Brev 2 till Päivi Nerg

Jag hörde igår att Päivi Nerg får massor av brev av folk som vill att vi ska göra oss av  med alla flyktingar. Tyvärr verkar Migrationsverket ha lyssnat på rasistiska nationalister mer än på vår grundlag. Jag uppmanar alla att skriva till politiker och tjänstemän. Vi som tror på medmänsklighet måste höras ännu mer. Vi är ju fler hoppas jag?? Man får gärna ta bitar ur mina texter om det gör saken lättare!

Här är mitt andra brev till Päivi:

Kära Päivi Nerg

Det här är nu mitt andra brev till dig. Jag läste en artikel och rapport om hur diskussionen på kvinnodagen (8.3.2017) i Karelia i Raseborg hade gått. Att du hade berättat att ni fick massor av e-post från människor som skrev att flyktingarna måste bort. Det stod att du hade tårar i ögonen. Det här ger mig lite hopp. Men det är också väldigt oroande att dessa mycket högljudda, anti-demokratiska nationalister har så mycket makt att påverka.

Jag har under året som gått lärt känna några nya underbara människor. De har flytt från krig, otrygghet och förföljelse. De hade som många andra irakier 2015 fått höra att 80 % av irakier får asyl i Finland. Både irakier och afghaner har flytt från två av världens farligaste länder! De längtar efter trygghet, frihet och en möjlighet att skapa om sina egna liv.

Jag har försökt hjälpa dem att hitta arbete, och de har jobbat frivilligt på många sätt åt olika uppdragsgivare. Men det har sedan visat sig att det är i princip omöjligt för dem att hitta sådant arbete som TE-centralen och Migrationsverket godkänner för att de ska få uppehållstillstånd. Nu har de förlorat hoppet. De är deprimerade. Jag är mycket rädd att min bästa vän ska gå under helt, och dessa självmordsfall från de senaste veckorna är väldigt oroande. Han vill inte ha någon hjälp av mig, han vill klara sig själv. Men han får inte. Finska staten låter honom inte ens försöka. Det är förnedrande för honom. Han säger om och om igen ”I feel so humiliated”. Du vet säkert vad som kan hända med unga män som känner sig förnedrade.

Det skär i mig. Det är ett trauma för mig. Jag vill inte leva i ett land som behandlar människor så här, att de aktivt motverkar deras möjligheter att leva. Det är sjukt. Och det skrämmer mig att du lyssnar på människor med rasistiska fördomar. Dessa människor baserar inte sina åsikter på fakta! Staten får inte diskriminera någon folkgrupp, det går mot grundlagen. Asylbesluten ska vara baserade på fakta och inte irrationella rädslor. Och om det är någon som kommit utan asylskäl, och stannat här i 1,5 år för att försöka klara sig ändå, så tycker jag att det är omoraliskt att inte låta dem göra det.

Rasisterna påstår att alla som kommit är här för att leva på vårt välfärdssystem, alltså för att utnyttja dem som betalar skatter. Det är mycket möjligt att en del gjorde det, men verkligen inte alla. Dessutom har jag svårt att begripa varför någon skulle riskera sitt liv, om den verkligen inte har skäl att fly. Det var inte en enkel sak att ta sig hit. Många gav upp kampen redan förra året och har rest tillbaka. De som är kvar här nu är de som är rädda för att dö, som inte har något att åka tillbaka till, de som har nya vänner här som de inte vill förlora, de som vill arbeta och hjälpa oss att upprätthålla ett gott demokratiskt samhälle där vi hjälper varandra.

Men Migrationsverket krossar dem. Tar bort deras hopp om en framtid.

Och ni tar också bort mitt hopp om en bra framtid. Jag är rädd. Verkligen rädd. Att vi ska förlora vår moral och våra värderingar. Om vi lyssnar på människor som skrattar åt unga män som hellre begår självmord än reser tillbaka till ett söndrigt land. Vi kan inte lyssna på människor som hejar på när andra drunknar i Medelhavet. Är det dessa värderingar vi ska ha i framtiden? Då går jag under. Då krossas mitt hjärta.

