis är precis vad jag vill och måste göra. Och alla nya fantastiska människor som jag träffat i år… Facebook meddelade mig att jag har fått 64 nya vänner i år. Alla helt fantastiska typer. Vilken rikedom.

Jag har också haft lite svårt att veta hur och vad jag ska skriva om här eftersom det har skett förändringar i hur jag känner mig bekväm med sociala medier. Har varit med i såna projekt som får uppmärksamhet också på olika hatforum på nätet, och man inser plötsligt att allt man skriver offentligt kan läsas av illvilliga personer. Jag har helt enkelt inte hunnit tänka efter hur det här ska påverka vad jag skriver här. Jag tycker om att vara lite osynlig, men samtidigt vill jag inte känna mig tystad heller. Hittills har jag som person varit besparad rasisters uppmärksamhet, men om man aktivt vill kämpa för det man tror på, så måste man kanske ta riskerna också?

Som konstnär är man en offentlig person. Jag får söka skydd och stöd i det att jag inte är ensam med mina åsikter. Det som började med att jag började teckna ögon i augusti ledde vidare till att jag är med i både kampanjen #weseeyou och i en annan grupp: Oikeus elää | Right to Live, som grafiker och webbansvarig (pro bono förstås, finns ingen som får betalt i det här). Vi är som tur många personer som jobbar med detta, vissa gör helt otroligt mycket för att de har mer tid. Jag gör vad jag hinner, för som sagt så har jag också enormt mycket jobb med min firma för tillfället. Men jag är så stolt över att se mina bilder komma till nytta på det här sättet. Och just nu känner jag mig optimistisk, det känns som om vi i dessa grupper faktiskt kan skapa förändring. Det har redan skett förändring. Men målet är att förändringen ska synas i enskilda människors liv, att de ska få leva trygga liv.

Så om ni enstaka som läser här vill hjälpa till lite, sprid dessa viktiga artiklar som kommer ut december på den här bloggen: https://migrileaks.wordpress.com/

Det mesta är på finska, ibland hinner någon översätta till svenska och engelska.

Ja.. jag får återkomma till betaljobben i någon kommande blogg! Det fantastiska är att samma värderingar som ligger bakom min ”aktivism” finns i allt det arbete jag gör med firman nu. Det handlar om att arbeta för demokrati, bildning och välmående på alla plan.

Och God Jul och Gott Nytt År ifall jag inte hittar tillbaka till bloggen igen innan årsskiftet!

righttolive_mielenosoitus_tags2

 

En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.

Hösten närmar sig

Förra veckan skolade vi in tvååringen på nytt dagis. Det gick alldeles bra, men den här veckan har varit mycket gråtig på morgonen. Det är tungt, men jag litar fullständigt på att det går bra på dagen. På eftermiddagen är vår minsting alltid på mycket gott humör, så jag oroar mig inte egentligen.

Dagis betyder att jag har arbetstid igen. Förra veckan ännu bara 4-5 timmar per dag, men nu är jag igång heltid. Det känns lite underligt att bara fortsätta jobba på så här, med tanke på semesterlösheten, men det var ju lugnare i juli. Många timmar på stranden med ungarna, eller ute på promenader eller bara se på filmer inne osv. Det svåra där är bara att släppa stressen över att man inte jobbar, och försöka njuta av att vara med barnen.

Nu när jag jobbar så är det som att jag går upp i varv något alldeles otroligt. Jag har så många projekt på gång samtidigt så det är bara att ta tag i det och göra. Försöker nu hålla bättre koll på arbetstimmar, för ett par av jobben förutsätter rapportering så att jag får rätt betalt. Men det är rätt nyttigt att bokföra allt man gör också, allt från sociala medier till e-post och planering, möten och kommunikation, och sedan själva skapandet. Teckningar, text, design… jösses så många olika saker det är nu. Men jag har bra flyt och driv, och det känns som om jag gör rätt saker. Även om vissa av dem är rätt spännande och osäkra och nya. Känslan av ”vad i helsike håller jag på med?” är stor, men vafan, bara att köra på om det känns rätt.