Hjärtat är förresten redan sönder. Jag vet inte hur jag ska komma över det här traumat. Att mitt eget land begår dessa övergrepp mot människor som kommit hit med hopp om en bättre framtid.

Det finns fortfarande en laglig möjlighet att ge tillfälliga uppehållstillstånd, ifall en person inte går med på att resa tillbaka. Deportering är en djupt omänsklig handling, och människorättsorganisationer är med rätta mycket kritiska.

Snälla Päivi, var en hjälte och ge oss en chans. Jag säger OSS, för det här gäller inte bara de asylsökande, utan också de tusentals finländare som bryr sig om dem. Om mina vänner får tillfälliga uppehållstillstånd, så kanske de kommer ur sin depression. De får komma ur denna fruktansvärda stress en stund. De får samla sina krafter och börja ge tillbaka till oss. De vill oss väl. De vill oss inget illa.

Sluta lyssna på rasister och inse vilka enorma krafter det finns hos oss som tror på samarbete, god kommunikation, de sanna västerländska värderingarna frihet och jämlikhet – och då menar jag både finländare och de som flytt hit. Vi vill alla bara leva goda liv, arbeta och göra väl ifrån oss.

Krossa inte drömmen.

Hoppfulla och vänliga hälsningar

Jenny Wiik

Brev till Inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg

Skickade e-post till Nerg i dag. Onödigt att skriva att måttet är rågat, det har varit det länge redan. Fysiska brev till politiker verkar inte ha effekt, och det är oklart hur bra e-post når fram. Men om tillräckligt många skriver, kanske det har effekt.

En irakier jag pratade med på lördag sa att vi är alla som små skedar, om vi skrapar vidare länge så kan vi så småningom bryta igenom den kompakta muren av motstånd. Så fram med alla era små skedar! Här skrapar jag på i varje fall…

Hej!

Nu är det dags för mig att skriva direkt till dig Päivi Nerg. Jag har lärt känna flera asylsökande under det senaste året, några hör nu till mina bästa och närmaste vänner. De har berättat om varför de är i Finland, och personligen ser jag inga hotbilder i att de stannar här – tvärtom har jag sett fram emot en vacker framtid där jag och mina nya vänner lever lyckliga, trygga liv och där vi tillsammans skapar en bra miljö för oss alla att leva i. Ja, eller den vackra framtidsbilden har så gott som suddats ut av mitt eget land, dess regering, Inrikesministeriet och Migrationsverket.

Under året som gått har jag läst flera negativa asylbeslut, och kan inte begripa varför dessa personer har fått negativa beslut. Migrationsverket tror på deras berättelser om personlig förföljelse, men ändå får de inte asyl. Min tillit till den finska migrationspolitiken och byråkratin har rasat samman totalt. Det finns ingen logik i dessa beslut, förutom att man systematiskt försöker göra sig av med människor. Det finns alltså bara en nationalistisk och rasistisk logik. Det känns som om Finland och staten är ett monster. Hur ska jag i framtiden kunna arbeta och leva här, när det är som att bidra till ett system som leder till människors förstörelse?

Varför klarar inte staten och inrikesminsteriet av att skapa en positiv utveckling? Varför skapar ni istället ett brutaliserande samhälle? Varför får jag höra nu av myndighetspersoner att de som vill stanna här utnyttjar vårt system om de vill arbeta och söka uppehållstillstånd på bas av arbete? Eller studier? Varför vill Finland så desperat bli av med dessa resursstarka, fina människor?

Skulle vi ta chansen och satsa direkt på integrationsarbete hade vi många färdigt utbildade unga vuxna här som kan hjälpa med att bygga upp ett bättre Finland. Alla de som jag personligen mött vill ha frihet, trygghet och arbeta hårt för att upprätthålla vårt fina välfärdssystem. De vill leva i ett land som respekterar mänskliga rättigheter. Men nu har de svikits, och jag har svikits. Jag trodde att Finland var ett rättvist land, men nu är vi snabbt på väg att förstöra det. Det är inte dessa människor som kommer från muslimska länder som förstör för oss, DET ÄR VI SJÄLVA. Det är oerhört tragiskt att uppleva inifrån.

Jag har gjort gratis integrationsarbete nu för er i ett år: de irakier och afghaner som jag känner älskar Finland och vill arbeta och bo här. Varsågod, jag jobbar helt gratis, samtidigt som jag driver mitt eget företag med framgång. Dessutom har jag tre barn som jag gör mitt bästa för att uppfostra till empatiska och goda människor. Du förstår, jag tror på att gästvänlighet, vänskap och på att en blandning av kulturer är gynnsamt för både individen och ekonomin på lång sikt. Efter en lång universitetsutbildning har jag lärt mig av historien och sett hur sammanblandning av olika kulturer ofta leder till tidsperioder av utveckling och innovation. Jag har själv redan lärt mig oerhört mycket om världen och livet av mina nya vänner.

Nu skulle vi ha chansen att skapa ett sådant samhälle – varmt, vilt, innovativt, frodigt, ännu mer framgångsrikt.

Men nej. Istället sitter dessa nyanlända personer fast i små rum, sysslolösa, och gnags sönder av oro och osäkerhet. Snart kastas några ut på gatan, och andra tvingas in på flygplan och tillbaka till en farlig tillvaro. Så klart har inte alla som kommit hit asylskäl. En del har inte goda intentioner. Vi som känner asylsökande har en realistisk bild av situationen. Jag har fått höra att folk som ljugit har fått asyl, medan andra vars halva familjer mördats, som hotats, torterats och kidnappats, har fått negativa besked. Också denna enorma känsla av orättvisa håller på att bryta ner både de asylsökande själva och oss som är deras vänner. Vårt system får inte vara ett LOTTERI. Men just nu är det just ett lotteri.

Det sägs att det är som en LOTTO-vinst att födas i Finland. Vi är mycket privilegierade. Jag är privilegierad men jag är också mycket aktiv och försöker förbättra livet för mig själv och för människor i min omgivning. Vi är bra på att arbeta hårt här, och vi har en stark känsla för rättvisa. Vi har råd att hjälpa dessa några tusen som kommit hit. Snälla sluta förstöra mitt land och sluta förstöra mitt och mina vänners liv. Och snälla sluta förstöra mitt hopp för framtiden.

Konkreta förslag:

– Sluta förvränga information om säkerhetsläget i Irak och Afghanistan och stoppa den politiska styrningen av Migrationsverkets beslut, följ de internationella lagarna för mänskliga rättigheter

– Gör byråkratin kring uppehållstillstånd för arbete mycket tydligare och enklare (och sluta diskriminera personer från utlandet)

– Ge personer som fått negativt asylbeslut och papperslösa rätt att arbeta eller grunda företag

Hälsningar

Jenny Wiik

Konstnär, företagare, författare, speldesigner, förälder till tre barn, medborgare, medmänniska

Hur vi sjunker allt längre in i fascismen – God Jul!

Igår och i dag har jag läst om inrikesministeriets riktlinjer för hur vi ska handskas med papperslösa. De ska få en viss hjälp av olika instanser, men det är också meningen att de som hjälper ska ”dela med sig information” till staten. Man ska alltså ange papperslösa (så får man inte kalla dem heller, de är illegala enligt staten) så att de sedan kan tvångsomhändertas och ”frivilligt” skickas tillbaka.

Nu är det ju så att jag läst många beslut från Migri under hösten, och det finns en systematik i hur de försöker kränga ut negativa beslut. Läs några exempel här: http://migrileaks.wordpress.com

Så först gör vi förföljda människor från krigszoner papperslösa och sedan tvingar vi dem att ”frivilligt” åka tillbaka till sina helveten.