Många pusselbitar har fallit på plats under sommaren. Eller nu när jag är igång och jobbar så inser jag att bitarna passar ihop. Just i dag är jag glad över att mitt teckningsprojekt har fått så bra respons. Jag ritar ögonpar i massor (försöker hinna 2-3 per dag). Och tanken är att skicka teckningarna till Statsrådet som en protest mot asylpolitiken. Hela idén känns precis rätt. Att jag kan göra något med min förmåga att teckna, som involverar andra, och som tar ställning. Vi ska se hur det utvecklar sig.

Men kyliga vindar i morse. Känns som mycket sen sommar nu när man fryser på morgonen. Om en vecka börjar skolan igen, och största barnet börjar på femman, och mellansyster på tvåan. Hon räknar ner dagarna nu, hon längtar så mycket.

Jag längtar också efter allt möjligt, men försöker njuta av nuet och kroppen och varandet.

Seriekurs! Och lite annat smått och gott…

Jag behöver ett par deltagare till på min seriekurs för att den ska bli av! Så ifall det finns nån som ännu är intresserad, haka på nu! Här är mer info: https://opistopalvelut.fi/abo/course.php?l=sv&t=2493

Man får vara nästan vilken ålder som helst (fast tänker att det kanske är bäst om man är över 9-10 år pga kursen slutar så sent på torsdag kväll). Man behöver inte alls kunna rita, eller så får man vara Rembrandt, allt är OK.

För övrigt har jag denna vecka gjort följande:

  • Ritat två alienföräldrar från rymden till talterapiappen
  • Gjort pixliga guldögon till en demonservitris till Underworld Kitchen
  • Skissat på ett medeltida fantasybibliotek och flygande flätor
  • Tänkt på ansökningar
  • Skrivit första utkastet på min Master’s thesis (rubrik, introduktion, problemställning, syfte, nosat på teori, tänkt på material och struktur)
  • Varit ledig en dag och ätit massor av fisk och min brorsdotters chokladbakverk och spelat Candy Crush Soda
  • Trott att jag inte fått något gjort, men sen när jag lagt in alla timmar i min snygga excel-tabell över min arbetstid så har jag insett att jag har gjort en hel del

Och nästa vecka slår jag fast programmet för första träffen i seriekursen, ifall jag fått in tillräckligt med folk! Håller på och läser Scott McClouds alldeles briljanta guide till serieteckning och får massor av bra tips till övningar därifrån! Kan knappt hålla mig, vill också gå på min seriekurs, haha!

Dagisinskolning. Politisk konst.

Den här veckan har varit så oerhört tung. Inskolningen i dagis har gått alldeles OK, men den kräver enormt mycket energi av mig. Det handlar ju om att skapa nya rutiner och samtidigt vara tryggheten för barnet som rycks ifrån sin normala tillvaro. Samtidigt myllrar det av andra krav i mig. Har deadlines, vill förbereda mig för nästa jobbfas, vill fixa i ordning arbetsrummet, oroar mig för min ekonomi, letar frenetiskt efter möjligheter. Allt det har fått ta ett steg bakåt, men det är tungt att acceptera det och fortsätta vänta på TID.

De äldre barnen har också behövt mig mycket. Också deras rutiner påverkas av inskolningen. När lilla A har varit sur på kvällen tar det ju också energi av dem. Snart börjar de skolan. Saker och ting måste kollas och fixas, förberedas. Har gått igenom allas kläder i dag, letat efter små regnkläder, hittat påsar jag stoppat undan som innehåller kläder som nu plötsligt passar en annan. Om det är något som jag avskyr med att ha tre barn, så är det mängden kläder som ska flyttas hit och dit. Tre barn, fyra årstider. Mängder av lådor och påsar. Platsbrist. Behov av organisering.