Mysigt Finland!

Jag har varit så rasande. I ett halvt år har jag varit rasande. Det blir dessutom bara värre.

Det är helt tydligt strukturell rasism som styr det som händer nu.

Tack Sannfinländarna! Tack Centern och Samlingspartiet!

Ursäkta för att jag skriver i affekt, men om vi inte sätter stopp för dessa brott mot mänskliga rättigheter nu, så är vi på väg nedför ”a slippery slope” riktigt jävla snabbt.

Så nu önskar jag att alla de som säger att de inte tål rasism och vill bekämpa det (alla ni 15 000 pers som var ute på gatorna, Meillä on unelma, Peli poikki osv), alla ni vänner som vill kämpa emot rasism, jag vill att ni förstår att folk har dött, fler kommer att dö, och många mår oerhört dåligt pga rasismen i vår regering just nu. Rasism och fascism. Detta är här och nu. Detta är inte bara på gatan och sparkar ner människor. Detta är inte i framtiden. Detta är i regeringen.

Ja… Och alla människoöden som jag hört om de senaste veckorna och dagarna. Traumatiserade barn på sjukhus. Människor separerade från sina familjer, med den finska byråkratins monster mellan sig. Människor som bara vill arbeta och leva i fred som långsamt bryts ner av total osäkerhet för sin framtid, en oerhörd stress. I dag fick jag t.ex. veta om en man här i Pansio nära mig som sitter och sörjer en dödad syster och oroar sig för sin mamma som är på sjukhus. Sorgen sprider sig. Tänker att hur många sådana sörjande har vi här i våra förläggningar? Och vad möter de här? Kalla handen.

Det är en skam. Snälla säg nej nu och gör något.

God Jul!

(Och ja det går helt bra för mig att fira jul trots allt detta, jag förstår att jag måste hitta glädje i min vardag också och krama mina barn och vila emellanåt, det går att kämpa samtidigt som man sköter om sig själv, det går att ta in detta och känna det och styra de känslorna till att jobba för något man tror är rätt – det är inte så farligt att känna smärta och medlidande! Styr det till handlingar! Det finns inga ursäkter.)

Snart helg

Puh vilken vecka. Igår jobbade jag från c. 8.30 till 21. Kan inte hjälpas när jag hade jobb att göra på morgonen, och sedan seriekursen på kvällen. Hade bara paus mellan 16.30 och 18 men då kördes ungar och åts snabb middag.

Men det roliga var ju att talterapiappen fick pris på ICT ShowRoom. Alla var väldigt glada och entusiastiska att fortsätta jobba. Mitt deltidsjobb har också gått bra. Igår fick jag faktiskt mer jobberbjudanden, men nu fick jag lov att tacka nej till ett projekt, för det finns helt enkelt inte tid och resurser för det. Lyxproblem.

Jag har också väntat med stigande irritation på om Center för konstfrämjande inte ska meddela om sina stipendier snart. I månadsskiftet februari-mars har det sagts, men det tycker jag redan har gått faktiskt. Inte för att oddsen att min ansökan ska beviljas är särskilt höga, men vill veta så att jag kan planera vidare. Det värsta med dessa ansökningar är osäkerheten. Har jobbat på projektet lite ändå, för har haft inspiration, men skulle det dessutom få finansiering så vore ju det toppen.

Och det är inte det enda stipendiet jag väntar på besked om.

Nåja, trevligt veckoslut. Jag ska vila så mycket som möjligt, för känner små små flunssasymptom i halsen.

Världen stör mig

Har för mycket tankar om politisk debatt i huvudet för att jobba, så försöker skriva av mig.

Under helgen har ju diskussionen om sexuella trakasserier varit framme, pga händelserna i Köln (som jag inte tänker ta ställning till eftersom jag saknar fakta, misstänker dock att verkligheten är så mångdimensionerad som den alltid är) och finländska polisens absurda uttalande om att sexuella trakasserier i grupp är ett nytt fenomen här. Så klart finns kulturella skillnader och nyanser i hur trakasserierna tar sitt uttryck, och det är inte heller något okänt att i vissa kulturer är kvinnor mer utsatta än i andra, men det är samma skit ändå. Överallt.