I dag kommer jag att missa en demonstration mot rasism i Åbo som jag skulle ha velat delta i. Men jag kan inte ta med ungarna tid, eftersom en av dem inte klarar stora folkmassor. Så deras journalistpappa får gå och representera oss alla.

Hela den här Immonen-grejen har gjort att jag känner en enorm sense of urgency. Fatta att hälften av Sannf håller med hans uttalanden. Och nu har Soini sagt att saken INTE kommer att tas upp på partiets möte i Åbo nu i helgen.

Det går bara att dra två slutsatser av detta: Sannfinländarna är precis ett så rasistiskt och nära på fascistiskt parti som jag alltid trott. Regeringen accepterar detta, och är därför en rasistisk och nära på fascistisk regering (oberoende av att de säger sig stå för mänskliga rättigheter för alla människor). Jag kan personligen inte acceptera en regering med sådana värderingar. Men vad kan man göra annat än säga det om och om igen?

Förra helgen, på hotellrummet, såg jag bitar av en dokumentär om Ralph Steadman. Och det sa PLING i skallen på mig. Det här är vad en som tecknar kan göra. Eller det har jag ju tänkt på länge redan, men att se hur någon gjort är alltid inspirerande. Jag har inte vetat så mycket om Steadman, mest känt till hans samarbete med Hunter S. Thompson. Namnet är bekant. Men all hans fantastiska politiska konst hade gått mig förbi. Det finns så klart massor med karikatyrtecknare som redan sysslar med politisk satir och kritik osv. Men samtidigt tycker jag inte att jag sett så mycket av det här i Finland ändå. Bara några få som sprids på fb. Visst känns det som om det kokar i kulturkretsarna just nu. Demonstrationen i dag (och den i Helsingfors) är ju ett tecken på det. Men tecknare kunde synas mer. Göra mer. Steadman hade bland annat gjort en grej, och det var att illustrera alla artiklarna i FN:s mänskliga rättigheter. Vilken strålande idé tänkte jag! Sorgligt nog har den texten fortfarande enorm relevans. Så den idén ska jag stjäla och förhoppningsvis hinna komma till snart…

Men just nu alltså: måste få i ordning våra nya rutiner, dagis, skola, barn och hushåll. Göra färdigt animationerna, och fixa demodagen (demondagen för oss, haha). Det kommer säkert att ta tid att komma in i det nya, in i arbetsrutiner. Men sen. Fan också. Jag kan inte bara strunta i det ruttna som sprider sig. Jag är fri att fatta pennan.

Porträtt

Den där stipendieansökan som jag ska skriva denna månad handlar om porträttmåleri. Har en idé som jag vill utveckla nästa år. Vi får se hur det går med projektet. Känner mig hoppfull.

Porträtt är annars den formen av bildskapande som jag känner att jag är närmast. Ritade alltid ansikten och ”gubbar” som barn. Och ganska tidigt fick jag till och med porträttbeställningar av vänner och släktningar. Det är något med människan som fascinerar mig. Älskar också att titta på människor ute på stan och fundera på hur utseenden hänger ihop med personligheter.

Nu senast har jag gjort snabba porträtt av medlemmar i FIBUL. Vi publicerar superintressanta intervjuer med våra författare och illustratörer! Själv tycker jag det är enormt givande att läsa om hur andra kommit till skapande yrken.

Här är de tre första:

maijahurme

Maija Hurme (som just nu sysslar med ett mycket intressant konstprojekt kring selfies)

toveappelgren

Tove Appelgren

henrika

Henrika Andersson

Och sist men inte minst: är du intresserad av att beställa någon form av porträtt av mig, TA KONTAKT! Maila jennykwiik [at] gmail.com och så snackar vi! Just nu hinner jag göra teckningar och mindre arbeten, till exempel till bloggar och webbsidor. Är det något större du vill ha, så har jag tid nästa år (och det är ju inte långt tills dess).

En teckning som dessa ovan kostar 80 euro.

Här finns mer bilder att titta på!

Tidsmaskin

Fick lite bloggolust igår, hängde mer på facebook och fick massor av pepp och hejarop av vänner och bekanta. Barn har det alltså inte kommit än, men mår fortfarande alldeles bra och har accepterat vi är inne i en långsam latensfas här. Har haft mer eller mindre regelbundna förvärkar hela veckan. Och kroppen har varit så fiffig att den lägger av med värkarna på natten! Så jag har sovit superbra ända sedan måndag.

Kom på att skriva på fb att man är inne i den ultimata tidmaskinen: det vill säga, tiden går sjukt långsamt, vilket ju måste betyda att den här väntan kommer att göra mitt liv längre! Hur tiden känns är ju relativt. Vänta på något så du spricker och tiden saktar in till sirapsfart.

Överburen är jag egentligen inte förrän efter söndag, kanske till och med inte förrän om en vecka (om jag bortser från ultraljudsdatumet). Och inte ens då är det något att ojja sig över ifall alla mår bra. Men på måndag ska jag alltså på kontroll, och vill gärna få koll på att moderkakan fortfarande jobbar bra och så vidare. Men vill inte bli igångsatt.

Hursomhelst. Fick enorm lust att teckna på något. Helst något stort, detaljerat, komplicerat och lite automatiskt. Kanske en tidsmaskin…

Nu vill A att jag ska komma och läsa Till vildingarnas land åt henne, ”För att din mage är så söt” säger hon.

Dagens spelfigurer

Sonens design, och jag fungerar som ”digitaliserare” och färgläggare…

greensFör övrigt är det full rulle här hemma med mor- och farföräldrar. Men det är skönt när det finns människor som fixar mat och underhåller barn, så jag kan flyta omkring och vara tung och smått frånvarande…

Förresten om spelfigurerna. Sweedy är alltså en kålrot, som tycks vara en nordisk variant av rova, och kan alltså på engelska kallas ”swede” eller ”Swedish turnip”. Därför heter hen Sweedy. Nu lutar sonen mot att spelet ”Bird’s Adventure” ska handla om Sweedy och hans kompisar. Fågeln verkar ha blivit lite ointressant. Nu är det grönsaksgänget som gäller… Spelet fortsätter att utvecklas alltså!

Dagens samlande av tankarna

Ska strax börja slipa på illustrationer igen, men måste samla mig lite först.

Skickade äntligen ett viktigt och svårt mail i morse, och när jag fick svar (underbart snabbt) så insåg jag att jag gått och spänt mig för det länge redan. Men svaret var fint och kände hur månader, eller till och med år av spänningar, press och ilska bara rann av. Kathartiskt och befriande alltså. Omtumlande. Och nu känner jag mig så ohämmat lycklig.

Fast det är lite svårt att se datorskärmen mellan tårarna.

Men ska man gråta så är ju lättnads- och tacksamhetsgråt den absolut bästa sorten.

Men nu vidare! Orkar inte tänka på mig själv mer, utan vill komma tillbaka till att tänka på vad jag vill göra. Skulle till exempel ha väldigt stor lust att gå på detta evenemang nästa vecka. Men vet inte om jag orkar ta mig dit, så vi får se hur det blir… ska bestämma mig snart… Men ååh, det ser så intressant ut!

För den som kan finska så vill jag tipsa om en bra kolumn. Handlar om att det är bra att veta när man ska ge upp. Och att man inte ska vara rädd för att prova på saker, och inte vara rädd för att sedan lämna dem ifall det inte funkar av någon anledning. Det talas ofta om att man måste vara envis och stå ut länge ifall man till exempel ska skriva en bok eller åstadkomma något viktigt. Men om man fördjupar sig lite i skrivande och vad skrivande människor säger om den sysselsättningen, så finns det faktiskt också punkter när det är vettigast att bara lämna ett projekt – och gå vidare.