Det som gör mig mest arg är att detta globala fenomen används som ett argument för att stoppa människor från att söka asyl eller röra sig fritt. Det används för att beröva vissa människor deras mänskliga rättigheter. Det skrämmer mig också, för det är bara en tidsfråga tills någon helt oskyldig person som ser ut som den fiende som högerextremisterna nu bygger upp, kommer att skadas eller dödas. För att inte tala om vardagsrasismen som alla de som inte är tillräckligt bleka i ansiktet får stå ut med.

De som motsätter sig invandring bryr sig inte ett skvatt om jämställdhet eller kvinnors rättigheter, de bryr sig bara om att få bekräftelse för sin rasism eller sina fördomar.

Tyvärr kunde jag inte låta bli att reagera på en bekants Facebook-inlägg i lördags. Han skrev (inte på svenska ursprungligen, jag översätter) ”Muslimer våldtar kvinnor i massor runt om i Europa, säkert för att vi är rasister och för att USA anföll Irak. Det är obehagligt att föreställa sig läget om 5-10 år om det fortsätter i samma takt.” Till detta länkades en youtube-film där en engelsman babblade på om hur upprörd han var över Köln-incidenten. Hade inte tid att se färdigt hela den filmen (och ärligt talat så orkar jag inte heller).

Mitt dilemma är att jag måste samarbeta med den här personen i vissa begränsade sammanhang. Så jag försökte vara diplomatisk och påpeka om brister i resonemanget på ett sakligt men strängt vis. Och sedan föreslog jag att personen blir aktiv i jämställdhetsarbete ifall våldtäkter och trakasserier upprör honom så mycket, till exempel kunde han ju gå och prata med muslimska män och upplysa dem om den finländska kvinnans självbestämmanderätt. Som väntat så skrev han att allt det som kvinnosaksförbund gör är bara skit. Och sedan när jag föreslår att vi jobbar för att förändra misogyna kulturer mot en mer positiv riktning, för att förebygga våldet, så kallade han det arbetet för ”flum” (eller hur ska man översätta termen ”lässytys” till svenska?).

Jahapp. Det var inte någon särskilt lång debatt vi hade nu, för jag insåg sedan att det inte är värt min energi (ändå stal det här min sinnesro för lö-sö-må). Men vad ska man göra nu då? Hur ska jag kunna samarbeta med den här personen? Det kommer i varje fall inte på fråga att göra något varaktigt samarbete.

Problemet är kanske inte så mycket de fördomsfulla åsikterna i sig, utan hans motvilja att ifrågasätta sina egna ideologier. Hans motvilja att tänka på kulturbegreppet, motviljan att tro på möjligheten att förändra kulturer, motviljan att reflektera över sin egen roll i sammanhanget. Jag kan helt enkelt inte syssla med skapande verksamhet tillsammans med en så inskränkt person. En person som är så låst i sitt tänkande (helt skulle jag ju bara skriva att han är korkad). För att inte tala om arrogansen i att nedvärdera kulturforskning med ett enda ”det är bara skit”, eller oförmågan att lyssna på kvinnor i sin omgivning, och oförmågan att sätta sig in i andras skinn.

Jag är egentligen rasande arg, fortfarande (därför lyckas jag inte koncentrera mig på jobbet). Först tänkte jag att jag inte kan låta politiska åsiktsskillnader komma i vägen nu, för samarbetet är ändå redan så bräckligt. Och ska man låta det politiska läget påverka vad man gör i sitt arbetsliv? Men det handlar inte egentligen om det politiska läget, utan på vilka personlighetsdrag som det tar fram hos människor.

Jag har i varje fall försökt konfrontera honom öppet. Det är kanske dags att handskas med problemet på ett annat sätt nu.