Det här kändes lämpligt med tanke på det jag själv gått igenom under våren.

Jag är nämligen oftast rätt bra på att lämna saker som inte funkar. Är också ganska bra på att lämna ifrån mig texter och illustrationer i halvfärdigt skick för att få feedback osv. Om man satt och pantade på sådant i all evighet blir de inte heller det bästa de kan bli. Och ibland är det inte värt besväret att fortsätta slipa på något som är från grunden omöjligt att genomföra. Perfektionism hör inte heller till mina personlighetsdrag.

Men sen är det ju en personlighetssak också. Kirsi Piha skriver i kolumnen om alla sina försök att testa på olika hobbies, för att sedan lämna dem. Precis sån är jag också: vill prova på ALLT och stannar sällan kvar i en sak länge. På det sättet samlar man ju på sig massor av bra erfarenheter, det är stimulerande för kreativiteten, men man kan inte höja upp det beteendet till någon slags gyllene norm. För vissa passar det utmärkt att ha en och samma hobby/intresse år efter år. Det finns ju vissa saker jag inte har slutat med, t.ex. att teckna och skriva. Nu jobbar jag med det. Och står ut också med de jobbigare, tråkigare sidorna av det, för att det är värt ruset man får när det går bra. Och inget hindrar ju mig från att ta upp tidigare sysselsättningar på nytt. (Meh! Nu skrev jag ju om mig själv ändå!)

Okej, nu har jag skrivit av mig lite. Tillbaka till bilderna på tanten med brunkrämen. Ska slipa klart dem och skicka iväg de färdiga versionerna i dag. Oh joy!

 

Podcasts, illustration, länkkärlek

Den här podcasten verkar lovande! Ska börja lyssna direkt när jag inte multitaskar illustrationer och sjukt barn…

Det funkar fantastiskt bra för mig att rita när jag lyssnar på prat. Faktiskt så gör det mig mer fokuserad och effektiv. Får inte lust att kolla webben om samtalen är intressanta. Synd att det inte finns något liknande trick för skrivandet, hah! Men då funkar i och för sig musik bra… ska testa denna lokala talang här näst!

Maija tipsade mig nyligen om Chris Oatleys podcaster, och jag insåg ju att jag följer honom på Twitter redan, men hade inte riktigt kollat på allt han gör. När jag sedan lyssnat på ett par väldigt intressanta podcaster om att frilansa som illustratör bland annat så började jag tycka att den här typen kan man lära sig mycket av. Han har också kurser i illustration och digitalt måleri på webben, så jag bestämde mig för att hoppa på en. Man gör den i sin egen takt. Och sen lägger man ut sina alster på webbforumet där andra som går kursen ger feedback. Lite spännande… Ska snart börja bekanta mig med första uppgiften (skickade redan in de första damtidningsskisserna, och väntar på feedback). Tänker att jag igen kan slå tusen flugor i en smäll med den kursen, och alltså låna innehåll från skrivandet till måleriuppgifterna.

Har funderat mycket på det här med ”concept art” på sistone annars. När man ser sig runt på webben så slår det en att väldigt mycket ser likadant ut (väldigt många spel ser också precis likadana ut…). Jag har tänkt att jag inte kan eller vill lära mig att måla en viss typs rymdskeppsbilder eller fantasykrigare för att passa in. Varför lära sig att skapa den där generiska spellooken? Då blir man lite glad när man läser vad C.O. skriver i sin senaste bloggpost: det är troligen inte ens bra att göra concept art som ser precis ut som alla andras. Trösterikt, och inspirerande.

Och apropå podcasts: imorgon kommer Fantastisk Podd och avsnitt fem ut på webben, med Grupp Finland (dvs. lilla jag är med där)! Det rullar på!