Goda nyheter

Mitt spelmakarteam kom med i Boost Turku Startup Journey! 11 av 38 team kom med. Det innebär tre veckosluts-”boot camps” där man får lära sig om företagande och man får mentorering när man jobbar med sin idé. Man får väl också tillgång till deras mötesutrymmen osv. Och det bästa teamet vinner ett penningpris. Nåh, huvudsaken för mig och för alla i vårt team är att det blir ett färdigt säljbart spel. Så nu är det igång! Woop!

Jag och baby A var nyss på möte med teamet i ict-huset. Träffade hela gruppen nu. Alla är ju supertrevliga. Vår programmerare lät A peta på ett tangentbord t.ex. Och hon var inte ett dugg rädd för nån av dem trots att hon just nu är superblyg för främmande. Ett bra tecken, visst?

Spännande tider. På onsdag får jag veta om en annan sak jag sökt in till. En lite kortare kurs, men som jag tyckte att passade perfekt för mig. Ska berätta mer sen om jag kommer in på den grejen. Hehe.

Mellandagsuppdatering

Är på ofrivillig bloggpaus. Hinner inte vara vid datorn och skriver nu på mobil trots att jag inte gillar att skriva på den.

Har tänkt mycket på boken The Blazing World, på att jag vill läsa de där böckerna av Kristina Sandberg som handlar om moderskap eller kvinnoroller, och har tänkt på konstnärsidentitet. Tänkt på att jag redan skriver om dessa teman fast i bloggform. Tänkt att jag ska fortsätta skriva om det.

I övrigt: hunnit se några avsnitt Downton Abbey säsong 3. Totalrensat sexåringens rum, slängt söndriga leksaker, ordnat resten. Sorterat. Tänkt på hur jag har en passion för att sortera saker, men hinner sällan syssla med det (prioriteringar, trötthet). Minns när jag var barn och hade två lådor med ”djurkort”, dvs kort med fakta om djur. Brukade sprida ut alla korten i en råddig hög och sortera om dem på olika sätt, enligt levnadsmiljö, eller alfabetiskt osv. Nästa sorteringsprojekt: bokhyllorna.

Upptäckte nyss att lilla A fått sin första tand. Fram med tandborsten alltså. Hon har haft några nätter med dålig sömn. Men tror att trög mage var skurken i dramat. Situationen löste sig med plommonmos.

Känslan inför nyåret: optimistisk! Det blir ljusare, ny energi att fixa vardagen. Nästa år kommer att bli superspännande, särskilt på jobbfronten. Kommer jag att klara bokredigering i mars? Blir manuset sedan antaget? Vilka bilder ska jag ställa ut på utställning i mars? Kommer jag att få stipendier som jag sökt på hösten? Varifrån kommer pengar på hösten?

Det att jag känner mig optimistisk betyder samtidigt, paradoxalt nog, att jag ändå måste jobba röven av mig för att det ska bli så bra som jag hoppas.

Förlossningsberättelse del två: leda och dödsångest

Vi hade alltså kommit in till förlossningsavdelningen i Åbo kl 13. Efter den första undersökningen fick vi en egen förlossningssal (med TV!) och fick fortsätta mäta CTG-kurva. Jag fick kanyl för antibiotikadroppet. En läkare undersökte mig och föreslog att man tar hål på hinnorna direkt för att få fart på värkarna, men jag ville vänta på att förlossningen kom igång av sig själv. Det fick jag ångra bittert på natten…

Barnmorskan tyckte att bebisens hjärtljud tydde på att jag var dehydrerad, så fick också vätskedropp, vilket innebar att jag måste på toa varje halvtimme. Hade svaga värkar hela tiden, men eftersom inget mer verkade hända skickades vi upp till prenatalavdelningen för att vänta, och kanske sova över. Där fick jag dela rum med en annan kvinna, och hade väldigt svårt att slappna av. D åkte av och an hem och åt och hämtade saker. Under kvällen ökade värkarna något och när jag skulle ligga och mäta CTG igen runt kl 19 gjorde värkarna rätt ont. Det kändes hoppfullt då! Runt 21-tiden tyckte jag att värkarna kom regelbundet och var rätt starka, så ville ner till förlossningssalen.

Där fick jag sedan mer dropp igen, och det eviga toaspringandet var påfrestande eftersom jag varje gång måste släpa med droppställningen och frigöras från CTG-maskinen som var på mig hela tiden. Kunde inte alls slappna av och blev allt mer irriterad och frustrerad. Hade velat bada eller göra annat som ökar oxytocinnivåerna naturligt, men det gick bara inte. Satt i gungstolen och kände mig mycket uppgiven.

Klockan 2 blev jag undersökt och inget hade egentligen hänt med livmoderhalsen, så de ville skicka tillbaka mig till prenatalen. Jag fick åka rullstol till avdelningen. D åkte hem för att sova. När jag steg upp från stolen och gick in i mitt sovrum på avdelningen kände ja det där klicket igen, och nu kom det mycket mer blod. Rusade in på toaletten, och det hade kommit en stor klump levrat blod och det droppade på golvet. Tryckte på toans larmknapp och två skötare kom springande. Jag rullades ner till förlossningen igen medan jag med skakiga händer textade åt D att det händer saker igen. Den här gången trodde jag att det skulle bli akut kejsarsnitt eller något liknande. Tänkte också att jag skulle dö av blodbrist, eller att det var delar av moderkakan som kommit ut.

Men det lugnade sig igen i förlossningssalen. Tyvärr blev vi sedan tvungna att sova där, för läkaren skulle inte komma förrän kl 8 eller 9 på morgonen och kolla läget. Jag halvslumrade sedan liggande på sidan i den obekväma förlossningssängen i 2-3 timmar. D sov på två stolar. Medan han var och hämtade frukost 8-tiden fick jag besök av läkaren som avgjorde att nu måste det tas hål på hinnorna och sättas igång på det viset. Jag hade så hårda fosterhinnor att hon inte fick sönder dem på annat sätt än att sticka hål med sonden som de sätter i bebisen huvud för att mäta måendet med. Det var inte någon särskilt bekväm upplevelse det där att ta hål på hinnorna. Mest för att läkaren tryckte så hårt på mig på känsliga ställen att det gjorde ont. Sen satt man då där med en extra sladd att akta när man sprang på toa.

Kroppen fattade dock galoppen och började få starkare värkar igen.

Testar wordpressappen

När man har torra såriga fingrar är saft ur tomater en form av tortyr.

Baby har smakat på potatis i fyra dagar. Köpte nu hem diverse fruktmosburkar från butiken. Japp. Det blir burkmat OCH hemlagat för henne.

Ja och sonen hade med sig denna från slöjden:

IMG_0860.JPG

Syns bilden?

Nåväl. Nu kan jag blogga på språng. Till exempel när jag väntar på stora A på musikskolan!

Gråtsoundtrack

Tänk att den här skivan är tio år gammal! Tyvärr låter den inte riktigt lika bra nu som då :/

D frågade här om dagen varför vi inte har musik på hela tiden nu när jag fixade den där bluetooth-högtalaren. Två orsaker: om något barn ser på TV/spelar kan man inte ha på musik samtidigt; om barnen börjar bråka/gråta/skrika när man har musik på blir det skränig stämning och lite sjukt också att liksom ha en trevlig soundtrack till gråt och tandagnisslan.

Nu hände precis det här senare. Tänkte, nu ska jag lyssna på den där Air-skivan jag inte hört på evigheter. Så fick stora A sin storebrors naglar i ögonen. Det skreks högt. Allt ”var i misstag”.

Okej. Det blev lugnt igen efter en stund, och ögat är okej. Men insåg varför jag inte lyssnar så mycket på musik mer. Den får inte riktigt plats. Tråkigt. Men i varje fall tycker stora A om när jag ordnar disko åt henne.